Poetiska utgjutelser öfver en träpall

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Det våras Valda dikter
av Ernst Björck

Poetiska utgjutelser öfver en träpall
Göken och skalden  →



[ 59 ]

Poetiska utgjutelser öfver en träpall.

Ett barndomsminne.

Tag sången från en ynglings lyra,
O, du hans barndoms trogne vän!
Ty många minnen, ack, och dyra
Vid dig, min pall, sig fästa än;
Ja, minnen från de ljufva dagar,
Då man är fri från allt besvär
Och fröjdas jemt; men, om man klagar,
Så är det då man sömnig är.

Jag minns ej tid, då du ej funnits,
Ej lek, då icke du var med.
På dig så månget sjöslag vunnits,
Fast skeppet se’n har tjent till städ.
Än till Arabien det rika
Jag for på dig i andanom,

[ 60 ]

Och än jag uppsteg att predika
På dig, fast kyrkan — den var tom.

Jag hade käglor många dussin;
Med dem jag aldrig spelte dock.
Nej, jag bad mor om litet russin
Och några pepparkakor ock;
Se’n hölls kalas för käglor alla,
Fast deras matlust ej var stor;
Och väl var det, ty jag lät falla
Hvarenda bit i egna klor.

Då var du med, du hedersgubbe,
Var än mitt bord och än min stol. —
Romantiskt, som när på en stubbe
I lummig skog vid junisol
Man dukar opp båd’ stek och gaffel,
Högtidligt som i Stockholms stad,
När man får mat vid kungens taffel,
Satt jag, fast mycket mera glad.

Men allt tar slut, så äfven maten,
Och nu, må tro, blef annat af:
I hast jag röjde undan faten
Och mig till högre värf begaf.

[ 61 ]

Först dig, min gamle vän, jag stjelpte
Och bjöd med högt kommandorop
Min käglehär till marsch; se’n hjelpte
Jag ner i dig den hela hop. —

Visst var det fint med vind och väder,
Men vackert var det — det var bäst
Besinna blott: en snöhvit fjäder
I hvarje träkarls topp var fäst,
Och från din köl, fast platt och simpel,
En reslig knölpåk höjde sig;
Der svajade min sköna vimpel —
En rosig klut — så ståtelig.

Friskt gick det, som på mörkblå vågor,
Omkring på barnakammarns golf.
Jag kämpade med död och lågor,
Jag slogs med bajonett och kolf;
Och re’n jag såg Europa gapa,
När mina bragder hon såg på, —
Då plötsligt höres sotarns skrapa,
Och — hjelten ängslas i en vrå.

Men äfven då på dig jag sutit,
Min trogne vän, min gamle pall.

[ 62 ]

På dig jag ängslans tårar gjutit
Och om en stund höjt glädjens skall. —
O, den som fått sin barndom börja
Och aldrig sluta! Ack, hur godt
Att i sitt hela lif få sörja,
Om man för sotarn sörjde blott!

Men se: den glada tid är borta
Och kommer aldrig mer igen:
O, hvarför voren I så korta,
I barndomsdar? O, kommen än
Med barndomsfriden till mitt hjerta,
Med barnakammarn till mitt hem!
Ta’n sotarn med, med sot och svärta,
Och käglorna — ta’n äfven dem!

Förgäfves! — Nej, I kommen icke,
Hur än jag eder kallar på. —
Förgäfves vi i framtid blicke
Och uti forntid likaså.
Men, om ock alla vänner svika,
Du likväl trogen vara skall.
Ja, trogen var, men stark tillika,
Min barndomsvän, min gamle pall!

1861.