Resa i Sibirien/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel 23 Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 24
Kapitel 25  →


[ 137 ]
XXIV.

Resa från Orenburg till Astrakan. — Resa öfwer kirgiser-steppen på kameler. — Wistande hos kirgiser-kahnen i hans palats midt på steppen. — Besök hos kalmuk-fursten Tjumén. — Ankomst till Astrakan.

Den 14 Januari 1830 lemnade wi som sagdt war Orenburg, åtföljde af kirgiser-khanens sekreterare Karelin, i hwars hus i Orenburg wi i 2 månader hade haft en gästfri tillflykt. Karelin åkte i en stor släda, men wi i wår wagn, hwilken ännu gick på hjul, emedan det i dessa sydliga trakter sällan faller djup snö, oaktadt kölden ofta kan öfwerstiga 30 grader. Wägen går utmed Ural-floden, som från Orenburg till staden Uralsk går ungefär rakt i wester, men sedan kröker sig mot söder och utfaller i kaspiska hafwet wid staden Gurief. Längs denna fiskrika flod ligger en rad af fästningar och redutter, som förswaras af de uralska kossakerna och tjena som en förmur mot de 2 wilda kirgisiska horder, hwilka irra omkring på de stora stepperna öster om floden. Man får derföre här wid hwarje skjutsombyte ett bewäpnadt åtfölje af 2—6 bewäpnade kossaker. I den wackra staden Uralsk uppehöllo wi oss 2 dagar.

Kirgiserne indelas i 3 horder: den stora, den medlersta och den lilla. Då ryssarne hade eröfrat Sibirien, lärde de först känna detta kringströfwande nomadfolk som en plåga för det sydliga Sibirien. De utmärkte sig genom röfwerier, trolöshet, hårdhet, med ett ord genom alla de oregelbundenheter, som utmärka ett rått och fritt nomadfolk. Redan år 1606 blefwo de tillika med barabinzerne underkastade ryssarne, men deras ofwan omförmälda karakter gjorde att deras trohet war mycket ombytlig. Den stora horden ströfwar nu omkring utanför rikets gränser; den medlersta och den lilla horden blefwo, jemte songarerna, till följe af sin tygellöshet nödgade att lemna Sibirien, hwarpå de satte sig i besittning af de stepper öster om Ural, som de ännu innehafwa. År 1731 utbad den lilla hordens kahn, Abul Chair, sig friwilligt ryssarnes beskydd mot songarernas förtryck och aflade år 1738 en formlig trohetsed, hwilket exempel år 1739 efterföljdes af den medlersta horden.

Khanen Dschangers farfarsfar är berömd som historieskrifware, i det han skrifwit sitt folks historia, hwilken är öfwersatt på flere europeiska språk. Till följe af oenighet med de andra stammarna drog hans son Nuralei Khan, Dschangers [ 138 ]farfader, i sista fjerdedelen af förra århundradet med 40000 kirgiser öfwer på westra sidan af Ural, och fick af Katharina II tillåtelse att nedsätta sig på den öde steppen mellan floderna Ural och Wolga, der de ännu ströfwa omkring. Då denna stora, en rymd af ungefär 1600 qwadratmil upptagande stepp (den ligger ungefär mellan 46 ¾ — 50 graders bredd, samt 64 ½ — 68 ¾ graders östlig längd från Ferro) förut war obebodd och ryssarne drefwo en serdeles fördelaktig handel med detta nomadfolk, hwars naturprodukter de tillbytte sig mot de simplaste artiklar, så fruktade regeringen för dess oroliga lynne, och sökte derföre försäkra sig om deras qwarblifwande på steppen, genom att inrymma de uralska kossakerna en bred landsträcka mellan floden Ural och den till kirgiserna öfwerlemnade delen af stepperna, emot att de skulle bewaka dessa och hindra dem från att draga tillbaka öster om Ural. Strax i början af detta århundrade begynte de också, oaktadt Rysslands nästan omärkliga inblandning i deras styrelse, att ana, det de ej längre woro ett fritt och oafhängigt folk, och lastade sina kameler med sina filttält, för att draga mot öster öfwer Ural; men då de på sitt tåg träffade på en kedja wäl bewäpnade kossaker, och sjelfwa woro obewäpnade, så wände de, sedan ett par skott lossats, om igen och slogo sig i ro.

