Från Wikisource, det fria biblioteket.
Med mod går vandraren framåt
hän öfver berg och dal och slätt.
Med målet för sin blick hans stråt
vid stafven kännes ljuf och lätt.
Lugn far ock jag. Vår värld mot mig
skönt ler i hoppets morgonglans.
Af hvad jag ser uppå min stig,
jag binda vill en minneskrans.
De kloka ropa ständigt ut:
»Bedräglig, farlig är vår värld»!
Väl sannt, dock vill till lifvets slut
jag se dess under på min färd.
Jag tror, att den, som har Gud kär,
den skickar Han i världen kring,
att skåda ännu bättre där
Hans nåds och allmakts underting.
Blott lefnadsvis är den allen',
som vet att fånga lifvets fröjd,
och som i regn och solens sken
är med sin Gud, sin värld förnöjd.
Nu slungas jag på stormigt haf.
Med trones blick mot stjärnors ljus
och ögat fast i vågors graf
står lugn jag i orkanens brus.
Af vrede sjuder nu hvar våg,
och bränningen står hvit af skum;
det tjuter hemskt i tackel, tåg.
Fram stampar båten tum för tum.
Lugnt, tjusar hafvets majestät.
— All himlens prakt då speglas där. —
När vilda stormen upprör det,
det lika kärt och stort mig är.
Framåt! I sol, i storm och mist
jag hissar seglen högt i topp;
min Gud vid styret står, och sist
skall målet nås för längtans hopp.
Framåt! Med mod i strid som frid,
förnöjd i allt mitt lefnadslopp.
En säker staf jag hvilar vid,
gudsfruktan, tro och hopp.
Utanför Cap Pilar 16/2 90.
