Regeringsform 1720

←  Regeringsform 1719

Regeringsform 1720

På Wikipedia finns en artikel om 1720 års regeringsform.

Regeringsformens paragrafer:

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9.10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50. 51.

---

Vi Friedrich, med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung &c. göre vitterligit att, såsom Vi förmedelst den store Gudens nådige försyn och skickelse nu mera af samtelige riksens råd och ständer äro antagne och förklarade att vara regerande konung öfver Svea rike och dess underliggande länder, hvilken höga konungsliga makt och myndighet vi ej vidare sträckia vele än riket till upprättelse, styrka och vältrefnad, samt undersåtarne till säll- och säkerhet; alltså hafve vi denne af riksens ständer efter välbetänkt öfverläggande och enhälligt samråd upprättade regeringsform icke allenast velat vedertaga och bekräfta, utan ock försäkra densamma att efterlefva, såsom en allmän fundamentallag, på sätt och vis som den i sjelfva bokstafven lyder och ord ifrån ord härefter följer:

Vi efterskrefne Sveriges rikes råd och ständer, grefvar, friherrar, biskopar, ridderskap och adel, klärkeri, krigsbefäl, borgerskap och menige allmoge, som nu här församlade äro, för oss och våre hemmavarande medbröder, göre vitterligit att, såsom Hennes Maj:t vår nådigste drottning i anseende till närvarande besvärlige och vidt utseende krigstider för godt funnit riksens styrelse medelst vårt enhällige samtycke Hennes Kongl. Maj:ts gemål vår nuvarande konung att öfverantvarda; dock med förbehåll att åter träda till den kongelige regeringen, i fall Hans Kongl. Maj:t förr än Hennes Kongl. Maj:t med döden skulle afgå, och vi samtelige här församlade riksens ständer till denne af Hennes Maj:t gjorde föreställning allmänneligen samtyckt och den 24 sistledne martii med frivillig vördsam böjelse och endräktigt samråd antagit och förklarat Hennes Kongl. Maj:ts högtälskelige gemål, den durchleuchtigste furste Friedrich, arfprins till Hessen, furste till Hirschfeldt, grefve till Catzen-Ellenbogen, Dietz, Ziegenheim, Nidda och Schaumburg &c., att vara Sveriges, Götes och Vendes konung &c. &c., hvars regemente den alsmäktige Guden låte blifva lyckeligit, fredsamt och långvaraktigt; alltså och emedan denne vår allernådigste konung städse en billig osmak för det oinskränkte konungslige enväldet eller den så kallade suverainiteten å daga gifvit och derjämte nu en högt berömmelig sorgfällighet betygat för sine trogne undersåtares sällhet och välgång samt till den ändan låtit sig behaga, att en välgrundad inrättning till rikets styrelse författas och uppsättias måtte, hvarefter regementet lagligen, ordenteligen och försigtigt föras, samt den rena evangeliska lärans bibehållande, rikets upprättelse, Hans Kongl. Maj:ts egit nådige nöje och undersåtarenas fromma och välfärd mer och mer befästas kunde; fördenskull hafve vi den vid förledne års sammankomst uppsatte och enhälleligen antagne regeringsform oss till vidare skärskådande företagit och efter moget öfverläggande, betänkande och samråd uti vissa mål förbättrat och följande ordning och stadga om regementets rätta styrelse här i riket författat, den icke allenast Hans Kongl. Maj:t försäkrat att antaga, stadfästa och efterlefva, utan ock vi förbinde oss på egne och våra hemmavarande medbröders vägnar till dess noga och skyldige efterlefnad, så att den ibland oss, som till denne regeringsformens upphäfvande och förändrande något hemligen eller uppenbarligen förehafva och stämpla skulle, bör aktas för den allmänna säkerhetens fiende, samt anses och afstraffas som en ifrån fäderneslandet afsöndrad ledamot och riksens förrädare. Dock förbehålle vi oss, om framdeles någon uttydning eller förbättring härvid behöfdes, sådant på allmän riksdag att göra. Vi hafve uti allt detta med trogen omvårdnad, redelig ömhet och nitälskande åtanka låtit vara vårt endaste ändemål, att Kongl. Maj:t vid dess höghet måtte blifva oförkränkt, riksens råd uti tillbörlig myndighet understödde och ständerne vid deras rätt och frihet bibehållne, på det bud och lydno ordenteligen måge svara emot hvartannat och hufvudet med ledamöterne till en oskiljaktig kropp förknippas och förenas, hvilket allt vi förmode genom Guds bistånd med trygghet kunna ske på sätt och vis som följer:

1.

Enighet i religionen och den rätta gudstjänsten är den första och kraftigaste grundvalen till ett lofligit, samdräktigt och varaktigt regemente; och som densamma oss till hugnad och förmån finnes uti vårt kära fädernesland icke allenast genom månge riksens stadgar, besluter och förordningar, utan ock genom Hans Kongl. Maj:ts dyra försäkran vara tillsagd uti en oföränderlig renhet att bibehållas och emot allt kätteri och svärmeri samt våld att försvaras, så förblifve vi vid sjelfva innehållet af det, som häröfver tid efter annan rättvisligen är stadgat, förklarat och försäkrat, jämväl uti 1686 års kyrkiolag infört, så att kyrkiones rätt bör styrkias, oskaddan allan konungsligen rätt, kronones och all Sveriges allmoga.

2.

Kongl. Maj:t tillhörer lag, rätt och sanning att styrkia, älska och gömma, men vrångvisa och orätt förbjuda, afskaffa och nedertryckia, ingen förderfva till lif och ära, lem och välfärd, utan han vare lagligen förvunnen och dömder, ej heller något gods, löst eller fast, någon afhända eller afhända låta utan efter lag och föregången laga dom, försvara, freda och frälsa den, som med späkt och med lagom vill lefva, men näpsa, aga och straffa den ostyriga och vrångvisa. Så eger ock Kongl. Maj:t med råds råde i alle mål sanning utleta, bryta skrock- och offsokner, gifva lejdebref, uppå inkommande förfrågningar lagen till dess rätta förstånd förklara och i sådane särskilte mål, öfver hvilka ingen lag finnes, att stadga och förordna, hvarmed sedan förhålles, som uti 4:e § uttryckes, återgifva dem, som till ärerörige böter sakfälte eller ock vanbördige äro, deras heder, om de den nåden förtjäna, och vid dess konungslige revision upptaga samt afhjelpa de besvär, hvilka emot öfverrätternes domar efter de derom gjorde förordningar komma att andragas, så att lag och rätt oväldugt må skippas och all rättvisa såsom den andra grundvalen till rikets vältrefnad, styrka och upprätthållande befordras, men ingen olag öfver rätt lag gånga.

3.

Kongl. Maj:ts manlige bröstarfvingar, der Gud någre med dess nuvarande gemål, Hennes Maj:t drottning Ulrika Eleonora, förlänandes varder, blifva arfvingar till riket i följe af vår nu författade föreningsakt, på samma sätt som 1650 års riksdagsbeslut förmår och innehåller. Dock träder ingen af dem på tronen, innan han sine ett och tjugu år uppfylt, vid ständernes sammankomst sin försäkring ifrån sig gifvit, sig kröna låtit och eda sina gångit, som Sveriges lag säger. Imedlertid ega ständerne makt, med Kongl. Maj:ts nådige behag, att utnämna och tillsättia skickelige personer och dem med behöriga underrättelser förse till de konungslige barnens anständige uppfostran och undervisning uti vår rena evangeliska Lutherska lära och alla konungslige dygder, seder och vetenskaper, såsom grundvalen till en påföljande ordentelig och förståndig regering. Fördenskull böre ock sådane personer, hvilkom denna höga angelägenhet till en rätt försorg och omvårdnad anförtros, vara riksens ständer ansvarige och med svårt straff umgälla, om igenom deras vårdslöshet och försummelse något af deras embetes plikt skulle eftersättias; egandes ock riksens ständer makt med dem ombyte och förändring att göra, när nödigt pröfvas.

