SOU 1936 51 Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen/Historisk redogörelse över preventivlagens tillkomst

←  Det lagtekniska genomförandet av kommissionens förslag

Yttrande angående revision av 18 kap 13 § strafflagen mm avgivet av befolkningskommissionen av Befolkningskommissionen Historisk redogörelse över preventivlagens tillkomst, förslag till dess revision eller avskaffande samt i samband härmed verkställda offentliga utredningar och yttranden. Av fil. kandidaten Torsten Gårdlund

Handeln med preventivmedel  →

BILAGOR

Bilaga 1.

Historisk redogörelse över preventivlagens tillkomst, förslag till dess revision eller avskaffande samt i samband härmed verkställda offentliga utredningar och yttranden

av fil. kandidaten TORSTEN GÅRDLUND.

Preventivlagens tillkomst. 18 kap. 13 § strafflagen lydde ursprungligen:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

I anledning av den opinion, som väckts av den vid denna tid begynnande livliga propagandan i syfte att utbreda kännedom om preventiva medel, uppgjordes i början av år 1910 inom justitiedepartementet ett förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen.

Enligt detta lagförslag skulle paragrafens båda stycken sammanföras till ett moment och straffmaximum höjas från fängelse i sex månader till fängelse i två år, varjämte ett nytt moment, den s. k. preventivlagen, skulle tillfogas. Enligt förslaget skulle det andra momentet ha följande lydelse:

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller genom offentligt tillkännagivande till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför sådana föremål; eller offentligen, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift, söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande, varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Vid ärendets behandling i statsrådet den 29 april 1910 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet:

Under senaste tid hava inom huvudstaden framträtt vissa företeelser, vilka synas innebära en allvarsam fara för allmän tukt och sedlighet. Här har uppstått en propaganda med syfte att i vidsträcktaste kretsar utbreda kännedom om s. k. preventiva medel och mana till deras användande. På offentliga möten inför skaror av män och kvinnor avhandlas dessa frågor, och agenter för försäljare av sagda medel ha vid mötena ett utmärkt tillfälle, som ej heller lämnas obegagnat, att bland allmänheten sprida sina priskuranter och prospekter. Förkunnarna av dessa läror — utan känsla av ansvar vare sig mot det folk, de tillhöra, eller de skaror av unga män och kvinnor, åt vilka de utbjuda sina medel till förebyggande av sedeslöshetens vanliga följder — sprida över landet ett smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärva en hel nation. Det synes mig uppenbart, att ett kraftigt ingripande i syfte att stävja det onda i den mån det ske kan är av nöden, och att vad som kan göras, även bör göras snart, ty fara är i dröjsmål..

Gällande strafflag belägger i 18 kap. 13 § med straff utspridande av skrift, som sårar tukt och sedlighet, samt annan gärning, som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Visserligen torde det icke lida något tvivel, att offentligt föredrag om preventiva medel, särskilt om det hålles inför en okritisk publik och innefattar öppen eller förtäckt uppmaning till deras användande, kan träffas av den angivna lagbestämmelsen och sålunda redan nu bliva bestraffad. Men möjligt är ock, att föredrag med liknande innehåll kan klädas i den försiktiga form, att det faller utom det för straffbarhet nu i lag uppdragna gränser, även om faran för att andra därav förledas till sedeslöshet må vara än så stor. Vidare torde ett utbjudande till salu av preventiva medel, deras utställande för allmänheten och annonsering därom endast sällan ske på sådant sätt, att ansvar därför kan enligt gällande lag ifrågakomma. Men även ett dylikt offentligt utbjudande innefattar otvivelaktigt en fara för andras förförelse, som icke bör lämnas ur sikte och som tvivelsutan är stor nog för att gälla såsom grund för ett med straffhot förenat förbud mot dylikt offentligt salubjudande eller utställande.

Från medicinalstyrelsen och den s. k. reglementeringskommittén (tillsatt för avgivande av utlåtande och förslag rörande åtgärder för motarbetande av de smittosamma sjukdomarnas spridning) infordrades utlåtande över nämnda lagförslag, »då den mening icke torde sakna anhängare, att en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna medföra fara för ökad utbredning av smittosamma könssjukdomar».

Medicinalstyrelsen anförde i detta sitt utlåtande bland annat:

Ehuru användandet av dylika medel alldeles icke förlänar något säkert skydd mot smitta, vill medicinalstyrelsen icke förneka, att det medför en relativ trygghet vid orent könsumgänge. Men å andra sidan vill det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt och ohöljt utbjudande av slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar, som eljest av fruktan för smitta skulle därifrån avhållas; och de förleddes antal skulle stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades av en propaganda och en upplysningsverksamhet, sådan som man på den sista tiden fått bevittna här i huvudstaden, dels ock efterträddes av den råhet i sinnet, som själva användandet av de preventiva medlen är ägnad att alstra. Framför allt vore sexuella utsvävningar i ökat omfång att befara i större städer, å garnisonsorter och annorstädes, där mycken manlig ungdom är hopad.

Då härigenom antalet smittomöjligheter skulle ökas, då, såsom förut sagts och även framhålles av Dermatologiska sällskapet i Stockholm uti dess här bifogade flygblad »Om de smittosamma könssjukdomarna», de preventiva medlen icke medföra något säkert skydd mot smitta vid könsumgänge, och då därtill dylika medel lätteligen kunna av den oerfarne, trots givna anvisningar, anbringas så att de icke förläna något skydd alls, anser medicinalstyrelsen — ehuruväl några säkra beräkningar icke kunna göras i detta avseende — att vinsten av de preventiva medlens bruk av nämnda anledningar kan neutraliseras, ja, att rent utav de smittosamma könssjukdomarna kunna vinna ökad spridning.

Styrelsen ansåg sålunda icke, att hänsynen till de preventiva medlens roll såsom skydd mot smittosamma sjukdomar borde stå hindrande i vägen för den åsyftade lagen.

Reglementeringskommittén anlade liknande synpunkter på lagförslaget och framhöll vidare att begreppet »offentligen» icke gav en önskad möjlighet att förbjuda föredrag och diskussioner om preventivmedlens användning inom föreningar och sällskap.

Lagförslaget remitterades därefter till lagrådet, av vilkas ledamöter justitieråden friherre Marks von Würtemberg och Petrén samt regeringsrådet Wall förenade sig om följande yttrande:

Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste tiden förekommit här i landet, har från ett visst håll bedrivits under sådana former, att den otvivelaktigt medfört stor fara för ungdomens sedliga förvildning. Inför stora skaror av män eller kvinnor hava i fråga om dessa medel hållits föredrag, i vilka det ömtåliga ämnet behandlats på ett sätt, som varit i hög grad anstötligt och ägnat att hos de mindre kritiska åhörarna utbreda en lättsinnig och ansvarslös åskådning i fråga om de för individerna såväl som för samhället betydelsefulla sexuella problemen och därmed sammanhängande ämnen.

Det är under dylika omständigheter förklarligt, om hos mången väckts tankar på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att stävja eller förhindra nämnda propaganda, och om dessa tankar tagit form i ett förslag, sådant som det nu föreliggande.

Innan en lagstiftningsåtgärd av ifrågavarande art kommer till stånd, bör emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda till det åsyftade målet, som ock huruvida den icke till äventyrs är förenad med vådor och olägenheter, vilka mera än uppväga de fördelar man tror sig uppnå. En undersökning härav är desto mera angelägen, som förslaget tillkommit i anledning av ett individuellt, nyss inträffat fall och under det omedelbara intrycket av den stämning det framkallat.

Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot offentliga, i tal och skrift förekommande yttranden, vilka åsyfta förledande till bruk av preventiva medel eller innefatta meddelande av anvisning i fråga om deras begagnande.

Medan enligt gällande lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen sådana yttranden kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer, skola de, enligt vad i förslaget uttalas, beläggas med straff även när de ej kunna anses i nyssnämnda mening sårande för tukt och sedlighet.

Härvid är dock att märka hurusom den föreslagna bestämmelsen icke skulle kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I avseende å dessa måste nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens bestämmelser, enligt vilka för straffbarhet erfordras, att tukt och sedlighet sårats. Det torde visserligen få antagas vara åsyftat, att tryckfrihetsförordningen framdeles skulle uti ifrågavarande hänseende bringas till överensstämmelse med den nu föreslagna lydelsen av 18 kap. 13 § strafflagen; men även om en dylik grundlagsändring skulle efter någon tid komma till stånd, måste det betraktas såsom i viss mån oegentligt och menligt för lagens helgd, att under mellantiden yttranden av här förutsatta art ansåges tillåtna där de spredes i tryck, men straffades när de förekomme i muntlig framställning.

Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, som låta sig anföra mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Det borde knappt behöva framhållas, att spörsmålet härom ingalunda sammanfaller med frågan om dessa medels skadlighet ur samhällets synpunkt. Det betraktas i vår tid icke såsom en statens sak att undertrycka varje mening, vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar hava tillräckligt ådagalagt de sorgliga konsekvenserna av en sådan uppfattning rörande samhällsmakternas uppgift. I varje tidevarv, men framför allt i en brytningstid sådan som den nuvarande, måste det inträffa, att uppfattningen om vad som länder till enskilt och allmänt väl till den grad skiftar, att meningar, som omfattas av vissa samhällsmedlemmar eller samhällsgrupper, av andra betraktas såsom i högsta grad fördärvliga. Skulle dessa meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället, såvida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, inskrida med straff eller andra tvångsmedel. Men i övrigt bör enligt nutida, på dyrköpt erfarenhet grundad uppfattning staten i det längsta möjliga avhålla sig från ingripande mot den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande eller genomförande. Från en dylik utgångspunkt kan det icke vara riktigt att genom straffbud söka fullständigt utesluta preventivmedlen från den offentliga diskussionens område. Envar, som i någon mån sysselsatt sig med de nationalekonomiska befolkningsspörsmålen och därmed sammanhängande sociala frågor, vet, att spörsmålet om önskvärdheten av folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem, som en gång för alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle han hava bildat sig en än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala eller politiska vådorna av nativitetens avsiktliga begränsande, så vore därifrån ett stort och måhända ödesdigert steg till den ståndpunkten, att varje offentligt uttalande till förmån för preventivmedel borde förbjudas och straffas.

Ett sådant undertryckande ifrågasattes näppeligen i avseende å andra läror, som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning om det allmänna bästa. Den, som t. ex. anser ett fullständigt förverkligande av socialismens principer innebära en olycka för samhället och mänskligheten, finner det ej gärna möjligt eller önskvärt att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska lärornas förkunnande, ehuru det måste vara honom klart, att deras allmännare spridande kan medföra stor fara för det samhälle, som hans övertygelse bjuder honom att försvara. Den, som i religionen eller dess bestående former ser ett oumbärligt villkor för samhällets och dess medlemmars andliga hälsa och välfärd, eller som i varje fall bekymras över den andliga och sedliga rotlöshet, vartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande av den hävdvunna religiösa uppfattningen kan giva upphov, lärer knappast tänka sig möjligheten av något lagens inskridande mot den, som, utan att göra sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller vissa trosläror. Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud vara nödvändigt för folkets räddande från undergång, lärer väl ej sträcka sina önskningar därhän att, sedan förbudet genomförts, varje meningsyttring rörande olägenheter, som det ansåges medföra, skulle förbjudas eller straffas.

Det erkännande av yttrandefriheten, vartill samhället sålunda nått fram, hämtar sitt berättigande ur flera särskilda förhållanden. Viktigare än något annat är måhända det faktum, att ett genomförande av grundsatsen om samhällets befogenhet och plikt att söka undertrycka villomeningar visat sig i många fall leda till de mest beklagansvärda misstag. Till den nuvarande samhällsordningens förtjänster torde det böra räknas, att den, i känslan av att de fördelar, yttrandefriheten ur nämnda och andra synpunkter medför, överväga olägenheterna, vetat att i det stora hela hålla yttranderätten i helgd, även när såsom i förvarande fall frestelse till dess inskränkande legat nära till hands. Andra samhällsformer kunna måhända medföra ett återfall i forna tiders tvång; men att för närvarande inskränka möjligheten av det meningsutbyte, som ledes av allvarliga bevekelsegrunder, synes ej utan tvingande skäl kunna förordas.

Att vidare ingå på hithörande principspörsmål, kan nu ej ifrågakomma. Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom i våra dagars samhälle lagens helgd lätt kan komma att lida, om lagstiftningen börjar anlitas för undertryckande av meningar, som ej innefatta kränkning av någons rätt eller uppeggande till otillåtna handlingar eller till ett tygellöst levnadssätt men likväl av flertalet anses samhällsfarliga. Redan ett första steg på denna väg kan ur nämnda synpunkt vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt kan befaras, komma att följas av andra försök att låta lagens maktspråk träda i stället för upplysning och andlig fostran, är det fara värt, att lagens auktoritet, som i våra dagar behöver i högsta möjliga grad upprätthållas, komme att väsentligen försvagas.

Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller frågan om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga en särställning, som påkallar mera vittgående begränsning av yttranderätten än på andra områden bör ifrågakomma. Sant är, att när gällande strafflag likasom främmande lagar med straff belägger uttalanden, som såra tukt och sedlighet och kunna leda till andras förförelse, detta innebär, att även ett i och för sig icke osedligt uttalande kan bliva straffbart med hänsyn till de förhållanden, varunder det framförts. Att sålunda bestraffa en framställning av de preventiva medlen, vilken, ehuru möjligen fri från otuktigt syfte, dock med hänsyn till de omständigheter, varunder den förekommit, är att anse såsom sårande för tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna utgöra något obehörigt ingrepp i yttranderätten. Men en annan sak är att av hänsyn till den allmänna sedligheten förbjuda även en taktfull, allvarlig och tydligen från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av preventivmedels användande under vissa omständigheter. Den fara för utbredande av osedlighet eller för nativitetens avtagande, som kan vara förenad även med en sådan framställning, må — om den ock från en del håll överdrives — dock ej förnekas eller underskattas. Men den hör till de vådor, som ej lämpligen kunna på lagstiftningens väg förekommas, utan för vilkas motverkande andra medel böra tagas i anspråk.

För att bedöma lämpligheten av ett absolut förbud mot preventivmedlens offentliga förordande eller beskrivande är det av nöden att göra sig redo för alla de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa hava i viss mån påpekats i de utlåtanden, som redan avgivits över förslaget. I medicinalstyrelsens utlåtande har ur medicinsk synpunkt erinrats, att fall förekomma, där användandet av preventivmedel sker i ett syfte, som förtjänar respekteras, samt att inskränkning ej borde göras i de vid medicinska läroverk anställda lärarnas rätt att vid sin undervisning beröra även frågor om de preventiva medlen. Och i ett annat utlåtande har framhållits angelägenheten av att hinder icke läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk eller medicinsk framställning, vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Befogenheten av dessa erinringar synes ovedersäglig. Vad beträffar det av medicinalstyrelsen tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid uppenbart, att om det skall vara tillåtet att vid den officiella medicinska undervisningen beröra frågor om de preventiva medlen, det icke rimligen kan förbjudas att i litteraturen behandla dessa frågor ur medicinsk synpunkt. Och skulle, såsom i det senare av nämnda utlåtanden med fog påpekats, det för uppnående av syftet med den ifrågasatta lagstiftningen vara av nöden, att densamma utsträcktes att gälla även föredrag och diskussioner inom slutna sällskap och föreningar, måste det förefalla stötande, om härvid ej skulle göras undantag åtminstone för läkarsällskap och andra medicinska föreningar. Vill man från den tillämnade straffbestämmelsen göra undantag för historiska, nationalekonomiska eller därmed jämförliga framställningar, är det svårt att tänka sig någon annan begränsning av undantaget än den, helt visst ganska svävande, att framställning, som ej skedde i otuktigt syfte eller eljest på grund av omständigheterna kunde anses sårande för tukt och sedlighet, icke skulle drabbas av bestämmelsen. Med en dylik begränsning skulle emellertid det nya stadgandet knappast komma att inrymma andra fall än som enligt lagens nuvarande lydelse kunna bestraffas.

Till vad nu blivit yttrat i fråga om förbud mot preventivmedlens offentliga förordande eller beskrivande må läggas, att man i allmänhet ej heller i främmande länder tilltrott sig att prinicipiellt förbjuda dessa medels behandlande i tal eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser mot råa och anstötliga yttranden torde i de flesta länder bereda möjlighet att åtkomma framställningar av uppenbart otuktig beskaffenhet och framställning, som öppet eller förtäckt innefattar affärsmässig reklam för vissa slags varor av hithörande art, drabbas i en del länder av speciella ansvarsbestämmelser. Längre synes man i allmänhet, åtminstone hittills, ej hava ansett sig böra gå. Såvitt nu kunnat utrönas har — om man bortser från ett enstaka engelskt rättsfall — endast i ett land, nämligen Norge, staten lagt hinder i vägen för möjligheten att över huvud offentligen behandla frågan om preventivmedel. I Norges nu gällande strafflag liksom dessförinnan i en lag av år 1891 har upptagits ett ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande preventivmedlen. Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande land ett dylikt förbud sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest att vederlägga de betänkligheter, som i det föregående gjorts gällande mot införande i vårt land av ett liknande förbud. Särskilt bör framhållas, att under de överläggningar, som i Norge föregått bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots sin generella omfattning ej behövde eller borde föranleda åtalande av vetenskapliga framställningar rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hava sin grund i en uppfattning av den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande i Norge såväl som i flera andra länder, men som är främmande för vår lagstiftning och rättsåskådning.

Med hänsyn till vad i det föregående blivit anfört kan det här åsyftade förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke tillstyrkas. Åtminstone torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra tillses, i vad mån gällande lagstiftning medför skydd emot yttranden, som lämpligen kunna straffas.

Utöver nämnda förbud innefattar det remitterade förslaget stadgande om straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom offentligt tillkännagivande till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför preventiva medel.

Vad vidkommer offentligt utställande eller förevisande av dessa medel, torde ett sådant förfarande i alla de fall, då skada därav kan föranledas, vara straffbart redan enligt gällande lag. Den föreslagna bestämmelsen i detta hänseende synes därför vara överflödig.

Beträffande åter förbudet mot ifrågakomna medels utbjudande till salu genom offentligt tillkännagivande torde ur sedlighetens och den offentliga anständighetens synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras starka skäl, vilka måhända överväga de invändningar, som från andra synpunkter kunna framställas däremot. Skall förbudet bliva av någon större praktisk betydelse, torde det emellertid vara nödigt, att detsamma utsträckes att avse jämväl försändande till allmänheten genom posten eller annorledes av priskuranter och annat, varigenom preventivmedel salubjudas. Därjämte erfordras uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen ändras. annan händelse kommer straffbestämmelsen att gälla allenast i fråga om skrivna tillkännagivanden uti ifrågavarande syfte, under det att de tryckta lämnas straff- fria. En dylik anordning synes vara så stötande, att det knappast torde böra ifrågakomma att vidtaga ändring i strafflagen i detta hänseende, förr än motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen kan genomföras.

Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning av de nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvivelaktigt synes vara huruvida detta förbud är av den betydelse, att en ändring i strafflagen bör vidtagas enbart för genomförandet därav.

Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen angivas röra icke allenast preventiva medel utan även föremål, som äro avsedda för otuktigt bruk. Såvitt angår de med sistnämnda uttryck åsyftade föremål lära emellertid bestämmelserna vara utan nämnvärd betydelse. Uti de i momentet angivna fall torde nämligen då fråga är om sådana föremål, gärningen i regel vara straffbar redan enligt gällande lag.

Det remitterade förslaget innebär slutligen en höjning av paragrafens straffmaximum. Att brott, som falla under denna paragraf kunna antaga sådana former, att de förtjäna högre straff än vad lagen nu medgiver, är måhända riktigt. Men även härvidlag kan ifrågasättas, huruvida, för den händelse de tilltänkta förändringarna i paragrafen i övrigt icke bliva genomförda, tillräckliga skäl finnas att för närvarande göra ändring i straffskalan. Skall emellertid sådan ändring ske, torde, till undvikande av mindre väl avpassad straffmätning, den nuvarande straffskalan böra bibehållas som den normala, och det högre straffmåttet bliva tillämpligt allenast då synnerligen försvårande omständigheter föreligga.

Justitierådet Quensel anförde:

Å ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget allt för vittgående därutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för att i den medicinska undervisningen frågan om preventiva medlen offentligen behandlas.

Å andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommittéen anmärkt, förslaget icke tillräckligt effektivt. Om någon söker förleda till användande av föremål, varom fråga är, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande, drabbas han nämligen av straff, endast om hans åtgärder vidtagits offentligen. Samma åtgärder torde emellertid vara lika ägnade att väcka betänkligheter, om de äga rum inom andra slutna sällskap eller föreningar än läkarsällskap eller medicinska föreningar.

Vad ovannämnda kommitté påpekat i fråga om utbjudande till försäljning medelst kringsända reklamer synes likaledes värt beaktande. Då tryckta meddelanden ej lära kunna träffas av föreliggande lagstiftning, skulle väl upptagande däri av ett straffbud, som avsåge kringsända reklamer, för närvarande komma att sakna större betydelse. Men då det är att förutse, att förslaget, därest det antages, snarast möjligt efterföljes av ändringar i tryckfrihetsförordningen, torde det vara av vikt, att strafflagen så avfattas, att dess bestämmelser komma att motsvara dem, vilkas införande i tryckfrihetsförordningen kan anses önskvärt.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angivna hänseenden.

Sedan förslaget i anledning av de framställda anmärkningarna i vissa delar undergått omarbetning, anmäldes ärendet den 20 maj 1910 åter i statsrådet, varvid föredragande departementschefen bland annat anförde:

Förslagets viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande till preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar om sättet för sådana medels användande — har av lagrådets flesta ledamöter avstyrkts huvudsakligen på den grund, att ett dylikt förbud skulle göra intrång på den yttrandefrihet, som bör vara medborgarnas rättighet. Ifrågavarande ledamöter av lagrådet medgiva, att bestraffande av en framställning av de preventiva medlen, vilken är sårande för tukt och sedlighet ej utgör något obehörigt ingrepp i yttranderätten, men de finna en från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter användas icke böra på grund av vådan för den allmänna sedligheten drabbas av förbud.

Denna uppfattning kan jag ej dela. Att en framställning av det senare slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna förnekas, och den sociala fara, som därigenom uppstår, är av sådan art, att hela folkets såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras. I fråga om de högeligen samhällsvådliga verkningar, som följa av folkets tillbakagång i sexuell moral, tala historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Behjärtar man detta, kan jag för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna den fordran å de enskilda medborgarna oberättigad, att de avhålla sig från uttalanden i tal eller skrift, vilka, om än icke tillkomma i osedligt syfte, dock bland allmänheten sprida det fördärv, som för nationens bestånd är kanske det allra farligaste.

Att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör förbjudas, kan jag dock medgiva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även för andra fall är måhända, såsom i avgivna utlåtande över förslaget bliva framhållet, ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga, att förbudet komme att drabba vad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar i ämnet, har jag tänkt mig bestämmelsens avfattning lämpligen kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag blev underkastade förbud, endast om de skedde »under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer».

Vidtages sådan ändring i förslaget, synes mig de av lagrådets flesta ledamöter anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande del icke vidare kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på grund därav bör förfalla.

Beträffande de övriga föreskrifterna i förslaget hava ej heller de blivit av lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser skulle dock, i den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske, en damm sättas för den smutsiga trafik, som i vinningslystet syfte drives med utbjudande till allmänheten av preventiva medel och som icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas. Att dylika medels salubjudande genom offentliga meddelanden och deras kringförande till försäljning för närvarande i allmänhet icke är straffbart, erkännes i det yttrande, lagrådets flesta ledamöter avgivit, och dylika åtgärder innefatta obestridligen ett det allra kraftigaste handtag till sedeslöshetens befrämjande. Vad i yttrandet anföres mot en lagstiftning till stävjande av nämnda trafik har icke övertygat mig om vare .sig obehövligheten eller kraftlösheten av de härutinnan ifrågasatta bestämmelser. Jag vidhåller därför min åsikt om deras önskvärdhet. I anledning av gjord erinran torde emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att med tydlighet må framgå, att jämväl utbjudande till försäljning av preventivmedel genom kringsända reklamer skall vara underkastat straff.

– – –

Såsom en given vinst av den ifrågasatta lagändringen skulle jag även vilja beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt lagbud i ifrågavarande hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i sådant avseende anses fullt tillfredsställande, och senaste tidens erfarenhet har ådagalagt önskvärdheten av lagstadganden, som äro begripliga även för dem, vilka vilja i dessa frågor tangera det tillåtnas yttersta gränser.

Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition (nr 223) förelagt 1910 års riksdag.

I första kammaren väcktes med anledning av propositionen av herrarna von Mentzer och Ekman en motion (1: 91), i vilken gjordes gällande, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget icke vore tillräckligt effektivt. I motionen hemställdes därför, att riksdagen ville, med ändring av det utav Kungl. Maj:t framlagda förslaget, giva ifrågavarande lagrum sådan lydelse att detsamma komme att rikta sig jämväl mot själva försäljandet eller tillhandahållandet av ifrågakomna medel från butik eller nederlag samt mot tillhandahållandet av sådana föremål, enskilda emellan även om det ej ägde rum genom kringförande till avsalu. Motionärerna hänsköto även till övervägande den tanken, att, med hänsyn till läkarvetenskapens krav, undantag från de föreslagna bestämmelserna skulle kunna göras för försäljning eller utlämnande av här avsedda föremål från apotek efter legitimerad läkares ordination.

Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 52), att propositionen måtte av riksdagen bifallas, samt att berörda motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland annat:

Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till vad av honom blivit anfört finner utskottet en lagstiftning, som tydligare och effektivare än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga förhållanden, varom här är fråga, vara av behovet påkallad.

