Ryska kyrkor och kloster

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Färgerna Samlade skrifter
Tankar och teckningar

av Verner von Heidenstam

Ryska kyrkor och kloster
Sultanen  →


[ 131 ]
Ryska kyrkor och kloster.


När du en iskall vårafton träder in i Kiews gamla vallfartskloster Lavra, tror du dig dröja bland den moderna symbolismens bilder av det förfärande och stirrande. Med dödsrikets askgrå färger stå skäggiga helgon målade i rad på vardera sidan om ingången. Den knäböjande tiggaren anropar dig med det klagande och ödmjuka tonfall, som är ryssarna eget, och inne på klostergården, som genom sin vidd blir dubbelt ödslig, arbetar en mager, svartklädd munk vid sin spade. Hans hår är långt och hängande som en kvinnas. Snödrivorna ligga ännu utefter huslängornas skuggsidor. Lavra är en hel muromhägnad stad av spökaktiga kyrkor och kloster, liksom Stambuls Seralj en stad av leende kiosker. Alla väggar äro skinande vita, oftast oprydda, ibland åter med ornament i ett slags rysk bondbarock, men uppe i den gula kvällsluften skrika från kupolerna blankt guld, klarblått, grönt och rött.

Spöksagan har begynt. Från klostergården stupar en svängd gata mellan kyrkorna till en trätrappa, många gånger längre än den längsta i Vatikanen. Utan prydnader och på ena sidan [ 132 ]öppen och endast genom ett simpelt räckverk skild från några förvildade trädgårdar, sänker den sig i det oändliga, hemsk och underlig som nedgången till en för alla våra smakbegrepp främmande värld. Där och var i murarna äro dörrar till salar och rum, men du hör ingen människas steg eller röst.

Slutligen kommer du till en gård och en kyrka, vars stirrande, stjärnbeströdda kupoler tolka evighetens majestät, men som uppfångat i en fjärrsyn av en vansinnig. Pilgrimer i fårskinnspälsar trängas med blottade huvud, och en munk utdelar tända vaxljus. En sista trappa, från vilken en mässas mummel tränger upp till gården, leder till de underjordiska celler eller grottor, där S:t Antoan och en mängd av efterföljare framlevde sina dagar i ensamhet och andaktsövningar. Det långa tåget sätter sig i rörelse och vaxljusen lysa in i cellerna. Sjuttiotre heliga, och bland dem historieskrivaren Nestor, ligga här begravna i präktiga kistor. På varje kista öppnas det med rött siden fodrade locket, men när den förevisande munken på uppmaning och synbarligen motvilligt ett ögonblick höjer det vita svepe, som täcker själva mumien, blottas där inga förmultnande mänskliga drag, utan en vidunderlig skepnad, som, genom att snudda vid det löjliga, endast blir dubbelt förfärande. Den döde ligger nämligen klädd i purpurkåpa med guldband och ädelstenar och bär över huvudet en rysk silvermitra, som är nedskjuten ända till axlarna, så att hela ansiktet blir osynligt. På detta sätt liknar icke mumien ett lik utan en jättestor champagnebutelj med [ 133 ]blykapsel, en karikerad gengångare av en rik drinkare. Det tar aldrig något slut på denna rad av skrinlagda vidunder. Luften blir kvav, nästan het. Pilgrimerna kunna endast gå en och en. De skjuta varann i ryggen, ty ingen vill bli efterst med mörkret och de öppna kistorna bakom sig, och i en cell pekar munken på en gestalt, som orörlig och upprätt höjer sig ur jorden. Det är Ivan den lidande, som i tjugu år stod nedgrävd i marken ända till halsen och slutligen dog och förblev i samma ställning, höljd med ett rött kläde.

Kiew är lantliga helgonsägner; Moskva, »tatarernas Rom», är dramatisk världshistoria. Redan Novo-Dievitchyklostret utanför staden liknar med sina ringmurar och sexton taklösa torn mer en fästning än ett hem för andäktiga nunnor. Det var där tsar Peter lät hänga tre hundra strelitzer utanför sin förrädiska systers fönster och uppspikade prins Khovanskys avhuggna hand på själva fönsterbrädet. Det var också där han inspärrade så väl denna syster som sin första gemål, och här ha de sin grav. I den mindre klosterkyrkan, på andra sidan den av lutande sarkofager och kors betäckta gården, samlas nunnorna till mässa än i dag såsom fordom. Nästan alla äro de gamla och förvissnade. Helt och hållet svartklädda med långa veckiga släp, dok och toppiga medeltidsmössor, stå de orörliga i rad utefter vardera långväggen som vålnader, framträdda ur muren.

