Relation om Stockholms blodbad
|
| Wikipedia har en artikel om Stockholms blodbad. |
1523 nedtecknade tre prelater vid domkapitlet i Uppsala sina minnen från Stockholms blod 1520. De tre prelaterna var bland de som utfärdade sententian mot Sten Sture. De tre prelaternas minnen nedtecknades strax före 6 juni 1523 på uppmaning av dåvarande riksföreståndaren Gustav Vasa.
Vi, Georgius, domprost, Peder Galle, skolasticus, och Erik Geting, kantor i Uppsala domkyrka, befrågade av högborne furste, herr Göstaf Eriksson, Sveriges rikes hövitsman och gubernator, att vi med detta närvarande brev i troget vittnesbörd skole kungöra vad vi såge eller hörde sig hava hänt efter konung Christierns kröning på Stockholms slott, var vi ock nödde och [tvungne] ibland voro att bese den gräselige och ynkelige dödsens beskådelse och den tillförene ohörde och osedde grymhet, som var det ynkelige mord både över andelige och världsligom herrom och androm godom mannom, som äre väl värdige att hållas i en salig åminnelse, efter det vi havom förnummit i allahanda måtto och i vart och ett stycke, bekännoms vi uppenbara sanningen utan allt tvivel, som här efter följer.
Året efter Guds börd 1520 dagen i octobris månad åtta och tjugonde kommo vi förbenämnde till Stockholm, budne och aklade av ärkebiskop Göstaf, med flere andre att göra ärkebiskopen bistånd och tjäna honom till mässa, som sedvänjo är vid konungens kröning, vilket ministerium sig hände söndagen näst efter Allehlegonadag, som var 4 dagen i novembris måand, och varom vi av förnämnde ärkebiskop Göstaf [bjudne], att vi skulle följa honom på slottet onsdagen näst därefter, vilket vi ock gjorde på dagen om middagsstund, varmedan vi tövade intill klockan slog ett efter middag. Efter något uppfunnet svikeligt tillfälle, vilket vi icke kunde begripa, då bleve slottsens portar igenläste, och bleve innestängde alla menige ädelige män och kvinnor, biskopar och prelater, i det nästa över allt riket, sammalunda borgare, rådmän, borgmästare och alle förnämnde herrars tjänare, och ingen blev utlåten, men där kunde väl någon inkomma, och vi kunde icke begripa eller betänka, för vad sakers skull det gjort var. På det sista när konungen satt på domstolen i store salen, då kom ärkebiskop Göstaf och beklagade sig ganska hårdeligen mot dem som hade molesterat och berövat Uppsala domkyrka, när Stäket var bestallat, och dem som det nederbröte, först och främst mot herr Sten, den tid riksens gubernator, och hans efterleverska fru Kirstina, deras hjälpare och styrkare i förnämnde sak, vars namn han ock lät presentera och uppenbarliga utropa för konungen, begärandes på hans k[onungslige] ed, som han gjorde, när han kröntes, att han skulle göra för Guds skuld och rättvisona, [att] kyrkio[n och] honom måtte ske fyllest för den orätt och skada dem vart gjort mångalunda. Vem konungen så svarade: Herre ärkebiskop. Lyster eder icke hava framgång i denne sak med sämja och förliknelse, där efter som gode män kunna rannsaka, eller velen I det allenast med lagen bepröva? Vilken som innerliga bad, att de som där vore närvarandes skulle arresteras, och var och en göra honom fyllest i allahanda måtto, vilket han ock för[värvade] av konungen, icke emotståndande att sådan sak var på ärkebiskopens vägnar i Rom tillförene främjad. Men konungen ville icke, att förbenämnde sak skulle i Rom främjas eller ändas. Då böd han ärkebiskopen, att sådan sak skulle rannsakas här i riket, lovandes att honom skulle ske fyllest för hans skada och orätt i allahanda måtto. Åt vilket ärkebiskopen lät sig nöja.