Vad först angår offentligt utställande eller förevisande av ifrågavarande föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande lag torde vara straffbart i alla de fall, då skada därav kan föranledas. Men även om så skulle vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke är utesluten, ett förtydligande i nämnda avseende icke kunna anses annat än lämpligt.

Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande till salu genom tillkännagivande för allmänheten har lagrådet framhållit, att ur sedlighetens och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd för detsamma kunde anföras starka skäl, vilka måhända övervägde de skäl, som från andra synpunkter kunde framställas däremot, samt beträffande det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning av nämnda föremål, att något däremot icke syntes vara att erinra. De skäl, som det oaktat bestämt lagrådet för att avstyrka den föreslagna lagstiftningen i sist berörda delar — nämligen i förra fallet att densamma ej omedelbart finge avseende å tryckt skrift, och i senare fallet betydelselösheten av ett förbud ensamt mot kringförande till försäljning — synas utskottet emot det även av lagrådet erkända befintliga samhällsbehovet i det omförmälda avseendet icke förtjäna beaktande.

Vidkommande därefter förslaget, i vad det avser sådant förledande till användande av ifrågavarande föremål eller meddelande av anvisning om sättet för deras användande, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, lär i många eller kanske i de flesta fall straff därå följa redan enligt gällande lag. Att detta icke alltid blir fallet, torde dock kunna anses antagligt. Vid sådant förhållande och då det enligt utskottets mening måste vara en ovillkorligen bjudande plikt för samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna därav, synes utskottet den föreslagna lagstiftningen även i denna del vara önskvärd. Att ett sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle, såsom man sökt göra gällande, innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten i tal och skrift, synes utskottet icke kunna med större fog åberopas emot den nu föreslagna än emot den redan gällande lagstiftningen på detta område. Enligt vad som framgår av exemplet från främmande länders lagstiftning i detta ämne, har man ej heller där ansett sig av nämnda hänsyn förhindrad från mer eller mindre ingripande åtgärder i den riktning, varom här är fråga.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det vara av vikt, att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga medicinska undervisningen liksom eljest under omständigheter, som icke äro ägnade att medföra sådan fara, som här förutsatts. Med den avfattning, som i sådant syfte givits åt förslaget, synes icke heller hinder i nämnda hänseende kunna komma att möta.

Vid utskottets yttrande funnos fogade reservationer, dels av herrar Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson i See, vilka hemställde att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte i anledning av densamma i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att på ett verksamt sätt motarbeta den fara för vårt folks sedliga liv, som vore förenad med den framträdande propagandan för användning i otuktigt syfte av s. k. preventiva medel, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill detta övervägande kunde föranleda, ävensom att omförmälda motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde herrar Pettersson i Södertälje och Jansson i Edsbäcken bland annat:

Det lagförslag Kungl. Maj:t förelagt riksdagen i syfte att avvärja denna folkfara synes emellertid i flera avseenden vara mindre tillfredsställande. Vad sålunda till en början beträffar förslaget att med straff belägga yttranden i tal eller skrift, vilka åsyfta att förleda till bruk av preventiva medel eller innefatta anvisning om sättet för deras användande, måste man enligt vår mening beakta de tungt vägande principiella betänkligheter, som av lagrådet framställts mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande preventivmedlen, vilka icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Helt visst kunna allvarliga och etiskt berättigade framställningar i detta ämne förekomma, vilka möjligen i strid mot framställarnes syfte kunna medföra en viss fara i det avseende, som i lagförslaget omförmäles, men vilka dock icke böra drabbas av straff. För att inse detta behöver man endast erinra sig, att användandet av preventiva medel under vissa omständigheter måste av hygieniska (medicinska) skäl anses berättigat, samt att frågan om den nationalekonomiska innebörden av nativitetens avsiktliga begränsande ännu icke vunnit någon slutgiltig lösning. Men även om de medicinska och nationalekonomiska meningar, som i detta avseende i allvarligt syfte framföras, skulle av det stora flertalet betraktas som villomeningar, är det enligt vår övertygelse oriktigt att använda strafflagen såsom ett medel till deras undertryckande.

Efter att hava påpekat, att det funnes sådana preventiva metoder, som icke förutsatte användandet av »föremål» och att ett förbud mot användandet av sådana »föremål» kunde medföra att en preventiv teknik utan användande av »föremål» komme att utvecklas och fullkomnas, anförde reservanterna vidare:

Då således den föreslagna lagen å ena sidan är ägnad att medföra en viss fara för den yttrandefrihet i allmänna frågor, som det ligger i samhällets välförstådda intresse att skydda och upprätthålla, samt å andra sidan måste komma att visa sig väsentligen overksam till avvärjande av den fara för ungdomens förförelse till otukt, som den omförmälda propagandan medför, och då samhället icke heller nu är alldeles utan vapen mot densamma, synes det oss ej vara välbetänkt att nu antaga lagen. Långt ifrån att gagna skulle densamma kunna lända till skada genom att äventyra rättsordningens helgd, då det mycket snart skulle visa sig, att lagstiftningens luckor lämnade dem, som driva denna osmakliga agitation, alltför bekväma tillfällen att fortsätta sin verksamhet.

Reservation avgavs även av herrar Lindhagen och Widén, av vilka den förre yrkade avslag å propositionen och motionen. Herr Lindhagen anförde till stöd för sin hemställan bland annat:

Såvitt jag förstår kan denna sak ej lidelsefritt bedömas annat än mot bakgrunden av den sexuella frågan i sin helhet. Det gäller, huru en obetvinglig natur drift hos människan skall i ändamålets och den samhälleliga gemenskapens intresse någorlunda tyglas av förnuftet, så att den ej går ut över alla gränser och i stället för att bringa liv verkar förödelse.

För detta syfte har med utgång från den naturliga familjen, närmare utformad efter religionsstiftares eller lagstiftares verkliga eller förmenta föreskrifter, utbildat sig en samhällsuppfattning, vars normer fortfarande kunna sägas vara officiellt gällande. Dessa normer torde vara följande: Könsdriften må göra sig gällande endast inom det officiellt erkända äktenskapet, där den åter till gengäld har sin fulla frihet. De naturliga följderna därav få icke förekommas genom några som helst konstlade åtgöranden. Full avhållsamhet är däremot medgiven. Rashygieniska hänsyn är en privatsak. Utom äktenskapet måste full avhållsamhet äga rum. Allt görande och låtande mot dessa förordningar är icke tillåtet och således omoraliskt.

Emellertid har som bekant det levande livet ej funnit sig till rätta i dessa författningar. Det går i tysthet sin egen väg, där det kan och så faller sig. Sociala förhållanden och individuella öden skapa sina egna lagar vid sidan av de offentliga moralbuden.

De förmögnare klassernas erfarenheter om de möjligheter livets goda erbjuder alstrar en naturlig obenägenhet att frångå invanda behov. Därav följer även en benägenhet att inskränka barnantalet och för detta ändamål använda sig dessa klasser i stor utsträckning av konstlade medel, då den medgivna avhållsamheten endast undantagsvis kan upprätthållas.

Andra utbrytningar ur den offentliga sexuella samfundsordningen uppkallas av missförhållanden i det samhälleliga äktenskapet. Sena äktenskap och minskad äktenskapsfrekvens, för att taga det viktigaste exemplet, ställa alltmer en stor del även av de vuxna utanför nämnda institutions privilegier och följderna därav äro lika kända som förklarliga.

Från sakkunniga håll börja vidare framföras de försummade rashygieniska synpunkterna vid sidan av angelägenheten att förekomma spridande av venerisk smitta, och då avhållsamhet visat sig icke kunna upprätthållas, träda även här möjligheten och befogenheten av förebyggande åtgärder fram i diskussionen.

Inom de fattigare klasserna begynner man också mångenstädes göra sig den frågan icke blott om det är rätt att skaffa till världen ett stort antal sjukliga och undernärda barn utan ock om ej även dessa klasser efter de förmögnares föredöme böra vid barnalstringen taga någon hänsyn till familjens ekonomi. I all synnerhet måste dylika uppfattningar med makt framträda bland en vaknande fattig befolkning, som lever under osunda bostadsförhållanden i städer eller industricentra och måste kontant köpa allt för familjens behov.

Vad utskottet hemställt blev av riksdagen bifallet. Den 10 juni 1910 utfärdades lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen, vilken fick följande lydelse:

Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift söker förleda till användande av föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Vid 1911 års riksdag väcktes med anledning av den alltmer växande yrkesmässiga trafiken med teckningar av sedlighetssårande beskaffenhet en motion i första kammaren (nr 46), av herr Clason i vilken hemställdes en straffskärpning för utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, till straffarbete i högst två år.

Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande (nr 57) att riksdagen ville antaga ett förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § i strafflagen av innebörd att i paragrafens 1 mom. hänfördes ej allenast — såsom dittills — utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som sårade tukt och sedlighet, utan även saluhållandet och utbjudandet av sådan skrift m. m. samt att därest omständigheterna vid brott mot denna bestämmelse äro synnerligen försvårande, det måtte till straffarbete i högst två år dömas.

I reservation av herrar Widén, Pettersson i Södertälje, Petrén, Lindqvist och Åkerman hemställdes om en ändring av paragrafens 1 mom. så att till denna även hänfördes saluhållande och utbjudande av skrift m. m., som sårade tukt och sedlighet. Med hänsyn till den nyligen vidtagna betydande straffskärpningen för ifrågavarande brott samt den föreslagna utvidgningen av lagrummets straffområde ansågo sig reservanterna icke böra tillstyrka den av utskottet föreslagna ytterligare straffskärpningen.

I första kammarens votering avgåvos 71 röster för utskottets förslag, 31 för reservanternas, i andra kammaren 114 röster för reservanternas och 91 för utskottets förslag. Kamrarna hade sålunda enats om det för både utskottet och reservanterna gemensamma förslaget att i paragrafens 1 mom. införa jämväl förbud för saluhållande och utbjudande av omförmäld skrift, varvid riksdagen s beslut stannade, medan förslaget om ytterligare straffskärpning förföll.

Genom lag den 22 juni 1911 fick 18 kap. 13 § strafflagen sin slutgiltiga formulering genom följande lydelse av 1 mom.:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen bragtes dennas föreskrifter i frågavarande ämne i överensstämmelse med den nya lydelsen av 18 kap. 13 § strafflagen.

1918 års lagstiftning om åtgärder mot könssjukdomar och frågan om den personliga profylaxen. Vid tiden för preventivlagens införande var uppmärksamheten främst riktad på preventivmedlens antikonceptionella verkningar. Dock uppmärksammades redan vid lagens tillkomst möjligheten av att den skulle kunna medföra fara för ökad utbredning av smittsamma könssjukdomar. Såsom förut framgått voro emellertid såväl mecidinalstyrelsen som den s. k. reglementeringskommittén av den uppfattningen att därest icke åtkomsten till de preventiva medlen försvårades, sedeslösheten så skulle tilltaga, att de smittosamma könssjukdomarna måste befaras vinna ökad spridning. Preventivmedlens betydelse vid kampen mot de smittsamma könssjukdomarna har dock därefter vunnit allt större erkännande.

Detta framgår av den ståndpunkt statsmakterna genom stadgandet i 27 § andra stycket lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar intagit till frågan om den s. k. personliga profylaxen mot könssjukdomar. Med den »personliga profylaxen» brukar avses en del individuella åtgärder, vilka kunna företagas för att förhindra uppkomsten av smittsam könssjukdom hos personer, som utsatt eller utsätta sig för möjligheten att bliva infekterade. Dessa åtgärder äro av två slag, dels sådana som företagas före könsumgänget — genom medel vilka hindra smittas överförande — och dels sådana vilka företagas efter könsumgänget — genom smittdödande (desinfekterande) medel. Till de förra hör främst användandet av den s. k. kondomen samt vidare en del skyddande salvor, vilka ingnidas före könsumgänget, till de senare höra indrypning, sprutning och sköljning med olika bakteriedödande vätskor samt ingnidning med olika bakteriedödande salvor.

Enligt ovannämnda stadgande äger Konungen förordna om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap — förutom om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt om skyldigheten för envar som angripits av sådan sjukdom att skyndsamt söka läkarvård — jämväl om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande. Dylikt förordnande meddelades kort därpå beträffande krigsmän. Därjämte uppdrogs åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning angående de åtgärder som erfordrades, för att bland allmänheten sprida sådan kunskap, som avses i nyssnämnda stadgande. Till fullgörande av uppdraget avlämnade de sakkunniga den 9 mars 1921 betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet. Därvid förordades särskilt att kunskap om den personliga profylaxen skulle spridas bland allmänheten genom flygblad och andra skrifter samt genom av läkare för vuxna hållna föreläsningar. Det ansågs av de sakkunniga önskvärt, att utredning skedde huruvida på grund av lydelsen av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen hinder kunde anses föreligga mot en dylik upplysningsverksamhet.