Gatorna in mot stadens hjärta kantas länge av hemtrevna småhus bland plommon- och körsbärsträd och den avlägsna skogen av kupoler är ljus och glimmande. Det är först på nära håll, [ 134 ]först med Kremls murar som den ryska byggnadskonsten likt en fjällig lindorm ringlar sig om tavlan och åter visar all sin underliga hemskhet. Portarnas besynnerliga fästningshus med stora murytor och små fönstergluggar, tegeltornen, som med sina avsatser och höga, gröna tak påminna om trappyramider — alla dessa byggnader stå så fjärran från våra stilar, att de förefalla äldre än Athens och Roms ruiner. Du tror dig se det gamla Babylon livs levande, sådant det tecknas av Herodotos och Strabon. Oupphörligt missräknar du dig också i Moskva på årtal och hänför åtminstone till tolv- eller fjortonhundratalet det, som till äventyrs endast bär ett par korta hundra år på sin nacke. Du kallar dessa byggnadsverk barbariska, därför att de icke uppförts efter våra doktriner, och resehandböckerna beskärma sig över deras brott mot »arkitekturens lagar» ungefär som poperna skulle vrida händerna över en västerländings klentrogna syn på de ryska helgonen. Napoleon envisades att kalla de ryska kyrkorna »moskéer» och utfärdade kallblodigt befallningar om ödeläggelse och plundring. Det överväldigande intrycket är dock borgen nog för deras skönhetsvärde, även om detta värde här liksom hos de egyptiska templen icke genast kan uppmätas i allbekanta mått.

På Kremls höjd vid sidan om Lejontrappan, på vilken Ivan den förskräcklige med sin käpps doppsko fastspikade en förbrytelsebringande budbärares fot, står med sina nio guldbeklädda kupoler Bebådelsekyrkan, där tsarerna döptes och vigdes. En täckt trappgång leder genom valv i blått och [ 135 ]guld till ett vackert galleri med gröna bladslingor på gul grund. Det skulle nästan kunna kallas behagfullt spökaktigt. Du måste slå dig för pannan och utbrista: Vid den helige Vladimir! Detta är modern fransk symbolism i gammal rysk fårskinnspäls! — Förstörd genom eld återbyggdes kyrkan 1554 under Ivan den förskräcklige. Bakom dig över ingången är en svartnad yta, från vilken först småningom efter långt betraktande ett öga begynner framblicka och slutligen ännu ett, till dess där skönjas dragen av ett dystert och strängt Kristushuvud. Galleriet viker åt väster och blir med ens grönt. Slutligen träder du in i själva kyrkan, som är gulaktig och översållad med målningar av plantor och vidunder, grekiska filosofer och ryska helgon. Golvet är av jaspis, och på ikonostasens guldplåtar synas ännu märkena sedan 1812 efter fransmännens bräckjärn. I skumrasket bakom pelarna befinner sig den trånga nisch, vilken Ivan den förskräcklige under gudstjänsten begagnade till sittplats. Utanför galleriet visas kammaren, där han nödgades förrätta sin andakt, sedan prästerna, uppbragta över ett av hans blodsdåd, vägrat honom tillträde till själva kyrkan. Sagorna om hans rysligheter överrösta berättelserna om de andra tsarerna. Han förefaller sammanvuxen med alla dessa hemskt fantastiska gångar och valv, deras förkroppsligade själ, en fantom, som än i dag lever där inne och sitter hopkrupen i den mörkaste smygen. Han bemäktigar sig hela din inbillning och du tycker att han, krokig, i skarlakansröd kaftan och [ 136 ]slamrande, turkosbesatta stövlar, går framför dig som en förevisande väktare.

Det är blott några steg till den kyrka, där han fick sitt vilorum sida vid sida med den son, som han dräpte med ett käppslag på hjässan. Tsar Peters efterföljare ligga i Petersburg bland silverkransar och levande växter, och på de sista tsarernas gravar brinna små lampor i form av kronor. I gravkyrkan på Kreml råder skymning. Väggarnas bilder och förgyllningar äro mörknade, nästan svarta, och de i kupolerna målade jättehuvudena med sina stela drag och blanka ögonvitor stirra skrämmande ned på de fyrtiosju med röda kläden höljda stengrifterna.