I floden Ural finnes en mängd fiskar af störslägtet, hwilka i början af året gå från kaspiska hafwet upp i Ural-floden, för att der släppa sin rom, af hwilken den bekanta kaviarn erhålles, liksom husbloss af deras simblåsor; och då deras kött är wälsmakande, så stå de större slagen i högt pris, så att fångsten af dessa fiskar är grundwalen till de uralska kossakernas rikedom. Det lärer gifwas kossaker, som ega 50000 r:dr och derutöfwer. En rik kossaks hustru har, då hon är i full helgdagsdrägt, en hufwudbonad, bestående i ett slags hjelmformig mössa, hwilken utwändigt är tätt besatt med äkta perlor och kan kosta ända till 1000 r:dr. En dylik mössa förewisades oss af den kossakofficer, hos hwilken wi bodde under wårt wistande i Uralsk; och då han äfwen underrättade oss, att det årliga winterfisket om ett par dagar skulle försiggå på floden, nära förposteringen Mergenew, begåfwo wi oss dit. I närheten af nämde ställe mötte wi flere kossakslädor, af ungefär samma form som wåra bönders färdskrindor, inuti hwilka lågo en mängd längre och kortare hwita stafwar, i hwilkas tjockare ända war fästad en stark och spetsig jernkrok, af ungefär samma form som en båtshake. Då wi den 24:de om morgonen ankommo till stället, funno wi 4000 kossaker der församlade och en 12-pundig metallkanon på den [ 139 ]höga flodbrädden. Klockan 9 förmiddagen lät befälhafwande kossakofficern gifwa ett skott med kanonen, till tecken att fisket skulle begynna. Kossakerna rusade nu ned på floden och ställde sig på en punkt, der man wisste att fisken samlade sig, i 4 rader twärs öfwer floden, med omkring 300—400 steg mellan hwarje rad. Med isbillar höggo de nu runda hål i isen af omkring 1 fots twärmått, samt hålen på ett afstånd af knappt ett par alnar från hwarandra. Wid hwarje hål stodo 2—3 kossaker, och då detta inom få minuter war färdigt, blef en staf med krok nedstucken i hwarje hål till omkring 1 fot från bottnen. Då dessa många hwita stafwar, hwilka bilda liksom 4 staket twärs öfwer floden, skrämma fisken, så sträfwar han att undfly till någon af sidorna, eller lockas måhända också af nyfikenheten, samt stöter derwid emot en eller annan hake. Så snart kossaken känner denna stöt, förer han haken upp och ned och wrider stafwen småningom rundtomkring, på det spetsen af kroken stall kunna träffa fiskens kropp. Känner han att kroken fastnat, ropar han sina kamrater till hjelp, hwilka, då hålet wanligen ej är stort nog för att få den wäldiga fisken igenom, utwidga det med sina isbillar, medan han sjelf med all makt bemödar sig att hålla den arbetande fisken tätt under isen. Sedan hålet derpå blifwit tillräckligt utwidgadt, uppdrages fisken med 3 mans förenade krafter. Inom mindre än 2 timmar hade man, efter officerns utsago, fångat fisk för inemot 500 000 r:dr. En mängd ryska köpmän och uppköpare höllo med sina färdskrindor på isen, hwarest de mot kontant uppköpte all den största stören, för att när lasset blef fullt genast köra till Petersburg eller Moskwa. Ryssarne anse nämligen kaviaren (på ryska ”Ikra” d. w. s. rommen) icke längre för fullt läcker, när den är öfwer 8 dagar gammal. De särskilta romäggen äro ungefär af samma storlek som en medelmåttig gul ärt, helt klara och genomskinliga, men med en liten gråswart, halft genomskinlig prick på ena sidan. Rommen ligger i ett tråg samt beströs med litet finstött salt, hwarpå den omröres, dock utan att äggen sönderrifwas, och kan då ätas efter ett par dagar, stundom med litet finhackad lök till. Den kaviar, som finnes i handeln hos oss, är rommen af en annan mindre fisk, hwars ägg icke äro större än sparfhagel, samt blifwer starkt saltad och pressad. Den är mörkgrön till färgen, wanligen härsk, och har icke ringaste likhet med den ofwanbeskrifna färska. De största af de fiskar, som wi sågo fångade, woro af 3—4 alnars längd, samt tjocka som en karl om lifwet, och priset på [ 140 ]en sådan sade man kunde uppgå till ungefär 200 r:dr. Den har ett långt tillspetsadt tryne och en bred mun, som sitter på undre sidan, ett godt stycke från trynets spets. Denna stör är krithwit under buken, och har deraf fått namnet Bjeluga eller hwitfisk. Den störslägtet tillhörande sterletten är något mindre, mellan 1 och 2 fot, har ett gulaktigt kött, samt är fet och mycket wälsmakande. Den finnes också i de floder, som från det nordliga Sibirien löpa ut i Ishafwet, såsom Ob och Jenisei.

Strax efter sedan fisket är slutadt, utwäljas några af de största fiskarne, hwilka med en deputation af 3 kossaker skickas till kejsaren i Petersburg. Wid den audiens, som i anledning deraf eger rum, erhåller beskickningens förman en inwändigt förgyld silfwerpokal, i form af en temligen wid men flat vas på en fot af måttlig höjd, hwilken inwändigt är fylld med dukater. I ett skåp med glasdörrar för, som innehöll åtskilliga silfwerpjeser, wisade wår wärd i Uralsk oss 3 sådana pokaler, hwilka han wid olika tillfällen erhållit såsom förman för dylika beskickningar. Det enda, som beswärade honom wid dessa audienser hos kejsaren war, att han till följe af hof-etiketten måste afraka sitt långa och tjocka skägg, hwarigenom han på den under wintern företagna hemresan alltid ådrog sig tandwärk, till dess skägget wuxit till igen.

Wi lemnade nu floden och gjorde tre små dagsresor inåt steppen, i sydwestlig riktning, till 3 kossakposteringar, som ligga enstaka på den ofantliga slätten, och stannade den 26:te wid den sista af dem, som ligger rakt på gränsskilnaden af den åt kirgiserna upplåtna delen af steppen. Dessa posteringar äro ej annat än ett slags ler- eller jordhyddor, som till hälften lågo under marken. Träd eller buskar finnas ej på hela steppen. Till bränsle begagnas säf, som wäxer på enstaka sumpiga fläckar, samt torkad kospillning. Öfwerallt är jorden salthaltig, så att brunnswattnet är salt och obrukbart; ej en gång kor och hästar dricka det. Sött watten erhålles af smält snö, eller af uppsamladt regn. Inhägnader och uthus äro uppförda af sammanflätade risqwistar och säf. Den sista förposten Glinänui war dock något ansenligare: ty utom det trähus, hwari wi bodde, fanns det äfwen ett annat dylikt, som beboddes af kossaklöjtnanten Iwan Loginow, hwilken war gift med Ekatarina Karamsin, en brorsdotter till Rysslands berömde historieskrifware. Wi uppehöllo oss här i 6 dagar, medan Karelin reste förut, för att anmäla wår ankomst för khanen samt erfara om han wille inbjuda oss till sitt palats.