4.

Ingen ny lag må stiftas och ständerne påträngas emot deras ja, samtycke och vedertagande, ej heller någon gammal lag, den med god vilja thera fångnan är, förvandlas, ändras eller afskaffas. Men skulle Kongl. Maj:t till rikets oumgängelige välfärd behöfva emellan riksdagarne några stadgar, reglementer och förordningar med riksens råds råde att göra, så böra de straxt vid ständernes nästa sammankomst öfverses och ordentligen antagas, der de af någon allmän och ständig lag skola ega kraft och verkan.

5.

Kongl. Maj:t eger freda och frälsa sitt rike, serdeles emot utrikes våld och fienders inträngande makt, men må ej dertill emot lag, konungaeden och försäkringen påläggia undersåtarne någre krigshjelper, gärder, tullar, utskrifningar och andra afgifter, utan riksens ständers vetskap, fria vilja och samtycke, vidare än nästföljande punkt medgifver, ej heller sträckia dem ytterligare och till längre tid, än som de komma efter sjelfva bevillningens tydelige innehåll att utgöras. Deremot skole vi, som trogne och rättsinte undersåtare egnar och bör, gripa Kongl. Maj:t med yttersta förmågo och krafter under armarne och vår ringa egendom icke spara, utan till rikets värn och försvar, fiendernas motstånd och en oförvitelig freds erhållande gärna och villigt använda.

6.

Så kan ej heller Kongl. Maj:t utan riksens ständers föregångne öfvervägande och samtycke begynna krig och angripa dess i frid sittiande naboer med vapenskifte eller örlig. Men skulle någon ostyrig och vrångvis inländsk eller hädskefull utrikes fiende med härsmakt och uppenbara våld oroa riket och öfverfalla dess gränsor, så får sådant ondt sinne och uppsåt med riksens råds råde, utan att först afvänta ständernes sammankomst och betänkande, genast bemötas, riket försvaras, fredas och frälsas, samt nödvändig och oumgängelig gärd dertill utskrifvas, tilldess riksens ständer kunna sammankomma.

7.

Emedan afhandlingar om fred, stillestånd eller förbund sällan tåla det ringaste dröjsmål af tiden och riksens ständer icke alltid finnas vara här församlade, enär sådant tillfälle det erfordrar, ej heller, så snart som vederbör, kunna sig dertill inställa; fördenskull öfverlägger Kongl. Maj:t uti sådane vigtige mål med riksens råd och tager med dem sådane utvägar, hvilka för riket äro nyttige, anständige och drägelige, samt sätter dem genast i verkställighet; dock att oss sedermera vid påföljande nästa riksdag gifves underrättelse derom. Men under varande riksdagar företages och slutes inga sådane ärender utan riksens ständers vetskap och bejakande.

8.

Riksens ständer skola med trogen ömhet lemna allan konungsligan rätt och välde, som Sveriges lag och denne regeringsform beskrifver, uti dess fulla makt och myndighet alldeles oförkränkt, och hvad på det sättet den kongel. högheten och myndigheten tillhörer med nit, försorg och omvårdnad handhafva, försvara och styrkia.

9.

Det blifver väl kronones egen sak och en tillhörig rättighet att låta slå mynt. Dock förbehålla sig riksens ständer, när någon förhöjning eller afslag till skrot och korn skulle ernas och förehafvas, att sådan ändring ej utom deras vetskap och samtycke må ske.

10.

Ej må konunger resa utur rike sino och dess landamärom utan ständernes samtycke och bejakande.

11.

Såsom riket är vidt, ärenderna många och vigtigare, än att konunger förmår dem ensammer utreda; ty tarf han råd, embetsmän och höfdingar, som honom bistå.

12.

Näst konungens höghet hafver af ålder varit och förblifver hädanefter, utan att något högre embete bör emellan komma, största vördning hos riksens råd, hvilka ständerne af infödde svenske män och undersåtare, som riket med huldhet, trohet och manskap förbundne äro, ega utnämna och Kongl. Maj:t till väljande, antagande och befullmäktigande i underdånighet föreslå. Hvarvid således förfares, att ridderskapet och adelen göra ett utskott af tjugufyra personer, presterskapet af tolf och sammaledes borgareståndet af tolf deras ledamöter, hvilka alla träda tillsammans och efter aflagd tysthetsed rådgöra, öfverläggia och sig förena om så många skickelige samt om fäderneslandet välförtjänte personers utväljande, att till hvart ledigt ställe tre till antalet uti förslaget kunna namngifvas, hvilka pröfvas vara värdige, tjänlige och nyttige sådane höga riksens embeten att bekläda. Detta utskottet, hvilket ingen, den sjelf under valet komma kan, får bivista, föredrager sedermera hvar i sitt stånd till vidare samtycke, gillande och stadfästande sådane till riksens råd ernade och utsedde män, hvilka efter allmänt öfverenskommande Kongl. Maj:t i underdånighet föreslås, samt dess egit nådige behag till utväljande i sittiande råd, dock utan omröstande, underställas. Blifver någon öppning emellan riksdagarne, så får ett sådant ledigt riksrådsembete ej förr än vid nästa ständernes sammankomst besättias; kunnandes emellertid alle den förrättningen vidhängande sysslor drifvas, skötas och verkställas på samma sätt, som den här nedanstående 37:e § förmäler. Riksens råd, utom generalguvernörerne uti de utrikes provincierne, hvilka tillika blifva rådspersoner, skola hädanefter vara allenast sexton, hvarunder jemväl presidenten i cancelliet och öfverstemarskalken begripas, och komma fördenskull de nuvarande riksråden till ofvanbemälte antal att förminskas, allt som de efter handen kunna afgå, emedan presidentskapen uti hofrätterne och collegierne, såsom ock öfverståthållareembetet med erfarne och skickelige män utom rådet böra besättias. Så måge ock ej flere än två af en slägt, hvilka med nära blods- eller svågerskapsband sammanbundne äro, fastän de hafva särskildt säte och stämma på riddarhuset, eller öfver två bröder tillika till riksens råd antagas.

13.

Konunger eger styra rike sino med och således icke utom, mindre emot riksens råds råde. Och som Sveriges fundamentallag icke annorledes härutinnan kan eller bör förstås, så blifver allt, hvad häremot på ett eller annat sätt kan vara förklarat, gillat och stadgat, härmed alldeles upphäfvit, ändrat och rättat.

14.

