Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan. 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök


←  Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan. 1 Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan.
av Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år 1874. Första kammaren Bd 2 : [11 april]

Riksdagens första kammares protokoll i anledning av särskilda utskottets utlåtande angående väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan. 2


[ 12 ]Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning af väckta motioner om förändrade straffbestämmelser i fråga om skogsåverkan.

§ 2.

Herr Leijonancker: Jag har i en mycket kort reservation till Utskottets betänkande uttryckt den åsigten, att Riksdagen borde inskränka sig till aflåtande af en underdånig skrifvelse med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade lagbestämmelser i det ämne, som nu är i fråga, i hvilken skrifvelse borde framläggas de hufvudgrunder, hvarpå Riksdagen ansåg att en sådan lagstiftning borde baseras. Jag har nemligen mycket tvekat angående såväl ett Riksdags-Utskotts som Kamrarnes egen lämplighet att ingå på redaktionen af en lag och jag har [ 13 ]tyckt mig finna, att Riksdagen sällan varit lycklig i de försök, som i sådant afseende blifvit gjorda. Det är sannt, såsom en talare på förmiddagen yttrade, att det är ett i högsta grad grannlaga och svårt uppdrag att skrifva en lag, och att jag för min del icke vill tilltro mig förmågan af något sådant, behöfver jag väl icke säga. Jag är således såväl personligen hvad mig beträffar som eljest i allmänhet öfvertygad om, att det icke vore lämpligt, att det nu i fråga varande lagförslaget redigerades af Riksdagen. Deremot hyser jag ingen tvekan om den grundsats, hvarpå denna lag bör hvila, den nemligen, att åverkan å annans skog, der den innefattar olofligt tillgrepp, rätteligen bör bestraffas såsom tjufnad. Det är motbjudande att, såsom förhållandet nu är, se en sådan grundsats antagen i lagen, att tillgrepp af annans egendom kan ega rum utan att anses såsom tjufnad. Jag vill med detta mitt yttrande icke på något sätt kasta sten på stiftarne af den nu gällande lagen. Att den karakteriserar skogstjufnad icke såsom stöld, utan som åverkan, härrör från de olika förhållandnea på en tid, då skogen egentligen icke hade något värde. Och denna tid är icke så särdeles långt aflägsen. Ännu från min ungdom minnes jag, huru i den trakt, der jag är uppfödd, ett träd icke ansågs hafva något penningevärde. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att lagen upptog tillgrepp af ett sådant, icke såsom stöld, utan som en obetydlig skada å annans egendom, ungefär på samma sätt, som man nu icke anser för något orätt att dricka vatten ur en annans brunn. Numera äro dock förhållandena helt annorlunda; och hvarken från moralisk eller ekonomisk synpunkt lär det längre kunna försvaras, att den, som tillgriper skogsegendom, icke straffas på samma sätt som för stöld af annans egendom. Jag har för min del velat gå längre i detta afseende, än Utskottet gjort i det föreliggande förslaget. I den senare afdelningen af § 2 föreslår Utskottet, att, om värdet af det tillgripna ej öfversiger 5 R:dr, han begår icke något vanhederligt brott, men den, som stjäl för högre värde, han har deremot begått ett sådant och blir derigenom vanhedrad. Jag vill fasthålla vid den principen, som jag anser för riktig, att den, som stjäl annans egendom, mycket eller litet, han har begått stöld och bör straffas ssåsom för sådan. Jag vet väl, att det finnes fall, då hvarken jag eller någon annan skulle vilja tillämpa straffet i dess hela stränghet. Men jag har trott, att det skulle vara möjligt och för våra jurister ganska lätt att taga denna omständighet i betraktande och i § 4 insätta de fall, der tillgrepp af skog icke skulle anses och bestraffas såsom stöld. Det kan icke vara vid andra tillfällen, än då det sker fö rnöd. Jag har härmed framlagt de åsigter, som jag försvarade inom Utskottet, att nemligen allt tillgrepp af skog eller hvad dertill hörer skulle betraktas såsom stöld och att de behöfliga undantagen från hufvudregeln borde i lagen tydligt utsättas. Jag har tyckt mig finna, att en och annan i detta afseende hyser samma åsigter som jag; och kanske det icke torde vara omöjligt, att [ 14 ]vid den, sm jag antager, blifvande återremissen Utskottet kommer att något klarare och skarpare uttala den till grund för lagförslaget liggande grundsatsen, än hvad Utskottet nu, såsom jag tror, mera af försigtighetsskäl än af några principiela orsaker, trott sig böra föreslå. Jag vet väl, att många invändningar kunna göras deremot, att man i lagen intager ett snart sagdt ovilkorligt stadgande, att tillgrepp af skog skall straffas såsom stöld; och jag har under förmiddagens diskussion hört den farhågan uttryckas, att det skulle komma att möta stora svårigheter att bevisa tillgrepp af skogseffekter, om det på sådant sätt rubricerades. Det är möjligt; jag har icke tillräcklig erfarenhet i lagskipningsfrågor för att kunna bedöma detta. Men jag har svårt att tro, att ett sådant skäl, som svårighet i bevisföringen, bör få gifva anledning till, att ett brott benämnes med annat namn än det bör hafva. På sådant sätt skulle många brott komma att sättas under annan kategori, än dit de egentligen höra, såsom t. ex. mordbrand; det är också ett brott, som det oftast är omöjligt att bevisa; men jag har derför icke hört, att någon vill hänföra det till en annan eller mildare klass af brott än den, dit det egentligen bör räknas. Det som är rätt, är rätt, och det bör få sitt uttryck i lagen. Herrar jurister må sedan göra sitt bästa att tillämpa hvad lagen stadgar.

Jag antager, att Kammaren är mest böjd att besluta en återremiss af det föreliggande betänkandet, och jag ber för min del att få yrka derpå. Ty om Kammaren nu fattar ett definitivt beslut, sedan Andra Kammaren återremitterat frågan, så riskerar man lätt, att de båda Kamrarne stanna i olika beslut; och hela den vigiga frågan skulle då för denna riksdag hafva förfallit. Jag inskränker mig således till att instämma med dem, som yrka återremiss; men jag skulle gerna se, om Kammaren genom en fortsatt diskussion tydligt uttryckte sinaåsigter i ämnet, på det Utskottet måtte se, i hvilken riktning det bör gå vid frågans vidare behandling. Andra Kammaren har tycts mig temligen noggrannt omfatta den åsigten, att åverkan bör betraktas såsom stöld; och jag hoppas, af hvad jag hört under den öfverläggning, som här redan egt rum, att äfven Första Kammaren måtte sluta sig till samma grundsats.


Herr Falk: Jag ber att få yttra några ord i denna fråga, hvars vigt för vårt fosterlands framtid torde vinna allt mera erkännande. Hvad sjelfva saken angår, så tror jag, att den blifvit tillräckligt belyst dels af motiveringen i Utskottets betänkande, dels af den föregående diskussionen inom Kammaren. Jag anhåller således blott att få bemöta några af de anmärkningar, som blifvit framställda mot Utskottets föreliggande förslag. jag vänder mig dervid först mot den af reservanterne, som först hade ordet, och hvilken anmärkte, att det inom Utskottet förefunnits mycken oenighet och många skilda tankar. Efter min uppfattning rådde det deremot mycken enighet mellan Utskottets ledamöter, och den oenighet, som fanns, rörde endast formela frågor. Alla insågo det vigtiga i saken och ville samma mål; men meningarne skilde sig hufvudsakligen i den frågan, huruvida man borde för Riksdagen framlägga ett lagförslag i ämnet eller [ 15 ]föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta ett sådant. Och hade icke denna formela meningsskiljaktighet varit, så har jag skäl att antaga det reservationen uteblifvit, ehuru den visserligen äfven i annat skiljer sig från Utskottets förslag. hvarför majoriteten motsatte sig en skrifvelse, det var icke derför, att den ansåg sig fullt kompetent att formulera ett lagförslag, utan endast och allenast för att vinna tid, väl vetande, att ett lagförslag, endast det är något så när hjelpligt, vida lättare inom Kamrarne genomdrifves, då det utgått från Riksdagen sjelf, än om det kommer från Kongl. Maj:t, då det, som vi nogsamt hafva oss bekant, alltid mötes af en systematisk opposition, som icke förbättras genom behandlingen i Lag-Utskottet.

Bland de mot lagförslaget gjorda anmärkningarne förekommer nu vörst den, som gäller de tre straffkatergorierna. Jag medgifver, att det är illa, att man måste gå så till väga, och ingen skulle hellre än jag hafva velat taga steget fullt ut och uppställt endast två kategorier. Men jag tror det vara absolut omöjligt att få sådana bestämmelser antagna af Riksdagen; det torde derför vara bäst att taga hvad man kan få; jag hoppas, att vi i alla fall skola komma till målet. Att det strider mot det juridiskt och principielt rätta, erkännes villigt; men det betyder mindre, då det är frågan om att få en praktiskt duglig lag. Låt vara, att det derigenom blir en undantagslag, så lär det icke blifva den enda; vi hafva ju många sådana förut. Det anmärktes, att då borde förhållandet vara lika äfven vid andra tjufnadsbrott, så att äfven der den lägsta kategorien icke skulle blifva tjufnad, utan något, som motsvarade åverkan i förevarande fall. Derpå svarar jag blott, att vi hafva här endast med skogarne att göra. Och jag vill tillägga, att, om vi hade haft lika godt om andra saker, såsom mat, kläder och dylikt, som vi hittills haft om skog, och dessa lika lätt åtkomliga, så skulle äfven dessa saker haft lika litet värde, som träden förr hade, och då skulle troligen icke heller tillgrepp af sådant, åtminstone i mindre skala eller till nödtorft, blifvit rubriceradt såsom stöld, utan, liksom åverkan af skog, blifvit belagdt med ett vida lindrigare straff.

Man har vidare å andra sidan sagt, att införandet af skärpta straffbestämmelser för tilllgrepp af skog skulle strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Min öfvertygelse är alldeles motsatt. Jag har för min del icke, förrän jag kom hit till Riksdagen, hört någon menniska, som icke hyste den åsigten, att åverkan borde straffas såsom stöld. jag tror nog, att skogstjufvar och deras patroner kunna vara af en annan mening, men ingalunda den stora allmänheten. För öfrigt tror jag, att det är lagen, som till en god del gör rättsmedvetandet; låt oss blott få en god och ändamålsenlig lag, så svarar jag för, att det allmänna rättsmedvetandet bildar sig derefter. jag vill blott anföra ett exempel. Då spöstraffet afskaffades, så var den allmänna tanken i landet visst icke öfverens med en sådan förändring, utan den väckte tvärtom mycken förargelse. Försök nu blott att taga det tillbaka, så finge man se, huru det skulle gå; den allmänna meningen har sedan dess mycket förändrat sig. Om vi gå längre tillbaka i tiden, kunna vi lätt finna liknande exempel. Om Magnus [ 16 ]Ladulås, då han dekreterade sin kyrkofrid, qvinnofrid, tingsfrid och hemfrid, skulle hafva väntat, tills det allmänna rättsmedvetandet hade kommit honom till mötes, så undrar jag just, huru länge det hade dröjt dermed. Det kanske icke hade skett ännu; åtminstone hvad qvinnofriden beträffar kunde man hysa berättigade farhågor, att den ännu ej kommit öfver åverkans-kategorien. Jag tror således för min del, att man icke bör allt för ängsligt sysselsätta sig med det allmänna rättsmedvetandet, då det är fråga om införande af en ny lag, som dock erkännes vara af behofvet påkallad.

