Recension av Vallfart och vandringsår

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Recension av Vallfart och vandringsår
av Oscar Levertin


Information om texten

Oscar Levertins recension av Verner von Heidenstams debutbok "Vallfart och vandringsår" publicerades i Politiken, 24 juni 1888. Källa är Björn Juléns "Fyra författarporträtt" (1962), ISBN 9906468440. Den texten har vissa oförklarliga skillnader jämfört med samma text hos Projekt Runeberg

Här hemma har folk, till och med litterärt, sedan länge vant sig att betrakta våra nybörjarpoeter med en misstro, som endast kan jämföras med den föraktliga misstänksamhet, hvarmed skolastikens gamla professorer sågo ned på humanismens unga, latindiktande poeter. Det kan heller icke nekas, att man hos oss har goda skäl till att öppna de nya diksamlingarna med en viss skepsis - ty vi regaleras ofta ännu i dag med gammaldags beskedliga versböcker, i hvilka våra aflidna poetiska mästare gå igen, bleka och urvattnade.

Den debut, som här skall omtalas, är af annan art. För någon tid sedan glunkades det i konstnärskretsar om en ung målare vid namn Verner von Heidenstam, som skulle ha skrifvit "riktiga dikter". Och en vacker aprildag uppenbarade de sig också i bokhandelsfönstren och befunnos just äga en vacker aprildags violdoftande löften om sommarvärme och sommargröda, som man så gärna vill tro på, när solen först lyser varmt och himmelen är blå.

Dessa herr Heidenstams dikter - "Vallfart och vandringsår" heta de - höra icke blott till de mest talangfulla vers, som på lång tid utkommit i Sverige, utan äro äfven helt öfverraskande i ton och temperament. De likna nämligen icke mycket, hvad man i allmänhet kallar "modern lyrik", af det slag, som t.ex. i Danmark öfvas af de unga under påverkan af nyengelsk poesi. Icke heller ha de några beröringspunkter med den franska dekadentlyriken. Ty oafsedt att Heidenstams bok icke har en gnista af detta "fin du siècle", som oftast vidlåder denna diktarskola, har den icke heller någon af dess stora, alltför litet erkända förtjänster: det utsökta i form och tanke, det nyanserat subtila i stämningen, en koncentration, som från ett extrakt af vällukt. Tag t.ex. en sonett af Paul Verlaine, en diktare, som hvar konstnär måste älska, fast han för Frankrikes litterära mobb betyder detsamma som Ola Hansson för Sveriges. En sonett af Paul Verlaine är i tekniskt avseende en liten stat för sig, där orden äro sidoordnade med samma omtanke som folkklasserna i ett konstitutionellt samhälle. I denna fasta form ligger känslan otroligt koncentrerad, tillspetsad af en sorg, så intensiv som den ensamma och sällsynta tår, en stolt man fäller, förtviflad som en fördömds ångestskri, bortdöende i mörkret. Länge efter det man läst den ligger dikter och tonar inom en, som det halfklara minnet af en i trä skuren Mater dolorosa, hvars drags stelnade smärta en gång har bränt sig in i själen.

Af dessa strävanden, att i den mest förtätade form återgifva blott det mest nyanserade och intima, som kan röra sig i en människosjäl, är herr Heidenstam ingen anhängare. Hans dikt vill skildra den brokiga och handgripliga yttervärlden, människor i äfventyrliga situationer, lifvets prakt och pomp, och han söker återgifva detta med samma färgglöd, hvarmed prisman speglar solljuset. Med afseende på formen älskar författaren icke heller de moderna sträfvandena efter att framkalla stämning med egendomliga bilder och klang-associationer. Liksom Strindberg, hvars "Sömngångarnätter" i någon mån har påverkat honom, tillgriper han den breda, raska framställningsform, som man korteligen kan kalla den Byronska, lätta, halft på måfå sammanflätade vers med slutrim, ju mer oväntade, dess bättre, hvilka söka ge ett slags illusion af improviseradt föredrag utan ängslan för det triviala, genom att plebejiskt blanda skämt och allvar, högt och lågt. Heidenstam har gjort denna redan i och för sig lösa form ännu mindre fast och lugn genom attinskjuta prosastycken i dikterna; detta verkar stillöst och afkyler på ett betänkligt sätt en dikts kroppsvärme. Och ändå har denne debutant ibland en rent virtuosmässig förmåga att behandla formen. Utan att just vara musikaliskt välljudande, äro dock hans vers så böjliga och okonstlade, diktionens konst så stark och klar, rimflätningen så pikant, som en flickmun med leende, röda läppar. I ordvalet visar författaren också en takt som ofta förläner hans språk en genomskinlig skönhet. Man läse följande rader:

Och natt är nu. En storväxt neger böjer
åt sidan tamariskerna och dröjer.
I blåhvitt lyser hans turbans muslin.
Och i hans varta huvud kan jag spåra
hans röda läppar som en blodröd skåra
i sidan af en lädersäck med vin.
Så klar är ökenmånen och så stor,
attallt har dagens färg. Är dagen vaken?
Det gula berget sitter som en naken
ghavazi-flicka i ett blåhvitt flor.

Hvilken fin och smältande stämning är där icke öfver detta ökenlandskap, som diktaren har sett med målarens öga. Detta stycke gifver också en antydan om innehållet i Heidenstams dikter. Det är - med undantag af en afdelning ren, för övrigt mera ointressant känslolyrik - mest exotiska skildringar, episoder från södern. Författaren har varit en af de lyckliga resande, som med egna ögon har skådat Orienten, Grekland, Italien. Nu inbjuder han oss att taga del af sina intryck från dessa vandringar, hvilka med ett ord kunna betecknas som turistpoesi. Snoilsky har gjort genren modern här hemma, men det är en farlig diktart - man förfaller så lätt till att enbart gifva en rimmad upplaga af Bædeker. Herr Heidenstam har undgått detta. Blott en enda gån beträder han den betänkliga vägen och versifierar denna trefaldt fördömda bok, under hvars tyranni var resande väl någon gång har suckat. Herr Heidenstam har t.ex. gjort den obligata turen till Versailles (en söndagsmorgon, då springvattnen skulle spela?) och har återvändt till Paris med en lika obligat dikt i fickan, naturligtvis en historisk tillbakablick på Marie Antoinette och de framstormande revolutionära skarorna, som begärde bröd. Men, som sagdt, i de flesta af hans vällyckade dikter - isynnerhet de från Orienten - finner man blott ringa spår af de gamla klichéerna. Orienten är nämligen tydligtvis författarens svärmeri. Han är så förälskad i dess färger, att till och med den gamla berättelsen om Karl den stores dotter, som, för att dölja sin älskares fotspår, bar honom på ryggen bort från sin jungfrubur - af honom iklädes turkisk dräkt.

Heidenstams Orient är originellt och egendomligt uppfattad. Det är icke den historiska gamla Orienten, som Flaubert har skildrat i Salammbô eller Antonii frestelser, med en vildhet i sederna och ett barbari i känslorna, som kommer oss att tänka på "blod och skallande fanfarer". Ett synnerligen humoristiskt bevis på, hur helt den historiska åsidosatts, ger oss en för öfrigt ypperlig dikt, förlagd till det gamla Ninive. Den skildrar, huru stadens "glada gudar" af medlidande beslöto hjälpa ett olyckligt älskande par till sina önskningars uppfyllelse - en sådan välvilja hos Assyriens bistra gamla gudar måste bero på en både skämtsam och filantropisk upputsning, som författaren låter dem vederfaras.

Men Heidenstams Österland liknar icke heller den "dröm om Asien", som Hugo har framställt. I Les Orientals är ögonfägnad och retorik, det glittrar af juveler och lyser af purpur och midt i denna strålglans inför Hugo ofta en skärande dissonans, skräckinjagande som det afhuggna blödande hvuudet på Regnaults praktfulla tavla: "En avrättning i Tanger".