Frågan om preventivlagens reformering vid 1922 och 1923 årens riksdagar. Vid ett flertal riksdagar hava genom motioner framförts yrkanden om upphävande eller ändring av 18 kap. 13 § strafflagen, varvid argumentet om lagens hämmande inverkan på upplysningsverksamheten om den personliga profylaxen nästan undantagslöst stått i förgrunden (se dock nedan sid. 28*).

I motion vid 1922 års riksdag (II: 141) hemställde herr Engberg att riksdagen måtte besluta upphävande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. Motionären gjorde gällande att å ena sidan strafflagsbestämmelsen visat sig fullkomligt ineffektiv i det att utbjudande av preventivmedel genom tidningarnas annonsspalter skedde under minst lika ohöljda former som någonsin tillförne, medan å andra sidan läkarkåren berövats möjligheten att tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar till förebyggande av venerisk smitta. Med tanke på de stora summor, som staten varje år offrar på vården av de veneriskt sjuka samt de svårartade följder dessa sjukdomar hava för de drabbade ansåg motionären preventivlagen direkt åsamka staten ekonomiska förluster och vålla ett onödigt stort antal människor lidanden.

Efter att hava redogjort för lagens innebörd anförde första lagutskottet i utlåtande (nr 21) i anledning av motionen följande:

Den viktigaste av berörda bestämmelser är givetvis, såsom vid lagens tillkomst inom lagrådet påpekats, den, som riktar sig mot offentliga i tal eller skrift förekommande yttranden, vilka söka förleda till användande av preventiva medel eller innefatta meddelanden av anvisning om sättet för deras begagnande. Beträffande de starka principiella betänkligheter, som möta mot att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande dylika medel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet, får utskottet hänvisa till vad lagrådets flertal härutinnan anfört. De av majoriteten inom lagrådet framställda anmärkningarna äga enligt utskottets mening giltighet jämväl i fråga om nu gällande lag, oaktat densamma, i motsats till det till lagrådet överlämnade förslaget, belägger med straff yttrande av nu ifrågavarande innehåll, endast då det fälles under sådana omständigheter, att allmän fara för andras förförelse därav kommer. Även en till formen värdig, vederhäftig och moraliskt berättigad framställning torde nämligen, mot talarens eller författarens syfte, möjligen kunna medföra sådan fara, och att belägga en dylik framställning med straff måste anses betänkligt. Med skärpa har i lagrådet framhållits, att det i vår tid icke betraktas såsom en statens sak att undertrycka varje mening, vars spridande anses stå i strid med samhällets bästa. Skulle en dylik mening taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället, såvida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, givetvis inskrida med straff eller andra tvångsmedel, men i övrigt bör enligt nutida uppfattning staten i det längsta möjliga avhålla sig från ingripande mot den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande eller genomförande. Alldeles oavsett vilken uppfattning man hyser angående preventivmedlens skadlighet och vådan av att kännedom rörande desamma sprides inom vida kretsar, måste man därför ifrågasätta riktigheten av ett förbud mot varje framställning rörande dessa medel, som kan medföra sådan fara, varom i lagrummet förmäles.

Utöver de tungt vägande principiella anmärkningar, som sålunda kunna riktas mot ett förbjudande av preventivmedlens offentliga förordande eller beskrivande, anfördes redan vid tillkomsten av ifrågavarande lagbestämmelser, att lämpligheten av ett dylikt förbud även ur andra synpunkter vore tvivelaktigt. De betänkligheter, som då kommo till uttryck, hava numera vunnit i styrka. Under den tid, som förflutit sedan år 1910, synes nämligen uppfattningen rörande preventiva medel och betydelsen av vidgad kännedom om deras användning hava undergått en viss förändring. Vid lagbudets tillkomst framhölls visserligen, att ett användande av dylika medel för att förhindra befruktning under vissa omständigheter kunde vara berättigat. Mindre avseende fästes emellertid då vid ifrågavarande medels förmåga att hindra överförandet av könssjukdomar. Såsom även framgår av ovanberörda utav medicinalstyrelsen avgivna utlåtande, ansågos visserligen vissa slag av sådana medel, varom nu är fråga, äga värde för att förhindra överförandet av venerisk smitta, men då de icke medförde något säkert skydd och under vissa förhållanden icke erbjödo något skydd alls, samt en vidgad kännedom om sättet för dessa medels begagnande skulle öka sedeslösheten och därmed även antalet smittmöjligheter, ansågs ett mera allmänt bruk av dylika medel till och med kunna bidraga till att öka spridningen av de veneriska sjukdomarna. Denna uppfattning delades även av ett stort antal läkare. I detta avseende synes emellertid numera ett omslag i uppfattningen hava inträtt. Vissa slag av preventiva medel hava sålunda, särskilt på grund av under världskriget vunnen erfarenhet, från speciellt sakkunnigt håll betecknats såsom mycket värdefulla hjälpmedel vid könssjukdomarnas bekämpande. Även om dessa medel icke erbjuda något absolut säkert skydd mot smitta, hava de dock, rätt använda, visat sig kunna nedbringa smittfaran till ett minimum. Den oerhörda spridning som könssjukdomarna vunnit, samt insikten om att desamma på det allvarligaste hota att undergräva folkens hälsa och på den grund måste bekämpas med alla till buds stående medel, har därför medfört, att från olika håll påyrkats, att upplysning måtte spridas om den s. k. personliga profylaxen och de verksammaste medlen för densamma. Till denna uppfattning hava även statsmakterna i vårt land anslutit sig. Uti 27 § av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar har sålunda föreskrivits, bland annat, att Konungen skall förordna om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt om de medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande. Frågan om vilka åtgärder i detta syfte, som böra av Kungl. Maj:t anbefallas, har även varit föremål för utredning av inom civildepartementet tillkallade sakkunniga, vilka den 9 mars 1921 avgivit ett betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. I nämnda betänkande hava, bland annat, framlagts riktlinjer för ett upplysningsarbete, åsyftande att bland den stora allmänheten sprida kunskap om den individuella profylaxen. En förutsättning för denna upplysningsverksamhets bedrivande är givetvis, att det nu ifrågavarande förbudet mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lägger hinder i vägen för densamma. Uppenbart torde vara, att så icke är förhållandet, därest upplysningsverksamheten avser spridande av kunskap rörande vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen icke kunna anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställer sig däremot spörsmålets besvarande, därest fråga är om vissa mekaniskt verkande medel. Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning, varigenom dylika medel rekommenderas eller anvisning meddelas om sättet för deras begagnande, torde måhända icke under alla förhållanden kunna undgå att enligt ifrågavarande lagrum drabbas av ansvar. Även om denna fara vid en riktig lagtolkning icke skulle föreligga, kan dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet av en allmännyttig upplysningsverksamhet på detta område. Det har i sådant avseende från läkarhåll anförts, att straffbestämmelsens förefintlighet och svårigheten att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för avsikt att på olika sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga profylaxen, framkallat tvekan om de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet och därigenom kommit dem att avstå från det till- ärnade företaget. Även av detta skäl synes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel borttages eller modifieras.

Då utskottet sålunda vill bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbiser utskottet ingalunda, att åtgärder i denna riktning kunna medföra vissa vådor. Något slutgiltigt svar på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om de preventiva medlen och en därav följande ökad användning av desamma inverka på nativitetens nedgång lärer visserligen icke kunna givas. Men det torde ej kunna förnekas, att från moralisk synpunkt betänkligheter kunna anföras också mot en upplysningsverksamhet av nyssnämnda slag, enär varje offentlig behandling av dessa ömtåliga ämnen givetvis kan medföra risk för ett undergrävande av den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens befrämjande. Det rätta handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten är därför en utomordentligt vansklig uppgift, och stora svårigheter möta, då det gäller att uppdraga gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande och en propaganda av icke önskvärt slag. Enligt utskottets uppfattning, vilken, såsom ovan nämnts torde överensstämma med den, som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918 böra emellertid dessa betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen i kampen mot könssjukdomarna.

Vad härefter angår straffbestämmelsen för den, som offentligen utställer eller förevisar preventiva medel, torde visserligen ett sådant utställande eller förevisande i allmänhet anses sårande för anständigheten. Men det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida ett särskilt förbud för dylikt förfarande är erforderligt. Såsom inom lagrådet påpekats, torde nämligen sådana åtgärder i de flesta fall, då skadan därav kan föranledas, kunna straffas såsom tukt och sedlighet sårande gärningar. Måhända kan dock förbudet i denna del äga en viss betydelse bland annat därigenom, att detsamma tydligt angiver vilka handlingar, som icke äro tillåtna.

Beträffande vidare förbudet mot offentligt utbjudande till salu av ifrågavarande medel genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande, kunna visserligen, såsom lagrådets majoritet anfört, till stöd för berörda förbud starka skäl anföras. Erfarenheten har emellertid visat, att den härutinnan givna straffbestämmelsen i stort sett är overksam för vinnande av det därmed avsedda syftet. Det torde vara en allmän iakttagelse, att utbjudandet av preventiva medel så gott som öppet äger rum såväl i skrift som genom tillkännagivande av annan art. Härvid får dock icke förbises, att straffbudet lagt hinder i vägen för några av de mest stötande och för den allmänna moralen farligaste formerna av dylikt utbjudande. Därmed är givetvis något vunnet, men i huvudsak torde lagbestämmelsen i denna del kunna anses ineffektiv.

Vidkommande härefter förbudet mot kringförande till försäljning av ifrågakomna medel, torde detta förbud i viss mån hava en uppgift att fylla. Särskilt då kringförandet bedrives under sådana former, som före lagens ikraftträdande mångenstädes voro vanliga, innebär det säkerligen en allvarlig fara för i synnerhet ungdomens förförelse. I denna del torde även lagens straffhot hava i stort sett lett till åsyftat resultat.

Vad slutligen beträffar ifrågavarande lagstiftning i vad den riktar sig mot icke blott preventiva medel utan även föremål avsedda för otuktigt bruk, torde, såsom inom lagrådet erinrats, stadgandena i denna del vara utan nämnvärd betydelse. De i paragrafens 2 moment omförmälda förfaranden torde nämligen, såvitt de avse föremål av nyssnämnda slag, kunna drabbas av straff enligt 1 momentet.

Såsom av det anförda framgår, finner utskottet uppenbart, att den s. k. preventivlagen är behäftad med väsentliga brister. Å ena sidan är densamma i viss mån overksam för vinnande av de mål, som därmed avses, å andra sidan kan densamma innebära en fara för yttrandefriheten i viktiga samhällsfrågor och lägga hinder i vägen för en sund upplysningsverksamhet. Härtill kommer, att lagbudet, som riktar sig mot vissa speciella förfaranden, saknar den allmängiltighet, som en straffbestämmelse i allmänhet bör äga, samt att samhället även oavsett nämnda lag icke står utan vapen mot vissa av de i lagbudet straffbelagda handlingarna. Det oaktat kan utskottet icke tillstyrka bifall till motionärens yrkande, att preventivlagen måtte utan vidare upphävas. Det torde icke vara försvarligt att åter lämna fältet fritt för den farliga försäljningen genom kringförande av preventiva medel. Ej heller kan det förbises, att den genom tal eller skrift i vinningslystet syfte drivna propagandan för sådana medel under vissa förhållanden kan innebära en fara för ungdomens förförelse, inför vilken lagstiftningen ej kan ställa sig likgiltig.

På vilket sätt de ovan antydda bristerna i den nu gällande lagen böra avhjälpas samt nyssnämnda och andra berättigade önskemål förverkligas, kan utskottet för närvarande icke angiva. Ett avgörande härutinnan torde förutsätta, att frågan gores till föremål för en allsidig utredning. Utskottet vill därför för sin del förorda, att en sådan utredning verkställes genom Kungl. Maj:ts försorg. Av en dylik utredning torde komma att framgå, huruvida ifrågavarande lagrum bör kvarstå i omarbetat skick eller om detsamma bör helt upphävas och ersättas med stadganden av annan art. Vid utredningen kan även komma under övervägande den vid lagens tillkomst inom reglementeringskommittén framkastade, av motionärerna vid 1910 års riksdag upptagna tanken, att de preventiva medlen böra inräknas bland varor, som kunna erhållas endast å apotek. En reform i denna riktning synes utskottet erbjuda vissa fördelar, om det också måste erkännas, att en del praktiska olägenheter därmed kunna vara förenade. Att ett upphävande eller en omarbetning av meromnämnda lagrum torde komma att nödvändiggöra en ändring jämväl av tryckfrihetsförordningen, lärer knappast behöva påpekas.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes lata verkställa utredning huruvida och under vilka förutsättningar lagrummet kunde upphävas eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Vid utskottets yttrande funnos fogade reservationer dels av herrar Lindqvist i Halmstad och Söderberg mot viss del av motiveringen, dels av herrar Hederstierna, Rogberg och Johansson i Huskvarna, vilka yrkade avslag å motionen, med motiveringar, liknande dem som år 1910 anförts i yttranden av medicinalstyrelsen och lagutskottet.

Kamrarna stannade i olika beslut, varigenom frågan förföll.

