Prolog vid Carl XIV Johans Regerings-jubilæum
| ← En visa om Peter Persson |
|
Ord till sorgemusiken vid Carl XIV Johans begrafning → |
Vid Carl XIV Johans Regerings-jubilæum
1843.
Med jubel öppnar Konsten sina salar,
Vid folkets fest ej den kan vara stum:
Och glädjens eko ifrån berg och dalar
Vill höras äfven ifrån detta rum.
Till sång blir här hvart ord på häfdens tunga,
Allt sannt, allt stort, sig här i bilder klär,
I bilder, evigt sköna, evigt unga,
Och när, som nu, ett folk står upp att sjunga
Sin konungs glada lof, det minst kan saknas här.
Här uti konstens ljusa tempelgårdar,
Der sjelf han lyst kring sånggudinnor frid,
Och der än Carl med samma huldhet vårdar
Hvad Gustaf byggde åt sin glada tid.
Om Konsten än i dessa salar andas,
Hvem, om ej honom, tacka vi derför?
Och nu, då minnesdagen festligt randas,
Vår tacksamhet med brödrafolkens blandas,
Och det är deras fröjd i vår man ser och hör.
Svart mörkret låg en gång kring fosterjorden,
Och i den gamles hand var spiran tung;
Då bad till södern så den höga norden:
”Gif mig af dina hjeltar en till kung!”
Och södern svarte: ”Jag har många söner,
Men har blott en, som är din krona värd:
Re’n länge krigarns lager honom kröner,
En folkets man förstår han folkets böner:
Hans blick en ljungeld är, en seger är hans svärd.”
Och hjelten kom till nordens fria slägte,
Der äran städs en infödd landsman var;
Och sina kronor det åt honom räckte,
Och re’n han dem ett fjerndels sekel bar.
Nu, åttiårig, ser han solen skrida
Mot vesterns dalar uti stupad fart;
Men vänlig glans dess sista strålar sprida,
Ty hoppet mognadt står invid hans sida,
Och ur en framtids moln le morgonstjernor klart.
Syn, såsom denna, såg ej ofta verlden,
Fest, såsom denna, kommer icke mer:
En söderns hjelte, som har bortlagt svärden
Och ser, som kung i nord, sin sol gå ner:
En manlig furste, som den gamle stöder,
En hjelteätt med hoppets friska drag,
En blomsterring af fyra unga bröder; —
Och nu vi fråge länderna i söder,
Om de en tafla ha, så skön, som vår i dag.
Det sägs, att förr, i ett af dessa länder
En högsint yngling ofta ensam gick,
Och läste i en bok, på Adours stränder,
Med sällsam aning och med tankfull blick.
Men boken, vid hvars blad hans öga dröjde,
Och som så mäktigt eldade hans mod,
Och som så underbart hans pulsar höjde,
Den bokens innehäll en dag man röjde:
”Fernando Cortez’ lif” — så på dess titel stod.
Han läste om hur denne, blixtens like,
En skuggans son, af egen bragd blef stor,
Vann solens land, vann Montezumas rike,
Och på en ocean till segrar for.
Då brann hans unga kind, hans öga blänkte,
Och röster ropte: ”blif än större du!”
Och stora tankar i hans själ sig sänkte,
Men hvad han drömde, hvad han hemligt tänkte,
Det visste ingen då, men häfden vet det nu.
Och se! då här nu land och stad sig gläder
På jubeldagen af sin konungs fest,
Fram åter mexikanske segrarn träder,
Och blir på nordisk skådebana gäst.
Åt kungars Nestor krans af honom räckes:
”Tag den! Du fyllt din ungdomsdröm, ditt hopp.”
Så hägrar morgonsyn, då qvällen släckes.
Han hjelten väckte: det är han, som väckes
Ur grafvens skuggor nu, och här skall träda opp.