Slutligen anlände ett ridande kirgisiskt ilbud, som [ 141 ]medförde följande på ryska språket affattade, artiga inbjudningsskrifwelse från khanen, hwilken jag, då flertalet af mina läsare wäl näppeligen torde komma i tillfälle att se ett bref från en nomadfurste, will anföra i ordagrann öfwersättning.

Gunstige herr
Kristofer Kristoforowitsch!

”Då jag erhållit underrättelse om, att ni, gunstige herre, jemte löjtnant Due har beslutat fara öfwer den mig underdåniga steppen till Astrakan, så skyndar jag att inbjuda eder att förlägga wägen till nämde stad genom min bostad. Likaså angenämt det skall blifwa för mig, att lätta er beswärligheten af en lång och mödosam resa, likaså kärt skall det blifwa för mig, att göra er personliga bekantskap. För er resas beqwämlighet har jag gifwit befallning till min broder, Sultan Tauke Bukejevsky, att förse eder med kibitkor (filttält), erforderliga wägwisare, samt öfwerhufwud allt, som kan tjena till nytta och nöje på en beswärlig resa. I förwäntan på er ankomst, mottag försäkringen om dens aktning och tillgifwenhet,

Dschakus Sandslätt
Januari 17:de dag, 1830 år.

som har äran att wara
min gunstige herres
ödmjukaste tjenare,

Dschanger.

Angående öfwerskriften är att märka, att när ryssarne wilja undwika alla beswärliga titulaturer, behöfwa de blott nämna personens dopnamn samt hans faders dopnamn, med tilläggsändelsen ”witsch” (son). Sålunda kallas den nuwarande kejsaren Alexander Nikolaiwitsch (Alexander Niklasson). Då nu khanen icke kände min faders förnamn (Johan), så hade han väl tänkt, att han också kunnat heta Kristofer; egentligen skulle jag kallats Kristofer Ivanowitsch (Kristofer Johansson).

Sultan Tauke anskaffade nu 4 kameler, hwilka belastades med träwirket och filtmattorna samt kuddar och buchariska mattor till twå kibitkor, hwari wi under resan skulle hafwa nattherberge. Träwirket består hufwudsakligen af smala, klufna bandkäppar, lika dem som begagnas till tunnband. Dessa äro lagda kors och twärs öfwer hwarandra, och på alla de punkter, der stafwarne beröra hwarandra, äro de genomborrade och förbundna med en lädernagel, som har en knut på hwardera ändan. På detta sätt har man bildat 10 till 12 lätta, fyrkantiga grindar af omkring 6 fots höjd och 6 fots längd. Dessa hopställas nu i en rund [ 142 ]krets, och bindas tillsammans så att de bilda en rund inhägnad, hwilken ser ut liksom ett groft nät af fyrkantiga maskor. Detta bildar kibitkans nedersta del eller rygg, och har ett twärmått af omkring 20 fot. Öfwersta delen af taket har formen af ett hjul, då det utgöres af en träring, hwilken förmedelst smala ekrar är förbunden med en rund träskifwa, som i midten har ett litet hål. I kanten af hjulets eller träringens omkrets äro borrade en mängd små hål, i hwilka instickas smala, i öfwersta änden tillspetsade hasselkäppar, hwikas undre ändar fastbindas wid öfre ändan af inhägnaden eller kibitkans wägg. Dessa böja sig nu till följe af hjulets tyngd och bilda en halfklotformig korg öfwer kibitkans nedersta cylindriska del, som dock har en något mindre omkrets ofwantill än nedtill. Denna korg betäckes derpå utwändigt med tjocka filtmattor och bildar sålunda en för winden ogenomtränglig bostad. Då stafwarne, som bilda de grindar, hwilka utgöra kibitkans nedandel, kunna wrida sig omkring på de lädernaglar, hwarmed de äro sammanfästade, så kunna de hopläggas, liksom man har igen en öppnad sax, hwarigenom grindarne få utseende af en skef fyrkant, som har mindre bredd och derföre lättare i bundtar kan hängas på hwardera af kamelens sidor. Ofwanpå hans rygg lägges hjulet och en knippa af de stafwar, som uppbära detsamma. Till forslandet af en kibitka erfordras 2 kameler, af hwilka den ena bär träwirket, den andra filtmattorna och dynorna.