Vidare hafva anmärkningar blifvit gjorda mot den paragraf, der det stadgas, att resande, som för skada å resetyg, eller af annat ofall nödgas taga något af skogen, skall gifva ersättning och vara från straff fri. Denna paragraf är nästan ordagrannt tagen ur den norska lagen. Orden: af annat ofall äro ditsatta af den orsaken, att man vid färder öfver våra stora skogar ofta kan blifva nödsakad att taga af skogen till annat ändamål, än till selpinnar och annan dylik lagning af resetyget. Vi hafva skogar, der det fodras dagar, innan man hunnit fram öfver dem; och på sådana resor behöfver man hvila, göra upp eldar, med mera dylikt. Det invändes, att liknande behof kunde förefinnas vid resor på slättbygden; det är dock lättare att reda sig på en slätt, der man icke har att söka hjelpen så långt bort; i skogen deremot är man öfverlemnad åt sig sjelf och måste tillgripa hvad som finnes. Det är i sådan syftning, som dessa ord: af annat ofall blifvit intagna i paragrafen.

En talare har sagt, att vår nuvarande strafflag är tillräcklig för att skydda våra skogar. Eget nog fälldes detta yttrande från vermlandsbänken. Jag begagnar här uttrycket eget nog, emedan jag är fullt öfvertygad om att Vermland med få undantag skall jäfva en sådan åsigt. Jag förbiser här dock ingalunda, att en representant är skyldig att uttala sin åsigt och ej åsigten hos dem han representerar, och äfven från många andra håll torde man kunna hemta talande exempel på, huru otillräcklig lagstiftningen är i detta afseende. Huruvida denna otillräcklighet kan komma deraf, att lagen icke tillämpats i hela dess kraft, kan jag för min del icke bedöma. Men hafva vi icke på 10 år kunnat få den tillämpad, så lär det väl icke ske hädanefter heller. Och i alla fall kan den aldrig blifva tillräcklig i sitt nuvarande skick. Ty hvilka är det, som åverka skog, och hvarför åverkas det? Det sker icke för att begagna det tillgripna till eget bruk, utan det sker för att sälja. Den som nu vill drifva en sådan affär, han skickar fram en bulvan, som hugger ned skogen och som, när han gripes, straffas med böter, hvilka sedan reduceras till vatten och bröd. Men denne är blott handen, som utfört arbetet; den egentlige åverkaren, som står bakom, slipper undan och går fri från straff. man har äfven sagt, att skogen på de sista 10 åren sedan 1864 icke tillvuxit så i värde, att den skulle behöfva något större skydd än förut. Men detta är efter min öfvertygelse det allra största misstag. Om någon kunde få mig att tro på detta, så skulle hvem som helst gerna få tillvita mig, att jag icke har det minsta reda på våra skogsförhållanden, och ej en gång så mycket [ 17 ]deraf, som man bör kunna få genom blott aktgifvande på de stegrade prisen på kakelugnsved.

En annan anmärknig är, att e nya stadgandena skulle göra det mycket svårare att bevisa tillgrepp af skog. Jag tror icke, att denna anmärkning kan vara af stor betydelse, äfven om bevisningen verkligen skulle blifva något svårare. Ty det är de stora tillgreppen, mot hvilka man egentligen behöfver skydd; och dessa komma säkerligen genom den nya lagen att mer och mer försvinna, då ju bevisningen naturligen är lättare, ju större tillgreppet är. Hvad de små vedstölderna beträffar, så är det en småsak; och vi komma troligen att blunda derför och låta dem passera såsom hittills. Då det sker på kronans skogar, få kronans tjenstemän naturligtvis åtala dem, som deras pligt bjuder; men om dessa små tillgrepp icke kunna bevisas, så betyder det högst litet. Jag medgifver dock gerna, att bevisningen försvåras, då ej värjemålsed kan tillämpas, men det betyder föga, om man vill taga saken från rätta sidan, och man kan till och med se den från en sådan sida, att detta innebär fördel, ty utan att vilja bestrida, att det är nödvändigt att värjemålsed finnes så är den dock efter min öfvertygelse det sämsta som inrymmes i vår lag.

Hvad det beträffar, att brottmålsstatistiken skulle komma att visa en så orimlig tillväxt, om åverkan blefve rubricerad såsom stöld, så tror jag icke det skall blifva förhållandet, och det af de orsaker, som jag nyss vidrörde. De stora tillgreppen komma att åtalas och blifva derigenom karakteriserade såsom stöld; och upphöra till allra största del derigenom snart. De små deremot, som utgöra det största antalet, åtalar man icke, utan låter dem passera, såsom förut skett. Jag undrar, huru många, som hafva jordegendom, icke sett sin skog plundrad på ett eller annat sätt; men huru stort antal af alla dem, som föröfvat dylika små tillgrepp, hafva väl blifvit lagförda derför? Och vi skola väl ej blifva andra menniskor för att vi få förändrade lagbestämmelser. Tillgrepp af gärdesgådar är ju enligt nuvarande lag stöld – ingenting är vanligare under våra vintrar, än att dessa tillgipas som vedbrand – men att någon derföre göres till tjuf, det hör dock till ovanligare fall.

Jag vill nu icke längre uppehålla Kammarens tid. Oaktadt de grava anmärknignar, som blifvit framställda mot Utskottets förslag och hvilkas riktighet jag äfven till en del erkänner, skulle jag likväl icke hesitera att yrka bifall till detsamma, om jag icke visste det resultat, till hvilket Andra Kammaren kommit i denna fråga. Jag vill derför för min del icke framställa något yrkande.


Herr de Maré: Talaren från vermlandsbänken, den ende som yrkat afslag å såväl Utskottets hemställan som å reservationen, har stödt detta yrkande derpå, att endast 10 år äro förflutna, sedan den nya strafflagen med dess strängare bestämmelser rörande åverkan tillkom, och att således tiden ännu icke skulle vara inne att ytterligare skärpa straffbestämmelserna, då man ännu icke kunde veta om denna strafflag kommer att bära tillräcklig frukt. Jag vågar antaga, att just denna tid af 10 år, förflutna efter strafflagens tillkomst, utan [ 18 ]att derunder åverkansmålen, efter hvad den Utskottets betänkande vidfogade tabell utvisar, i någon mån minskats, utgör det bästa beviset derom att denna strafflag i dess nuvarande skick icke är tillräcklig att hämma de åverkningar i stor skala, som inom landet bedrifvas, och att dessa åverkningar i de nordligare provinserna få allt större och större utsträckning, derom bära landshöfdingeembetenas rapporter och alla underrättelser, som ingå från Norrland, det mest ojäfaktiga vittnesbörd. Hos mig har det således icke uppstått den ringaste tvekan, huruvida jag skulle följa med Utskottet i fråga om att föreslå Riksdagen, att gröfre slag af åverkan skulle såsom stöld anses och bestraffas; men deremot har jag icke kunnat instämma med Utskottet deruti, att de ringare tillgreppen af torrt ris, grenar, löf, ollon och vindfällen m. m. skulle så betraktas och straffas, och detta derföre att jag är alldeles öfvertydad, att de, som begå dessa mindre brott, icke hafva den föreställning, att de derigenom begå någon slags tjufnad. Härtill kommer, att Utskottets förslag, som kan synas i viss mån strängare än det, som blifvit af reservanterne omfattadt, likväl har en lucka af den beskaffenhet, att det för en rationel skogshushållning icke innebär något verkligt skydd. Såsom bekant måste skogens återväxt befrämjas genom plantering eller sådd, der icke befintliga fröträd göra det öfverflödigt. Enligt det förslag, som Utskottet här framlagt, skulle man vara i tillfälle att förstöra en ofantlig mängd af unga telningar, innan värdet deraf uppginge till det belopp, att gerningen kunde såsom snatteri bestraffas, under det att deremot efter reservanternes förslag huggning af en enda sådan telning genast vore att betrakta såsom snatteri eller stöld. I detta fall är således reservanternes förslag strängare och vida mer egnadt att befodra det mål, man efter min uppfattning måste i främsta rummer söka uppnå, eller beredandet af skydd åt den återväxande skogen. Dessa äro de hufvudsakliga skälen, hvarföre jag icke kunnat omfatta Utskottets förslag, utan i stället slutit mig till det af Herr Asplund afgifna. Den sistnämndes förslag har dessutom det afgjorda företrädet framför Utskottets, att det icke innehåller ett formuleradt lagförslag. Jag är visserligen en ärad talare från elfsborgsbänken mycken tack skyldig för det han behagade anse, att Utskottet inom sig egde tillräckliga krafter för att upgöra och med utsigt om framgång framlägga ett lagförslag; men jag fö rmin del är icke så förmäten, att jag vågar antaga, att detta Särskilda Utskott skulle besitta större juridiska insigter, än hvad Lag-Utskottet disponerar, och under rätt många år har jag varit i tillfälle att se huru högst få af de förslag, som kommit från Lag-Utskottet, varit af den beskaffenhet, att de kunnat af Kongl. Maj:t sanktioneras. Jag hyser således icke någon särdeles förhoppning, att detta Särskilda Utskott, som inom sig räknar endast en jurist och för öfrigt består af icke lagfarna personer, skulle vid framläggandet af ett lagförslag blifva lyckligare, än Lag-Utskottet i almänhet varit, och jag vågar äfven antaga, att det försök, som det Särskilda Utskottet nu gjort till formulering af ett fullsltändigt lagförslag, icke just är egnadt att ingifva någon grundad förhoppning derom, att det nya förslag, som efter en återremiss af frågan kunde af Utskottet åstadkommas, skulle blifva af beskaffenhet att kunna [ 19 ]tillvinna sig Kongl. Maj:ts sanktion. En talare på vermlandsbänken har visserligen yttrat att, om förslaget blefve något så när hjelpligt, skulle det hafva utsigt att vinna framgång. Ja! blefve det hjelpligt, är det visserligen sannolikt, att det skulle af Kongl. Maj:t sanktioneras; men det kan ju vara möjligt, att det fortfarande blefve ohjelpligt, och då tror jag icke, att man vunne något särdeles med dess framläggande, möjligen att Kongl. Maj:t, sedan han funnit förslaget icke kunna göras till lag, läte utarbeta ett nytt förslag, och till detta resultat torde man lika väl kunna komma genom aflåtande af en underdånig skrifvelse. Jag försöker att se saken äfven från den praktiska sidan, och det förefaller mig då, som om ett lagförslag, från början framstäldt af Kongl. Maj:t, skulle hafva större chance att vinna Riksdagens bifall och sålunda blifva lag, än om Riksdagen först uppställde ett förslag, som af Kongl. Maj:t förkastades, och Kongl. Maj:t derefter läte utarbeta och för Riksdagen framlägga ett annat från Riksdagens mer eller mindre afvikande förslag. Det vore då allt för möjligt att de, som ansett sig hafva lyckats mycket väl med sitt förslag, icke skulle vilja gå in å det, som af Kongl. Maj:t blifvit satt i stället. Jag tror derföre, att om man vill komma till ett resultat i frågan, och ett resultat, som är af allmänna meningen påfordradt, man skulle lättare ernå detta genom att öfverlemna till Kongl. Maj:t att uppgöra ett förslag, med tillkännagifvande dervid af de grudner, hvarpå man ansåge detta förslag böra byggas.