Det finns emellertid i konsten ännu ett tredje Österland, ett gemytligt land, rikt på äfventyr, fullt af drömmerier, nyckfulla som tobaksrökens blå ringar; det är vår barndoms Orient. Med finkänsligt målaröga har Heidenstam uppfattat det nuvarande Österlandets luft och landskap, men dess befolkning har han hämtat från den gamla sägenvärlden, från Tusen och en natt. Vi känna personalen: sultanen, stöpt efter Harun al Raschids beläte, beskyddande de förorättade och öfverraskande de brottsliga, rättfärdig och hård; scheiker med munnarna fulla af visdom, älskogskranka vattenbärare och haremskvinnor, kunniga i konsten att locka älskaren in bakom mannens rygg. Med dessa figurer arbetar författaren, och likväl äro hans historier så träffande och friska. De gifva också vanligen några mer eller mindre tydligt för nutiden beräknande vinkar - icke i små, penslade vers à la Mirza-Schaffy, utan bredt och dristigt. Ibland är formen blott en förklädnad för en helt modern tanke, och kontrasten mellan det nya i tendensen och den ärevördiga dräkten verkar kostlig, ungefär med samma komiska effekt som i den amerikanske humoristen Petroleum Nasbys berättelser "Österländsk frukt i västerländska skålar", ett litet mästerstycke af pojkaktig yankeehumor.

Denna samling bilder från skilda land har dock en särdeles stark, enhetlig grundton. Nästan var dikt, den må nu vara från Grekland eller Orienten, från Döda hafvet eller Paris, genomströmmas af samma jublande livsglädje. Från de mest olikartade utgångspunkter kommer författaren alltid till samma resultat: ett lidelsefullt anatema öfver all askes och all rigorism. "För så bägaren till munnen", utropar han sida efter sida. Karaktäristiskt nog är också den enda person, som författaren i denna diktsamling visar sig bära agg till - ja, gissa hvem? Den gamle Diogenes! Han, som låg i en tunna och inbillade sig vara vis och stark för det han försmådde alla lifvets fröjder. Nej, författarens man, det är scheiken Refat Hassan, som levde så de första 40 åren af sitt liv, att han fick tigga de 40 sista. Gång på gång prisar Heidenstam Hellas' och Islams njutningsfilosofi på bekostnad af vår trälbundna civilisation, som endast tillåter naturen att stjäla sig in till oss

som genom glömda springan i en lada
en solglimt går till kedjelagda djur

På samma sätt besjunger han naturmänniskorna, för hvilka "arbetstimman var skämt och vilan glad som ruset", naturmänniskorna som köpte sina grannars döttrar och buro dem hem

när röd om hösten Luna
i öppna dörren brann
och flickorna voro för bruna
att rodna för en man.

Och i en rent af praktfull hymn hyllar författaren vinet. Kan än i framtiden glädje ösas ur bättre källor, skall han dock aldrig glömma den, som skänkt uttröttade människosjälar glädje under tunga århundrandens orosfyllda år och alltid till åminnelse därom ha på sitt bord.

en remmare från forna dryckesklubbar
med munklatin och rim i mörknadt tenn.
Och ofta vill jag grubbla framför den
på gamle Bacchus, människornas vän,
som dog, då människorna blefvo gubbar.

Dock allra finast kanske författaren fått fram konstnärslifvets ljusa lifsglädje. I vers, fulla af mästerlig friskhet skildrar han en parisisk atelier, där han själf har studerat, lefnadslusten därinne, såväl under arbetet med kol och färger, som under hvilostunderna, när de samtalade kring kaminen, "som sken af cokes som en prelat af vin". Och dock kunde författaren icke stanna i denna glada krets. Han, som såg lifvet genom "trycksvärta", kunde icke låta sig nöja med ögats glädje. Så lämnade han då dessa män,

som oftast utan snillets själ
fått snillet samladt ensamt i sitt öga.

Med den förändringen af hans lefnadsbana har den svenska litteraturen all anledning att vara belåten.

Läsaren skall känna ett egendomligt och uppfriskande nöje af att sysselsätta sig med herr Heidenstams vers, som icke alltid äro tankeklara, icke alltid formellt distingerade, men nästan alltid solglada, färgrika och modiga.