Riksens råds embete består förnämligast deruti, näst den trohet, hvarmed konungen och riket de förbundne äro, att de ock Kongl. Maj:t, utan att vänta intill dess de blifva tillsporde och kallade, sjelfkrafde påminna om riksens rätt, efter deras bästa förstånd och samvete råda till det som öfverheten och riket gagneligit är, tillse att Sveriges fundamentallag, regeringsform, konstitutioner, reglementer samt hvars och ens välfångne privilegier och rättigheter handhafvas och tillbörligen iakttagas, styrka undersåtarne till trohet och lydno, låta sig vårda om konungens och riksens höghet, ständernes rätt och välstånd samt sådant ej åsido sättia för vänskap, frändsämjo, hat, afund eller fördel skull, hålla allt lönligit, hvad ej uppenbaras bör, och således, som 1602 års riksdags beslut talar, råda som deras embete kräfver, men ej regera. Så måste ock riksens råd tillse, hindra och afböja, att inga rådslag företagas, hvarigenom ständerne kunde underkufvas, deras frihet förkränkias och det oinskränkte envåldsregementet åter införas, emedan den, eho han vara må, hög eller låg, andelig eller verldslig, skall hafva förbrutit sitt lif, ära och gods, som, förgäten af sin edsplikt och fäderneslandets välfärd, igenom någre stämplingar oss detta envåldsvälde skulle sökia att åter påbörda. För öfrigit äro riksens råd förbundne att vara riksens ständer ansvarige och göra hvar för sig redo för deras rådslag, votering och förhållande, när ständerne sådant af dem fordra. Dock att ingen olyckelig utgång, som emot deras votering, förmodan, tanka och på skäl grundade mening hända kan, dem må tillräknas, serdeles om verkställigheten af goda rådslag icke ernår sitt påsyftade ändemål igenom dess vållande, som det ålegat och varit anbefalt att utföra och förrätta.

15.

Alla närvarande riksens råd, som kunna och böra komma tillsammans, få ej undandraga sig, när riksens ärender företagas, att inställa sig och bivista rådslagen; åtminstone måste de vid sådane tillfällen vara sju till antalet, om inga flera finnas att tillgå, och ingalunda låta angelägenheterne vid ansvar för deras olaga uteblifvande stanna, på det utan dröjsmål, eftersättiande och försummelse allt hvad till Kongl. Maj:ts och rikets nytta, rätt och tjänst, hvilka aldrig böra åtskiljas, lända kan, måtte i tid, väl och ordenteligen öfvervägas och slutas. När uti rådet eller justitierevisionen ärenderne med råds råde afgöras, hvilket förstås alltid med omröstande böra ske, och meningarne blifva lika starka på begge sidor, så behåller väl den delen öfvervigten, den Kongl. Maj:t dess nådige bifall gifver. Sammaledes få ock igenom Kongl. Maj:ts biträde sådane ärender och saker ett utslag, när stämmorne äro så skiljaktige, att två af riksens råd finnas mindre å den ena, än å andra sidan. Men blifver en större olikhet uti rösterne, så antager Kongl. Maj:t alltid det rådet, som de fleste af riksens råd förklarat vara nyttigast, såsom efter all förmodan det säkraste och bästa; helst som när någon skadelig efterföljd deraf hända skulle, de af riksens råd, som igenom förderfvelige rådslag dertill varit vållande, komma att stå ständerne derföre till ansvar.

16.

Är konunger förrest eller ock så sjuk, att han med riksens sysslor ej besväras kan, då föra riksens råd icke allenast regementets styrelse, utan åligger dem jämväl sådane expeditioner, som intet dröjsmål tåla, att underskrifva, hvilka så kraftige vara skole, som voro de af Kongl. Maj:t sjelf underskrefne, och gälla uti alla förekommande mål de mäste rösterne. Men äro de till antalet lika, så rår den meningen, hvilken den äldsta rådspersonen bifaller. Skulle ock tronen igenom dödsfall blifva ledig och inga arffurstar dertill finnas, hvilken olyckelige händelse ifrån vårt rike Gud nådeligen ville afvända, så blifver regeringen under riksens råds trogne vård och skötsel, intill dess ständerne komma tillsamman att rådgöra om konungavalet samt rikets välfärd och säkerhet på sätt och vis, som med mera uti vår föreningsakt afskedat, slutit och belefvat är.

17.

Och på det alla hos Kongl. Maj:t förefallande mångahanda riksens angelägne ärender och förrättningar med så mycken större drift och ordning måge afgöras, så komma sysslorne riksråden emellan således att fördelas, att hälften af dem stadigt blifva sittiande vid justitie- och utrikessakernes afgörande och hafva ej att befatta sig med flere riksens ärender, vidare än den 19:e § förmäler. Men skulle igenom någons sjukdom antalet uti den ena eller andra division af rådet ej blifva så starkt, att sju rådspersoner kunna sig till ärendernes afgörande dersammastädes infinna, då bör det utur den andra division förstärkas och arbetet der hvila, hvarest Kongl. Maj:t sjelf ej är närvarande eller de minst angelägne sakerne förehafvas. Uti justitierevision böra inga andra saker hädanefter upptagas och afgöras, än de, som i följe af de redan författade revisionsstadgar egenteligen dit höra, eller andre sådane, som icke kunna på något annat ställe upptagas och afgöras, till dess revisionsstadgan framdeles kan blifva öfversedd och i några mål förbättrad.

18.

Intill dess de af riksråden, som nu för tiden äre presidenter i collegierne, afgå, då med presidentsembetens besättiande förhålles efter 12:e §:s lydelse, böra bemälte riksens råd dageligen infinna sig hvar och en i sitt collegio dersammastädes med flit att befordra sakernes skyndesamma afgörande. Sammaledes blifver ock överståthållaren vid exekutionsverkets bedrifvande och de angelägenheters afgörande, som angå Stockholms stads styrelse och politie. Men presidenten uti cancellicollegio kommer härunder ej att förstås, utan bör han dageligen vara tillstädes uti rådet, hvarest utrikes eller andre angelägne ärender företagas.

19.

De öfrige riksråden, som icke sittia uti justitierevisionen eller collegierne, komma dageligen tillhopa uti rådet sådana riksens värf och ärender, som utaf krigs- och inrikes statssekreterarne föredragas, med Kongl. Maj:ts nådigste bifall likmätigt den 15 § att afgöra, börandes ingen utan laga förfall derifrån uteblifva. Men när något angelägit allmänt vårdande mål förekommer, som angår rikets välfärd, såsom försvarsverkets vidmakthållande, freds, stillestånds och förbunds slutande, krigsmaktens och regementernes uppbådande, flottans och esquaders utredande, förnämare tjänsters bortgifvande, sändebuds och ministrers utväljande, riksens ansenlige och angelägne utgifters förordnande utom ständernes stat med mera, då låter Kongl. Maj:t alla här tillstädes varande riksens råd sammankalla om sådane och dylika angelägne ärender att rådgöra och sluta.

20.

Och som ärenderne äro så mångfaldige, att de näpligen med den skyndesamhet, som sig vederbör, uti rådet hinna afgöras, så blifva följande saker vid läglige stunder och på den tid, Kongl. Maj:t sjelf dertill utnämner, Kongl. Maj:t till dess särskilte nådigste afgörande föredragne, nemligen:

1. de privata mål, som angå enskilte personer och ej begripas under riksens allmänne vårdande ärender, ej heller under justitiesaker;
   
2. alla sådane enskilte angelägenheter, hvaröfver collegierne eller andre vederbörande insändt deras underdåniga betänkande; men skulle Kongl. Maj:t vara sinnad att gå ifrån collegiernes mening, då företages och afgöres saken med råds råde;
   
3. alla de embetens och beställningars förgifvande, som af collegierne och flere vederbörande föreslås, ankommandes det uppå deras ansvar, om vid föreslåendet ej iakttages, hvad den 40 § uti regeringsformen föreskrifver och innehåller;
   
4. militärtjänsters tillsättiande i följe af veder- börande öfverstars förslag, hvarom äfven den 40 § förmäler;
   
5. kyrkioherdars förordnande likmätigt merberörde 40 §;
   
6. sammaledes magistratspersoners och de landtbetjänters beställningar, som med Kongl. Maj:ts egne fullmakter benådas efter förut gången vederbörandes föreslående.
   