Skulle en återremiss af Kammaren beslutas, har jag svårt att göra klart för mig, på hvilken grund Utskottet skulle ställa sig vid utarbetande af ett nytt förslag. Skulle detta uppgöras i öfverensstämmelse med den reservation, som af Herr Asplund blifvit afgifven, och för hviken åtskilliga här uttalat sig, eller, skulle förslaget byggas på basen af Utskottets nu framlagda förslag, hvilket jag äfven hört af några förordas? Derom tror jag, att Utskottet skulle stanna i ganska stort bryderi, och att försöka sammanjemka de olika meningarne, dertill torde vara tid nog för Utskottet, sedan olika beslut blifvit af Kamrarne fattade. Är det riktigt, att endast den gröfre åverkan, d. v. s. tillgreppet af växande träd, skall såsom stöld antagas, då torde denna Kammare böra uttala detta, och det kan efter min tanke ske endast och riktigast på det sätt, att Kammaren lemnar sitt bifall till den af Herr Asplund afgifna reservationen. Är det deremot Kammarens mening, att förslaget skall uppgöras på den bas, hvarpå Utskottet ställt sig, eller att såsom stöld ock skall anses tillgrepp af vindfälle, ris grenar, gräs, torf och en mängd sådana mindre värdefulla saker, nå ja, då borde äfven det bestämdt uttalas; men för min ringa del vågar jag antaga, att ett sådant förslag, om det blefve lag, icke skulle af allmänna meningen i landet mottagas med den tillfredsställelse, hvarmed en lag, hvilken förklarade endast det gröfre slaget af åverkan för snatteri eller stöld, otvifvelaktigt skulle blifva upptagen. På dessa skäl får jag vördsamt anhålla om bifall till det förslag, som innefattas i den af Herr Asplund afgifna reservationen. [ 20 ]Herr von Koch: Det är att beklaga att, när man vill åt samma mål, som jag tror att fallet är med oss alla, man icke kan blifva ense om något sätt att nå detta mål. Jag tror icke, att det finnes någon i denna Kammare, lika litet som i den Andra, som icke vill att åverkaren skall bifva befordard till straff, och att, så vidt möjligt är, att straffet skall verka till sitt ändamål att förekomma brottet. Men man är af olika tankar i afseende å utvägen at tuppnå detta resultat. Några finnas, som tro att, om brott förekomma oftare än förr, så är rätta sättet att vinna bot häremot att göra straffet strängare. Detta är en gammal åsigt med gamla anor, men som jag tror, att hvar och en, som något egnat sin uppmärksamhet åt brottmålsstatistiken, funnit vara alldeles falsk. Så snart nemligen straffet icke stått i det riktigt afvägda förhållande till brottets beskaffenhet, att angifvare, vittnen och domare funnit sig öfvertygade om rättvisan deraf, har erfarenheten visat, att brottet blifvit i den grad svårt att bevisa, att det icke sällanurartat till strafflöshet, och den naturliga följden häraf har varit att brottet blifvit mera allmänt. Talande exempel härpå hafva vi från den tiden, då stöld af ett får eller förfalskning af en bankens sedel straffades med hängning i England. Det förra brottet åtalades slutligen nästan aldrig, men oaktadt för det senare detta straff tidt och ofta tillämpades, var antalet af de falska banknotor, som inkommo till bankluckan då ofantligt, i jemförelse med sedelförfalskare som sakfäldes. Den tiden vaktades fåren sällan, och banksedlarne voro så illa gjorda, att de med mycken lätthet kunde efterapas. Men så snart detta straff hade blifvit utbytt mot i förhållande till brotten mera adæqvata, och man ungefär samtidigt dermed vidtagit preventiva åtgärder, skaffat sig bättre fårherdar och fårhundar och gjorde sina sedlar så, att det erfordrades mera skicklighet för att eftergöra dem, minskade antalet af dessa förbrytare i en otrolig proportion. Här hos oss förespåddes, då spöstraffet och kyrkoplikten afskaffades, att vårt land skulle blifva öfversvämmadt af tjufvar; men erfarenheten har visat motsatsen, och att, sedan åtminstone städernas polis förbättrats och straffet blifvit mildradt, det gått lättare att få tjufven fast, hvlket åter medfört en minskning i tjufvarnes antal. Också har hittills i vårt land liksom i alla andra der civilisationen framskrider och makten ej, för tillfället, råkat i händerna på fanatiskmen, eller råheten, lagstiftningen gått i den lyckliga riktningen att blifva mildare och mildare. Men man vill nu göra en retrograd rörelse och göra åverkan till stöld, hvarigenom åverkaren väl icke skkulle drabbas af ett mycket pinsammaremen ett mera vanfrejdande straff och blifva brännmärkt med den vrakstämpel, som enligt vårt svenska föreställningssätt åtföljer tjufven genom hela lifvet, och som litet hvar just derföre tvekar att fästa på sin nästa. Jag ber dock Herrarne att besinna hvad som blifvit anfördt af den förste talaren från vermlandsbänken, en man som kanske eger större, i särskilda landsdelar och särskilda högre och lägre befattningar förvärfvad erfarenhet såsom domare och administratör, än någon annan i vårt land. Han visade med officiela sifferuppgifter att ehuru vår gällande lag [ 21 ]såsom straff för åverkan stadgar, bredvid det mildare bötesansvaret, jemväl fängelse och straffarbete, det sista straffet i den del af landet, der åverkning hufvudsakligen bedrifvits eller i Norrland, sedan lagens tillkomst då ej varit tillämpadt någon enda gång och fängelsestraffet endast en gång. Han har häraf dragit den slutsatsen, att våra domare skygga tillbaka för att på detta brott tillämpa ett sådant straff som straffarbete, emedan äfven detta medför en slags vanära, och denna uppfattning hos dem, som tillämpa lagen, bör icke förbises.

År 1854 beslöto Riksens Ständer i en knapp vändning att ingå med en skrifvelse till Kongl. Maj:t af alldeles samma innehåll som den reservanterne nu föreslagit, eller med uttryckande af den åsigt, att tillgrepp af växande träd borde såsom tjufnad anses och bestraffas. En talare har här anmärkt, att det icke vore lönt att aflåta dylika skrifvelser, emedan den nämnda af 1854 icke skulle hafva föranledt någon åtgärd, oaktadt sedan dess 20 år förflutit. Talaren förbisåg dervid, att, till följd af denna skrifvelse, år 1855 nedsattes en s. k. skogskomité, som arbetade ganska länge, likasom att den nu gällande strafflagen med dess strängare bestämmelser i fråga om åverkansbrott tillkom på initiativ af Kongl. Maj:t. När vid 1862–1863 års riksdag Kongl. Maj:ts förslag till denna strafflag framlades, så i stället för att det vid 1854 års riksdag på Riddarhuset egentligen endast var några få äldre och erfarnare jurister, Grefve Carl Göran Mörner och häradshöfding Ribbing, som jemte Friherre A. C. Raab, varnade och motsatte sig den omnämnda skrifvelsen till Kongl. Maj:t, fanns det vid 1862 års riksdag icke någon enda mer än Grefve Erik Sparre, som dref den satsen, att åverkan borde såsom stöld anses. Den paragraf om åverkan i strafflagen, för hvars ändring nu så ifras, erhöll sin nuvarande lydelse hufvudsakligen enligt ett af Friherre Louis De Geer uppgjordt redaktionsförslag med ett amendement af Grefve Carl Göran Mörner. Bondeståndet, efter hvars impuls Riddarhusets beslut 1854 fattades, förkastade år 1863 efter utmärkta yttranden af flera ledamöter, deribland Herrar Carl Ifvarson och Olof Pehrsson, förslaget att anse åverkan som stöld. Denna lag har nu varit gällande i 10 år, och jag tror icke att den i afseende å de brott, man vid dess antagande egentligen afsåg att straffa, visat sig olämplig eller ofruktbar. Det torde icke gerna kunna sägas, att åverkan inom vårt land i allmänhet är större nu än förr, kanske knappt inom Norrland, fastän man annorstädes nu vet mera derom. Skogarnes alster äro i flerdubbelt värde, afvittringarna hafva minskat området för den oförsyntaste åverkan, detta område är bevakadt af pligttrogna och vida talrikare tjenstemän, men framför allt många, kanske de farligaste åverkare hafva upphört dermed, och man vågar nu öppet omtala dåden. Emellertid bör medgifvas att, i synnerhet i de nordligaste och sydligaste trakterna af Sverige, några slag af brott, hvilka ännu äro såsom åverkan rubricerade, bedrifvas i en grad, som med rätta väcker mycken förargelse, och det vore godt om man på något sätt kunde deremot finna bot. Då jag första gången år 1850 reste i Norrland, var skogsåverkan derstädes så vanlig och så allmän, att det var knappt någon som gick fri från misstanka att hafva föröfvat sådan eller på något sätt deltagit deruti. Så stod det då till i Norrland.


