Rigstula

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Balders drömmar Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Hyndlas sång  →
Erik Brates översättning 1913 av Rigsþula.


Rigstula[redigera]

Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.

1. En gång gå man sade
på gröna vägar
en kraftfull, åldrig,
kunnig asagud;
den raske, starke
Rig kom stigande.

2. Han vandrade vidare
på vägens mitt,
han kom till ett hus,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet;
hjon sutto vid härden,
med håren grå:
Ae och Edda
med åldrigt huckle.

3. Rig kunde dem
råd säga,
sedan på bänken
han satte sig mittpå,
och på vardera sidan
salens hjon.

4. Då tog Edda
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

5. Rig kunde dem
råd säga;
han reste sig upp
och redde sig att sova,
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

6. Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

7. Ett barn fick Edda,
som östes med vatten
- - - - - -
i lin den svarte (klädde),
kallade honom Träl.

8. Han tog att växa
och väl trivas,
på händerna var
huden skrynklig,
knogarne knotiga
- - - - - -
fingrarne tjocka,
fult var ansiktet,
lutande ryggen
och långa hälarne.

9. Han började sedan
försöka sin kraft,
binda bast
och bördor göra,
och drog hem ris
dagen i ända.

10. Där kom till gården
krokbenta mön,
hade ärr under foten,
armen solbränd,
nedböjd är näsan,
hon nämndes Trälinna.

11. Mitt på bänken
sig mön satte,
hos henne satt
sonen i huset.
De språkade och viskade,
vilade i säng,
Träl och Trälinna,
under tunga dagar.

12. Barn de födde,
bodde nöjda.
Följande voro namnen:
Reim och Fjosner,
Klur och Klegge,
Kefser, Fulner,
Drumb, Digralde,
Drott och Hosver,
Lut och Leggialde;
de lade stengärdsgårdar,
gödslade åkrar,
gödde svin,
vallade getter,
gingo på torvtäkt.

13. Döttrar funnos där:
Drumba och Kumba,
Ökkvenkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Totrughypja
och Tronubeina;
upphov till trälars
ätter de äro.

14. Rig gick därpå
raka vägen,
kom till en hall,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet,
satt där ett äkta par,
sysslorna skötte.

15. Mannen täljde
trä till vävbom,
skägget han hyfsat,
håret låg i pannan,
glatt satt skjortan;
på golvet var en kista.

16. Hustrun satt där,
svängde spinnrocken,
bredde famnen för sländan,
förberedde tyg.
Klädsel var på huvudet,
krås på bröstet,
duk var på halsen,
»dvärgar» på axlarna.
Ave och Amma
ägde huset.

17. Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

18. Då tog Amma etc.
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.

19. [Rig kunde dem
råd säga],
reste sig från bordet,
redde sig att sova;
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.

20. Där han dröjde
i dagar tre,
[gick därpå vidare
på vägens mitt],
ledo medan
månader nio.

21. Ett barn fick Amma,
som östes med vatten,
de kallade det Karl;
i kläde han lindades,
hår och hy voro rödlätta,
rappa hans ögon.

22. Han tog till att växa
och väl trivas,
oxar han tämde,
årder han gjorde,
timrade hus,
och hopsatte lador,
gjorde kärror
och körde plog.

23. Hem förde de mön
med hängande nycklar
och getskinnskjortel
och gifte med Karl.
Snör heter hon,
satte sig under kläde.
Tillhopa bodde makarna,
håvor utdelade,
bäddade säng
och bo satte.

24. Barn de födde,
bodde nöjda.
De hette Hal och Dräng,
Hold, Tägn och Smed,
Bred, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,
Brattskegg och Segg.

25. Dessa namn vidare
döttrarna hade:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre, Spracke,
Fljod, Sprund, Viv,
Feima, Ristil.
Början det var
till böndernas ätter.