I motion vid 1923 års riksdag (II: 144) yrkade herr Engberg att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan utredning som föreslagits av första lagutskottet vid 1922 års riksdag. I utlåtande (nr 7) hemställde första lagutskottet under åberopande av de skäl som anförts i dess nyssnämnda utlåtande vid 1922 års riksdag, om bifall till motionen.

Mot utskottets yttrande anfördes reservationer dels av herr Lindqvist i Halmstad, mot viss del av motiveringen, dels av herrar Hederstierna, Rogberg, K. G. Westman, Johansson i Brånalt och Pettersson i Bjälbo, vilka yrkade avslag å motionen, dels ock av Svensson i Långelanda.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 mars 1923 (nr 42) hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning huruvida och under vilka förutsättningar 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen kunde upphävas eller omarbetas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Utlåtanden över riksdagens skrivelse år 1923. Över denna skrivelse avgåvos i anledning av remissutlåtanden av medicinalstyrelsen m. fl. myndigheter. Medicinalstyrelsen anförde följande:

Ifrågavarande lagrum torde, om man frånser vissa meningsfraktioners strävan att i detsamma inlägga jämväl stöd för folkmoraliska principer och önskemål, hava tillkommit företrädesvis i det praktiska syftet att hindra propagandan för de antikonceptionella medlen att skadligt inverka på nativiteten i vårt land. Svårligen kan man däremot i Kungl. Maj:ts proposition till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom lagen lägga hinder i vägen vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge. Det har tvärtom från åtskilliga auktoritativa håll tydligen uttalats, att man ingalunda med lagen avsåge att försvåra spridande av kunskap om dessa sjukdomar och deras profylax. Emellertid är ju, såsom även framgår utav ett styrelsens utlåtande bilagt yttrande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, hovrättsrådet A. Renström, lagens formulering sådan, att en viss grad av tveksamhet kan råda, huruvida icke en person eller en förening, som fullt lojalt och i bästa avsikt verkar för spridandet av dylik kunskap, under vissa förhållanden kan bliva åtalad och måhända även dömd härför. Skulle det av statsmakterna anses, att tillräckligt skydd för en sådan upplysningsversamhet, jämväl innefattande anvisningar angående begagnandet av preserverande »föremål» icke finnes i den motivering, som föregått lagens tillkomst, vore det enligt styrelsens uppfattning högst önskvärt, att en omredigering av lagen företoges, så att full klarhet härutinnan vunnes, ty för folkhälsan är dylik upplysningsverksamhet av den allra största betydelse, och resurserna i fråga om en verksam profylax hava, sedan styrelsen 1910 avgav utlåtande i ärendet, särskilt genom erfarenheterna från världskriget och tack vare den syfilidologiska vetenskapens hastiga framsteg, betydligt förstärkts. Det skulle därför enligt styrelsens mening numera knappast kunna försvaras, om man icke fullt begagnade sig av de således skärpta vapnen i striden mot könssjukdomarna. Till stöd för denna sin mening ber styrelsen få hänvisa till ett vid styrelsens utlåtande fogat yttrande av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd för syfilidologi, medicine doktorn K. Marcus.

Såsom av vid styrelsens utlåtande fogade tablåer framgår, har visserligen frekvensen av könssjukdomar under de sista 10 åren betydligt sjunkit, vilken glädjande förbättring tvivelsutan till stor del har sin grund i de ändamålsenliga åtgärder, som med stöd av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, numera vidtagas mot den veneriska smittan, men att effekten av det socialhygieniska bekämpandet av könssjukdomarna skulle ytterligare kunna väsentligt höjas med hjälp av ett metodiskt bedrivet upplysningsarbete, torde vara lika otvivelaktigt. Särskilt gäller detta de i smitthänseende farligaste, i storstäderna talrikt förekommande, lösa och tillfälliga könsförbindelserna, med vilka samhället, man må i övrigt intaga vilken ställning som helst till den sexuella frågan i dess helhet, icke han undgå att räkna.

Lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar överlåter enligt 27 § på Kungl. Maj:t att föranstalta om organiserandet av upplysningsverksamhet bland allmänheten, och Kungl. Maj:t har för ändamålet tillsatt en kommitté, som den 9 mars 1921 avgivit sitt betänkande. Styrelsen förmodar, att, sedan detta betänkande undergått vederbörlig behandling, Kungl. Maj:t kommer att utfärda nödiga föreskrifter i ärendet. I avvaktan på sådana föreskrifter har emellertid Dermatologiska sällskapet i Stockholm med bidrag av statsmedel utgivit ett av styrelsen granskat och godkänt flygblad i ämnet, vilket i stora upplagor utdelas i högskolor, truppförband, fackföreningar m. fl.

Styrelsen har dessutom enligt 8 § i nyssnämnda lag, såsom av motionären framhålles, den 16 december 1918 utfärdat upplysningar och föreskrifter angående de smittsamma könssjukdomarna. Härmed kan styrelsen svårligen, såsom motionären påstår, anses hava »desavouerat» strafflagen, utan styrelsen har endast följt föreskrifterna i sistnämnda paragraf av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Föreskrifterna äro i full överensstämmelse med denna paragraf, och enligt denna avsedda för de sjuka, som söka läkarvård. De hava alltså bland annat till uppgift dels att hindra smittspridning från dessa sjuka, dels ock att förebygga förnyad infektion av dem. I dessa föreskrifter liksom i nämnda flygblad äro, på grund av ovan omförmälda tveksamhet angående lagens tolkning, de profylaktiska metoder, som samtidigt verka antikonceptionellt, icke berörda.

Meningarna om de antikonceptionella medlens berättigande respektive etiska förkastlighet hava ännu långt ifrån stadgat sig. Till detta ömtåliga och invecklade problem anser sig styrelsen icke för närvarande och i detta sammanhang böra taga ståndpunkt. Styrelsen vill dock framhålla, att strafflagens bestämmelser, vilka enbart begränsats till förbud mot offentligt rekommenderande av sådana »föremål», som tjäna profylaktiskt ändamål men samtidigt kunna hava antikonceptionell verkan, icke äro tillräckliga för att effektivt motverka propaganda för antikonceptionella förfaranden. Det finnes nämligen förutom begagnandet av speciella »föremål », andra metoder, som erbjuda ganska kraftiga hinder mot befruktning och vilkas förordande det torde vara utomordentligt svårt att förhindra medelst lagstiftning.

I valet mellan en fullt effektiv profylax å ena sidan och en till sin praktiska verkan tvivelaktig lagstiftning mot fruktsamhetshämmande åtgärder å den andra, måste styrelsen därför för sin del, med all respekt för andra uppfattningar, hävda profylaxens förmånsrätt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får styrelsen alltså, därest ifrågavarande paragraf i strafflagen anses lägga hinder i vägen för ett fullt utnyttjande av den medicinska vetenskapens nuvarande profylaktiska möjligheter, däri inbegripna föremål, vilka jämväl kunna hava antikonceptionell verkan, hemställa att en omarbetning av nämnda lagrum måtte verkställas i syfte att undanröja denna olägenhet.

Från medicinalstyrelsens beslut, som omfattades av generaldirektör Buhre, medicinalrådet Sederholm och docenten Marcus, var medicinalrådet Bissmark skiljaktig och uttalade som sin mening, att upphävande eller omarbetande av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen icke vore önskvärt.

Av övriga i ärendet hörda myndigheter förklarade medicinska fakulteten i Uppsala sig icke finna preventivlagen i dess nuvarande avfattning lägga hinder i vägen för en auktoritativ upplysningsverksamhet i fråga om könssjukdomarna och medlen för dessas bekämpande, däri inbegripna sådana medel, som jämväl kunde hava antikonceptionell verkan. Medicinska fakulteten i Lund instämde beträffande frågan om de preventiva medlens möjlighet att hindra spridning av smittsamma könssjukdomar i vad första lagutskottet i sitt utlåtande nr 7 vid 1923 års riksdag anfört angående de i lagrummet avsedda föremålens vikt för förhindrandet av dylika sjukdomar, och ville särskilt erinra om den utomordentliga betydelse, som en systematiskt genomförd upplysnings- och demonstrationsverksamhet på området haft för nedbringandet av könssjukdomarnas frekvens vid olika länders mariner. Samma fakultet ansåg det högst angeläget, att lagrummet ändrades därhän att även i formen full frihet komme att lämnas åt sådan upplysnings- och demonstrationsverksamhet, som åsyftade att nedbringa risken för smittsamma könssjukdomars spridning, däri även inbegripet anvisning å de föremål, genom vilka dylik smitta i de flesta antalet fall läte sig förebyggas. Likaså syntes det nyssnämnda fakultet uppenbart, att dessa föremål måste finnas tillgängliga till försäljning ä särskilt ställe, dit den eller de personer, som erhållit kunskap om betydelsen av dessa medel kunde hänvisas för inköp, vilka försäljningsställen med hänsyn till att härdarna för venerisk smitta i allmänhet torde förefinnas särskilt i städer och tätt bebodda orter borde utgöras av apoteken. I likhet med första lagutskottet fann fakulteten det icke försvarligt att åter lämna fältet fritt »för den farliga försäljningen genom kringförande av preventiva medel».

Karolinska institutets lärarkollegium fann bestämmelserna i preventivlagen icke åsyfta att lägga hinder i vägen vare sig för yttrandefrihet i vetenskapliga arbeten eller för vetenskapligt grundad upplysningsverksamhet i samhällets intresse. Lärarkollegiet ansåg emellertid, att lagbestämmelsen i dess nuvarande avfattning icke vore otvetydig i berörda avseende, varigenom densamma kunde sägas hava åstadkommit ett visst osäkerhetstillstånd i en för folkhälsan synnerligen viktig angelägenhet, och att det vore önskvärt att stadgandet erhölle den ordalydelsen, som i berörda synpunkt kunde anses erforderlig. Vidare framhöll lärarkollegiet att det ur synpunkten av de smittsamma könssjukdomarnas bekämpande måste anses önskvärt, såväl att härför tjänliga medel offentligen finge — såsom ock lagen medgåve — tillhandahållas allmänheten som ock att icke tjänliga eller skadliga sådana medel icke finge salubjudas. Lärarkollegiet ansåg lämpligt att utredning om det sätt, på vilket sistnämnda önskemål bäst kunde förverkligas, verkställdes — särskilt huruvida försäljningen i fråga borde förläggas till apoteken — eventuellt med föreskrift att endast sådana föremål, av här ifrågavarande slag, finge å apoteken saluhållas, som blivit av medicinalstyrelsen godkända. Uttalanden liknande medicinska fakultetens i Uppsala gjordes av juridiska fakulteten i Uppsala och majoriteten inom juridiska fakulteten i Lund. I den mån i vissa av yttrandena en ändring av preventivlagen förordades skedde detta uppenbarligen ur synpunkten av det önskvärda däri, att den å vissa håll förefintliga tvekan rörande lagens rätta tolkning måtte helt undanröjas.

1925 års departementsförslag till ändring av preventivlagen samt frågans behandling vid 1927 års riksdag. Sedan ärendet varit föremål för ytterligare utredning inom justitiedepartementet upprättades inom departementet förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle ur 13 § 2 mom. utgå vad däri förekommer om förledande till användande av föremål, som i lagrummet omförmäles och om meddelande av anvisning om sättet för deras användande, men i övrigt skulle paragrafen bibehållas oförändrad. Förslaget anmäldes för Kungl. Maj:t den 11 december 1925 och därvid beslöts att över förslaget skulle inhämtas yttrande från lagrådet.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet framhöll departementschefen, att en praktiskt taget fullständig enighet rådde bland specialisterna på könssjukdomarnas område om preventivmedlens värde i profylaktiskt avseende. Som ett exempel på de hinder, som preventivlagen uppställde mot upplysningsverksamheten om åtgärder mot de smittsamma könssjukdomarna därigenom att lagens formulering framkallar tveksamhet huruvida icke den som fullt lojalt och i bästa avsikt verkar för spridande av dylik kunskap, anfördes att, när Dermatologiska sällskapet i Stockholm några år tidigare ingav för granskning av medicinalstyrelsen ett förslag till flygblad om de smittosamma könssjukdomarna, medicinalstyrelsen uteslöt den mening i förslaget, som innehöll upplysning om möjlighet att med hjälp av s. k. kondom skydda sig mot överförande av smitta, emedan det ansågs tveksamt, huruvida denna punkt vore förenlig med preventivlagen.