[ 22 ]Det finnes, så vidt jag vet, intet land, hvars lagstiftning sammanblandat åverkan och stöld, utom Norge och Danmark enligt 1683 års lag. Den har sedermera blifvit förnyad i Norge af Stortinget och i Danmark under ett annat något ensidigt bonderegemente. Men i intet annat land har man på åverkan velat sätta en så vanhedrande stämpel. Mandrager sällan kulturfolken så der baklänges i lagstiftningsväg; och det föreslagna vore utan tvifvel ett steg tillbaka. Det slag af åverkan, som är allmännast spridd, det är åverkan i mindre skala, såsom tillgrepp af ett eller par fång eller ett lass bränsle, vid hvilet man varit van från uråldriga tider; och jag tror vi kunna bifva ense om, att för dess bestraffande behöfvas icke några strängare straffbestämelser än de som redan finnas, nemligen böter till 1,000 R:dr, fängelse till 6 månader och straffarbete till någon kortare tid. Tillämpas dessa bestämmelser, så hjelper det nog, utan att man behöfver tillgripa några strängare åtgärder. Jag tror äfven, att det i skogsegarnes eget intresse vore vida bättre, man stadnade dervid, än om man karakteriserade skogsåverkan såsom stöld. Ty i afseende på bevisningen är det otvifvelaktigt, att såsom det redan här i afton blifvit anmärkt, denna skulle i sådant fall bifva vida svårare. Jag ber att få erinra, hurledes här likasom i vissa andra fall, såsom oloflig bränvinsförsäljnig, fylleri eller lägersmål, det är så svårt att få någon fullstägndig bevisning, att man oftast måste nöja sig med half sådan och icke kan komma längre än att låta målet bero på edgång. Det är beklagligt, att man måste gå så till väga, ehuru efter den erfarenhet, jag kunnat förvärfva mig, det lyckligtvis vid de tillfällen, då edgång kommer i fråga, icke torde vara mera än ett fall af tio, då eden verkligen aflägges, och då således misstänkas kan att det svärjes falskt. Hvar och en känner med hvilket prisvärdt nit svenska domare och prester förmana emot och söka förekomma afläggande af värjemålseden. Denna är sannolikt icke den af våra olycksdigra edgångar, som föranleder de flesta meneder. Den lär ej heller förr än lagen sätter något bättre i stället för all edgång kunna undvaras. Det är nog ibland tillräckligt svårt ändå att åstadkomma bevisning mot åverkan. hvad skulle det väl blifva om man rubricerade den såsom stöld. Jag har snart sagdt personligen drifvit ett af de största åverkansmål, som någonsin i Sverige varit åtalde. Bevisningen der var så svår att ernå, genom vittnens undanskaffande m. m., och målet drog så ut på tiden, att åklagaren höll på att ruineras och jag måste skaffa honom ett statsanslag på 800 Rdr i förskott till ytterligare kostnaders bestridande. Slutligen blef den tilltalade fälld af häradsrätten. Målet kom då till Hofrätten; och der hängde man upp sig på en juridisk formalitet, den nemligen att en del af vittnena hade varit den tilltalades hjelpare eller tjenare, hvarför de icke ansågos vittnesgille. Af den orsaken egentligen frikände Hofrätten. Då saken derefter drogs inför Högsta Domstolen, tyckte man väl der, att det var svårt att släppa den tilltalade, då det förefanns moralisk öfvertygelse om hans skyldighet. Honom förelades derför edgång. Ordalagen voro dock emellertid tvetydiga och olyckligt valda uti edsformuläret, så att den tilltalade ansåg sig kunna gå eden och blef straffri. Men det var ändå säkerligen den sista åverkan, som [ 23 ]föröfvades af den ifrågavarande personen, om han nu verkligen var skyldig. Detta var den som förut misstänktes för de största åverkningarne i riket, så stora att det belopp af omkring 10,000 R:dr B:ko, som vid edgångnen var i fråga, jemförelsevis ansågs för en bagatell. Åklagaren höll på att få betala tillbaka förskottet 800 R:dr; men Kongl. Maj:t fann dock omständigheterna vara sådana, att han slapp detta; han hade ändå vidkänts besväret för intet. Sådana svårigheter möta nu vid bevisföringen; och vida större skola dessa svårigheter blifva, så fort man vill genomföra den grundsatsen, att åverkan skall anses och bestraffas såsom stöld då värjemålsed ej ådömes.

Man har här mycket talat om det allmänna rättsmedvetandet. Jag tror icke att man så säkert kan åberopa detta såsom skäl för den åsigten, att all skilnad nu bör utplånas mellan stöld och åverkan. Folk har verkligen ännu den föreställnnigen, att skog är på sätt och vis en gemensam egendom. Då en af mina torpare hade begått åverkan å skog hos mig, och jag förebrådde honom derför, så svarade han: "skogen låter ju vår Herre växa alla dagar; den måtte väl icke vara till blott för Eder skull". Sådana föreställningar finnas ännu temligen allmänt hos den lägre befolkningen. Skola nu några stränga stadganden vidtagas, så böra de mycket mera vara riktade mot dem, som drifva affärer i stort och gömma sig bakom de armar, som synas, för att draga den egentliga vinsten af företaget. Om det är sannt, att bland sågverksegarne i Norrland ännu finnas de, som förleda befolkningen till skogsåverkan, så borde sådana straffas exemplariter; ty tjufgömmaren är vida brottsligare än den stackars tjufven, som ofta stjäl endast för att få bröd, liksom det förr var förhållandetmed sådana personer, som skickade ut andra till lurendrejeri. Men det var väl icke genom hot med svåra straff, hvilka sällanutkräfdes hos orostiftare, eller hos rika köpmän eller högt förnäma damer, som dessa skrämdes och som gjorde att lurendrejarnes klass bland förbrytare, om icke upphört, dock blifvit betydligt minskad. Detta har skett genom andra kloka åtgärder. Man skulle troligen äfven i afseende å skogsåverkan kunna komma ganska långt genom vidtagande af verksamma preventiva åtgärder. Emellertid skulle jag för min del icke sätta mig emot, om man, för att söka skrämma från skogsåverkan i stor skala, så till vida skärpte straffet, att man faststälde för åverkan af skog, uppskattad till 100 eller 200 R:dr, – således påtagligen icke förorsakad af det vanliga motivet nöd, – förlust af medborgerligt förtroende på viss tid. Ett sådant stadgande bör då införas i 24:de, eller kapitlet om åverkan. Men att uti lagen uppställa såsom grundsats, att skogsåverkan skall räknas såsom stöld, det kan jag, på de grunder jag anfört, icke anse hvarken rätt eller klokt.

Det finnes dock ett visst slag af skogsåverkan, i afseende å hvilken jag för min del icke har något emot att den rubriceras såsom stöld. Det är åverkan å sådd eller planterad skog.

Uti den trakt, med hvars förhållanden jag nu är närmare bekant, södra Sverige, är man idkeligen nu sysselsatt med att så och plantera skog, och om man hänför åverkan å sådan till stöld, så är det ingenting, hvarken uti lagens harmoni eller uti rättsmedvetandet, som [ 24 ]deraf stötes. "Planteradt och sådt" stå redan omtalade i stöldkapitlet af strafflagen, och vill man särskildt freda sådd och planterad skog, så kan man mycket väl införa t. ex. orden "eller å annan mark" emellan orden "annat, som der" och ordet "planteradt" uti 8 § af 20 kap., som till och med är strängare än 1 § 20 kap. Man kan visserligen säga, att det är mycket svårt att skilja mellan sådd eller planterad skog och den som växt af sig sjelf, men jag tror dock ej, att detta är omöjligt. På de ställen åtminstone, der jag sett dylik skog, har den växt i mycket jemnare och tätare bestånd än den sjelfsådda, och dessutom måste onus probandi uti detta fall åligga egaren, för hvilken det ej är svårt att bevisa, att det ställe, hvarest åverkan skett, är en planteringshage. Jag tror likväl ej, att man uti södra Sverige till följd af den svårare bevisningen och de nog höga straffen nu i allmänhet mycket påyrkar en sådan lagförändring, som jag nu senast påpekat; men vill man hafva den, så är den åtminstone ej uti principen vidrig mot de grundsatser, som i allmänhet följas uti svensk lag och för öfrigt äfven uti alla civiliserade länders lagstiftning, med undantag af Danmark och Norge, i afseendederå, att väl till olofligt tillgrepp, men icke till stöld, tjufnad' hänföra när för frambringande af det tillgripna, menskligt arbete icke blifvit användt. Med all respekt för våra skandinaviska bröder, inser jag dock ej hvarföre vi böra följa dem, när de stå efter uti lagstiftningsteorien.

Hvad Utskottets förslag beträffar, så är det till den grad sönderplockadt af den ärade ledamoten på smålandsbänken, att jag icke tror det vara värdt att kosta krut derpå. jag tror ock, att, om det återremitteras aldrig så många gånger, så kan dock Utskottet, efter att hafva fattat sådana beslut, äfven med tillhjelp af en så skicklig jurist som Utskottets sekreterare, icke skrifva en antaglig lag. Detta om sjelfva lagförslaget. hvad reservationen beträffar, så tror jag icke att man nu bör ordagrannt upprepa den underdåniga skrifvelse som afläts år 1854. I afseende på detaljerna vill jag dessutom anmärka, att det verkligen kan finnas åverkan aaf vindfällda träd, som kan vara högst betydande och värda lika mycket som de växande.

Då jag således icke tror, att Utskottet kan med sina åsigter skrifva någon lag som duger, och då jag icke heller anser en reproduktion af 1854 års skrifvelse lämplig eller ledande till något resultat, samt då det slutligen är långt lidet på riksdagen, och vi i dag hafva talt nog om denna sak, förenar jag mig med Herr Lagerstråle uti yrkandet om afslag på den föredragna paragrafen.