Och på det Kongl. Maj:ts besvär härvid må lindras och hvarjehanda underrättelser erhållas, så böra utaf hela rådet efter ordningen (presidenten i cancelliet dock härunder ej begripen) tvänne riksråder till skiftes hos Hans Kongl. Maj:t sig infinna, enär Hans Kongl. Maj:t behagar desse här anförde mål att låta sig föredraga, hvarvid alltid hålles behörigt protokoll. Men alle öfrige ärender, af hvad art och beskaffenhet de vara måge, Kongl. Maj:ts hofstat och hofbetjänte alldeles undantagne, afgöres af Kongl. Maj:t med råds råde.

21.

Uppå resor och i fält följa sammaledes Hans Kongl. Maj:t tvenne af riksens råd till skiftes att vara vid handen, der Hans Kongl. Maj:t skulle behaga sådane ärender företaga, som näst ofvanstående § innehåller, och således uti ett eller annat mål deras råd behöfver. Men presidenten i cancelliet och de nu varande presidenterne i hofrätterne och collegierne, såväl som öfverståthållaren, komma ej att följa Hans Maj:t på resor för de orsaker, som förr anförde äro.

22.

Till sysslornes idkesamma skötsel, förrättning och drifvande äro vissa collegier förordnade, hvilka lika som armarne vid kroppen sträckia sig till allt det, som i riket göras och uträttas bör. De ega rätt och makt hvar och en uti sin beställning på konungens och sitt dragande kall och embetes vägnar att bjuda och befalla sina underhafvande, att påminna dem, som stå under deras embetes försorg och lydno, om deras plikts fullgörande, fordra af dem besked för deras förrättningar och gifva Kongl. Maj:t så derom, som angående sina egna sysslor all nödig och åstundad underrättelse.

23.

Uti hvar hofrätt, som är konungens högsta nämd, är en president, som igenom lärdom och lagfarenhet gjort sig till domareembetet skickelig, och hafver till bisittiare en vicepresident och de vanlige assessores, ibland hvilka uti Svea hofrätt fyra de äldsta, förutan någon tillökning af lön eller befrielse ifrån vanlige sysslor, njuta namn och heder af hofrättsråd; men uti de öfriga hofrätterne blifva allenast två hofrättsråd uti hvarje hofrätt. Dessa höga domstolar ega hvar å sin ort hafva uppsikt och vård att lag och rätt försvarligen skippas efter Sveriges beskrefne lag, stadgar och förordningar, hvilka utan vrängande efter rätta orda förståndet måste iakttagas samt vid dömandet följas, att således hofrätterne utan försyn, egennytta och andra afsikter göra hvar och en rätt, som inför Gud, hvars embete de föra, inför Kongl. Maj:t, riksens råd och ständer de kunna försvara, på det icke orättfärdighet måtte förderfva land och rike. Ej må någon ridders- och adelsman uti sådane tillmälen, hvilka angå dess lif och ära, dömas vid annan domstol än hofrätterne, alldeles som privilegierne och rättegångsprocessen af år 1615 sådant förordna, stadga och bjuda; dock så att ransakningen sker in loco, och inga andra criminel saker, än de som lif och ära angå, derunder måge dragas. Hofrätterne tillkommer ock att hafva noga inseende öfver underdomarne på landet och i städerne samt exekutorerne, och när af oförstånd, slummeraktighet, arghet eller penningegiru något af dem föröfvas, sådant efter hvart måls särskilte beskaffenhet genast ställa under tilltal, dom och straff. Men om någon beträdes hafva uppsåteligen af hat, vänskap eller begärelse till mutor vrängt rätten och således sargat sitt samvete och skadat sin nästa till lif, ära och välfärd, en sådan bör icke med böter eller afsättning, utan med förlust af lif och ära, som saken är till, umgälla sin ondska och vanart. Så böra ej heller sådane förbrytelser nedtystas och genom medhåld, flathet eller otidig barmhertighet skonas, på det icke uti så granlaga mål andre måtte föranlåtas till rättvisans sjelfsvåldige missbruk, när de se att på fel, förseelser och arghet ej följer en skälig näpst och ett välförtjänt straff; deremot böra de, som af ilvilja, obetänksamhet och hämnd med smädefulla, ärerörige eller ock anstötelige ord och skrifter angripa domare och exekutorer vid deras embetens förrättande, utan att gitta fulltyga hvad de beskylt och förebragt, med hårdt straff efter hvart måls beskaffenhet straxt anses, på det att kitslige, arge och vanartige menniskor sig deraf sky och varnagel taga måtte; skolandes ingen, eho han vara må, länge hållas uti arrest, utan straxt ställas under ransakning och dom. Och på det nöd och trångmål hos domaren icke måtte gifva anledning till skadelig efterföljd och blifva ett sken och förevändning till embetes missbruk, så böra de af allmogen till sina domares löner och underhåld beviljade lagmans- och häradshöfdings- samt tingsgästningspenningar, alldeles efter högstsal. konung Gustaf Adolfs försäkring af år 1611, hållas oförryckte till sitt rätta ändemål och vederbörande domares aflöningar efter staten. Konungens ombudsmän och fiskaler skola ej förrätta sina embeten med förolämpande, egennytta och obeskedelighet och när det befinnes, att de således embetet missbrukat till enskilte afsikter, den oskyldiges förtryck och egen fördel och båtnad, då stånde de derföre till laga ansvar, hvaröfver justitiecancelleren bör hafva ett vaksamt öga, hvilken ock åligger att hafva inseende, huru lag och förordningar efterlefvas, och derom vid ständernes sammankomst med dess utförlige berättelse inkomma, samt då föra talan, om något befinnes emot regeringsformen vara förelupit och ej vederbörligen blifvit rättat.

24.

Efter hofrätterne följer krigscollegium, hvaruti blir en president och generalfälttygmästaren, generalqvartermästaren, som utan vidare gravation af staten kommer detta collegio att biträda, samt fyra krigsråd i krigs-, men allenast tvenne i fredstider, hvilka vid räkenskaperne måste vara vane. Detta collegium hafver uppsikt och vård om riksens krigsmakt till lands, artilleriet, som brukas i fält och fästningar, samt fortifikationsstaten, om stycken, faktorier, vapen och värjor, ammunition och hvad dertill hörer, fästningarnes tillstånd, särdeles vid gräntsen, skantsar och byggningar till kriget, om utskrifningar, värfningar och mönstringar, regementernes beklädningar med mera, i anledning af den instruktion och reglemente, som nu vid denne riksdag skall författas. Ehuruväl militiæboken afslutes i krigscollegio, så hörer dock generalmilitiæ-afräkningskontoret under kammarcollegii lydno och inseende hädanefter som tillförende.

25.

Hela riksens krigsmakt till lands och sjös med dess högsta öfver- och underbefäl måste aflägga huld- och trohetsed Kongl. Maj:t, riket och ständerne efter det uppsatte formularet. Krigsmakten till häst och fot, så väl som båtsmanshållet, förblifver vid sin indelning och de med allmogen samt städerne upprättade kontrakter, hvilka noga böra efterlefvas och iakttagas, intill dess Kongl. Maj:t och ständerne nödigt finna någon ändring derutinnan att göra, då all olikhet och oreda tillbörligen kommer att rättas.

26.