Beträffande de betänkligheter, som anförts mot preventivmedlens obehindrade spridning, anförde departementschefen, att de påstådda nativitetsminskande verkningarna härav icke kunde anses sannolika, ty dels förebyggdes havandeskap enligt all erfarenhet i det ojämförligt största antal fall genom åtgärder, vilka icke nödvändiggöra användning av sådana föremål, som lagen avser, dels voro preventivmedlen genom sin verkan att skydda mot könssjukdom, vilka framkalla sterilitet, ägnade att verka befrämjande på nativiteten. Beträffande preventivupplysningens påstådda sedesupplösande verkningar framhölls, att det stigande antalet lösa könsförbindelser måste ses i samband med vissa ekonomiska och sociala förhållanden, bland annat omöjligheten för många män att bilda familj under de år då sexualdriften gör sig starkast gällande, samt att det icke kunde anses troligt, att fruktan för könsumgängets följder skulle i någon avsevärd omfattning avhålla därifrån eller att en vidgad kännedom om den personliga profylaxen skulle i någon betydande utsträckning locka till osedlighet. När statsmakterna i riktig känsla av dessa förhållanden stadgat, att kunskap skall spridas om den personliga profylaxen, måste det anses som en inkonsekvens, att av moraliska skäl vidmakthålla förbudet mot upplysning rörande vissa preventivmedel, vilka skilja sig från de av strafflagen tolererade och för arméns och marinens ungdom påbjudna — kemiskt verkande — profylaktiska medlen allenast därutinnan, att de komma till begagnande vid könsumgänget och hava en mekanisk verkan.

Beträffande den föreslagna förändringen av 18 kap. 13 § strafflagen yttrade departementschefen:

Rörande formen för den sålunda av mig ifrågasatta ändringen torde den lämpligen kunna genomföras på det sätt, att den del av 18 kap. 13 § 2 mom. som riktar sig mot yttranden i tal eller skrift, vilka åsyfta att förleda till användande av preventivföremål eller innefatta meddelande av anvisningar om sättet för deras begagnande, utgår ur lagrummet. Efter en dylik ändring bliva gärningar av nyss angiven art straffbara endast under de i paragrafens första moment angivna förutsättningar,

d. v. s. beträffande utspridande av skrift, därest denna sårar tukt och sedlighet, samt i fråga om annan gärning, därest den »sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer». Därmed vinnes enligt min mening det straffskydd, som kan anses erforderligt och önskvärt. Även 1910 års lagutskott — som dock tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag till den nuvarande straffbestämmelsen — medgav, att redan enligt då gällande lag i många eller kanske i de flesta fall straff följde å gärningar av ifrågavarande slag. Det bör i detta sammanhang erinras om att det fall av propaganda för preventivmedel, vilket var den direkta anledningen till preventivlagens tillkomst, redan enligt det vid samma tid gällande stadgandet om straff för tukt och sedlighet sårande gärning, — för vilken .straffmaximum då var endast sex månaders fängelse — föranledde frihetsstraff. Enligt det av mig förordade förslaget kommer dylik, tukt och sedlighet sårande agitation att bestraffas med intill två års fängelse. Däremot kan jag, i motsats till nämnda utskott men i likhet med lagrådets flertal, icke anse riktigt att förbjuda även en taktfull, allvarlig och tydligen från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av preventivmedels användande under vissa omständigheter. Den fara, som icke ens vid en dylik framställning, då den riktas till en större allmänhet, alltid kan anses helt utesluten, är — därom är jag ense med lagrådets majoritet — icke av beskaffenhet att kunna på lagstiftningens väg förekommas.

Vad angår straffbudet mot muntlig eller skriftlig propaganda för användande av »föremål», avsett för otuktigt bruk, lärer även detta utan olägenhet kunna utgå ur lagen, enär dylika åtgärder, på sätt inom lagrådet ävensom i riksdagens framställning uttalats, i regel torde vara straffbara enligt 1 mom. av ifrågavarande paragraf.

Jag skall nu övergå till behandling av den i riksdagens ifrågavarande framställning jämväl innefattade frågan, huruvida upphävande eller omarbetande av förevarande lagrum i övrigt bör komma till stånd, ävensom av den av riksdagen i sammanhang därmed ifrågasatta och av vissa av de hörda myndigheterna förordade anordningen, att försäljning av preventivföremål borde förbehållas apoteken. Den sistnämnda frågan torde lämpligen böra först beröras.

Preventivföremål försäljas för närvarande icke å apoteken, ehuru något hinder därför icke föreligger. Ett förbehållande åt apoteken av handeln med dylika föremål är ägnat att ingiva vissa betänkligheter. På grund härav och då, såvitt jag kunnat finna, en så långt gående åtgärd icke kan anses för närvarande oundgängligen påkallad, kan jag icke tillstyrka förslag i sådan riktning.

Vad åter angår vidtagande av åtgärder för att preventivföremål må komma att hållas till salu å apoteken, lärer det ankomma på chefen för socialdepartementet att taga under övervägande, huruvida sådana åtgärder lämpligen böra komma till stånd.

Det återstår slutligen att taga ståndpunkt till spörsmålet, huruvida de av mig i det föregående ej behandlade delarna av förevarande moment böra upphävas eller ändras. I avseende härä vill jag erinra, att varken i riksdagens framställning eller i de i ärendet av medicinska och andra myndigheter avgivna yttrandena en dylik åtgärd framhållits vara ur samhällets synpunkt i någon högre grad av behovet påkallad. Vissa härutinnan framställda anmärkningar skall jag beröra i det följande.

Vad då först angår förbudet mot offentligt utställande eller utbjudande av preventivföremål, torde, såsom inom lagrådet och i riksdagens framställning påpekats, ett sådant stadgande strängt taget vara obehövligt, enär dylika åtgärder i de flesta fall, då skada därav kan föranledas, kunna straffas såsom tukt och sedlighet sårande handlingar. Då emellertid, på sätt riksdagen jämväl framhållit, detta förbud är av en viss betydelse bland annat därutinnan, att det tydligt angiver, vilka handlingar, som icke äro tillåtna, anser jag mig ej böra föreslå ändring eller upphävande av stadgandet i denna del.

Beträffande förbudet mot utbjudande till salu av preventivföremål genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande för allmänheten finner jag i likhet med riksdagen, att ehuru genom detsamma långt ifrån vunnits hela det syfte som därmed varit avsett, förbudet dock lagt hinder i vägen för några av de mest anstötliga formerna av dylikt utbjudande. Då stadgandet i fråga sålunda är av ett visst gagn, hemställer jag, att även denna del av momentet lämnas oförändrad.

Vad härefter angår förbudet mot preventivföremåls kringförande till försäljning, delar jag riksdagens av flera av de i ärendet hörda myndigheterna biträdda uppfattning, att detta förbud har en uppgift att fylla. Då vidare, såsom riksdagen jämväl uttalat, lagens straffhot härutinnan i stort sett lett till åsyftat resultat, lärer ett upphävande eller omarbetande av denna del av förevarande stadgande icke böra äga rum.

Beträffande slutligen nu ifrågavarande förfaranden, i vad de hava avseende å föremål, avsedda för otuktigt bruk, torde skäl icke föreligga att föreslå ändring av straffbudet i fråga.

I yttrande över lagändringsförslaget den 10 maj 1926 anförde lagrådet följande:

Vid behandlingen av 1910 års förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen framställdes mot dess antagande principiella betänkligheter. Dessa betänkligheter fingo emellertid vika för det praktiska behov av ytterligare lagstadganden å förevarande område, som ansågs böra tillgodoses. Då det nu ifrågasattes att delvis upphäva de sålunda tillkomna bestämmelserna, synes emellertid läget i viss mån vara ett annat. Även för den, som delar ovan antydda principiella betänkligheter och således icke skulle varit benägen att medverka till tillkomsten av dessa bestämmelser, lärer det ej därför vara självfallet, att stadgandena, då de nu finnas i lagen, böra därur avföras. Bortsett från att ett dylikt växlande av ståndpunkt under loppet av en kortare tid inom lagstiftningen och särskilt å strafflagens område i regel måste verka ogynnsamt å den allmänna rättsuppfattningen, torde praktiskt sett ett upphävande i förevarande fall av de givna bestämmelserna kunna befaras icke helt återföra förhållandena i det läge, som förevar vid bestämmelsernas antagande. Det huvudsakliga motivet för lagändringen är 1910 var önskan att resa hinder mot den propaganda till förmän för användande av s. k. preventiva medel i antikonceptionellt syfte, som vid nämnda tid börjat bedrivas, delvis i synnerligen stötande form. Från förslagets motståndare framställdes bland annat den invändningen, att nämnda propaganda, i den mån den borde göras till föremål för straffrättsligt ingripande, redan vore åtkomlig såsom sårande tukt och sedlighet och därmed hemfallen under 18 kap. 13 § strafflagen enligt dess dåvarande lydelse, motsvarande nuvarande första momentet av paragrafen. Såsom departementschefen erinrat, har också fall förekommit, då sådan propaganda bestraffats med tillämpning av nämnda lagstadgande. Skulle nu andra momentet i den del, varom nu är fråga, upphävas, skulle därav lätt kunna tänkas uppkomma den föreställningen, att lagstiftaren ansett dylikt förfarande icke utom i flagranta fall innebära en sedlighetssårande gärning. Särskilt torde en sådan uppfattning kunna befaras vinna insteg hos allmänheten, något som säkerligen skulle leda till ett förnyande i ohöljda former äv ovan angivna propaganda, vilken under senare år synes hava varit i viss mån stävjad. Att detta icke skulle vara önskvärt och ej heller överensstämma med det nu framställda förslagets syfte, synes uppenbart. Vad som härvidlag bör tillmätas avgörande betydelse torde dock icke så mycket vara faran för nativitetens nedgång som fastmera risken för en ökad osedlighet, särskilt bland ungdomen, hos vilken en föreställning om det ofarliga och betydelselösa i fria och tillfälliga könsförbindelser därigenom lätt kunde vinna större insteg.

Till förmån för den nu föreslagna lagändringen har särskilt åberopats den ställning statsmakterna intagit till frågan om den personliga profylaxen mot könssjukdomar, i det att i 27 § andra stycket av den år 1918 tillkomna lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar intagits stadgande därom att Konungen äger förordna om erforderliga åtgärder för att bland allmänheten sprida kunskap bland annat om medel, som stå till buds för att hindra överförande av venerisk smitta.

Den upplysningsverksamhet, som i detta avseende kommit till stånd, har hittills endast omfattat de desinfekterande medlen. De mekaniskt verkande preventivmedlen hava däremot vid denna upplysningsverksamhet lämnats å sido närmast till följd av tvekan ä läkarhåll, då det nämligen ansetts ovisst, huruvida spridande av kännedom om dessa medel kunde stå överens med föreskrifterna i preventivlagen. Det göres nu gällande, att då sistnämnda medel särskilt med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits i utlandet under världskriget av fackmännen å området, numera allmänt anses såsom det säkraste och mest verksamma skyddsmedlet mot de smittsamma könssjukdomarna, preventivlagen icke vidare bör fä stå hindrande i vägen för allmänhetens upplysning även rörande dylika medel. Det praktiska syftet med nu föreliggande lagförslag kan också sägas vara att bereda säkerhet för att icke en sålunda utsträckt upplysningsverksamhet skulle komma att hemfalla under preventivlagens straffbestämmelse.

Frågan om behövligheten att för omförmälda ändamål vidtaga den nu föreslagna lagändringen är beroende av, huruvida, såsom understundom gjorts gällande, varje till allmänheten riktad upplysningsverksamhet i berörda hänseende måste anses vara av beskaffenhet att åstadkomma »allmän fara för andras förförelse».

Redan vid preventivlagens tillkomst framhölls av dåvarande departementschefen, att med den slutliga valda avfattningen åsyftats att förebygga, att det i lagen stadgade förbudet skulle komma att drabba sådana framställningar rörande de preventiva medlen, som kunde betecknas såsom fullt legitima; i den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken borde hithörande frågor fortfarande få behandlas, och även för andra fall vore måhända ett ovillkorligt förbud mot varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen ej alltid på sin plats. Det krävdes endast, att hithörande ämnen icke behandlades på sådant sätt, att allmän fara för andras förförelse därav uppkommer. I enahanda riktning uttalade sig jämväl lagutskottet vid 1910 års riksdag.

Av de myndigheter, som hörts över riksdagsskrivelsen den 7 mars 1923, har medicinalstyrelsen i förevarande fråga uttalat, att man svårligen kunde i propositionen till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom preventivlagen lägga hinder i vägen vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge. Medicinska fakulteten i Uppsala har förklarat sig icke finna preventivlagen i dess nuvarande avfattning lägga hinder i vägen för en auktoritativ upplysningsverksamhet i fråga om könssjukdomarna och medlen för dessas bekämpande, däri inbegripna sädana medel, som jämväl kunna hava antikonceptionell verkan. Liknande uttalanden hava gjorts av juridiska fakulteten i Uppsala, majoriteten inom juridiska fakulteten i Lund samt Karolinska institutets lärarkollegium. Dä i vissa av dessa yttranden i allt fall förordats en ändring av preventivlagen, har detta skett uteslutande ur synpunkten av det önskvärda däri, att den ä vissa håll förefintliga, om ock i sak ogrundade tvekan rörande lagens rätta tolkning måtte helt undanröjas.