Herr Rydqvist: Jag hade icke ärnat yttra mig i denna fråga, men det anförande, som på förmiddagen utgick från en ärad talare på vermlandsbänken, har manat mig att taga till ordet. Denne talare besvarade först ett yttrande af en ledamot på skaraborgsbänken, Grefve Posse, som omnämnde, att Rikets Ständer redan fö r20 år sedan uttryckt den åsigt, att åverkan borde behandlas såsom stöld, samt att Kongl. Maj:t måtte utfärda en förordning i denna syftning, men att denna skrifvelse icke föranledt en sådan lagförändring, utan att vi år 1864 i stället fått en strafflag, som bibehöll de så kallade [ 25 ]åverkansbrotten och icke rubricerade dem såsom stöld. Herr Lagestråle hade för sin del funnit, att 1864 års strafflag, hvilken, såsom vi alla veta, belägger åverkansbrott med straff af böter, högst 1,000 Rdr, eller fängelse i högst 6 månader, varit fullt tillräcklig, hvarföre han, såsom äfven ledamoten från Blekinge län, hvilken nyss hade ordet, yrkade afslag på Särskilda Utskottets förslag uti detta ämne. Herr Lagerstråle stödde sin åsigt på de statistiska uppgifter, som han funnit uti skogskomiténs betänkande. Då jag för min del hyser en alldeles motsatt åsigt mot dessa båda Herrar och bedömmer de statistiska förhållandena alldeles olika mot Herr Lagerstråle, så ber jag att få fästa uppmärksamheten, först vid hvad som står att läsa uti detta nu förevarande betänkande. Det Särskilda Utskottet har ådagalagt den stora förtjensten, som icke städse kan tillerkännas alla Utskott, att det ganska fullständigt utredt frågan och för sådant ändamål uppgifvit, huru många personer, som blifvit tilltalade för skogsåverkan, allt sedan den nya strafflagen blifvit gällande, det vill säga under tidrymden 1865–72. Man finner af denna uppgift till sin ledsnad, att antalet för skogsåverkan tilltalade personer varit i nästan oupphörlig progression, så att, då det år 1865 uppgick till 617 personer, det år 1868 hade uppgått till 1,074 och 1872 utgjorde 922 personer. Ensamt denna omständighet bevisar, i motsats mot hvad den ärade talaren uppgaf, att strafflagen uti hvad den rör åverkan icke uppfyllt sin bestämmelse. Man finner sedermera af de statistiska uppgifterna äfven den ganska intressanta omständigheten, att de sakfälldes antal för alla de 8 åren uppgår till 73 procent, hvilket visar ett ganska fördelaktigt förhållande med afseende å bevisningen af dessa brott. Slutligen vinnes den ganska märkliga upplysning, att ehuru lagen medgifver fällande till vare sig böter, högst 1,000 Rdr, eller fängelse i högst 6 månader, så har endast en enda person af 5,276 blifvit dömd till detta senare straff. Detta förhållande visar, att alternativet af fängelse i sjelfva verket icke existerar. Om man nu inlåter sig på frågan, hvad verkan böter utöfva på dessa brott, så måste man betrakta saken från djupet. Hvad är nemligen skogsåverkan? Denär, när den bedrifves i så stor skala som hos oss ty värr ofta är fallet, efter min uppfattning i sjelfva verket att betrakta som en qvalificerad stöld. Denär vida mer moraliskt oförlåtlig än en vanlig stöld, emedan man med vett och vilja – alltid under förutsättning att ej misstag sker i fråga om egen mark och andras – lemnar hus och hem, ofta i hela byalag, begifver sig flera mil bort och på en främmande skogsmark sysselsätter sig med att i veckor och månader nedhugga annans skogsegendom, gömmer det huggna virket så godt man kan genom att sticka det under isen eller på annat sätt, och slutligen fraktar det utför elfvarna för att afyttras vid sågverken. Detta är till den grad lågt, uselt och gement, att det enligt mitt begrepp borde betraktas såsom qvalificerad stöld. Vidare är det icke den så kallade åverkaren, som egentligen stjäl för egen räkning, utan han görd et derföre,a att han vet, att, när han kommer med det åverkade virket, som stundom kan uppgå till belopp af tusentals trän, så finner han dem, som köper det af honom, och att när han lyckligt och väl kommit ifrån Scylla och [ 26 ]Carybdis i lagen, så blir han väl betald för sitt arbete af köparen, som naturligtvis icke har något ansvar. En och annan gång har väl denne blifvit blottställd för rättegång, som varit ganska obehaglig, men i de flesta fall har han förtjenat betydliga summor, utan att råka i delo med lagens väktare. Om man tänker på vanlig stöld, hvar finnes ett motstycke härtill? Har man exempel på, att en person kunnat stjäla spanmål eller annat slikt och vet, att när han kommer med det stulna till ett visst ställe, så är han säker om att få betalt derför? Hvarföre kunna nu dessa ohyggliga brott, som äro så vanliga hos oss existera? Jo, derföre att vi hafva en lagstiftning, som är så slapp, att den belägger förbrytelsen blott med böter åt hvilka åverkaren skrattar, emedan han vet, att han bakom sig har en person, som btalar dem, och derföre att man demoraliserat folket derigenom, att man icke betraktat såsom stöld ett vanärande brott, på hviket, såsom den föregående talaren nämnde, borde följa ett skamstraff.

Här har vidare blifvit yttradt icke mindre än två eller tre gånger af den ärade talaren från Blekinge, att denna förbrytelse icke skulle betraktas såsom stöld i något annat land än i Danmark och Norge. Jag ber dock att få fästa hans uppmärksamhet på en paragraf i den franska Code pénale, som i svensk öfversättning lyder såludna: "En hvar, som har fällt ett eller flera träd, hvilka han visste tillhöra en annan, skall straffas med fängelse, hvilket icke må understiga 6 dagar icke heller öfverstiga 6 månader för hvarje träd, utan att straffet i sin helhet kan öfverstiga 5 år".

Då denna fråga varit så mycket debatterad, vill jag icke längre upptaga tiden. Jag vill blott fästa uppmärksamheten dervid, att, då jag i enlighet med hvad jag nu yttrat, fullt gillar och i hög grad är belåten med de principer, som i Särskilda Utskottets betänkande blifvit uttalade, jag dock finner de anmärkningar, som blifvit framställda mot förslagets § 2, vara af den beskaffenhet, att de böra föranleda ärendets återremitterande till Utskottet, utan att jag dock anser, att dessa anmärkningar äro af svårare art, än att Utskottet alltför väl kan fästa afseende vid dem. Då jag deremot icke på något vis kan biträda reservanternes åsigt derutinnan, att man nu, då nöden står för dörren, skulle kunna inskränka sig till en underdånig skrfvelse till Kongl. Maj:t, hvaraf kan blifva en följd, att ingenting i saken blir åtgjordt på nya 20 år, utan anser, att Riksdagen nu bör fatta ett bestämdt beslut, så förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss. Jag vill ock fö rmin del förklara, att, ehuru jag visserligen anser, att åverkan i allmänhet bör betraktas såsom stöld eller snatteri, så tror jag dock, att ingenting riskeras, om man bibehåller Utskottets förslag om en tredje kategori eller åverkan i sista momentet af § 2. Om det nemligen är så, som åtskilliga talare både här och i Andra Kammaren förklara, att tiden ännu icke är inne att borttaga begreppet af åverkan för mindre förseelser, och om man genom att upphäfva denna kategori af förbrytelser skulle behöfva att befara ett afslag i Andra Kammaren, så anser jag allt skäl tala för bibehållandet af den ifrågavarande bestämmelsen, i synnerhet som jag är öfvertygad om, att sedan den nya lagen verkat några år, [ 27 ]densamma snart kommer att försvinna. Vid sådant förhållande anser jag det lämpligast att antaga Utskottets förslag med någon modifikation i afseende på det värdebelopp, man uppställt såsom skilnad mellan de olika katergorierna.

Jag anhåller vördamt om återremiss.


Herr Rydin: Hvar och en är naturligtvis intresserad för att i lagstifningsväg söka afhjelpa det onda, hvaraf vår skogshushållning för närvarande lider, och jag tror äfven, att man bör vara ense om, att en riktig början i detta afseende blifvit gjord, derigenom att det skydd, som den enskilde för sin egendom i andra fall njuter, blifvit föreslaget att utsträckas äfven till skogen. Man har nämnt, att det skulle vara en retrograd rörelse, att nu i lagstiftningsväg skärpa straffen för åverkan. Häruti kan jaga för min del icke instämma. Man har äfven sökt visa, att af de strängare straffen skulle följa flera förbrytelser. Icke heller detta kan jag inse. Straffets beskaffenhet måste bero af brottets karakter, och när det kan inträffa, att en förbrytelse med tiden förändrar sin art, så måste äfven straffet lämpas derefter. Till följd af det stigande värde, som våra träprodukter fått, tror jag, att äfen den förbrytelse, som nu innebäres uti åverkan, blifvit af allt svårare beskaffenhet. Man har sagt, att det ej vore samma förhållande med att tillegna sig sådant, som naturen sjelf frambragt, och på hvilket menniskan icke nedlagt något arbete, som att tillgripa sådant, hvarpå menskligt arbete vore användt. Om vi emellertid genomgå vår strafflag, så finna vi uti 20:de kapitlet, att såsom stöld betraktas tillgrepp af åtskilliga saker, hvilkas frambringande icke beror af menniskan. Så är förhållandet med säd och fruktträd m. m. som i 20 kap. 1 § nämnes. Säger man, att detta beror derpå, att allt dylikt växer på inhägnade ställen, så vill jag fråga, hvad som gör skogens värde, om ej just det menskliga arbetet omkring skogen, som gör den mera tillgänglig och skyddar densamma. Jag minnes, aatt, då jag för 20 år sedan reste genom en skogstrakt i Småland och frågade hvad skogen der vore värd, så svarade man mig, att den icke hade något värde, emedan det ej funnes någon möjlighet att afyttra densamma. Så 'är emellertid icke nu förhållandet. I samma ögonblick, som skogen stiger i värde, blir alltså åverkansbrottet svårare, och straffet bör lämpas derefter. Denärade talare, som strängt opponerade sig deremot, nämnde, att han dock vore villig att med stöldstraff belägga åverkan af planterad skog. Hvem kan emellertid säga, huruvida skogen är planterad eller icke? Derom kan mycken tvist uppstå, och afgörandet blifva ganska svårt, till exempel på ställen, der skogseld gått fram, och man sedan vidtagit åtgärder för skogens återställande. Just det, att man talar om att freda skogen, innebär, att ett menskligt arbete blifvit nedlagdt, som bör skyddas i sin rätt, liksom hvarje annat. Det finnes således icke uti sjelfva beskaffenheten af förbrytelsen något, som bör afhålla lagstiftaren från att stämpla tillegnandet af skog för att derpå göra vinning annorlunda än såsom vanlig stöld. En annan fråga är den, huruvida det finnes ngåra praktiska skäl, som tala deremot. Jag kan för min del icke finna, att några sådana skäl existera.

[ 28 ]Vid den lagstiftning, som nu är i fråga, skulle man visserligen kunna gå till väga så, att den nuvarande lagbestämmelsen, som lyder "Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna – – – straffes, ehvad han det bortfört eller ej, med böter högst 1,000 R:dr eller fängelse i högst 6 månade.r Äro omständigheterna synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst ett år dömmas", – att denna lagbestämmelse så omvändes, att den komme att lyda: "Fäller – – – dömmes till straffarbete i högst ett år, eller der omständigheterna äro förmildrande till böter, högst 1,000 R:dr, eller till fängelse i högst sex månader". Efter hvad Särskilda Utskottets betänkande utvisar, synes dock, som om rättsmedvetandet i allmänhet fordrade, att tillegnandet af skog må betraktas såsom stöld, och vid sådant förhållande ser jag intet hinder för att vidtaga en sådan lagstiftningsåtgärd, som Utskottet föreslagit. För att icke gå ut på vinning, utan ske af nödtvång, så kunde man, på sätt Herr Leyonancker framställt i förslagets fjerde paragraf inlägga särskilda bestämmelser om, när en person, som tillegnat sig något af skogen, skall betraktas såsom endast åverkare och ej tjuf. Man har visserligen anfört, att bevisningen skulle blifva svårare, om förbrytelsen förvandlades till sin natur, och jag har äfven hört, att i vissa landsorter, der stöld af jern vore ofta förekommande, man snarare ville hafva detta betraktadt såsom en slags åverkan, emedan det onda derigenom troddes kunna lättare förekommas. Detta kan väl vara möjligt, men jag anser dock, att, om man upptagit, att förmildrande omständigheter kunna medföra ett annat straff, så har man äfven tillmötesgått en sådan åsigt.

Hvad bevisningen angår, så kan jag icke finna annat än, att den blir lättare, när det är fråga om stöld, ty då skogsåverkan just har sin största betänklighet deruti, att man stjäl för att sälja åt andra, så måste i sådant fall köparen, som handlar med stulet gods, stånda tjufsrätt och kunna åklagas, hvarigenom man just skulle kunna träffa sjelfva källan för det onda och föekomma etta eller göra det förenadt med så stora svårigheter, att det småningom skulle upphöra.

