Sången om Skirner

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Sången om Grimner Sämunds Edda
Översättare: Erik Brate
Sången om Harbard  →
Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan av Skírnismál. På Wikipedia finns en artikel om Sången om Skirner.

Sången om Skirner[redigera]

Frej, Njords son, hade en dag satt sig i Lidskjalv och såg ikring alla världar. Han såg in i Jotunheim och såg där en fager mö, när hon gick från sin faders storstuga till kvinnostugan; därav fick han stor hjärtesorg. Skirner hette Frejs skosven. Njord bad honom uppmana Frej att tala ut.

Då sade Skade:
1. »Res dig nu, Skirner,
gå raskt att bedja
vår son om samtal,
och fråga den vise,
på vem han kan vara
så övermåttan ond!»

Skirner sade:
2. »Vreda ord
jag väntar av er son,
om jag går att tala honom till
och fråga den vise,
på vem han kan vara
så övermåttan ond.»

Skirner sade:
3. »Säg du mig, Frej,
du furste bland gudar,
det som jag veta vill,
vi allena du sitter
i den långa salen
om dagarna, min drott!»

Frej sade:
4. »Vi skulle jag yppa
ungersven, för dig
min svåra sorg,
ty skimrande sol
skiner alla dagar
men lyser dock ej, som jag åtrår.»

Skirner sade:
5. »Så mycken din åtrå
jag menar ej vara,
att förtro den åt mig du ej törs,
ty unga vi fordom
fostrades tillsamman,
väl vi två varann kunna tro.»

Frej sade:
6. »I Gymers gårdar
jag gånga såg
en mö, som till kärlek mig tjusat;
armarne lyste,
och återsken
gåvo både himlen och havet.

7. Mer mön är mig kär
än en mö någonsin
för en ung man i all tid har varit;
av asar och alfer
ingen vill,
att vi skola vara tillsammans.»

Skirner sade:
8. »Häst mig då giv,
som hastigt mig bär
över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
och det svärd,
som svingar sig självt,
förgörande jättars ätt!»

Frej sade:
9. »En häst jag dig då giver,
som hastigt dig bär
över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
och det svärd,
som svingar sig självt,
om dristig den är, som det drager.»

Skirner talade till hästen:
10. »Mörkt är det ute;
inne är tiden,
att vi fara över våta fjäll,
över tursars tillhåll;
båda vi oss bärga
eller oss båda tar
den mycket mäktige jätten.»

Skirner red in i Jotunheim till Gymers gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den inhägnad, som var omkring Gärds sal. Han red dit, där en fäherde satt på högen, och tilltalade honom:

11. »Säg du, herde,
som på högen sitter
och vaktar åt varje håll,
hur med den unga mön
till möte jag kommer
för Gymers gläfsande hundar!»

Herden sade:
12. »Är åt döden du vigd
eller död allaredan?
Om möte du alltid
skall miste gå
med Gymers goda mö.»

Skirner sade:
13. »Bättre råd jag känner
än kinka och klaga,
då till färd man är färdig;
intill en dag
blev min ålder utmätt
och livets längd bestämd.»

Gärd sade:
14. »Vad är det för buller
och bråk jag hör
inne här i vårt hus;
jorden darrar
och därav alla
Gymers gårdar skälva.»

En tjänstekvinna sade:
15. »Det står en man härute,
stigen från hästryggen,
i gräset får gångaren beta.»

Gärd sade:
16. »Bed honom in
i vår boning stiga
och dricka det mustiga mjöd;
dock med ängslan jag anar
att härute är
min broders baneman.»

17. »Vem är det av alfer
eller asars söner
eller visa vaner?
Vi kom du ensam
över ursinning eld
att se vår sal?»

Skirner sade:
18. »Jag är ej av alfer
eller asars söner
eller visa vaner;
dock kom jag ensam
över ursinning eld
att se eder sal.

19. Elva äpplen
jag äger av guld,
dem som gåva dig, Gärd, skall jag giva,
att köpa din älskog
och, att kärast dig Frej
är av alla, för sann du säger.»

Gärd sade:
20. »Elva äpplen
jag aldrig tager
för att vara någon till viljes,
Aldrig vi, jag och Frej,
medan vårt liv varar,
skola båda tillsammans bo.»

Skirner sade:
21. »Jag bjuder dig ringen,
som bränd blev
med Odens unge son;
åtta lika tunga
av honom drypa
varje nionde natt.»