Ej må utan Kongl. Maj:ts med råds råde gifne befallning en öfverste eller annan af krigsbefälet uppbåda något hemförlofvat manskap till uppbrott och tåg utom vanlige regements- och andra möten, så framt icke sådant sker vid oförmodat infall af riksens fiender, då det Kongl. Maj:t genast bör berättas. Gör någon det eljest af egen myndighet utan befallning, hafve förverkat sin tjänst och jämväl lif, ära och gods, om till rikets osäkerhet och skadelige stämplingars utförande något dermed skulle sökias, påsyftas och förehafvas, vid hvilken händelse en sådan obetänkt befälhafvare ingen af dess undergifne officerare eller gemene någon hörsamhet och lydno skyldig är.

27.

Det tredje riksens collegium är ammiralitetet, hvaruti är en president, hafvandes till bisittiare alla tillstädes varande ammiraler och flaggmän. Men som detta collegium kommer i Carlscrona att hafva sitt säte, så bör vid rådslagen hos Kongl. Maj:t af riksens råd åtminstone vara en, den der till sjös hafver tjänt och uti sjömanskap erfaren är, till nödige underrättelsers säkre meddelande. Detta collegium hafver uppsikt, försorg och omvårdnad om riksens sjömakt, örligskepp och flåttar, galejer, strutsar, båtar, lådjor, pråmar, skepsbyggeri, dykeri och piloteri, samt all annan derunder hörande beställning och angelägenhet; jämväl öfver allt sjöfolk och dess underhåld, att skeppen äro försörjde med tackel, tyg, stycken, ammunition, med hvad mera dervid erfordras och detta collegii enskilte skötsel tillhörer, men här ej så noga förtecknas kan. Ammiralitetsstats-kammarkontoret blifver på sådan fot och gång, som år 1692 inrättades, och hafver under sin omsorg och förvaltning ammiralitetsmedlen uti indrifvande, utdelande, förvandlande och beräknande, med hvad mera denne statens hushålds- och kammarverk egenteligen och enskilt angår, och gör för medlen uti kammarcollegio behörig redo och räkning.

28.

Det uppå ammiralitetet följande collegium är riksens cancellie, hvaruti en af riksens råd alltid presiderar och hafver till bisittiare en riksråd, en hofcantseler, tre statssekreterare och fyra cantseliråd. Uti detta collegio författas och uppsättes alla stadgar, ordningar och recesser, som angå riket i gemen eller ock enskilte städers och personers privilegier i synnerhet, fullmakter, skrifvelser, bud och befallningar. Hit höra ock alla riksdags och sammankomsters handlingar, förbund med främmande makter samt fredsfördrag med fiender, sändebuds föreslående och affärdning, alla ankommandes förhör, konungens rådslag med riksens råd och de deröfver hållne protokoller, med hvad under Kongl. Maj:ts hand och namn utfärdas. Detta collegium eger jämväl hafva all nödig försorg och omvårdnad om postväsendet uti hela riket och dess underliggande provincier, så att det under den dertill förordnade öfverdirektörens inseende behörigen förvaltas. Emellan statssekreterarne fördelas sysslorne således, att en af dem alla utrikes ärender, den andre alla krigssaker och den tredje alla öfriga inländske angelägenheter förrättar. Statssekreterarne hafva dervid noga att iakttaga och tillse, det expeditionerne efter rådslagen, jämlikt protokollerne, skyndesamt, riktigt och i god ordning fullbordas och utfärdas, utan eftersättiande af det ringaste, för hvad afsikt det ock vara må. Skulle ock någon hos Kongl. Maj:t allena föredraga och utfärda, hvad som med råds råde hade bordt afgöras, den skall efter ransakning och laga dom utur dess tjänst sättias och efter brottet behörigen afstraffas, och skall för densamma ingen giltig ursäkt vara, att sådant blifvit honom anbefalt, emedan Kongl. Maj:ts vilja aldrig är, att något emot dess dyra försäkring samt regeringsformens innehåll skall utfärdas.

29.

Som ett rike mycken förmån och sällhet tager af studiers och vetenskapers grundeliga och solida idkande, men igenom deras förakt, underkufvande och försummelse uti märkeligit oskick och mörker förfaller; så lärer hvar och en, som hafver råd och ämne att hålla sina barn till studier, hvartill ungdomen igenom skoleordningens förbättrande och annan nödig inrättning all möjelig anledning gifvas skall, så mycket mera dertill uppmuntras, som de derföre framsteg, fördel och belöning skola hädanefter hafva att förvänta. Och bör ingen lemnas tillträde och beställning uti Kongl. Maj:ts cancelli, den icke vist säkra prof af lärdom, förstånd och skickelighet, hvarom cancelliordningen vidare förmäler.

30.

Uti kammarcollegio skall vara en president och hafver till bisittiare fyra vanlige kammarråd. Här böra alla de, som med konungens och kronones uppbörder och utgifter hafva att beställa, anamma befallning och göra besked. Detta collegii omvårdnad, försorg och åhuga är, att räntorne rätteligen och i tid inkräfjas och förmeras, landet väl brukas, skötes och förkofras genom rätt hushållning och förbättring, så ock att regalia fisci icke försnillas, försummas och förloras, utan riksens medel på allt sätt bättras, beqvämas till utgifterna, hållas till råda, skaffas i tid, och krediten ej förloras, att Kongl. Maj:t i nödfall kan inom och utom riket hafva understöd, bistånd och hjelp att förvänta. Stora sjötullen med dess uppbörd och beräknande jämte småtullarne och accisen höra jämväl under vederbörande öfverdirektörs skötsel och förvaltande till kammarcollegii uppsikt och omvårdnad, hvarest för vederbörande tullnärer och uppbördsmän fullmakter utfärdas och för Kongl. Maj:t all tillbörlig erfordrad säkerhet sökes.

31.

Uti statskontoret blifver hädanefter en särskilt president och tvenne statskommissarier. Härunder hörer medlens disponerande och utdelande, hvarest ock alle, som hafva kronones medel under händer, böra i rättan tid inkomma med sine förslag, som deras instruktioner sådant tydeligen bjuda och befalla. Staten måste ock årligen och tidigt inrättas, och 1696 års stat dervid till en rättelse och grund tagas, samt så lagas, att betjänterne af kronones drätsel och inkomst sina löner åtnjuta; men bemälte stat öfverskrides och förökes ej, med mindre Kongl. Maj:t och rikets oumgängelige tjänst och bästa sådant erfordrar. Uti staten blifver icke allenast en viss summa handpenningar till Kongl. Maj:ts enskilte behag och disposition lemnad, utan ock årligen en summa anslagen till extra utgifter, hvilken senare af Kongl. Maj:t med råds råde kommer att disponeras, hvarvid iakttages, att utgifterne alltid lämpas efter inkomsterne.

32.