Dagen före wår afresa afsändes de 4 kamelerna med de 2 kibitkorna till den 7 mil från förposteringen belägna punkt på steppen, der wi skulle hafwa wårt första nattqwarter. Wi, samt sultan Tauke och dennes farbroder, sultan Tschuke, åkte i twå slädar, samt hade öfwerlemnat wåra wagnar åt kossaker att i sakta mak komma efter till khanens palats. Då steppen är alldeles plan, som hafsytan, och det på densamma icke finnes några hus, träd eller ens buskar, hwilka kunna tjena som wägledning, så är det om wintern ytterst swårt att hitta rätt, isynnerhet då man på ett afstånd af 7 mil skall inträffa på en wiss punkt, der intet upphöjdt föremål finnes, som kan tilldraga sig uppmärksamheten. Inträffar då också snöyra (på ryska ”Buran”), så är man till och med i lifsfara, då hwarje spår i snön utplånas och man ingenstädes kan finna något skygd. Khanens tolk berättade, att han en gång, då han ridit öfwer steppen, hade blifwit öfwerfallen av snöyra. För att rädda lifwet i den starka kölden och blåsten, måste han då rida till en hög höstack, hwaraf kirgiserne under sommaren uppresa några här och der [ 143 ]på steppen, för att anwändas till winterfoder, stiga upp på hästens rygg, för att nå dess topp, derpå arbeta sig ned i den och tilltäcka öppningen ofwantill. Sålunda stod han hela natten, till dess snöstormen upphört och det blef dager. Har någon kört eller ridit samma wäg kort förut och är spåret icke utplånadt af winden eller nyfallen snö, så följer man det med godt mod. Men är man osäker om spåret, så utskickas en kossak till hwardera sidan, hwilka gå framåt med små steg, för att undersöka om snön någonstädes är litet hårdare än wanligt, hwilket är ett tecken till befaren wäg; och kossakerna samt kirgiserna hafwa häri en sådan öfning, att de sälla taga felt. På steppen borde man med fullt samma skäl betjena sig af kompassen, som på öppna hafwet.

Slutligen anlände wi om aftonen till det för wårt nattläger bestämda stället, som låg i närheten af ett litet kärr, hwarest det wäxte säf, hwilket i dessa nejder är oumbärligt såsom nästan det enda brännmaterial. Wåra kameler hade anländt nyss förut. Genom ett hål i kamelens näsbrosk är stucken en rund pinne med en knapp i ena ändan och ett hål i den andra, hwari sitter fästadt ett smalt tåg, hwarmed kameldrifwaren styrer sitt djur, samt får det att nedlägga sig, då det skall af- eller pålassas. Wid kibitkornas uppsättning tillgick sålunda: Då understa spjelwäggen war hopfästad, stack en karl ändan af en lång tillspetsad stång in i midtersta delen af det hjul, som utgör kibitkans öfwersta hwälfning, och lyftade det i wädret, hwarpå andra personer stucko den tillspetsade ändan af de tunna stafwarna, som skulle uppbära det, in i hålen på hjulets yttre rand, hwarefter de nedre ändarna fastbundos wid spjelwerket. Nu täcktes det hela med de emellertid upprullade filtmattorna och blott på den från winden wända sidan lemnades halfwa delen af hjulet obetäckt för att begagnas som rökfång. På snön inuti kibitkan lades ett några tum tjockt lager af säf och ofwanpå detta åter mattor. På en rund fläck i midten af tältet, der snön lemnats bar, uppgjordes en eld af torr säf. På ena sidan af spjelwerket war en öppning, hwilken tjenade som ingång, framför hwilken hängde en brokig, i nedre ändan af en rund trästock förtyngd filtmatta, hwilken gjorde tjenst som dörr. På motsatta sidan af denna dörr lades dynor, som betäcktes med brokiga buchariska mattor, och hwilka begagnades som sittplats af oss och sultanerna. Inom en halftimma efter wår ankomst stodo båda kibtikorna sålunda färdiga att bebos. Kirgiserna satte sig nu på huk rundt omkring elden och wärmde händer och fötter. [ 144 ]I den andra kibitkan, der kossakerna och de simpla kirgiserna höllo till, kokade wår ryska tolk, Gustaf Rosenlund, fisk till wår aftonmåltid. Wi rökte tobak och drucko te, samt åto derefter wår aftonmåltid och drucko toddi, och funno med ett ord wårt nomadlif ganska hyggligt.

Wid wår ankomst hade sultan Tschuke tillsagt om att slagta twå får, af hwilka det ena kokades för kirgiserna och det andra för de oss åtföljande kossakerna. I den andra kibitkan ställdes öfwer elden tre ofwantill sammanbundna stafwar, hwari en stor jerngryta upphängdes, fullpackad med snö och det nyslagtade fårköttet. Sedan wi druckit wårt te, gingo wi öfwer till denna kibitka för att se kirgisernes måltid. Kirgiserna sutto på huk i en krets rundtomkring elden; köttet blef upptaget ur grytan och rifwet i stycken med händerna samt i träskålar fördeladt bland gästerna. De togo köttet med fingrarne samt åto det utan bröd och salt; när en person hade afgnagit mesta köttet af ett ben, räckte han det öfwer hufwudet till en af de kirgisiska qwinnorna, hwilka stodo bakom karlarna och nu afgnagde resten. Sedan köttet war uppätet lemnades träskålarna tillbaka till kocken eller taffeltäckaren, som fyllde dem med spadet, hwilket nu dracks. Då köttet kokades utan salt och spadet ej skummas, så hade denna soppa en smutsgrå färg. Detta är kirgisens dagliga spis, och när han har hållit en sådan måltid, behöfwer han ingen annan föda på 24 timmar.

Sedan wår egen måltid war slutad, lade wi oss på wåra dynor, med fötterna wända mot elden och hufwudet mot kibitkans yttre omkrets. Filthöljet, som omgaf den, räckte ända ned till snön, och utanför hade man sammanskrapat snön, så att den räckte flere tum öfwer filtens nedersta rand, så att intet drag war möjligt. En kirgis war tillsatt att passa på elden, genom att ditlägga den ena säfknippan efter den andra. Till slut lades på elden några kakor af sammanpressad och torkad kospillning, som skall gifwa starkare wärma än säfwen; och då elden icke längre flammade, gick han ut och drog det täcke, som låg öfwer en del af rökhålet, så att det helt och hållet täckte detta. Röken höll sig nu i öfwersta delen af kibitkan, i öfwer en manshöjd från golfwet, och der war så godt och warmt, som i en lagsamt uppwärmd kammare.