26. Rig gick därpå
raka vägen,
han kom till en sal,
åt söder vette dörren,
dörren var öppen,
vid dörrkarmen ringen.

27. Så in han steg,
strött var golvet;
makarne sutto där
och sågo på varandra,
Fader och Moder,
och med fingrarne lekte.

28. Husfadern satt
och snodde bågsträng,
pilbågen krökte
och pilar skaftade.
Men husmodern armarna
ihågkom på sig,
strök linnet,
stärkte ärmarna.

29. Satte duk högt på huvudet,
hängsmycke på bröstet.
Blått sirat var linnet
med släpande ärmar;
brynen bjärtare,
bröstet ljusare,
halsen vitare
än vitaste snö.

30. Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.

31. Då tog Moder
en märkt duk,
vit av lin,
och lade på bordet.
Därpå tog hon
tunna kakor
och lade dem, vita
av vete, på duken.

32. Fulla fat
fram hon satte,
silverbeslagna,
med sovel på bordet:
fett fläsk
och fåglar stekta;
vin var i kannan,
kalkar beslagna;
de drucko och språkade;
dagen gick till ända.

 Heimdall

33. Rig kunde dem
råd säga,
reste sig därpå,
redd blev sängen.
Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.

34. En son födde Moder
och i siden lindade;
på honom vatten de göto,
läto Jarl honom heta.
Blekt var håret,
blomstrande kinderna,
ögonen skarpa
som på ormyngel.

35. Upp där växte
den unge Jarl,
sköld han bar
och bågsträngar fäste,
pilbågar krökte
och pilar skaftade,
slungade spjut
och svängde lansar,
hetsade hundar
och på hästar red,
svängde svärd
och simning övade.

36. Kom då ur risbuskar
Rig gående,
Rig gående,
runor honom lärde.
Sitt namn gav han honom,
som honom nämnde.
Han bad honom intaga
odalmarkerna,
odalmarkerna,
de urgamla bygder.

37. Jarl red sedan
över svartan skog,
över frostiga fjäll
och kom fram till en hall.
Han sköt med spjut,
svängde skölden till värn,
hästen sporrade
och högg med svärd,
väckte strid,
och valplats blotade,
stridsmän han fällde
och stred för landvinning.

38. Därpå ensam han rådde
över aderton gårdar,
gods han skiftade.
gav åt alla
smycken, klenoder
och smärta hästar,
slösade ringar,
högg sönder guldten.

39. Sändemän på våta
vägar åkte,
kommo till den hall,
där Herser bodde.
En mö han hade
med mjuka fingrar,
ljuslätt och klok,
kallad Erna.

40. Till henne de friade
och hem henne förde,
gifte henne med Jarl,
hon gick under brudlin;
de levde tillsammans
och lycka njöto,
fostrade ättlingar,
fröjdades åt livet.

41. Bur var den äldste,
och Barn den andre,
Jod och Adal,
Arve, Mog;
lekar Nid
och Nidjung lärde
samt Son och Sven
simning och brädspel;
Kund hette en,
Kon var den yngste.

42. Jarls arvingar
upp där växte,
redo in hästar,
rundade sköldar,
skavde pilar
och skakade spjut.

43. Men Kon den unge
kunde runor,
livsrunor
och levnadsrunor;
mäktig han var ock
att människor frälsa,
döva eggar
och dämpa hav.

44. Fåglars låt han lärde,
lågor att släcka,
sorger att söva,
sinnen att stilla,
hade åtta karlars
kraft och styrka.

45. Han med Rig Jarl
i runor tävlade,
konstgrepp brukade
och bättre kunde;
då förvärvade han
och vann åt sig
att heta Rig
och runor kunna.

46. Kon den unge red käckt
genom kärr och skogar,
lät trubbig pil flyga,
fåglar lockade

47. Då sade kråkan,
på kvisten satt ensam:
»Vi sätter du, Kon unge,
försåt för fåglar?
Hellre du kunde
hästar rida,
[hugga med svärd]
och här fälla.

48. Dan och Damp
äga dyrbara salar,
yppare odal,
än I haven;
de skicklige äro
att skepp rida,
svärd att svinga
och sår öppna.»