I det medicinalstyrelsens utlåtande bilagda yttrandet av dåvarande medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd hovrättsrådet Anders Renström anförde denne i förevarande ämne bland annat: Därest efter vederbörande prövning av alla på frågan inverkande omständigheter skulle befinnas önskvärt, att det upplysningsarbete, som i 1918 års lag åsyftades, jämväl i större eller mindre utsträckning komme att omfatta de mekaniskt verkande skyddsmedlen mot smitta, syntes det på goda grunder kunna antagas, att en upplysningsverksamhet av den auktoritativa art, varom här vore fråga, skulle kunna så anordnas, att den ej behövde medföra allmän fara för andras förförelse. I den män upplysningsarbetet komme att baseras å föreläsningsverksamhet, komme ju dessa föreläsningar, vartill naturligtvis endast vuxna personer finge tillträde, att hållas av fullt kompetenta och i sin verksamhet av staten kontrollerade personer; och då huvudvikten helt naturligt skulle läggas å undervisningen om könssjukdomarnas natur, deras svårartade följder och stora smittfarlighet, skulle en dylik verksamhet knappast kunna befaras bliva ägnad att befordra sedeslöshet. Vad beträffar eventuella skrifter och flygblad kunde väl även distributionen av dessa anordnas så, att möjligaste garanti vunnes mot att desamma bleve tillgängliga för en alltför omogen och okritisk publik. Vare sig upplysningsarbetet emellertid bedreves muntligt eller genom spridande av skrifter, vore det uppenbarligen av synnerlig vikt, att undervisningen vad innehållet beträffade toge största hänsyn till särskilda lokala förhållanden. Behovet av ingående kunskap om skyddsmedel mot smitta av könssjukdomar vore ju icke tillnärmelsevis detsamma för landsbygden som för orter med talrik och i bostadshänseende sammanträngd befolkning, där frekvensen av könssjukdomar vore ojämförligt större. Att dessa och liknande synpunkter bleve av vederbörande vid upplysningsarbetets ordnande fullt beaktade, vore ju självfallet. Det måste därför antagas, att upplysningsverksamheten i all den utsträckning, som efter vederbörandes beprövande kunde finnas önskvärd för vinnandet av det i 27 § av omförmälda lag åsyftade ändamålet, skulle kunna bedrivas utan att råka i konflikt med bestämmelserna i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

Med sistberörda yttrande må jämföras vad i det i remissprotokollet omförmälda, den 9 mars 1921 av tillkallade sakkunniga avgivna betänkandet anföres rörande åtgärder för spridande av kunskap om medel, som stå till buds för att hindra överförande av venerisk smitta, ävensom skolöverstyrelsens efter samråd med medicinalstyrelsen över samma betänkande avgivna utlåtande.

Den uppfattning rörande preventivlagens ställning i förhållande till en å förevarande område önskvärd upplysningsverksamhet, som i Renströms yttrande kommit till uttryck, delas av lagrådet. En upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig form och med beaktande av de i Renströms yttrande samt i sistberörda betänkande och utlåtande angivna synpunkterna från auktoritativt håll kommer till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, lärer icke kunna anses medföra någon »allmär? fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Med hänsyn till denna lagrådets åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, i enlighet med vad redan ovan framhållits, kan befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen, anser sig lagrådet böra avstyrka vidtagandet av nämnda lagändring.

I det föregående hava endast berörts två förefintliga möjligheter: bibehållande av preventivlagen oförändrad och den lösning av frågan, som innefattas i det remitterade förslaget. Även en tredje möjlighet har ju under förarbetena ifrågasatts, nämligen en sådan omformulering av preventivlagens bestämmelser, att därigenom från lagens tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet har tagit även denna möjlighet under övervägande men funnit hinder ur lagteknisk synpunkt möta för en omformulering i dylik riktning.

Innan detta ärende slutligen prövats av Kungl. Maj:t, hemställdes vid 1927 års riksdag i motioner av herrar Nothin och Sandler (1: 1) samt av herr Engberg (II: 6), att riksdagen måtte antaga det förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen, som framkommit inom justitiedepartementet. Första lagutskottet avstyrkte i yttrande (nr 26) motionerna. Till grund för sin hemställan yttrade utskottet följande:

Utskottet får till en början fästa uppmärksamheten därå, att förevarande lagförslag visserligen utgör resultatet av en inom justitiedepartementet i anledning av riksdagens skrivelse den 7 mars 1923 verkställd utredning men att förslaget, enligt vad utskottet inhämtat, icke varit föremål för Kungl. Maj:ts handläggning, sedan Kungl. Maj:t den 11 december 1925 beslöt inhämta lagrådets yttrande över förslaget. De erinringar, som lagrådet framställt, hava sålunda icke blivit av Kungl. Maj:t prövade, och Kungl. Maj:t har icke tagit slutlig ställning till riksdagens berörda skrivelse.

Syftet med det nu motionsvis framförda lagförslaget anges vara att bereda säkerhet för att en allvarlig och även till formen oantastlig upplysningsverksamhet rörande vissa mekaniskt verkande preventivföremäls betydelse såsom profylaktiskt medel mot de smittsamma könssjukdomarna icke skall falla under preventivlagens straff hot. Rörande lämpligheten att ur denna synpunkt vidtaga ändring i preventivlagen yppade sig vid behandlingen av förutnämnda motioner i ämnet såväl år 1922 som år 1923 olika meningar inom utskottet.

Utskottsmajoriteten framhöll sålunda — efter en erinran, att Konungen enligt 27 § i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar förordnar om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om medel, som stä till buds för att hindra smittas överförande, samt att en förutsättning för denna upplysningsverksamhets bedrivande givelvis vore, att det nu i 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen stadgade förbudet mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lade hinder i vägen för densamma —• bland annat följande: Uppenbart torde vara, att dylikt hinder icke föreläge, därest upplysningsverksamheten avsåge spridande av kunskap rörande vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen icke kunna anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställde sig däremot spörsmålets besvarande, därest fråga vore om vissa mekaniskt verkande medel. Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning, varigenom dylika medel rekommenderades eller anvisning meddelades om sättet för deras begagnande, torde måhända icke under alla förhållanden kunna undgå att enligt ifrågavarande lagrum drabbas av ansvar. Även om denna fara vid en riktig lagtolkning icke skulle föreligga, kunde dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet av en allmännyttig upplysningsverksamhet på detta område. Det hade i sådant avseende från läkarhåll anförts, att straffbestämmelsens förefintlighet och svårigheten att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för avsikt att på olika sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga profylaxen, framkallat tvekan om de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet och därigenom kommit dem att avstå från det tillärnade företaget. Även av detta skäl syntes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel borttoges eller modifierades. Då utskottet sålunda ville bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbisåge utskottet ingalunda, att åtgärder i denna riktning kunde medföra vissa vådor. Något slutgiltigt svar på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om de preventiva medlen och en därav följande ökad användning av desamma inverkade på nativitetens nedgång syntes visserligen icke kunna givas. Men det torde ej kunna förnekas, att från moralisk synpunkt betänkligheter kunde anföras också mot en upplysningsverksamhet av nyssnämnda slag, enär varje offentlig behandling av dessa ömtåliga ämnen givetvis kunde medföra risk för ett undergrävande av den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens befrämjande. Det rätta handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten vore därför en utomordentligt vansklig uppgift, och stora svårigheter mötte, då det gällde att uppdraga gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande och en propaganda av icke önskvärt slag. Enligt utskottets uppfattning, vilken torde överensstämma med den, som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918, borde emellertid dessa betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen i kampen mot könssjukdomarna.

I en av reservationerna uttalades åter följande: Ehuru det redan genom nu ifrågavarande lagbuds avfattning vore tydligt, att av detsamma icke träffades de meddelanden uti förevarande ämne, som icke skedde under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav komme, så skulle nog mången gång vara önskvärt, att jämväl härutöver sådana meddelanden skulle kunna för en större allmänhet straffritt meddelas, som innefattade räd och anvisningar för undvikande av smitta vid könsumgänge. Emellertid vore det säkerligen icke möjligt att lämna dylika räd och anvisningar utan att samtidigt locka fullt friska personer att vid könsumgänge iakttaga sådana försiktighetsmått, att de icke behövde befara den helt naturliga påföljd, som därav eljest kunde uppkomma. Bleve ett sådant förfaringssätt än vanligare än det redan sorgligt nog torde vara, skulle detta komma att hava en synnerligen sorglig påföljd på hela vårt folks moraliska liv, en påföljd som det syntes vara samhällets plikt att söka motverka. Samhällets intresse i detta avseende syntes vara så starkt, att man måste iakttaga detsamma även med den olägenhet, som ovan berörts.

Den i omförmälda reservation intagna ståndpunkten till ifrågavarande spörsmål har vunnit stöd genom lagrådets nu senast avgivna yttrande, däri lagrådet, efter en undersökning rörande preventivlagens ställning till upplysningsverksamheten å förevarande område, uttalar, att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig form och med beaktande av vissa närmare angivna synpunkter från auktoritativt håll kommer till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke lärer kunna anses medföra någon »allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen, men att å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, kan befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen.

Mot utskottets yttrande avgavs reservation av herr Åkerman, som med instämmande av herrar Jacob Larsson, Julin, Lindqvist i Halmstad, Lindley, Karlsson i Vätö och Carlsson i Mölndal hemställde, att förevarande motioner måtte av riksdagen bifallas med motivering att preventivlagen utgjorde ett hinder mot den av 1918 års lagstiftare såsom önskvärd betecknad upplysningsverksamhet angående medlen att förebygga spridande av smittsamma könssjukdomar.

Frågan förföll genom skiljaktiga beslut av riksdagens kamrar.

Den 7 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens förut omnämnda skrivelse den 7 mars 1923 icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Frågan om preventivlagens reformering vid 1929, 1930 och 1933 årens riksdagar.

I motioner vid 1929 års riksdag hemställde fröken Hesselgren (1: 103) samt fru Nordgren och fru Östlund (11: 203) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville i folkhälsans intresse föranstalta om en förutsättningslös och allsidig utredning i vad mån en revision av bland annat 18 kap. 13 § strafflagen vore påkallad. Som motivering härför hänvisades till motion i första kammaren av fröken Hesselgren (nr 102), i vilken hemställts att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära, att Kungl. Maj:t skulle förordna om lämplig upplysningsverksamhet samt bringa den i 1921 års sakkunnigbetänkande föreslagna planen härför till utförande.

I utlåtande (nr 16) hemställde första lagutskottet, att motionerna såvitt avsåge förevarande fråga icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Till grund för sin hemställan yttrade utskottet:

Motionärerna hava hemställt om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville i folkhälsans intresse föranstalta en förutsättningslös och allsidig utredning, i vad mån en revision av preventivlagen kan anses vara av behovet påkallad. Såsom här ovan utförligt framhållits, har nyligen i anledning av riksdagens skrivelse den 7 mars 1923 en ingående utredning i detta ämne verkställts, varjämte ett ändringsförslag utarbetats och granskats av lagrådet. Nämnda utredning avsåg i främsta rummet att undanröja det hinder, som preventivlagen möjligen kunde anses utgöra mot förverkligandet av den i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar stadgade upplysningsverksamheten rörande medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande. I sitt utlåtande över lagförslaget har lagrådet emellertid anfört, att en dylik upplysningsverksamhet under vissa närmare angivna förutsättningar icke kommer i strid med preventivlagen. Kungl. Maj:t har därefter den 7 december 1928 funnit riksdagens nyssberörda skrivelse icke skola till vidare åtgärd föranleda. Vid nu nämnda förhållanden torde någon tvekan ej längre behöva rada därom, att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt upplysningsverksamhet kan anordnas jämväl rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna. I vad motionerna avse en ändring av preventivlagen för åstadkommande av en sådan upplysningsverksamhet finner utskottet följaktligen någon åtgärd icke nödig. Och till den del motionerna må åsyfta ändring av preventivlagen i övrigt, synas några skäl härför icke föreligga.

Vid utskottets yttrande fanns fogad reservation av herr Åkerman, som, med instämmande av herrar Norling, Julin, Teodor, Lindqvist i Halmstad och Lindley samt fru östlund, hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville till nästa ärs riksdag framlägga proposition om den ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, som vid 1927 ärs riksdag motionsvis föreslagits.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag hemställde herr Spångberg (11:348) att riksdagen måtte besluta, att andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen skulle utgå. Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 11) över motionen, att denna måtte avslås. Till grund för sin hemställan anförde utskottet bland annat:

Numera måste emellertid spörsmålet om upphävande eller förändring av preventivlagen sägas hava kommit i ett annat läge. Nyssnämnda lagförslag av år 1925 innebar just den ändringen av ifrågavarande lagrum, att de däri stadgade förbuden mot försök att förleda till användande av preventivmedel och mot meddelande av anvisning om sättet för deras användande borttagits. Vid förslagets granskning anförde emellertid lagrådet, såsom av dess ovan intagna utlåtande den 10 mars 1926 närmare framgår, att enligt lagrådets mening en upplysningsverksamhet av det slag, varom fråga var, icke stode i strid med ifrågavarande förbud i preventivlagen. Lagrådet avstyrkte fördenskull den föreslagna lagändringen. Sedermera har ärendet avskrivits från vidare behandling hos Kungl. Maj:t.