Påföljande morgon, sedan wi haft en lugn och wederqwickande sömn, druckit wårt te och kirgiserna ätit lemningarna af fårköttet, blefwo kibitkorna nedtagna och hoplagda samt der efter lassade på kamelerna för att fortskaffas widare. Men som [ 145 ]wåra kameler woro trötta och deras fötter ömma af gårdagens marsch på skarsnö, woro de ej anlända, då wi framkommo till det för wårt andra nattläger bestämda stället, hwarföre wi nödgades taga nattqwarter i en swart, nedrökt kibitka, hos en kirgisiska, hwars man war frånwarande. Då hela wår karavan ej kunde rymmas der, måste största delen tillbringa natten under bar himmel; blott de begge sultanerna, Due, jag, tolken Gustaf samt Anders Nielsen jemte kirgisiskan och hennes 2-årige son, som ännu låg wid bröstet, tillbragte natten i kibitkan.

Det är ganska wackert att se, huruledes en simpel kirgisiska helsar en sultan, när hon icke sett honom på öfwer året. Hon kommer då in i kibitkan, går rakt fram till honom och omfamnar honom, det will säga: slår högra armen om hans hals, den wenstra om hans lif, och han likaledes om henne korswis, så att hwardera har ett öfwertag och ett undertag, hwilken omfamning upprepas ytterligare en gång, hwarwid likwäl armarna omskiftas. Efter denna dubbla hjertliga omfamning stiger han något tillbaka, räcker fram sin flata högra hand, och hon slår ihop begge sina händer på hwar sin sida om hans, hwarwid det yttras några lyckönskningsord. Har man nyligen sett hwarandra, så säges blott utan någon omfamning eller handslagning ”Amámbasis!” (Frid ware med dig). Natten förgick drägligt nog. De simpla kirgiserna bära intet linne, utan blott en fårskinnspels med ullen inåt den bara kroppen. Wåra sultaner höllo mig waken en timmas tid med deras mohammedanska gudstjenst, som belystes af månen, hwilken klart sken in genom rökhålet. De knäböjde, berörde mattan flere gånger med pannan, framsade under ett slags sjungande deklamation några meningar, förmodligen utur koran, ropade ”Allah hegeber!” (Gud ware lofwad), ströko sig om sina skägg och wände derpå ansigtena mot wenstra skuldran. Denna ceremoni upprepades tidigt påföljande morgon, hwarefter wi reste widare.

Sultanerna hade medtagit ett par små kirgisisia löshästar, och sedan wi åkt ett godt stycke, lät den yngre, Tauke, lägga en sadel på den ena af dessa, för att till ombyte rida några werst. Då han blifwit mätt derpå, yttrade jag den önskan att också få rida, hwarpå jag satte mig upp på den ena och Gustaf Rosenlund på den andra hästen och redo sålunda ett godt stycke wäg. När kirgiserna wilja hafwa sina hästar att springa det starkaste de förmå, utstöta de ett egendomligt skärande skrik. Nu föllo de, måhända på uppmaning af löjtnant Due, på den tanken att pröfwa wår sadelfasthet genom att utstöta detta skrik, [ 146 ]hwarwid hästarna började ett ursinnigt lopp. Oaktadt den kirgisiska hästen är stark och mycket säker på foten, kunde detta otidiga skämt lätt hafwa kommit att kosta en menniska lifwet. Jag red wid sidan af den främsta slädan och Gustaf midt emellan begge slädarna. Att stanna min hästs lopp war omöjligt, oaktadt jag med all min kraft höll in tygeln. Efter en stunds förlopp hörde jag ett skrik och såg Gustaf falla af hästen, samt släden, som följde hans häst i hälarna, gå öfwer honom, så att jag wäntade se honom ligga död på marken. Men till min förwåning såg jag honom resa sig på knäna och se sig om med en lika så förundrad som förskräckt min, liksom om han ej rätt wetat hwar han war eller om han ännu lefde. Han hade fallit rakt framför slädhästarna, som undweko att trampa på honom, och då han lyckligtwis låg längs utmed wägen och slädan hade höga medar, hade han så godt som alls icke blifwit widrörd af den. Jag kunde icke underlåta att uttrycka min harm för den gamle sultanen, i det jag, på den bästa ryska jag förmådde, sade honom, att jag trott det jag hade med gammalt förståndigt folk att göra, men att jag nu insåge mitt misstag.

Gustaf hade nu fått nog af ridten, men jag fortsatte resan till häst, till dess wi fram på eftermiddagen anlände till ett enstaka stående hus, omkring ¾ mil fran khanens residens, der en tatarisk köpman hade nedsatt sig. Kort derefter ankom Karelin i khanens präktiga bredsläda med 2 kirgisiska hästar för, och förde oss till residenset.