På det sista därefter bleve där framtagne någre brev för konungen och läsne, vilket vi icke aktade till [var] punkt [vad] de hade innebära. Men vi kunde sedan gissa efter konungens spörsmål, att denna breven lydde emot andeliga herrar och ädele män, som då när voro och hade förnämnde brev förseglat. Och det första spörsmålet var till biskopen till Linköping, om han hade sådane brev beseglat. Vilken där till svarade ja, men han ville förvara sig för tillkommande fall och skottsmål. Då bekände han sig hava gjort en protestation, och blev hans ursakelse och protestation framhämtad och uppenbarliga läsen. Där näst efter blev var och en av biskoparne och riksens råd ett sådant spörsmål föregivet, vid var sin stat(um), och var lade vinning om att göra sin ursäkt och uppenbara sin rättvisa i det ärendet. Varföre efter mångehanda, som dem blev föregivet, ibland tvedräktigon - och dem hade mångom ärende före att giva - då bekännes vi med Gud, att vi icke aktade vad där sammastädes blev sagt eller handlat, fördenskuld att det tycktes intet gälla oss uppå, utan vi ginge och talade oss emellan om det [portarne] vore [bestängde] och så månge män var [där] i deras vånda, varföre vi ock lade vår vinning om, huru vi skulle kunna komma där ut, fördenskuld att vi vore en part ganska mycket förfärade för sådan sak.
Därnäst en liten stund gick konungen ut och rådet blev sittandes att rannsaka och ända allahanda saker allt intill mörkan kväll. Sedan bleve ljusen inhämtade, och likavisst som Judas Iscariot ville gripa Christum och förråda [honom] så kom Cla[u]s Bille och Söfrin Norrby efter omildaste konungens bud med lyktor, bloss och med ganska många beväpnade män, både föregångandes och efterföljandes, och besåge allom salen omkring och letade idkeliga, vem de skulle taga och utleda. Först utkallade de biskoparna och någre ädele män, sedan ledde de uti tornet i stora hopar mäktigt månge både ädele och oädele kvinnor och män till ett ynkeligt mord, som det väl beviste om andra dagen hände. Därnäst de som då igen lämnade var (när) det gjorde[s], de voro så med räddhet och undran bekymrade, att vi hoppades ingen fred eller trygghet, utan voro som en fårahop, som är skickad till döds. Och sedan att månge voro uthämtade och nattens timmar tillstundade och klockan var vid 10, då voro de utkallade, alla prelater, kaniker och präster, evad stat(us) de helst voro, och ingen annan blev då utlåten. När det var gjort, då bleve biskopar, prelater, kaniker och präster indrivne uti ett trångt rum, vilket icke väl tillbörligt var, undantagandes biskopen av Strängnäs och Skara, Gud deras själ nåde, vilke som vore förvarade uti ett annat hus och vi icke såge sedan här i världen, hoppandes att se dem i himmelen, när Gud giver hämnd över oskyldigt blodsens utgjutelse. Och bleve vi i förbenämnde rum den natt utöver i sorg, bedrövelse och stor ångest, som de ännu väl drage till minnes, som där då med voro.
Torsdagen där näst efter, som var 8(tava) Omnium sanctorum, vid det klockan var vid nio på dagen, bleve alle biskopar, prelater, kaniker och klostergivne män och så månge som lärde voro tillhopa kallade på store salen, som de om aftonen utginge, till vilke herr Johannes Bellenacke mitt i deras samkväm sådane spörsmål framförde, om de som have sig tillhopa svurit och enkannerligen tillhopa förbundit mot helge romerske stolen och Jesu ståthållare påven äre hållande för kättare. Om vilket spörsmål lärde män både i den helga skrift och i lagen sig om berådde, och svarade efter evangelium och andelige rätten, att vilken med förbenämnde sak varder funnen, han skulle hållas för en kättare. Men vad som därunder funnes (av) falskhet, svek eller grymhet och vad ont konungen och hans rådgivare hade betraktat i deras hjärta med detta spörsmål, skall Gud känna, som rannsakar alla hjärtan och tankar, och vi då det icke kunde förstå, icke gick där heller någon dom eller sententia efter sådane spörsmål eller svar. Och skall Gud vara vårt vittne, att vi på den tid icke kunde förstå, till vad ända förnämnde spörsmål vart gjort. Därefter skulle det samkvämet komma igen i det trånga rummet, där vi vore tillförene innestängde.