Bergscollegium hafver jämväl sin president, och böra ledamöterne dersammastädes bestå af tvenne bergsråder och fyra assessorer, samtelige sådane, som igenom lärdom och erfarenhet både gjordt sig skickelige till domareembetet, så ock all nödig och en grundelig kunskap sig förskaffat uti alla de till bergsväsendet hörande stycken beträffande så väl bergverkens drift, som hushållningen i gemen uti Bergslagorne. Hvilket så mycket mera angeläget är, som detta collegium hafver under sin jurisdiktion och styrsel förnämsta grundvalen till all utrikes handel och vandel, med de för Kongl. Maj:t och kronan så väl deraf, som utaf sjelfva bergverken flytande ansenlige inkomster, jämte landets förkofring. Hvarföre bemälte collegium åligger att likmätigt den instruktion, som detta collegio redan är meddeld eller ock än vidare kan efter dess öfverseende blifva förbättrad och komma att utfärdas, hafva all behörig och eftersinnelig försorg om berörde bergverks upprätthållande, med hvad mera till deras skötsel och förbättring pröfvas lända. Och emedan bergscollegium eger i lika måtto makt att i anledning af berörde dess instruktion skärskåda och afdöma de tvistige, så civile som criminale mål, som antingen immediate upptagne varda eller ock ifrån grufve-, bergs- och hammartingen efter processen inkomma, så kommer bergscollegium, hvad de under dess jurisdiktion lydande underdomare angår, att öfver dem hafva ett noga inseende, att de oväldugt förrätta deras domareembeten, och der de annorlunda skulle sig deruti förhålla, att då iakttages hvad som här ofvanföre uti den 23 § utförligen står förmält, så att med den bråtslige intet blifver igenom finger sedt, utan dess förseelse lagligen och efter sakens beskaffenhet behörigen ifrat.

33.

Commerciecollegium eger jämväl en president, som hafver till bisittiare tvenne commercieråd och fyra assessorer, hvilka hafva en grundelig kunskap om handel och vandel, samt tvenne kommissarier, som njuta lön; men så ofta någre vigtige mål förefalla angående handel och handtverkshusen, kommer collegium så väl sjelf, som igenom magistraterne, att höra det handlande borgerskapet och handtverksmän här och i andra städer, innan något slut derutinnan göres och verkställes. Eljest åligger detta collegium att hafva omsorg, huru handelen måtte styrkias, förkofras, manufaktorier till god framgång befordras och handtverkshusen väl inrättas, skötas och underhållas, samt att de utaf ständerne gillade licent-, portorie-, tullordningar och taxor handhafvas, med hvad mera dess omvårdnad åligger efter den instruktion, som derom kommer att öfverses och inrättas till rikets uppkomst, vältrefnad och styrka.

34.

Kammarrevision behöfver ock med en särskilt president att förses, hvilken med dess vanlige bisittiare drager försorg, att ej allenast de der anhängige rättegångsärender blifva med laga dom och resolutioner afhulpne samt igenom fiskalerne till fullbordan bragte; utan jämväl kronones årliga räkenskaper utan dröjsmål, ifrån den tiden de i kongl. kammarcollegio inkomma och kammarrevisionen derom underrättelse gifves, öfversedde, förklarade, utarbetade och sluteligen afgjorde. Dessa bägge collegier böra efter plägat samråd en utväg finna och till verkställighet bringa, hvarmedelst räkenskaperne så måge förkortas och inrättas, att de till en viss förelagd tid komma att ernå deras ofelbara riktighet, och ingen sedermera vidare må tilltalas eller efteråt ansvarig göras, hvaraf lätteligen kunde hända, att å den ena sidan Kongl. Maj:t och riket stannar i mistning, å den andra åter mången oskyldig råkar i men och skada, den sine anhöriges eller afledne förfäders förhållande ej gitter förklara. Till undvikande af sådane olägenheter böra alla till kammarcollegium allaredan inlefvererade lands- och hufvudböcker för de förrige åren till 1714 inclusive lemnas oreviderade, allenast ballancerne, med hvilka samma lands- och hufvudböcker slutas, skyndesammast indrifvas, så långt sjelfva gäldenärens och dess löftesmans egendom tillräcker; men der ingen vidare tillgång till betalning finnes, bör sådant efter kammarcollegii föranstaltande afskrifvas. De lands- och hufvudböcker, hvilka ännu intet äro uti kongl. kammarcollegio inlefvererade, måste ofördröjeligen insändas och vederbörande, som med deras förfärdigande finnas hafva varit försummelige, under plikt af suspension ifrån embetet tillhållas deras skyldighet strax att fullgöra; kommandes sådane härtills oinlefvererade lands- och hufvudböcker med alle andre räkningar för kronones medel ifrån år 1700, men icke längre tillbaka, att öfverses och till slutelig riktighet bringas.

35.

Öfverstemarskalken är en af riksens råd, hvilken vårdar sig om konungens hof, slott och hus, förestår, ordnar och bestyrer om dess taffel och hoffolk, med hvad dertill hörer.

36.

Öfverståthållaren tillkommer sköta konungens slott och hus inom Stockholms staket och som stadsens samt borgerskapets förman hafva uppsikt tillika med magistraten på stadsens och malmarnes styrelse, god ordning och politie, privilegier, byggningar, inkomster, köphandel och hvad dervid hänger, försvara borgerskapet emot allahanda förtryck, öfvervåld och intrång, hafva uppsyn uppå deras mönstringar och vapen, taga alla kronones regalier dersammastädes i akt, att de ej förminskas eller afskäras, samt fullborda låta alla exekutioner med hvad mera, som dess embetes plikt erfordrar.

37.

Alla collegier böra räcka hvarannan inbördes handen i allt det, som till konungens och riksens gagn och goda länder, när så omtränger och det begäres, men ej göra det ena det andra ingrepp, hinder och förfång, utan sköta hvart och ett sitt verk med tillbörlig drift, skyldigt bekymmer, flit, trohet och försiktighet. Så länge ock presidenterne äro vid deras collegier tillstädes, njuta de sin ordentelige makt och myndighet, men komma de uti konungens eller egna ärender att vara frånvarande, så behålla de väl deras äretitul med deraf hängande rum och vilkor, men få ingalunda något förordna, bjuda och befalla, som presidentskapet angår, intill dess de åter komma tillstädes och inträda uti embetets verkelige bruk. Imedlertid förrättar den äldste af bisittiarne med lika rätt, kraft och verkan de beställningen vidhängande sysslor. Desse collegier äro pliktige att gifva ständerne vid riksdagarne en fullkomlig efterrättelse om deras förrättningars beskaffenhet och frukt och blifva ansvarige, om de i någor måtto handla emot fundamentallagen, regeringsformen, instruktioner och förordningar. Deremot böra alla de, som stå under collegierne, särdeles generalguvernörer, öfverståthållaren, landshöfdingar, öfverstar och andra flere, göra redo och räkning hvar för sin beställning, dit målet hörer, så ofta sådant påfordras. Och som straff och belöning äro tvenne band till det allmänna verkets sammanfogande och förknippande, så bör den, som fullgjort sin embetes plikt, hafva heder och belöning att förvänta, men den otrogne eller försummelige näpst, vanära och straff efter förtjänsten utan skonsmål att undergå.

38.

Landtregeringen består af visse höfdingedömen, emedan inge generalguvernamenten eller guvernamenten hädanefter inrikes skola vara, ej heller något lifgeding i land och län förgifvas, och komma således att fördelas efter ordning och sätt, som följer:

1. är Upland;
2. Roslagen eller Stockholms län med Svartsjö län;
3. Skaraborgs län;
4. Åbo och Björneborgs län;
5. Kronobergs län;
6. Jönköpings län;
7. Vestmanland med Strömsholms län;
8. Viborgs och Nyslotts län;
9. Östergötland med Vadstena län;
10. Södermanland med Gripsholm och Eskilstuna län;
11. Nyland och Tavastehus län;
12. Elfsborgs län;
13. Kalmare län och Öland;
14. Kopparbergs län;
15. Närike och Värmeland;
16. Vester-Norrland;
17. Vesterbotten;
18. Österbotten;
19. Gotland;
20. Malmö län;
21. Kristianstads län;
22. Blekinge;
23. Halland;
24. Göteborgs och Bohus län.

