Proclamation
|
| Proklamation utfärdad av befälhavaren över den västra armén, Georg Adlersparre, den 7 mars 1809 i Karlstad. Denna text kommer från Beskrifning öfver Wermland av Peter Björkman (Google böcker sid. 87–89). På Wikipedia finns en artikel om Statskuppen 1809. |
Ett betydligt antal krigsmän hafva gripit till vapen, för att nalkas Hufvudstaden och återgifva fred åt vårt gemensamma, nu olyckliga, styckade, döende Fädernesland.
När hvarenda medborgare inser, att våra afsigter äro förenliga med hvad samvetet och äran bjuda i hvarje dygdigt bröst, så kunna vi ej misstaga oss i den fasta öfvertygelse, att vårt oförfärade nit skall understödjas och gillas af hvarenda man, som älskar Svenska Fosterbygden; af alla våra vapenbröder ej mindre, än af våra obeväpnade medborgare.
Hvilka äro då våra afsigter? Vi hafva räckt hvarandra handen uppå, att rikets fäder och lagstiftare skola äga frihet, under våra vapens beskydd, att sammanträda, för att öfverlägga och besluta öfver det lidande och eljest snart förstörda Fäderneslandets angelägenheter.
Vi hafva räckt hvarandra handen uppå, att för deras fötter nedlägga de vapen, hvilka vi för deras frihet tillgripit; oförfärade krigsmäns sammanhållna svärd skola sedan omkring Svenska lagstiftares öfverläggningsrum bilda en skyddsmur, som ingen våldsmakt förmår bryta.
Vi hafva räckt hvarandra handen uppå, att död och förstörelse skola träffa hvar och en, som ännu vill förlänga Sveriges lidande, vare sig utländsk makt eller inländsk våldsverkare.
Sveriges Tyska länder äro öfverlemnade till fienden: Finnland, denna fosterbygd för det tappraste, ädlaste folk, är af fienden inkräktadt. Vi hafva räckt hvarandra handen uppå, att ej en aln mer skall af Svenska fosterjorden öfverlemnas i fiendens hand.
Sveriges bergverk och handel ligga öde: Sveriges ungdom är ryckt från jordbruket, för att naken och vanvårdad blifva ett rof för sjukdomar och döden: jordbrukarens bördor och besvär äro sådane, att han med allt sitt tålamod ej längre förmår bära dem: utsugande skatter äro utan skonsamhet utfordrade: vanmakten, eländet, förstörelsen gripa omkring sig på ett förfärande sätt med hvarje dag; vi hafva räckt hvarandra handen uppå, att landets fäder och vise skola äga frihet, att återföra sällhet, välmåga och laglighet i fosterbygden.
Måtte de högre och lägre Stånden, likasom vi, modigt och förtroligt räcka hvarandra handen uppå, att Fäderneslandet skall frälsas! Deras enighet är rikets styrka: deras oenigbet är förtryckarens framgång.
Måtte Sveriges fäder och vise snart erbjuda fred och förtrolighet åt Sveriges grannar; men måtte denna erbjudning vara åtföljd af den försäkran, att hvarje Svensk hellre ligger begrafven under Svenska jorden, än han ser sitt fäderneslands sjelfständighet rubbad eller upplöst.
Vår bundsförvandt England skall veta värdera ett folk, som bryter sina bojor och rotfäster lagbunden frihet inom sitt sköte. Frankrikes och alla århundradens hjelte skall högakta ett folk, som jämnliknar honom i bedrifter och krigsära. Rysslands och Danemarks regenter, oupphörligt syftande på sina nationers upplysning och economiska omskapning, skola ej ofreda ett folk, som har samma syftemål. När allt personligt agg undanrödjes, återstår blott gemensam högaktning, gemensamma fördelar, gemensam föresats att lefva eller dö sjelfständiga folkslag.
Vi hafva med bedröfvelse sett Sveriges tillgångar utspridda, försvagade, bortslösade öfver landets vidsträckta gränsor, utan ändamål, utan plan, utan allt syftande till redbar nytta, utan framgång på någon enda punkt.
Måtte Sveriges sista, ännu återstående krafter ej af oförståndet missledas till ogagn eller verklig skada, i fall fäderneslandet påkallar dessa krafters användande.
Dessa äro våra önskningar för fosterbygden: vi skola med glädje och tillfredsställelse offra lif och välfärd för deras uppfyllande.
Stor och ljuf blir för Sverige den högtidsdag, då hvarje Svensk man med bibehållen ära och sjelfständighet återvänder till sitt fredliga yrke, till ny välmåga och till sällheten inom sitt eget hus.
Försvaret på en af rikets gränsor är för en kort tid försvagadt genom vårt aftågande; men om fienden deraf, emot all sannolikhet och gifna löften, begagnar sig, skall han vid vår hastiga återkomst snart af blodiga förluster få erfara skillnaden på ett krig, som föres af personligt hat emellan styresmän och ett som härleder sig från trolöst bruten grannsämja mellan sjelfva folkslagen.
Vi räkna med full tillförsigt på hvarje militärisk befälhafvares nit att med oss medverka, att med ljungeldens hastighet och styrka möta inländska våldsverkare och utländska fiender.
Vi våga slutligen yttra den önskan till våra älskade landsmän och medbröder af alla stånd, att den nyss påbudna allmänna krigsgärden ej må utgöras, förr än Riksens Ständer yttrat sig öfver dess behörighet.
Carlstad d. 7:de Martii 1809.