Dschangers förfäder tillbragte, liksom de öfriga kirgiserna, både sommar och winter i deras kibitkor, men hans fader byggde sig wid en mera framskriden ålder ett litet oansenligt trähus, hwari han om wintern sökte skydd mot den stränga kölden. Kejsar Nikolaus, som särdeles gynnade den nuwarande khanen och dennes gemål Fatima, hwilka woro närwarande wid hans kröning, lät åt dem uppföra detta wackra residens, hwilket dock blott begagnades till winterbostad. Om sommaren lefwer khanen som nomad i en kibitka; och då den nedersta delen af filtbetäckningen borttages, är den långt luftigare än ett sten- eller trähus. Från gården förde en liten trappa upp i en förstuga, hwarest fanns en trapp-uppgång till de öfre rummen, och hwarifrån man inkom i en stor sal med 4 fönster i rad, som alla lågo åt steppen, och hwilken tjenade till andaktsrum samt till wistelseort för khanens rådgifware, samt andra kirgiser, som på deras kringwandring händelsewis kommo här förbi. På gården funnos andra sidobyggnader, hwilka anwändes till bostad och [ 147 ]kontor åt sekreteraren, samt kök, m. m. De öfriga rummen i hufwudbyggnaden, hwaraf det fanns en hel mängd, woro wackert målade och försedda med prydliga mahogni-möbler, samt stora speglar och golfwen belagda med wackra persiska mattor. I det rum, som uppläts till wårt hwardagsbruk, stod khanens gemåls fortepiano och i Dues rum en biljard i fullgodt skick.

Wid wår ankomst war khanen något opasslig; men det oaktadt blefwo wi föreställde för honom kort efter wår ankomst. Wi funno i honom en mycket artig, godmodig, förståndig 27 års man, med mycken wärdighet och ett ganska intressant ansigte, som genom ögonen och hudfärgen något påminde om den mongoliska härkomsten. Han war uppfostrad i en läroanstalt i Astrakan samt talade och skref kirgisiska (tatariska), arabiska, persiska och ryska, hwilket sistnämda språk war det enda, hwaraf wi kunde betjena oss. Att han kände till geografien och äfwen något af astronomien, derom wittnade en kartsamling äfwensom en liten himmelsglob, begge med arabiska inskrifter, som jag sedermera kom i tillfälle att se. Hans drägt war asiatisk; han bar wida byxor af violett sammet med guldgaloner nedåt sidorna, och på sina små fötter hade han europeiska stöflar. Ofwanklädseln bestod af en wid jacka af samma slags sammet, äfwen med galoner framtill och nedåt, utanpå hwilken satt en sammetskaftan med bälte om lifwet, hwari hängde en kort sabel, hwars fäste war beprydt med stora ädelstenar. Huwudet, hwars hår alla kirgiser afraka, så att det är alldeles glatt, betäcktes af en spetsig guldtygsmössa bebrämad med zobel. Om halsen bar han i ett bredt, rödt band en stor guldmedalj, som på framsidan hade kejsarens bröstbild och hwars kant rundt omkring war besatt med stora diamanter.

Han hade först warit gift med en kirgisiska, som hade skänkt honom en son, men kort derefter dött. Nu war han gift med hennes syster. Men hans käraste gemål, som han älskade ofantligt högt och hos hwilken han uppehöll sig nästan hela dagen, war Fatima, dottern af en tatarisk mufti (en hög mohammedansk andlig) från Kasan. Hon hade blifwit uppfostrad af ett fruntimmer från den tyska kolonien Sarepta, wid Wolga, ungefär 37 mil nordost från Astrakan, och hade således lärt att tala tyska, liksom hon förstod ryska, förutom sitt modersmål, tatariska. Hon berömdes af alla såsom ett mycket älskwärdt fruntimmer, ehuru wi ej fingo tillfälle att se henne, till följe deraf att hon under wår derwaro war något opasslig. Den kirgisiska gemålen hade khanen måst taga för att ej stöta sig med [ 148 ]sina landsmän; men då hon blott war en simpel kirgisiska, född och uppfödd i en kibitka, och således lika okunnig och rå som alla hennes landsmaninnor, war hon honom alldeles likgiltig.

Khanen besökte oss ett par gånger dagligen i wåra rum, samtalade med oss, samt spelade biljard med löjtnant Due och Karelin, i hwilket spel han hade mycken färdighet. Han förstod på ett wackert sätt förena sin wärdighet som regerande furste med en wiss anspråkslöshet, gent emot ett par representanter af Europas wetenskapliga bildning. Han hade från Astrakan låtit hemta åtskilliga winer åt oss, hwilka mohammedanerna sjelfwa icke få dricka, och hade en rysk kock, som förstod den europeiska kokkonsten.

Kirgiserna hafwa ett godt naturligt förstånd, mycken romantik i sin karakter, äro äfwentyrsälskande, stolta, makliga, njutningslystna och egentligen icke blodtörstiga. Den lilla hords seder, hwarom här egentligen är fråga, hafwa blifwit märkligt förbättrade genom den närmare beröringen samt handeln med Ryssland. Deras qwinnor berömmas för godmodighet och huslighet. Då de lefwa af boskapsskötsel, så hafwa de intet annat att syssla med, än att passa på sina får, sin hornboskap, sina hästar och sina kameler. När en nejd är afbetad, flyttas kibitkan till någon annan gräsrik fläck. De lefwa således i stor maklighet, och för att fördrifwa tiden rida de omkring på steppen och besöka hwarandra, slå sig ned i en främmande kibitka, der de alltid äro wälkomna, låta traktera sig och berätta äfwentyr, eller hwad eljest nytt, som kan hafwa tilldragit sig i deras närhet. Khanens stora församlingssal betraktades derföre af hwarje förbiridande kirgis som en kibitka, der han tog in, satte sig med korslagda ben på golfwet, och berättade eller lät förtälja för sig nytt, samt uppehöll sig der en längre eller kortare tid efter behag. Wid middagstiden inburos der en mängd träskålar med kokt fårkött till de kring wäggarna sittande främmande gästerna, äfwensom till khanens starschiner (rådgifware). Khanen gick då wanligen omkring och samtalade med hwar och en särskilt. Om natten såfwo de på golfwet. Wid att wistas bland dem, försättes man tillbaka till de judiska patriarkernas äldsta tid, som wi känna af gamla Testamentet. Nomadlifwet tyckes under den långa raden af förflutna århundraden icke hafwa undergått den ringaste förändring. Till och med khanens befallningar lyda de blott så till wida, som det faller dem lägligt. Såsom domare hafwa han och hans starschiner deremot större myndighet, då en hwar räcker handen till att upprätthålla de bland dem [ 149 ]wedertagna bruken. Jag frågade en gång khanen om han dömde efter lagar eller efter wedertagen sed, eller efter sitt blotta godtycke? hwarpå han swarade: ”blott efter min wilja”; dock hörer han starschinernas mening.