Till följd af hvad jag nu yttrat instämmer jag i deras mening, som yrkat återremiss. En talare har nämnt, att man icke skulle kunna genom en återremiss framkalla ett antagligt förslag, och att han icke visste på hvilken grund Utskottet skulle ställa sig. Jag har förut åberopat hvad Herr Leyonancker i ämnet yttrat, och tror att man på den grunden skulle kunna formulera ett förslag. Vill man verkligen sjelfva saken, så tror jag ock, att man kan komma till målet, äfven om den första lagen skulle vara behäftad med ett eller annat fel. Om nu Utskottet först och Kammarne sedan gripa sig an med detta lagstiftningsarbete, och derpå ett förslag afgifves från Riksdagen, så har Kongl. Maj:t den stora fördelen, att Han endast behöfver tillse, att redaktionen är korrekt, samt at, om detta förslag icke kan omedelbart antagas, man då från Kongl. Maj:ts sida har att vänta ett nytt sådant, som blott behöfver rätta bestämda fel. Skall man åter inskränka sig till en underdånig skrifvelse, måste frågan åter [ 29 ]genomgå samma skärseld vid nästa riksdag, och om den då faller, är den ånyo på lång tid uppskjuten. Jag instämmer alltså uti yrkandet om återremiss.


Herr Häggström: Då jag såsom ledamot af den sista skogskomitén deltog i behandlingen af denna fråga och bidrog till den utgång, som hon inom komitén fick, "att tillgrepp af annans skog fortfarande skulle bestraffas såsom åverkan", var det icke derföre, att jag i likhet med komiténs öfriga ledamöter ej ansåg, "att åverkan icke är af den nesliga beskaffenhet som stöld", utan derföre att jag ansåg rättare att underkasta mig detmera upplysta omdöme, som 1868 års Riksdag kort förut afgifvit; "att tidn ännu ej vore inne" att stämpla åverkan med dess rätta namn stöld. En annan orsak var den, att komitén endast hade att afgifva förslag för de norrländska förhållandena, och för mig var det högst motbjudande att framlägga ett förslag, hvarigenom tillgrepp af skogsprodukter inom Norrland skulle betraktas såsom stöld, då det i öfriga delar af landet endast ansågs såsom åverkan. Sedan sden tiden hafva förhållandena högst betydligt förändrat sig. Skogens värde har blifvit högre, än man då någonsin kunde ana, staten, så väl som den enskilde, har sökt taga våd om sin skog, för att deraf draga största möjliga fördel, och de många åverkans-åtalen, som skett i landet, hafva äfven i sin mån bidragit att upplysa rättsmedvetandet om, att det är orätt att begå åverkan. Jag tror derföre, att tiden är inne att ändra de nuvarande stadgandena. Om åverkan i någon mån aftagit på kronans skogar, så har den deremot beklagligtvis tilltagit på de enskildes, och det har i Norrbotten nu gått så långt, att den enskilde måste sälja sin skog, emedan han icke kan taga vård om den, eller der han icke kan sälja den, måste afverka densamma. Detta tror jag bevisar, att ehuru straffet för åverkan är ganska stort, det dock icke kan hindra densamma, utan att kraftigare åtgärder måste tillgripas. jag har derföre deltagit uti det beslut, som Utskottet fattat derom, att man borde införa stöldstraffet för skogsåverkan, men jag har dock icke kunnat fullt instämma uti det resultat, hvartill Utskottet kommit. Jag har nemligen ansett, att endast åverkan af växande träd borde såsom stöld bestraffas. Jag befarar, att i Norrland, der skogarne på många ställen ligga fulla af nedfallna qvistar och torra vindfällen, och der folket hittills fått fritt hemta sådana, rättsmedvetandet kanske skulle såras, om man bestraffade dylika tillgrepp, i likhet med hvad Utskottet föreslagit såsom stöld. Det säges nemligen i andra paragrafen, att "hvar som å skog eller mark, deri han ej eger del, och den han ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen tillgriper vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är, eller växande gräs eller torf, varde straffad för snatteri eller stöld". Man har visserligen gjort det undantaget, att, när värdet af det tillgripna ej går öfver fem R:dr, så skall förseelsen anses såsom åverkan. Huruvida ett sådant tillägg i lagen är lämpligt, vågar jag icke bedöma, men jag tror, att, om man endast håller sig till den växande skogen, så har man för närvarande gått nog långt.

[ 30 ]Jag har derföre förenat mig uti den reservation, som Herr Asplund afgifvit, och anhåller att få yrka bifall dertill; men då frågan är af den vigt, att den icke tål något uppskof, så vill jag icke motsätta mig n återremiss.


Herr Reutersvärd: Diskussionen uti förevarande ämne har varit så uttömmande, att jag kan yttra mig ganska kort. Då jag emellertid tillhör majoriteten inom det Utskott, som öfverlemnat detta förslag till Riksdagens bepröfvande, så anser jag mig skyldig att derom yttra några ord. Visserligen hade det varit enklast och lättast för Utskottet att affärda detta tvistiga ämne påsådant sätt, som reservanterne föreslagit, det vill säga att inskränka sig till att hos Riksdagen framställa förslag om en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t. Ännu enklare hade det varit för Utskottet, om det, såsom här af tre talare blifvit yrkadt, afslagit alltsammans. Då emellertid Riksdagen tillsatt ett särskildt Utskott för behandlingen af alla de motioner och Kongl. propositioner, som angå skogsväsendet, och då man föreställde sig att Riksdagen ansåg de hithörande frågorna vara af den största vigt, så har det varit, under förutsättning af att Riksdagen sjelf önskade ett formuleradt förslag, som Utskottet framlade ett sådant. Inom Utskottet diskuterades ganska länge frågan om hvad i detta fall vore lättast, klokast och försigtigast. Då emellertid meningarne allt mera stadgade sig för en och samma åsigt, och då man fann, att ingen hyste skiljaktig mening med afseende på det riktiga uti att höja straffbestämmelserna för skogsåverkan eller med andra ord att ställa tillgreppet af skog i samma kategori som all annan stöld, så var man inom Utskottet åtminstone ense om sjelfva principen. Derpå grepo vi verket an för att söka framlägga ett formuleradt förslag. Jag medgifver visserligen, att i denna Kammare ganska många anmärkningar blifvit yttrade mot Utskottets förslag. En del af dessa anser jag ock vara mycket befogade och riktiga, och jag är öfvertygad om att, för den händelse Kammaren kommer att återremittera frågan, Utskottet skall bemöda sig om att söka rätta de misstag, som blifvit begågna. Deremot finnes äfven andra anmärkningar mot detta förslag gjorda af talare, som temligen skoningslöst bedömt Utskottets sätt att gå till väga. Jag tror dock, att den allmänna meningen är så stark derom att snart få en förbättringuti det oefterrättlighetstillstånd, hvaruti våra skogsförhållanden befinna sig, att man icke vill, genom gillande af desse talares anmärkningar, bereda frågan ett ännu ytterligare uppskof, ty utan tvifvel skulle det leda dertill, i fall riksdagen ännu en gång inginge till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, hvaruti med några få drag endast angåfves den syftning, uti hvilken Riksdagen ansåge, att ett lagförslag borde uppgöras. Kongl. Maj:ts Regering sättes säkrast i tillfälle att bedöma hvad Riksdagen verkligen vill, om den har ett detaljeradt förslag att tillgå, ochnär ett sådant är afgifvet, beror det alltså blott på Kongl. Maj:t efter Högsta Domstolens hörande, huruvida det skall bifva lag eller icke.

Af åtskillige talare hafva här anmärkningar blifvit gjorda, hvilka jag anser mig skyldig att besvara. Man har sagt att, sedan Riksdagen år [ 31 ]1854 ingick till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i samma syfte, som reservanternes förslag, har 1864 års strafflag blifvit utfärdad, som upptager förhöjda straffbestämmelser, för skogsåverkan. Jag ber dock att få påpeka, att det dröjde 10 år från det skrifvelsen affärdades till dess derpå följde ett förslag; sedermera har lagen verkat i ytterligare 10 år, och jag vågar, i motsats mot talaren på vermlandsbänken, påstå, att den icke haft en sådan verkan som önskligt varit, ty då skulle sannolikt icke dssa klagomål från alla håll låtit förspörja sig. För mig är det alldeles klart, att så väl den enskilde som staten bör hafva samma värn af lagen för all sin egendom, den må kallas skog eller hvad annat som helst. Man kan icke förklara orsaken, hvarför tillgrepp af skog kunnat få en annan benämning än stöld, om icke detta härstammade från den tid, då skogen ansågs snart sagdt såsom en fiende till all odling i landet. Men numera, då skogen för staten och den enskilde kanske utgör ett af det väsendtligaste i jordegendomen, när Riksdagen på grund häraf hos Kongl. Maj:t begärt nedsättandet af komitéer, hvika aflemnat ganska värderika arbeten, grundande dels på egna iakttagelser och dels på från myndigheterna infordrade specifika uppgifter i snart sagdt alla möjliga detaljfrågor, och slutligen äfven Skogsstyrelsen yttrat sig i ämnet, så voe det, lindrigast sagdt, besynnerligt, om, efter att i åratal nedlagt så mtycket kostnader och möda för frågans lösning, Riksdagen skulle afslå alltsamman och blott säga att allt är bra såsom det är.

Jag antager att de fleste af Herrarne läst den sista skogskomiténs betänkande och deruti inhemtat komitéledamöternas mening. Specielt skulle jag vilja rekommendera hvar och en att taga kännedom om skogsinspektören Österdahls reservation. Han visar bland annat, att den åverkan, som för närvarande sker å kronans och enskildes skogar, i värde uppgår till långt mer än all sammanräknad stöld i landet. När så är, vill jag fråga, om icke tiden är inne att göra något för attmotverka detta onda. Man säger, att etta afhjelpes icke genom att höja straffet. Till en viss grad kan detta vara sannt, och jag vill till och med medgifva, att, om brottet fortfarande skall rubriceras såsom åverkan, så kan straffet gerna sänkas. Det är deremot sjelfva brottets beskaffenhet och karakter, som bör skärpas, ty i samma stund som man förvandlar åverkan till stöld, så kommer frågan i en helt annan ställning. Jag känner specielt, att många, kanske de fleste, sågverksegare i Norrland ingenting heldre önska, än att hvad Utskottet här föreslagit måtte blifva lag, på det att icke den rättrådige må stämplas medden orättrådige, ty det har nästan gått så långt nu, att alla sågberksegare i Norrland af allmänna opinionen anses såsom skogsåverkare eller köpare af olofligen tillgripen skog. De hafva således snart sagdt anspråk på, att Riksdagen skyddar deras anseende.