Om samme dag strax måltiden var gjord i sorg och bedrövelse, då kom ett bud och sade, att biskoparne av Strängnäs och Skara leddes ut fångna utav slottet. Vilket när vi hörde det, begynte vi alle att skälva och fölllo i stor räddhåga. Då svarade biskop Bellenack, som då var när, och sade: Det är icke möjeligt, att Hans K[onunglig] M[ajestät] djärves att göra något ont på sådane män, varföre är sådane lögn och skvaller intet troendes. Av vilke ord vi finge ock någon lisa efter den grymme tidende oss blev först buden. Något därefter kom där en igen med samme tidende som tillförene. Då svarade biskop Bellenacke, att det skulle sannerligen intet vara. Tredje gången kom där en tysk magister, benämnd mäster Hindrich, och ropade med gråtande ögon och sade, att det är nu i det nästa, att de skole räcka deras hals under svärdet. Då bleve vi alle hårdeligen bedrövade av osägelig sorg och räddhåga och löpo ut hasteligen alle tillhopa, först biskopar(ne), och de ville alle gå till konungen och förhindra, att han skulle sådan oredelig och grym gärning, som han hade länge betänkt, icke fullkomna. Då mötte oss den omilde man och blodgirige människa mäster Dirich, full med svek och allehanda ondsko, vilken som ock var orsak och diktare med den omildaste konungen till allt det onda, som nu för sagt och skett är, och sade först på sin tysko och repeterade det på latino med sådane ord: Ser I ock väl till och betrakter denne här, att I icke förgås med de andre förrädare. När vi det hörde, då blev all menigheten bekymrad med sorg och räddhåga och icke djärvdes gå längre fram före åt förbenämnde mäster Dirich, och droge sig alle till det samme rum, där de tillförne voro, och blevo där den dagen och natten där inne intill andra dagen, bedjandes innerliga till Gud med gråtande tårar, att Gud allsmäktigaste ville värdigas att frälsa sig av den slemmaste dödsens våda, som de räddes undergå med de andre. Vilket ock så skedde samme dagen, när klockan var vid ett; då ginge vi av slottet, lovandes och hedrandes Gud och hans helgon, vilken oss frälste av allra grymmaste konungens tyranni och omildhet.
Men vilken grymhet, deras maledicerade händer och beklagande läppar bedrov över de värdige fäder och oskyldige biskopar, herrar, ädle män, riddare, borgmästare och andre redelige borgare och män, som väl vore all ära och dygd värde, när de dem utledde, vem kan det någon tid förtälja? På det sista läte de dem halshugga och icke var ändå deras ondsko fullkommen, att de döde kroppar lågo välte i träcken och deras egen blod, utan mente ändå, att de voro ovärdige begravas, och läte så förbränna allas förbemälte döde kroppar med stränge herres, herr Stens lekamen, vilken som var långeligen begraven efter den helige kyrkiones sedvänjo, sammaledes hans herradömes barn, näppeligen 7 dagar gammalt, av sin grav uppriva, vilket de ock med slik stor vanheder läto förbränna. Vad där mer är skett än nu skrivet är det må de utfylla, som då voro med i rådet och rätten och i allahanda handel, därtill besynnerligen utvalde.
Källa[redigera]
Citerat ur Lauritz Weibulls "Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. Del III", Stockholm:Natur och kultur 1949, s. 164-168