39.

Collegiernes, generalguvernörernes, öfverståthållarens, landshöfdingarnes, öfverstarnes och öfrige betjänters instruktioner skola öfverses, samt till detta regeringssättet vidare lämpas. Desse förenämde böra befrämja landets och tillika med magistraterne städernas uppkomst och förbättring och i alla mål sökia att fullgöra hvad igenom underrättelse och instruktioner dem kan anförtros, tillse att ingom någon oförrätt eller våld sker, jämväl tillhålla deras underhafvande med flit och redelighet att efterlefva instruktionernes innehåll, så att de hvart år kunna visa riktig redo och räkning för alla förrättningar, hvilka dem varit anbefalte, dem rättsintom till belöning, men dem sniknom och försumligom till välförtjänt straff.

40.

Alla högre tjänster ifrån öfverstar till fältmarskalkar, bägge inclusive, och alla desses vederlikar både i andelige och verldslige ståndet utdelas af Kongl. Maj:t uti sittiande råd på följande sätt, att när någon öppning sig tilldrager, då böra riksens råd göra sig noga underrättade om alle sådane personers skickelighet och förtjänster, som vid sådane angelägne embeten böra komma i consideration, och sådant Hans Kongl. Maj:t föredraga, samt sedan Hans Kongl. Maj:t gjordt dess nådige proposition uti rådet, hvilken hos Hans Kongl. Maj:t kommit uti nådig åtanka att befordras till samma beställning, då göra riksens råd dervid deras nödige påminnelser inför protokollet och skrida icke till någon vidare votering, såframt samma persons befordring icke befinnes vara stridande emot Sveriges lag, regeringsformen och andre redelige undersåtares välfärd och förtjänst, i hvilket fall riksens råd böra deröfver votera, då Hans Kongl. Maj:t, i nådigt afseende på de af riksens råd förebragte skäl, sedermera någon annan dertill i nåder utnämner, som till Kongl. Maj:ts och fäderneslandets tjänst gjort sig värdig att vid slikt tillfälle hågkommas och emot hvilkens person eller meriter intet med skäl kan förebäras eller invändas. Och skola riksens råd icke allenast vara ansvarige, om de på något sätt sökia att föredraga deras anhörige, andra meriterade män till prejudice och förfång, utan ock om de befinnas vid slike tillfällen ej påmint, i fall något skulle strida emot Sveriges lag och denne regeringsform. De skola ock låta sig angelägit vara all underdånig efterrättelse att meddela, så framt de vilja undgå ansvar, enär vid ständernes sammankomster finnes nödigt att efterfråga, om någon lidit men. Till alla öfrige tjänster föreslås Kongl. Maj:t af collegierne och andra vederbörande tre de förståndigste, värdigaste och till den ledige beställningen tjänligste personer, som finnas att tillgå, hvarvid en eller annan meriterad man utom collegium kan ihugkommas. Vid regementerne förhålles med föreslående till ledige beställningar efter högstsal. konung Carl den tolftes utgifne förordning af den 6 november 1716. Skulle vid föreslåendet befinnas någon vara förnär skedt eller utan skäl förbigången, då komma vederbörande derföre att ställas till ansvar. Utaf de föreslagne utväljer och befullmäktigar Kongl. Maj:t den, som Hans Maj:t dertill skickeligast finner. Och lemnas uti Hans Maj:ts nådige behag att bortgifva desse tjänster antingen i anledning af den 20 § eller ock uti sittiande råd till att förnimma riksens råds tanka och utlåtelse öfver de föreslagne personer; men alla de lägre tjänster, hvilka collegierne, consistorierne, öfverstarne vid regementerne samt andre stater för år 1680 varit vane att förgifva, blifva ock hädanefter till deras enskilte utdelande. Ej måge främmande utländske män, det vare sig furstar, prinsar eller andre personer, härefter brukas eller sättias till någre riksens beställningar in- eller utomlands, hvarken uti civil- eller militärståndet. Så bör ock vid alla embetens besättning förnämligast anses personernes bepröfvade erfarenhet och förtjänst, hvilka igenom studier, krigsförrättningar och flere nyttige vetenskaper gjordt sig till befordran värdige, men särdeles iakttages, att inge till alldeles ovane och med deras ämnen ej öfverensstämmande sysslor måge antagas, utan hvar och en befordras efter dess naturlige böjelse och erfarenhet, så att dugelige personer till tjänsterne förordnas; ej heller må någons förvärfvade höghet, gunst och anseende gifva en eller annan insteg i sådane sysslor och embeten, hvartill han ingen skickelighet hafver, mindre må någon för ringare stånd eller härkomst förskjutas, när han eljest till tjänsten bepröfvas vara skickelig och värdig. Uti archiebiskopsvalet skola alla consistorier i riket hafva sina röster, men vid de öfrige biskoparnes och superintendenternes utnämnande förhålles således, att trenne af dem, som ega mesta stiftets vota, blifva Kongl. Maj:t af consistorio föreslagne, hvilka angelägne tjänster af Kongl. Maj:t med råds råde besättias, på det af de föreslagne den måtte förordnas, som genom grundelig lärdom, nit om den evangeliske religionen och ett exemplariskt lefverne gjordt sig dertill värdig. Med kyrkioherdarnes tillsättiande förblifver det vid det sätt, som för år 1680 varit; dock skall igenom en commission af någre riksens råd, biskopar och andre redelige män undersökas, hvilka gäld för 1680 varit regale eller ej; hvarefter sedermera vederbörande af adelen kunna få njuta de dem tillhörige jura patronatus och fria val med dervid hängande förmåner till godo, samt uti regale gäld Kongl. Maj:ts rätt, consistoriernes och församlingarnes rättigheter oförryckte bibehållas, som dem tillböra, på sätt och vis, som kyrkiolagen förmår och innehåller.

41.

Beträdes någon konungens embetsman, eho han ock vara må, hög eller låg, andelig eller verldslig, rekommendera eller befordra en eller annan för egen nytta, gåfvor, skyldskap, vänskap, gunst och höghet etc. till andra bättre meriterades förfång, den bör efter föregången ransakning och dom utan nåder genast sättias utur dess tjänst och efter sakens omständighet afstraffas.

42.

Och på det tjänsterne ej måge komma i förakt, så tillägges hädanefter ingom någon högre karakter, än den som tillkommer det embetet han verkeligen förträder; dock varder Kongl. Maj:t ej betagit att med råds råde hugna en och annan efter förtjänst med karakter, hvilkom någon annan varit föredragen. Skulle en eller annan, som länge och väl tjänt, vilja taga afsked, då må väl honom någon förbättring på dess karakter gifvas, dock så, att en sådan förafskedad ej må återträda uti någon beställning, androm till prejudice och förfång.

43.

Och som betjänterne uti civil- och militärståndet betages all lust och åhuga, enär andre extraordinarie dem blifva föresatte, så skola hädanefter inga extraordinarie uti collegierne och vid regementerne förordnas, så framt icke vederbörande sjelfve skulle finna nödigt någon skickelig och erfaren man underdånigst att föreslå.

44.