En talare på smålandsbänken har yttrat sig öfver betänkandet på ett sätt, att jag till honom står i största tacksamhetsskuld. Han sönderref icke förslaget, såsom talaren från Blekinge sade, utan talade derom med ett ganska mildt omdöme och yrkade återremiss derå, ty han ansåg det icke omöjligt för Utskottet att åstadkomma ett godt förslag. Han gjorde äfven åtskilliga anmärkningar, som jag [ 32 ]anser fullt befogade, och hvilka förmått mig att nu yrka återremiss, ehuru jag från början ämnade anhålla om bifall. Den oformlighet, som blifvit begången derutinnan, att straffbestämmelsen blifvit satt i orätt kapitel, kan ensam vara skäl för en återremiss. Den värde talaren yttrade äfven, att han icke gillade det Utskottet uppställt tre kategorier af förbrytelse nemligen åverkan, snatteri och stöld. Flere talare hafva emellertid redan upplyst om skälen härtill. Jag var i Utskottet från början af den åsigt, att man borde taga steget fullt ut och helt och hållet utesluta åverkan, men då så många röster höjdes deremot, och då man sade sig vilja behålla denna straffkategori mera såsom ett öfvergångsstadgande, så ansåg ock jag det för tillfället klokast att ingå på pluralitetens mening. Då man nemligen icke vill så strängt straffa den stackare, som för att värma upp sitt hem är tvungen att taga några skogspinnar, så blir detta möjligt just derigenom, att en sådan förseelse endast rubriceras såsom åverkan, till följd hvaraf det endast är målseganden, som kan åtala förbrytelsen och icke allmänna åklagaren, såsom förhållandet vore, i fall all dylik förbrytelse ansåges såsom stöld.

Den ärade talaren från Jönköpings län undrade också, om det var från norska lagen som vi hemtat stadgandet i § 4 så lydande: "Färdas man å annans skog eller mark och varder för skada å resetyg eller af annat ofall nödgad taga något af hvad der växer, gifve ersättning och vare från straff fri". Detta stadgande är dock ingenting nytt, utan är hemtadt från en gammal svensk lag nemligen Vestgötalagen, och jag har icke ens fullt klart för mig, om detta stadgande ännu är upphäfdt. Om nemligen en person färdas genom en skog på flera mil och behöfver, för att laga sitt åkdon eller för att tnda upp eld en vinternatt, taga något af skogen, så undrar jag, om icke domaren betraktar detta såsom en ersättningsråga och icke såsom åverkan.

Samme talare yttrade också, att sjelfva rubriken vore något olämplig Derom talade vi, kan jag försäkra, ganska mycket i Utskottet, och vi bordlade till och med denna rubrik för att söka utfundera någon lämpligare. Jag medgifver visserligen, att den icke är bra, men jag fruktar, att den icke kan blifva bättre. Flyttar man åter tjufstraffet i ett annat kapitel, så kan den gamla rubriken stå qvar oförändrad.

Jag ber nu att med några ord få vända mig mot den talare, som yttrade sig först på förmiddagen, nemligen Herr Asplund. Han har, såsom de öfriga reservanterne, instämt uti Utskottets princip, så att det är icke derom som tvisten har rört sig, men i afseende på formuleringen eller från rent juridisk synpunkt anser han sitt förslag ega företräde, och skulle detta förefalla Riksdagen mera smakligt, så har jag visserligen ingenting deremot. Jag är dock öfvertygad om, att det i Andra Kammaren icke godkännes; under den stund jag åhörde diskussionen derstädes, förordades också denna reservation endast af en ende talare och denne äfven en jurist, Herr Östergren. Det kan icke bestridas, att ej de skäl, som reservanten anfört, kunna vara lika goda som Utskottets, men en lag utfärdad i öfverensstämmelse dermed kan ock blifva lika absurd i tillämpningen som den [ 33 ]Utskottet föreslagit. Den ärade reservanten yttrade, att, om någon på fyra eller fem ställen tager skog för värde under 5 R:dr på hvardera, men sammalagdt för 25 R:dr, så blir han dömd för åverkan, men en annan, som tagit ett träd för 16 R:dr på ett ställe, dömes för stöld. Reservanten vill dock bibehålla skilnaden mellan stöld och snatteri och den deraf föjda uppskattningen af det stulnas värde. Nu kan emellertid värderingen utfalla på ett sätt den ena dagen och på ett annat den andra, och alltså blir brottet den ena dagen vanärande och den andra icke. Det är emellertid samma princip som genomgår hela vår lag, att den som stjäl öfver 15 R:drs värde straffas för stöld. En peson stjäl en rock, som af den ena domstolen värderast till 14 R:dr 99 öre, och en annan stjäl en alldeles likadan rock, som af en annan domstol värderas till 15 R:dr 1 öre; den ene anses då såsom tjuf och straffas för stöld och den andre dömes endast för snatteri. Så kan det ju ock hända, att till samma ting äro instämda två personer, af hvilka den ene har fällt ett litet träd värdt 25 öre, och den andre af vindfällen tillegnat sig frisk skog för tusentals riksdalers värde. Den förre måste domaren enligt reservantens förslag döma såsom tjuf, den senare är endast åverkare. Jag hemställer, huruvida icke dessa orimligheter äro lika stora, som de hvilka kunna följa af den lag Utskottet föreslagit.

Jag har visserligen gjort åtskilliga anteckningar öfver andra anmärknigar, som jag ämnat besvara, men då det jag redan yttrat angifver den ståndpunkt, på hvilken jag befinner mig i frågan, och då jag anser de mot förslaget framställda anmärkningar vara sådana, att de kräfva en ny pröfning af detsamma, så förenar jag mig uti yrkandet om återremiss.


Herr Almqvist: Under diskussionen har till stöd för afslag på förevarande betänkande blifvit erinradt, att den nu gällande lagen i detta hänseende skulle kunna anses tillräcklig. Jag tror, att erfarenheten dock har visat, att den är otillräcklig just derför, att, då skogsåverkan icke har någon vanärande karakter, uppfattningen hos folket i allmänhet är sådan, att hvad, sm göres för att fria en skogsåverkare, icke har något i och för sig särdeles nedsättande. Vore det deremot en annan karakter på brottet, så att tjufansvar följde icke blott på sjelfva gerningen, utan äfven för delaktighet deri i olika former, skulle allmänheten skygga mera derför. Man säger, att bevisningen skulle blifva allt för svår, då man saknade utvägen att använda värjemålsed i detta fall. Det kunde visserligen inträffa, att någre flere härigenom undgingo ansvar. Jag hemställer till Eder mine Herrar, om Ni icke hellre se, att en eller annan tilltalad må förklaras i brist af bevisning icke kunna åt saken fällas, än att han genom värjemålsed friar sig från ansvar för en begången åverkan. Jag tror, att det antagandet, att mened mindre ofta förekommer, icke gäller öfver hela landet, åtminstone har jag den erfarenhet, att jag kommer sällan till ett fängelse, i synnerhet i vissa län, der icke åtskilliga personer sitta under ansvar för begången mened, och jag har hört en domare uppgifva, att hans öfvertygelse var, att minst tre fjerdedelar af de inom hans domsaga aflagda värjemålseder voro [ 34 ]falska; och vill man se dylika missbruk undanröjda, måste man också förekomma bruket af ett så farligt bevisningsmedel som värjemålseden. Jag tror för min del, att det icke är omöjligt att bereda tillfälle till underlättande af bevisningen i detta fall. Skogsbetjeningen och andra, som hafva till åliggande att vårda skogen, skulle jukunna, lika som vissa offentliga betjente i många andra fall, hafva rättighet att med ed styrka uppgiften om föröfvad skogsåverkan och således bidraga att fylla den i öfrigt förekomna bevisningen. Man har sagt, att tiden icke skulle vara mogen eller uppfattningen hos folket icke vara sådan, att man betraktade tillgrepp af växande träd såsom tjufnad. Mig synes det ganska naturligt, att så är, då lagen icke karakteriserar tillgrepp af skog såsom något vanhederligt, och man erbjuder skogsåverkaren att med ed fria sig, ett tillfälle som underhåller denna uppfattning; och vill man taga bort densamma, måste man ändra lagen. Jag instämmer i de erinringar, som Herr Rydin gjort om omöjligheten att uppställa ett bättre förslag till lag än detta, och förenar mig med honom i yrkandet af återremiss.


Herr Ribbing: Då jag för min del hyser den lifligaste öfvertygelse om vigten af, att denna fråga, som alltför länge stått på dagordningen, snart blir löst, och detta i den riktning Utskottet föreslagit, men jag dock icke helt och hållet kunnat sluta mig till densamma, utan Herr Asplunds reservation, i hvad den rörer åverkan af växande skog, mera tilltalat mig, så vill jag förena mig med dem, som yrkat återremiss och, i förhoppning om att detta blifver Kammarens beslut, ber ja att få uttala mina åsigter i frågan.

I afseende på den juridiska delen deraf, eller hvad man yttrat om rättsmedvetandet, har hemställts, huruvida detsamma vore moget att emottaga denna lag, men derom är så mycket taladt och alla synas vara derom ense, så att jag anser mig icke behöfva derpå spilla några ord.

Då jag yrkar bifall till Herr Asplunds reservation, är detta icke med afseende på den del deraf, som handlar om aflåtande af en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, ty i detta hänseende förenar jag mig med Herr Rydin, hvilken tydligen visat, att, om Särskilda Utskottet skulle lyckats att sammanjemka de olika meningarne – och i likhet med en föregående talare vågar jag hoppas, att så bör kunna ske – så skulel vi vinna en icke obetydlig tid. Skulle Kongl. Maj:t anse det förslag, hvarom Riksdagens båda Kamrar kunna förena sig, vara antagligt, så är ju ingenting förloradt, men kan Kongl. Maj:t icke gilla det, är jag öfvertygad, att han till nästa riksdag framkommer med proposition i den riktning, hvari detta förslag går.

Det är endast i tvenne afseenden, hvilka äfven förut blifvit här vidrörda, som jag har något att anmärka vid Herr Asplunds reservation: Det ena är att, der det talas om åverkan å växande träd, jag skulel vilja hafva tillagt orden "eller delar deraf", och det andra är, att uttrycket "med uppsåt att det sig tillegna" måtte ändras till "med uppsåt, att det sig eller annan tillegna". Jag är öfvertygad om, att hvar och en inser nyttan af att dessa tillägg blefve [ 35 ]gjorda, och jag vågar derför hoppas, att det förslag, hvarom jag önskar Utskottet måte kunna förena sig, blifver utarbetadt på denna grund.

Jag skall icke längre upptaga den redan långt framskridna tiden, utan inskränker mig till att förena mig i yrkandet om återremiss.