Då jag icke kunde spela biljard och blott föga förmådde tala ryska, oaktadt jag ganska bra förstod att läsa det, så begagnade jag de 5 dagarna af mitt wistande hos khanen, till att anställa magnetiska iaktagelser ute på steppen, äfwensom till att bestämma det geografiska läget af khanens residens (dess geografiska längd och bredd), medan Due fullgjorde de sällskapliga pligterna mot khanen och Karelin.

Den förnäma kirgisen har för sed att gifwa den afresande gästen en föräring till åminnelse af hans besök, och khanen och Karelin rådslogo nu om hwad de skulle gifwa mig, ehuru de woro ense derom, att det skulle wara en äkta kirgisisk produkt. Khanen föreslog först att skänka mig ett par hingstar från Kabardiet, af det lätta, finbygda swarta slag, som kallas Argamak, och till formen hafwa mycken likhet med en windthund, samt i hastighet öfwergå äfwen den yppersta engelska kapplöpare. Men då Karelin föreställde honom swårigheten för att ej säga omöjligheten för mig att föra dem med mig, förärade han mig en hwit och blårandig sidenkaftan (på kirgisiska kalat eller hedersklädning) samt en zobelskinnsmössa för min äldste son. Due erhöll en fullständig kirgisisk drägt, ända till den med ett metallskaft försedda piska, hwarmed de pådrifwa sina hästar och i nödfall förswara sig.

Den 9 Februari lemnade wi khanens residens, ledsagade af en kossakofficer, som han befallt åtfölja oss till Astrakan. Wi färdades förbi ett par betydande saltsjöar på steppen, kommo efter 3 dagars förlopp till staden Tschernoi Jan wid Wolga, hwilken flod wi sedermera följde ända till Astrakan. Khanen hade bedt oss besöka en wän till honom, en kalmuckisk knäs eller furste wid namu Tjumén, som bodde på en ö i Wolga, omkring 8 mil nordwest från Astrakan, och herrskade öfwer en kalmuckstam, som bebor westra delen af samma stepp, hwars östra del innehafwes af kirgiserna.

På hästombytet nästintill nämde Tjuméns residens, träffade jag på professor Parrot från Dorpat, hwilken jemte en studerande Behagel från samma universitet hade warit sysselsatta med, att med tillhjelp af twå barometrar bestämma höjdskilnaden mellan Swarta och Kaspiska hafwen. Det är nämligen märkwärdigt, att oaktadt Kaspiska hafwet är en insjö, som ej har [ 150 ]något utlopp i hafwet, och de stora floderna Wolga och Ural jemte en mängd andra mindre strömmar utfalla i densamma, så ligger dess yta dock lägre än hafsytan, hwilket endast kan förklaras deraf, att en stor del af det watten, som den erhåller af sina tillflöden, uppsupes af de omgifwande sandslätterna samt fördunstar[1]. Parrot kom från Grusien och hade förgäfwes wäntat att träffa mig i Baku, Tiflis och Astrakan, hwartill mitt fördröjda wistande i Astrakan warit orsaken. Jag öfwertalade honom nu att wända om med mig en 10—12 werst till knäs Tjumén, hos hwilken jag låtit anmäla mig, på det wi skulle få tillfälle att meddela hwarandra resultaten af wåra reseiakttagelser. Detta gjorde också mitt wistande der mycket behagligare, då jag kunde begagna Parrot som tolk, då både han och knäsen förstodo ryska. Knäs Tjumén war en stor, stark karl, hwilken som öfwerste deltagit i krigen mot Napoleon och hade sett Carl Johan, då denne som swensk kronprins ledde de tyska krigsoperationerna. För öfrigt war han den gästfriaste, artigaste och angenämaste wärd i werlden. Anrättningen på hans middagsbord war till alla delar efter europeiska kokkonstens reglor. Han förewisade oss bland sina wapen en af de berömda demascerade saracenska sablarna, hwarmed han sade att man kunde afhugga en eldgaffel, utan att något märke syntes i eggen. Som jag medhade en wacker Kungsbergsk täljknif af rustmästar Bronns arbete, wisade jag honom, med anledning af hans yttrande om sabeln, att jag med den kunde skära spånor ur en spik. Detta förwånade honom; men då jag erbjöd mig att med densamma skära en spån ur hans saracenersabel, ansåg han det för en omöjlighet. Jag wisste emellertid, att när en sabel skall tåla ett wåldsamt hugg utan att springa, och när en täljknif skall tåla, att med den kan klyfwas ett tjockt trästycke genom att bända med den, eller att med en hammare slå på den, får den icke helt och hållet wara af härdadt stål, utan måste man på sidorna af den medlersta stålbiten, som bildar eggen, fastswetsa twå stycken mjukt jern. Jag tog derföre sabeln och förde knifeggen mot kanten af sabelns breda rygg, samt afskar en ganska märkbar spån, hwilket förwanade honom högligen. Jag satte sedermera, utan att han märkte det, knifwen på sabelns egg, der den, som jag kunde förutse, gled af som på glas. Då han sedermera till åminnelse förärade oss några kalmuckiska småsaker, hwaribland jag fick en [ 151 ]stor swart läderflaska med upphöjda figurer på ytan, hwilken är ämnad att hängas wid sadelknappen, skänkte jag honom tillbaka min täljknif samt ett wackert eldstål från Eskilstuna, på hwars ena sida Stockholms slott war afbildadt. Sedan wi ätit wisade hans yngre broder oss prof på en kalmuckisk dans, i fall man kan kalla det för dans att en person står på en och samma fläck, samt rörer armarna och fingrarna efter takten, som en telegraf, och under tiden wrickar litet på fötterna. Dans borde åtminstone wara ett uttryck af munterhet och glädje; men i ofwannämda kalmuckiska dans war det lika litet spår till munterhet, som i flere af de i bättre sällskaper hos oss nu brukliga så kallade dansar, i hwilka kavaljern och damen wandra upp och ned på golfwet och prata med hwarandra; och äfwen innehållet af detta samtal är ofta erbarmligt nog.