Det är väl uti vårt rike ett urminnes bruk att den, som igenom dygd, studier, tapperhet och erfarenhet banat sig vägen till höga öfverhetens nåd och belöning, till dess efterkommandes heder uti grefve-, friherre- och adelsståndet försättes, hvilken benådningsrätt vid den konungslige högheten förblifver. Men som uti Sverige redan är större myckenhet af adel, än landet kan tåla, så lärer Hans Maj:t vara så nådig inga flere med adelig sköld att benåda, än allenast några få vid dess kröning, hvilka medelst märkelige tjänster för riket gjort sig dertill värdige, och blifva sedermera inga adelsmän gjorde, till dess riket sådant kan tillåta. Sammaledes bör ej heller i anseende till tjänsten och karakteren någon med friherre- och grefvevärdighet behedras, innan han genom stora och besynnerliga förtjänster gjordt sig dertill välförtjänt.

45.

Hvart tredje år in medio januarii böra riksens ständer sammankomma och dess emellan, antingen när de af Kongl. Maj:t kallas eller ock de sjelfve uti riksdagsbeslutet sig förbehålla att blifva sammankallade, då alle tillbörligen sig inställa. Vid det tillfället upptäckes hvad sedan den siste riksdagen är förelupit, och huru fäderneslandets tillstånd kan vara beskaffat; jämväl åligger det ständerne att efterfråga, huru riksens råd stält sine rådslag till Kongl. Maj:ts goda nöje, rikets uppkomst, vältrefnad och förkofring och sig sjelfve till välförtjänt heder och beröm. Hvad till rikets understöd, trygghet, gagn och säkerhet kan erfordras, öfverlägges och beslutes med inbördes samråd. Under Kongl. Maj:ts frånvaru, sjukdom eller vid dess dödelige afgång, hvarmed dock Gud i nåder länge ville fördröja, eller vid någon annan oförmodelig händelse, då riksens välfärd och ständernes frihet sådant kan erfordra, utskrifves riksdagarne af samtel. riksens råd. Men om tillika tronen blifver ledig till ett nytt val, så äro riksens ständer skyldige förutan någon sammankallelse den trettionde dagen efter konungens död sjelfmante uti Stockholm sig infinna, som vårt föreningsinstrument af den 24 martii vidare förmäler, med utsättande af det straff, som en sådan skall undergå, den vid detta tillfället med stämplingar och sammangaddningar torde bjuda till något intrång i ständernes fria val att göra. Vid den olyckelige händelsen åligger riddarhusföreståndarne, domkapitlet i Upsala och magistraten i Stockholm sådant genast uti alla landsorter till vederbörandes efterrättelse allmänt kungöra. Och som landshöfdingarne då äro pliktige, hvar å sin ort, sådant dödsfall dem, som i länet bygga och bo, att berätta, så lära så många inom den föresatte tiden kunna inställa sig, att riksens frihet af dem förmår skyddas och försvaras, in till dess de långvägade kunna sig infinna valet med allmänt samråd att företaga.

46.

Blifver någon herrdagsman oförskyldt under påstående riksdagar eller i fram- och återresan med ord eller gärning antastad och illa handterad, då han gifvit tillkänna, att han i sådant ärende vore, så skall sådant med edsöres plikt afstraffas. Ej heller bör någon herrdagsman inmanas uti häktelse, der icke han beträdes med särdeles grofva förgripelser, hvarom ständerne genast behörig kunskap gifves.

47.

Riksens adel utnämna alltid sjelfve landtmarskalken, sammaledes de öfriga stånden deras talmän. Ständerne hafva icke allenast makt sjelfve att utse och välja deras utskickade till riksdagar, utan ock att förordna uti deras sekrete utskott samt deputationer vid och emellan riksdagarne sådane personer, hvilka de med trygghet slike ärender kunna anförtro. Men emedan bondeståndet behöfver en, som förer pennan vid riksdagssysslorne, fördenskull kunna talmännen af alla fyra stånden träda tillsamman och välja en sekreterare, hvilken, sedan han således är vald, samma förrättning sig antager. Dock måste ingen sekreterare emot hela bondeståndets vilja dem påtvingas.

48.

Skola inga vid riksdagarne hållne protokoller, anten uti hvart och ett stånd, eller uti sekrete utskottet och deputationerne, till någon utlefvereras, utan böra de å sine orter uti godt förvar orubbade liggia.

49.

Kongl. Maj:t låter bibehålla samtelige riksens ständer vid deras välfångna gamla privilegier, förmåner, rätt- och friheter; skolandes inga nya privilegier ett helt stånd angående utan samtelige ständernes vetenskap, gjorde påminnelser och samtycke utgifvas och meddelas.

50.

Kongl. Maj:t drager en nådig försorg för de tyska länder, så att deras välfångne privilegier måge stadfästas, enär någre af desse länder ifrån fienden återbekommas.

51.

Städerne i riket förblifva vid deras välfångne privilegier och rättigheter, som dem af forna konungar gifne och förlänte äro; dock så att de af riksens ständer efter tidernes omständigheter lämpas. Städernes enskilte medel ega magistraterne tillika med borgerskapet till aflöningar och publique byggnad efter staten och privilegier att disponera; dock göres för dem å vederbörlig ort redo och räkning, börandes öfverskottsmedlen till inga andra usus än till städernes upprätthållande, prydnad och förbättring användas.

Detta allt hafve vi nu här församlade riksens ständer med enhälligt samråd funnit vara nödigt till rikets ordentelige styrelse för oss, våre hemmavarande medbröder och efterkommande, så födde som ofödde, att stadga, besluta och förafskeda. Vi fägne oss billigt, att Hans Kongl. Maj:t vår allernådigste konung försäkrat denne regeringsform att antaga, stadfästa och underskrifva med nådig vilja och befallning, att den hädanefter för en fundamental lag och stadga skall aktas och efterkommas. Vi göre oss så mycket mera försäkrade om ett ordenteligit, lycksaligt och förnöjt regemente, som Hans Maj:t med Guds mäktige bistånd sig föresatt att grunda sin myndighet med mildhet och rättvisa uti undersåtarnes hjertan och således med välvilja, nåd och godhet uti ett rätt konungsligit välde öfver oss att råda, styra och regera. Deremot skole vi efter vår underdånige trohets- och edsplikt Hans Kongl. Maj:t rätta lydno hålla, bud dess fullkomna i allo ty försvarligit är för Gudi och mannom honom att bjuda och oss att göra, allan rätt hållnan hans och vårom, som trogne män och undersåtare egnar och bör. Till yttermera visso hafve Sveriges rikes råd och ständer detta med våre namns underskrifvande och våre insegels undertryckande velat bestyrkia, stadfästa och bekräfta, som skedde i Stockholm den andra maj år ett tusend sjuhundrade och tjugu.

Uppå samptel. ridderskapet och adelens vägnar Arvedh Horn p. t. landtm	På samtlige presterskapets vägnar Mathias Steuchius
På samtlige borgerskapets vägnar J. Bunge	Uppå bondeståndets vägnar Jacob Olsson

(Underskrifterna efter exemplaret i riddarhusarkivet.)

Detta allt, som uti denne regeringsform föreskrifvit står, hafve vi således öfvervägat och godt funnit, att det må och skall till verkställighet bringas och för allmän vedertagen fundamentallag gälla, så att vi icke allenast det, som häruti vår konungslige person, makt och rättighet angår, med nåder och välbehag upptaga, utan jämväl stadga, bjuda och befalla, att alla de, som oss och våra efterkommande samt riket med huldhet, lydno och hörsamhet förbundne äro, denne regeringsform böra erkänna, iakttaga, efterlefva och hörsamma. Till yttermera visso hafve vi detta med egen hand underskrivit och bekräftat samt vårt kongelige insegel låtit vitterligen hängia här nedanföre, som skedde i Stockholm den andra maji år ett tusend sjuhundrade och tjugu.

FRIEDRICH.

(L.S.)