Alla Moskvas kyrkor förblekna dock vid sidan av Vassily Blajenny. Vägen dit leder förbi det gamla nunnekloster, där tsarinnorna fordom jordades efter att mitt bland maktens fröjder ha vandrat på kisel och sovit på törnen. Genom Vår Frälsares port, under vars valv ingen får träda utan att blotta sitt huvud, kommer du till Röda torget, Moskvas forum och historiska avrättsplats. Just ur detta bloddränkta fält, där troninkräktare och tjuvar, skyldiga och oskyldiga ljutit döden under marter av alla slag, höjer sig Vassily Blajenny såsom en samvetskvalens och gräsligheternas symfoni, ett ångestskri i färger, ett tempel åt mordlystnaden. Den borde kallas Mördarkyrkan. Ingen bättre saga har heller kunnat virka sitt nät om den underbara byggnaden än den, att Ivan den förskräckliga, hänryckt över kyrkans prakt lät utsticka byggmästarens ögon för att denne icke [ 137 ]skulle kunna skapa ännu ett sådant verk. Medan de helleniska stilarna och deras avkomlingar verka först och sist som sten, som kristallisering, som en geometrisk skönhet, förefaller denna kyrka med sina tolv torn såsom något organiskt växande, som en grupp av lysande giftsvampar. Taken äro ärggröna och väggytorna brokiga. Några torn äro spetsiga, de andra bära ananasformiga eller lökformiga kupoler, somliga med vridna ränder av silver eller guld, andra med högröda och blå taggar, de övriga med rutor och fjäll. Allt detta vilar på ett underlag av gallerier och trapphus och oförklarliga utsprång. Vassily Blajenny består av elva kapell, omgivna av ett slags smal skyttegång och sinsemellan förenade med de ohyggligaste gångar och kamrar. I det mittersta huvudkapellet äro tegelväggarna försilvrade som likkistfötter, och stelt målade bladväxter stiga ända upp i den blå kupolen. I detta hemvist för fasan, i hela denna labyrint, där du går vilse, råder en ständig halvskymning. Gångarnas rappning är bemålad med slingor i starka färger. Du viker åt sidan för en källarmörk gallerglugg och kan icke betvinga dig att gå den nära. En dörr på glänt eller ett med en gardin förhängt fönster låter dig kasta en blick in mot ett obestämt något, vilket gör dig mörkrädd som ett barn. Kanske borde du till sist icke kalla Vassily Blajenny Mördarkyrkan, utan de vansinnigas kyrka, Dårhuskatedralen. Ett sådant tempel måste de vansinniga drömma om att få bygga sig. Du väntar nästan att få se flockar av dårar, barfota och tassande och i sina gråa skjortor, [ 138 ]knuffas framför altaret i kapellen och småskrattande plocka ädelstenarna och pärlorna ur ikonostasen eller utföra besynnerliga ceremonier samt slutligen, surrande och pipande som läderlappar, rusa in i gångarna och försvinna. Vassily Blajenny borde vigas till ett mausoleum över vansinniga genier.

Du väcks av tunga hammarslag från Röda torget. Det är dock icke en schavott man håller på att timra i dag. Man reser flaggstänger och bjärt målade tempel. Ännu visas i Moskva den Romanowska stamfaderns hus, där dörren till mottagningsrummet avsiktligt murades så låg, att gästerna måste inträda bugande. Det är en avkomling av denna härskarätt, som skall krönas uppe i Himmelsfärdskyrkan på Kreml. Denna kyrka, som saknar alla andra yttre prydnader än de gyllne kupolerna, är blott av en liten borggård skild från gravkyrkan och Lejontrappan. Invändigt äro väggarna nyförgyllda från golv till tak, så att yttersta domens och riddarnas och munkarnas bilder tyckas fastlimmade på guldpapper. Golvet är dolt under läktarna, som uppförts till kröningen och vilka, klädda med rött, amfiteatraliskt höja sig framför guldgrindarna till altaret. Ikonostasen skimrar av guld och helgonbilder och de smäckra silverpilastrarna äro av stor fägring. De ryska kyrkornas oerhörda prakt och dyrbarhet fira här sin vildaste fest. Ikonostasen innehåller 5,400 kilogram guld. Rubiner, stora som nötter, safirer, pärlor och diamanter omkransa bilderna. Ensamt infattningen kring Guds moders-bilden värderas [ 139 ]till 200,000 rubel och smaragden på hennes panna till 30,000 rubel. En solig äng har icke fler blomster än Kreml ädelstenar. I tsarens rike finnas kolonner av lapis lazuli eller malakit, golv av sköldpadd och elfenben, likkistor av guld och silver och väggar ornerade med diamanter, men ingenstädes tumlar denna kaskad av glitter och eld i rikare flöden än över Kreml. Du blir till slut trött på alla dessa dyrbarheter, som kunde mätas i kappar och tunnor, och du börjar längta att trampa på en hederlig gråsten. Diamantkronan, som tsaren sätter på sin hjässa, synes dig slutligen ej märkvärdigare än en omvänd takkrona av kristall, den illa slipade diamanten Orloff på knappen av hans spira ej mer tindrande än en vanlig karafinpropp. Hans hermelinkantade mantel är av guldtyg, över vilket en stor broderad örn sträcker sina svarta vingar, och purpurn får på Kreml ödmjuka sig till att smycka prelater och hovmän. Tronen, på vilken han tager plats, är höljd med turkoser, och till en av ålder mörknad elfenbensstol stiger den unga kvinna, som han korat till maka. Det drag av hemsk saga, som omsvävar Rysslands kyrkor och kloster, kan heller icke heller ljusna i kröningens stund, när Ivan Velikis alla klockor ljuda. Över den strålande församlingen kring tronerna stirra ur kyrkans alla kupoler stora, skrämmande huvud med stela ögon, och i Dmitry-kapellet, vars gallerdörrar öppnats och där en gång Jowry Glimsky mördades, lysa väggarna i gällaste klarblått och klarrött och injaga spökaktig fasa.