Kalmuckerna, liksom buräterna inwid Irkutzk, tillhöra den mongoliska folkstammen och bekänna sig, liksom dessa, till den lamaiska eller buddaistiska religionen. De åtskilja sig från oss europeer genom hufwudskålens form, starkt framstående kindknotor, skeft sittande ögon och en gul ansigtsfärg. De äro nomader, liksom kirgiserna och hafwa alldeles samma lefnadssätt. Deras uppbrott från en afbetad grästrakt beskrifwes såsom en ytterst liflig anblick. Så långt ögat når är steppen betäckt med hästar, hornboskap och får, medan karlar, wanligen bewäpnade med bågar och pilkoger, åtföljda af hundar, rida omkring hjorden och hålla tåget i ordning. Andra i sällskap med unga hustrur, pojkar och flickor, rida i smärre grupper, hwilkas munterhet gifwer sig luft i högt jubel. Derpå följa kameler, som bära gamla matronor och hustrur med små barn; de sistnämda hänga gemenligen i små korgar, medan andra kameler åter äro belastade med filtar och hwad som för öfrigt erfordras till en kibitka, samt med matwaror och andra bohagsting. De äro raska jägare och äta alla slags djur, förutom hundar, ty dessa äro menniskans wänner. Bröd äta de gerna, då de få det af ryssarne, men baka det ej sjelfwa. Får den simple kalmucken något mjöl, så rörer han om det i warmt watten och dricker denna tunna wälling; de förnämare baka likwäl kakor, och dricka gerna te.

Wi hade bedt knäsen låta oss se några kalmuckiska fruntimmer i deras helgdagsdrägt, och påföljande morgonen förde han oss till en kibitka, som stod i närheten af huset, och hwarest wi funno 12 qwinnor sittande i rad i omkring en fjerdedel af kibitkans omkrets och en stor eld brinnande i midten. Wi satte oss på motsatta sidan af elden och beskådade dem. De woro [ 152 ]kostbart klädda i sammet af åtskilliga färger, men deras anletsdrag woro owanligt fula och deras gestalt föreföll mig också bedröflig. De woro småwuxna och hade icke de afrundade, fylliga former, som wi fordra hos en wacker, qwinlig gestalt. Karlarna förekommo oss wida mindre fula, måhanda till en del derföre, att anspråken på manlig skönhet äro högst måttliga. Knäsen sjelf war en reslig karl, hwars ansigte icke war så mycket afwikande från de europeiska formerna, att det bland ett sällskap europeer skulle wäckt någon uppmärksamhet. Till något samtal kom det ej, då fruntimmerna ej förstodo ryska. Om de woro knäsens hustru och döttrar, wet jag icke, men antager att de tillhörde hans familj.

Wid frukosten bjöds först kaviar jemte en äkta kalmuckisk dryck ”kummis”, ett slags brännwin, som beredes af stomjölk och dracks ur en fin porslinsskål. Den liknade grumlig ostwassla och hade en obehaglig finkelsmak. Derefter inburos wäl tillagade kötträtter. Wid afskedet gaf han oss en på mongoliska språket skrifwen befallning till förwaltaren på ett gods med stora trädgårdsanläggningar, som han egde wid Wolga, några mil söder om sitt residens, att denne skulle wisa oss omkring der; men omständigheterna tilläto oss ej att begagna oss deraf. Det är märkligt wid den mongoliska skriften, att raderna ej som hos alla andra nationer skrifwas twärs öfwer papperet, utan ofwanfrån och nedåt. Orsaken dertill är den, att då de som nomader ej weta af bord eller andra fasta bohagsting, lägga de pappret på låret och skrifwa från knäet inåt kroppen. Slutligen anlände wi den 15 Februari om aftonen till den stora, i många hänseenden märkwärdiga staden Astrakan, hwarest wi, efter 2—3 månaders ifrig längtan, funno före oss en mängd bref hemifrån.




  1. Wid noggranna geometriska mätningar har man år 1837 funnit Kaspiska hafwets yta ligga omkring 77 fot lägre än Swarta hafwets.
<< Kapitel 23 Upp till början av sidan. Kapitel 25 >>