Gärd sade:
22. »Jag bryr mig ej om ringen,
fast bränd han är
med Odens unga son;
guld mig ej fattas
i Gymers gårdar;
jag får av min faders gods.»

Skirner sade:
23. »Ser du detta svärd, mö?
smalt och sirat,
som jag här i handen har;
huvudet hugga
av halsen skall jag dig,
om ej mig ditt jaord du giver.»

Gärd sade:
24. »Tvång jag aldrig
tåla vill
för att vara någon till viljes;
dock känner jag nog,
att kämpar som du
och Gymer till kamp skola komma.»

Skirner sade:
25. »Ser du detta svärd, mö,
smalt och sirat,
som jag här i handen har;
för eggen däruppå
skall åldrig jätte segna,
faller i döden din fader.

26. Med tamtrollspö slår jag dig,
och tämja dig skall jag,
mö, att vara mig till viljes;
dit måste du gå,
där människors söner
sedan dig aldrig se.

27. På örnens klippa
du arla skall sitta,
blicka bort ur världen,
blänga hän mot Hel.
Mat mer led dig vare
än för människors barn
glänsande ormen är.

28. Till undran du blive,
då ut du kommer.
På dig må Rimner bliga,
på dig vem helst må stirra;
vittberyktad du varde
mer än väktaren hos gudar;
gape du från grindarne ut!

29. Sinnessvaghet, våpighet,
smärta och otålighet;
må tåren din växa med betrycket!
Sätt dig ned,
och säga dig skall jag
en svår sorgens våg
och tvefaldigt trångmål.

30. Gastar skola
dig gruvligt plåga
alltjämt i jättarnas gårdar.
Var dag från ditt rum
till rimtursars sal
du vanke viljesvag,
du vanke viljelös!
Med gråt för gamman
må till godo du hålla
och ledsaga ditt betryck med tårar!

31. Med trehövdad turs
skall du tillbringa livet
eller ingen make möta.
Ditt sinne sorg gripe,
bekymmer dig bekymre!
Var du som tisteln,
som man trycker ihop,
mot slutet av sädesskörden!

32. Till skogen jag vandrade,
till de växande träd
en trollstav att träffa,
och trollstav jag träffade.

33. Vred är dig Oden,
vred på dig asafursten,
Frej skall din fiende vara.
Ondskefulla mö,
du ådragit dig
gudarnes gränslösa vrede.

34. Höre det jättar,
höre det rimtursar,
Suttungs söner,
och samtliga asar,
hur jag förbjuder,
hur med bann jag belägger,
för mön människors samkväm,
för mön att med människor umgås!

35. Rimgrimner heter tursen,
som du tillhöra skall
långt nedom likgrinden.
Dig trashankar där
på trädens rötter,
getters spillning give!
Ädlare dryck
må du aldrig få,
du mö, emot din vilja,
du mö, men med min vilja!

36. Turs jag ristar
och trenne stavar:
otukt, lidelse och otålighet.
Jag ristar det så bort,
som jag ristade det dit,
om sådant nödigt synes.»

Gärd sade:
37. »Hellre, sven, då, hell dig!
Här får du bägarn,
full med flerårigt mjöd!
Tänkt dock jag hade,
att mitt tycke aldrig
vanernas ättling skulle vinna.»

Skirner sade:
38. »Om ärendet mitt
vill allt jag veta,
innan hädan hem jag rider,
när vid ett möte
du medgiva vill,
att sonen av Njord dig nalkas.»

Gärd sade:
39. »Barre heter,
som båda vi känna,
lunden, lugn och stilla;
efter nio nätter
åt Njords son
skall Gärd där unna sin älskog.»

Då red Skirner hem; Frej stod ute och hälsade honom och sporde honom om nyheter:

40. »Säg mig, Skirner,
förrn du sadel av häst tar,
och stiger ett steg framåt,
vad gjort du har
i Jotunheim
till bästa för bådas vår önskan!»

Skirner sade:
41. »Barre heter,
som vi båda känna,
lunden, så lugn och stilla;
efter nio nätter
åt Njords son
skall Gärd där unna sin älskog.»

Frej sade:
42. »Lång är en natt,
långa äro två,
hur kan jag under tre tråna?
Ofta en månad
mig mindre tycktes
än halva denna natt av nöd.»