Herr Brun: Jag är fullkomligt öfvertygad derom att ibland de åtgärder, man velat vidtaga för att åstadkomma en förbättrad vård om våra skogar, är den, som nu är föremål för öfverläggning, en bland de vigtigaste, och denna uppfattning delas allmänt af de tänkande invånarne inom det landskap, jag har äran härstädes representera, och der man har ganska god reda på skogens värde och den skada, man lider af det nuvarande tillståndet. Jag förvånar mig, att någon kan motsätta sig förslaget om att med dess rätta benämning karakterisera ett sådant brott som skogsåverkan, ty att åverkan är stöld kan väl icke någon förneka. Man må tillgripa sågblock eller t. ex. spanmål eller penningar så är det ju, hvilketdera som helst, en förlust för egaren; men åverkan af skog är, efter mitt förmenande, ett svårare brott, än annan stöld, ty det är ett brott icke blott mot egaren utan äfven mot det allmänna. Vi äro nemligen ju allmänt ense derom, att det är af stor vigt för vårt land, att skogarne icke förödas, och den, som stjäl skog, förnärmar och skadar icke blott egaren utan hela landet. Derför bör man väl benämna och bestraffa skogsåverkan, såsom den förtjenar, nemligen såsom stöld. Då jag vid öfverläggningen i dag har hört personer, för hvilkas öfvertygelse jag har stor aktning, vara i afseende på denna förbrytelses benämning af annan åsigt, vill jag något fästa mig vid deras yttranden. En talare ansåg, att det skulle bifva svårare att bevisa, det tillgrepp af skog egt rum, om detta brott hänfördes till verklig stöld, än om, såsom nu är fallet, det bestraffas såsom åverkan. Men ilikhetmed en annan talare får jag säga, att den bevisning genom värjemålsed, som nu eger rum, är af den beskaffenhet, att jag gerna vill afstå från dess tillämpande. Den först anförde talaren yttrade, att det visat sig svårare att få fram sanningen genom vittnesed än genom värjemålsed. Det borde dock, efter hvad mig synes, vara tvärtom, åtminstone hvad mål om skogstjufnad beträffar, ty det förefaller mig märkvärdigt, att den som stjäl skog, skulle hafva bättre samvete, än hvilken annan person som helst, som kan anträffas och åberopas till vittne i ett sådant mål. Jag skulle för min del tro, att man hos en person, som kallas till vittne, borde kunna förutsätta ett bättre samvete och vilja att uppdaga sanningen, än hos den, som begått tillgreppet. I öfrigt är bevisningen ej alltid så svår att åstadkomma som man föreställer sig, åtminstone icke i Norrland eller vid afverkning i någon större skala; ty för att afyttra timret fordras att framköra det till något vattendrag, hvarifrån flottning eger rum, och den, som i närheten af sådana ställen eger skog, bör alltid vara så mycket intresserad för sitt skogskiftes fredande, att han någn gång på vintern besöker detsamma och hvarvid det är lätt att upptäcka om [ 36 ]afverkning egt rum, och man kan utaf den, som "intummar" eller uppmäter timret vid vattndraget, vinna upplysning om de personer, som sålt timmer. Hvad som emellertid, efter min tanke, kommer att inverka betydligt, det är det begrepp folket fäster vid ordet stöld; och jag är i detta hänseende af sama öfvetygelse, som en annan talare, att man nemligen ryggar tillbaka mycket mera för att blifva beträd med tjufnad än för att pliktfällas för åverkan, hviket anses för ett ringa brott.

En talare på norrlandsbänken yttrade i afseende på detta lagförslag, att han ick ekunde godkänna bestämelsen om att ett värde, som bifvit upptaget till 5 R:dr, skulle åstadkomma en skilnad i förbrytelsens karakter, hvarför han ansåg, att man borde söka få en annan skilnad mellan hvad som borde hänföras till stöld och hvad som borde anses såsom åverkan. Jag är i detta afseende af samma öfvertygelse, och jag hemställer, om det ick skulle kunna låta sig göra, att anse tillgrepp af endast den friska skogen såsom stöld; ty den friska skogen har i allmänhet ett mycket högre värde, än den döda eller hvad som föröfrigt kan hemtas ur skogarne, och är af mycket större vigt för egaren och landet att ega qvar, än den döda skogen. Såsom Herr Hæggström yttrade, förekommer det i de norrländska skogarne på många ställen så mycket vindfällen och dylikt, att det icke är någon skada att sådant borttages, och folkets åsigt är, att man icke bör straffa den såsom tjuf, som hemtar dylikt ur skogarne, men i afseende på den friska skogen har man en motsatt mening.

Hvad 4 § i förslaget beträffar, är jag af olika mening med dem, som ansett densamma obehöflig, och jag tror att i den lag, som skall antagas, bör man hafva denna eller en liknande paragraf. man bör nemligen ihågkomma – helst när man skrifver en lag om skogarne – att i de stora norrländska skogarne gifves det på många och vidsträckta områden ingen annan utväg för samfärdsel och varuforsling, än vintertiden på obanade, oftast steniga och eländiga skogsvägar, der åkdon och körredskap ständigt äro i fara att sönderbrytas, och vid en färd i dessa marker är det absolutnödvändigt att vid liden skada på körredskapen få taga af skogen hvad som behöfves till reparationen, och hvartill vanligen behöfves, såsom till skaklor och dylikt, friskt virke, vanligen smärre träd; och det vore både oförnuftigt och obarmhertigt, om lagen skulle stämpla en resande, som måst tillgripa hvad han härvid behöfver, såsom tjuf. Jag tror derför, att 4 § icke bör uteslutas.

I fråga om antagandet af Utskottets förslag eller Herr Asplunds reservation får jag säga, att författningen, sådan den är af Utskottet föreslagen, icke synes mig fullt lämplig, hvarför jag föredrager, att antingen godkänna Herr Asplunds reservation, då jag hoppas, att saken icke skall bifva så gammal hos Kongl. Maj:t, som åtskilliga talare föreställt sig, eller ock – hvilket jag helst skulle önska – återremittera ärendet till Utskottet. Hvarje uppskof anser jag som en förlust, och i egenskap af sågverksegare och träexportör har jag särskild anledning påyrka det skyndsamma vidtagandet af sådana åtgärder, som skola göra slut på det nu rådande tillstånde, [ 37 ]hvarunder, till följd af den skogsåverkan som hittills skett och ännu kan på sina ställen ega rum, åtskilliga personer, som sakna närmare kännedom om skogsförhållandena i de särskilda delarne af Norrland, men ega en så mycketmera tillitsfull och uppjagad fantasi, anse snart sagdt hvarje sågverksegare i Norrland, om än aldrig så rättskaffens, såsom skogsåverkare. Jag yrkar vördsamt återremiss.


Herr Lagerstråle: Jag inser allt för väl, att de åsigter, som af mig på förmiddagen uttalades, icke delas af Kammarens ledamöter i allmänhet, och jag skall icke upptaga tiden med besvarande af alla de anmärkningar, som mot mig blifvit riktade. Ett par af dessa anmärkningar äro dock af den beskaffenhet, att jag icke kan underlåta att bemöta desamma.

Man har åberopat behofvet af den nya lagen för att kunna få dem, som dels i egenskap af anstiftare, dels såsom köpare deltaga i åverkansförbrytelser, bestraffade, emedan den nuvarande lagen skulle lemna dem strafflösa. Så vidt jag förstår den del af nuvarande strafflag som afser delaktighet i brott, äro alla deltagare i sådana brott hemfallna till straff, så snart de blifva åtalade och om sin delaktighet öfverbevisade. Det har äfen åberopats, att det år efter år ökade antalet af åverkansmål skulle utmärka, att de i lagen derför bestämda straff vore otillräckliga. Det ökade antalet mål torde lika mycket härleda sig från det i ofantlig mängd sedan år 1866 ökade antalet af skogstjenstemän i Norrland och den deraf härflytande nogrannare uppsigten öfve kronans marker nu än förr. Jag vill desslikes fästa uppmärksamheten på, att vid alla de förändringar som skett i strafflagen, beträffande åtskilliga förbrytelser, tendensen varit att nedsätta straffen. Så har nemligen skett i afseende på iteration af stöld och i fråga om tiden för förlust af medborgerligt förtroende. Här skulle åter förändringen komma att gå i motsatt riktning, nemligen att öka straffet.

Hvarföre jag för min del ansett, att tiden icke var inne att frångå den straffbestämmelse, som nu finnes, är att jag af brottmålsstatistiken trott mig finna, att dne nuvarande lagen icke blifvit till fullo tillämpad, utan fast hellre, att de i stor omfattning verkställda åverkansförbrytelser icke blifvit fullt bevisade. jag kan nemligen icke föreställa mig, att, om en sådan bevisning åstadkommits, medelbeloppet af de uti dylika mål ådömda bötesbelopp vore så ringa som 52 R:dr. Endast undantagsvis har summan varit högre och allenast i ett mål har urbota bestraffning ådömts. Efter mitt förmenande bör man icke genom förändringar i lagen söka vinna en rättelse, som kan vinnas allenast genom tillämpning af den lag som redan finnes.

Man har här uttalat sin förundran öfver att så gammalmodiga åsigter sommina kunnat blifva framställda, men de äro dock icke äldre än att de för 10 år sedan omfattades af både Konung och Riksdag. Äfven har man talat om det intresse, Riksdagen måste hysa för frågan om åverkansstraffets höjande, då ett särskildt Utskott för samma frågas behandling blifvit tillsatt. Jag förställer mig att afsigten med det särskilda Utskottets tillsättande, liksom äfven med nedsättandet af de komitéer, som förut behandlat frågan om [ 38 ]skogslagstiftningen, egentligen afsett lagstiftningen för de enskilda skogarne mera än bestämmandet, huruvida åverkansförbrytelser skulle fortfarande betraktas såsom åverkan eller uppflyttas till likhet med stöld.

Slutligen har man beklagat, att de åsigter, jag uttalat, blifvit yttrade från vermlandsbänken, och man har sagt, att jag skulle föga känna till de åsigter i ämnet, som äro rådande i den provins jag representerade. Då här är fråga om en lag, icke för en särskild provins, utan för hela landet, har jag icke ansett mig bunden af åsigterna i frågan inom någon viss ort, utan ansett mig böra uttala endast hvad som efter min förmening vore för landet i sin helhet rättast och lämpligast; har jag misstagit mig i denna uppfattning af riksdagsmannakallet, så är jag lika olämplig att representera den ena provinsen som den andra.


Herr Rydén: Då jag har behof af att offentligen uttala min åsigt i denna fråga, men redan föregående talare yttrat sig i den syftning jag anser vara den rätta, så inskränker jag mig till att instämma med Herrar Rydin, Asplund och Ribbing samt yrka återremiss.


Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden: 1:o att paragrafen skulle återförvisas; 2:o af Herr Asplund, att Kammaren, med afslag å Utskottets förslag till paragrafens förändrade lydelse, måtte för sin del besluta, att Riksdagen i underdånig skrifvelse skulle – med tillkännagifvande af sin åsigt, att, der någon å annans mark olofligen fäller växande träd, i uppsåt att det sig tillegna, sådant bör anses och bestraffas såsom stöld eller snatteri – hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag ej mindre till lagförändring i sådan syftning, än äfven till de flera förändringar, som i anledning deraf för öfrigt anses nödiga; samt 3:o att paragrafen skulle afslås.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till paragrafen, hvarvid svarades nej, och sedermera propositon på återremiss deraf, då svaren utföllo med talrika och starka ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Sedermera föredrogos, hvar efter annan, §§ 3, 4, 5, 6, 7 och 15, äfvensom ingressen och Utskottets hemställan, hvilka alla, uppå särskilda af Herr Reutersvärd framställda yrkanden, till Utskottet återförvisades.