Genom den prövning, som sålunda nyligen ägnats frågan om upphävande eller ändring av preventivlagen, finner utskottet de förut uttalade farhågorna, att lagens bestämmelser skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet uti hithörande ämnen, icke längre vara berättigade. Genom lagrådets uttalande och Kungl. Maj:ts åtgärd att avskriva ärendet från vidare behandling måste tvärtom numera anses uppenbart, att den upplysningsverksamhet, vars berättigande man velat säkerställa, kan i önskvärd utsträckning äga rum utan att därigenom preventivlagens bestämmelser trädas för nära, en uppfattning, som också riksdagen givit uttryck åt genom godkännandet av utskottets förlidet år avgivna utlåtande i ämnet.

Mot utskottets beslut reserverade sig herr Åkerman, som, med instämmande av herrar Julin, Teodor och Lindley, hemställde att riksdagen måtte antaga 1925 års lagförslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

År 1933 hemställde i motioner herrar Nerman (I: 11) och Holmgren (I: 187) att riksdagen måtte besluta upphävandet av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen. I motiveringen till den sistnämnda motionen anförde motionären såsom sin uppfattning, att frågan om de preventiva medlen såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar — den sida som vid preventivlagens förutvarande diskussion stått i förgrunden — vore av underordnad betydelse. Den väsentligaste invändningen mot preventivlagen vore, enligt motionären, att den förhindrade en födelsebegränsning, som på sociala, rasbiologiska och psykologiska grunder måste anses berättigad. Motionären anförde i detta sammanhang bland annat:

Begränsning av barnantalet kan åstadkommas på två sätt, antingen genom att könsumgänge ej äger rum eller genom att det sker på sådant sätt att befruktning icke följer.

Den första utvägen, den sexuella avhållsamheten, kan man rekommendera ungdomen intill en viss gräns. Denna gräns är individuell och får ej sättas för högt. Den sexuella avhållsamheten är icke i och för sig önskvärd, eftersom den är emot naturen. Det är tvärtom önskligt, att ungdomen tillräckligt tidigt får ingå allvarliga, av kärlek dikterade förbindelser med det andra könet. Den skyddas därigenom från många risker för snedvriden utveckling i olika avseenden och vad beträffar den manliga ungdomen särskilt även från att råka in i den moraliska och kroppsliga pesthärd, som prostitutionen utgör.

Men skola tidiga sexuella förbindelser kunna ingås, är därför en självklar förutsättning, att åtgärder, som hindra befruktning, användas.

Icke heller längre fram i äktenskapet är det önskligt, att begränsningen i barnantalet åstadkommes genom sexuell avhållsamhet. Den sexuella avhållsamheten medför kanske icke någon skada för kroppen i inskränkt mening, men för de flesta människor psykisk otillfredsställelse och psykiska lidanden av mycket allvarlig art. Naturen har nu en gång skapat människorna av två kön, som till varandra känna en oemotståndlig dragning. I det innerliga sexuella förhållandet mellan dessa båda ligger livslyckan till så väsentlig del, att det är en mycket betänklig sak att av fruktan för barn avhålla sig från kärlekens naturliga yttringar.

Dock lider det intet tvivel att mer eller mindre fullständig avhållsamhet från sexuellt umgänge inom äktenskapet av fruktan för barn är ytterst vanlig i vårt land. Den är orsaken till mängder av söndertrasade äktenskap, mängder av sollösa, trista levnadsöden.

Varför praktiseras då avhållsamhet i äktenskapet i stället för umgänge med skydd av lämpliga befruktningshindrande åtgärder? Många sakna kännedom om lämpliga preventiva åtgärder eller medel. De veta ej hur man skall skaffa sig sådan kännedom eller skämmas för att söka informationer i dessa ämnen.

I en mängd andra äktenskap utövas umgänget under preventiva åtgärder, men av sådan art att de skada vederbörandes nervsystem och skapa irritation och otillfredsställelse hos båda parterna.

På grund av den stora omfattning, som de olyckliga verkningarna av den bristande kunskapen i dessa ämnen har, är en organiserad upplysningsverksamhet trängande av behovet påkallad. Viktigt är tydligen, att en dylik upplysningsverksamhet tränger fram till de kretsar av befolkningen, där minskningen i nativiteten är ett särskilt statsintresse.

– – –

För rasförbättring finns intet annat sätt än att de mindervärdiga befolkningselementens barnproduktion minskas.

För att giva det uppväxande släktet de bästa möjligheter till utveckling i gynnsam riktning krävs ävenledes begränsning av barnantalet. Särskilt är detta viktigt för de fattigare klasserna.

Begränsning av barnantalet kan icke i nämnvärd grad ernås genom sexuell avhållsamhet. Den enda vägen att ernå begränsning av barnantalet är i stort sett bruket av lämpliga preventiva medel.

Utan bruket av preventiva medel är det dessutom på grund av ekonomiska skäl i de allra flesta fall icke möjligt för unga människor att ingå förbindelser, vilket för deras harmoniska och lyckliga utveckling är av utomordentlig vikt.

Av det föregående framgår, att jag för min del måste anse en omfattande upplysningsverksamhet angående lämpligt sätt att förebygga havandeskap vara för samhället av utomordentlig vikt och oumbärlig.

En sådan upplysningsverksamhet är enligt det föregående i första rummet nödig i kretsar med kriminella tendenser och anlag, i kretsar, som hava i andra avseenden för samhället mindre önskvärda anlag,

t. ex. vissa sjukdomsanlag, samt slutligen i de stora lager av befolkningen, vars svaga ekonomi omöjliggör att eljest knyta allvarliga, på kärlek grundade och sålunda sedliga förbindelser.

Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 17) över motionerna följande:

Såsom utskottet år 1930 anfört, kan utskottet icke finna, att preventivlagens bestämmelser lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet uti hithörande ämnen. Vid sådant förhållande saknar utskottet anledning bemöta vissa i herr Holmgrens motion framförda synpunkter angående önskvärdheten av preventivmedels användning till undvikande av barnalstring.

På grund härav hemställde utskottet att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Mot utskottets hemställan anfördes reservation av herr Åkerman, som, med instämmande av herrar Petrén, Lindqvist, Sjögren, Olsson i Mellerud och Johnsson i Kalmar, hemställde att riksdagen mätte antaga 1925 års lagförslag.

Genom skiljaktiga beslut i kamrarna förföll frågan.

Vissa kvinnoföreningars initiativ och medicinalstyrelsens utredning av år 1934. Till Kungl. Maj:t inkommo två framställningar, den ena den 14 januari 1933 från verkställande utskottet av Svenska Kvinnors Vänsterförbund och den andra den 25 i samma månad från Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund och Stockholms Fackliga Centralorganisations Kvinnosektion, vilka framställningar bland annat avsågo fosterfördrivningsfrågan och preventivlagen. Den 3 mars 1933 remitterades dessa framställningar till medicinalstyrelsen med anmodan att däröver avgiva utlåtanden i samband med att styrelsen avlämnade resultatet av en inom styrelsen pågående utredning angående förekomsten av aborter samt det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Den 3 mars 1933 förordnade Kungl. Maj:t att professorn Ragnar Bergendal, som den 16 december 1932 tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens område, skulle stå till medicinalstyrelsens förfogande för det samråd, vartill styrelsen kunde finna anledning vid behandlingen inom styrelsen av de frågor, rörande vilka styrelsens utlåtande infordrats.

I en den 26 januari 1934 till Kungl. Maj:t avgiven skrivelse med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen upplyste medicinalstyrelsen, att styrelsen, ansåge för närvarande åtskilliga svårigheter möta att närmare bestämma tidpunkten för slutförandet av den pågående abortutredningen. Denna omständighet föranledde styrelsen att upptaga preventivlagen till särskild behandling, under det att övriga med remisserna sammanhängande frågor komme att handläggas i samband med styrelsens blivande yttrande i fosterfördrivningsfrågan, något som styrelsen ansåge kunna ske utan olägenhet.

Beträffande preventivlagen anförde styrelsen i sin skrivelse följande:

Styrelsen har dels den 4 maj 1910, dels ock den 14 november 1923 avgivit underdåniga utlåtanden rörande preventivlagen. I det förstnämnda utlåtandet uttalade styrelsen den åsikten att de s. k. preventiva medlens roll såsom skydd mot smittsamma könssjukdomar icke vore av den betydelse, att hänsynen därtill borde ställa sig hindrande i vägen för stiftande av den lag, det till styrelsen då remitterade forslaget åsyftade.

I sitt yttrande av år 1923 företrädde styrelsen visserligen den uppfattningen att man svårligen kunde i propositionen till 1910 års riksdag, i utskottsutlåtanden eller riksdagsdebatter finna någon avsikt att genom preventivlagen lägga hinder i vägen, vare sig för den medicinska undervisningen i ämnet eller för det allmänna upplysningsarbetet beträffande könssjukdomarnas smittfarlighet och sätten att förekomma smittöverföring genom könsumgänge. Styrelsen förordade dock — därest preyentivlagen kunde anses lägga hinder i vägen för ett fullt utnyttjande av den medicinska vetenskapens nuvarande profylaktiska möjligheter, däri inbegripna föremål, vilka jämväl kunde hava antikonceptionell verkan — en omarbetning av lagrummet i syfte att undanröja denna olägenhet.

Styrelsen åsyftade därvid ökade möjligheter att bekämpa de smittsamma könssjukdomarna genom användandet av de i preventivlagen avsedda föremålen, vilka möjligheter kunde ordnas genom tillämpandet av erfarenheterna från världskriget i förening med ett metodiskt bedrivet upplysningsarbete av den art som åsyftas i 27 § av könslagen.

Sedan styrelsens utlåtande av år 1923 avgivits, hava mycket vägande uttalanden gjorts i den riktningen, att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken i allvarlig och värdig form från auktoritativt håll kommer till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, icke lärer kunna anses medföra »allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Denna ur utdrag av lagrådets protokoll den 10 maj 1926 återgivna uppfattning (jfr bil. 2 till första lagutskottets uti. nr 26 vid 1927 års riksdag) har delats av 1927 års och även vissa efterföljande riksdagars första lagutskott (åren 1929, 1930 samt 1933). Det oaktat, förefinnes dock i läkarkretsar en tämligen utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen mot könssjukdomarna är förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta förhållande har yttrat sig bland annat däri att — såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom — läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Ett mycket belysande exempel på det osäkerhetstillstånd som i berörda avseende råder bland läkare, må här meddelas. Då styrelsen förlidet år fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter, som jämlikt 8 § av könslagen skola av läkare överlämnas till de könssjuka och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel — s. k. preservativ — intogos i nämnda föreskrifter.

Under nuvarande förhållanden har tillståndet blivit sådant, att upplysningsverksamheten på området — i stort sett — utövas av fabrikanter och försäljare genom reklamblad, råd, anvisningar och dylikt, vilka medfölja preservativen, som i stor utsträckning försäljas mot postförskott eller i en helt säkert vida förgrenad och i många former arbetande smyghandel: ett sakernas tillstånd som står i bjärt motsättning till det som lagstiftaren för visso avsett och förväntat. Betänker man detta och ser det senast anförda mot bakgrunden av de ringa antal överträdelser av preventivlagen, som åtalats, vilket torde belöpa sig till omkring 10 per år, måste man fråga sig, huruvida lagrummet i det stora hela haft någon annan påtaglig effekt än, att detsamma lagt hinder i vägen för en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet, vilken är den enda faktor, som är mäktig att ställa denna specialfråga — den personliga profylaxen — i dess rätta sammanhang och att giva densamma den belysning, som erfordras med hänsyn till den individuella och sociala hygienens intressen.

Styrelsen måste finna det utgöra en påtaglig och från hälsovårdens synpunkt sett beklaglig inkonsekvens att på samma gång som statsmakterna stadfäste principen fri läkare- och sjukhusvård samt behandlingsskyldighet för könssjuka i smittsamt skede icke sådana mått och steg träffats, som vore ägnade att vederhäftigt och strängt sakligt upplysa om de verksammaste medlen mot överförande av smitta vid könsumgänge och härigenom kraftigt bidraga till att förebygga dessa sjukdomars spridning, något som torde hava avsetts med ovan omförmälda stadgande i könslagen. Det skulle för visso hava ur hälsovårdssynpunkt varit till stort gagn om samtidigt med tillkomsten av nyssnämnda lag en revision av preventivlagen ägt rum. Den omständigheten att så icke skett har otvivelaktigt bidragit till att nyssnämnda stadgande, i könslagen icke fått åsyftad verkan.

Styrelsen anser sig böra understryka betydelsen av nyssberörda förhållanden, alldenstund de smittsamma könssjukdomarna äga en stor social betydelse, icke blott genom sitt stora antal sjukdomsfall utan även genom de allvarliga menliga följder, desamma ofta hava för individen. Vad först beträffar de smittsamma könssjukdomarnas förekomst här i landet får styrelsen hänvisa till bilagda sammanställning. För att ställa sifferuppgifterna beträffande dessa sjukdomars förekomst åren 1922—1933 i jämförelse med någon annan stor sjukdomsgrupps frekvenssiffror, har styrelsen i sammanställningen uppfört antalet under motsvarande år förekommande smittsamma sjukdomar, för vilka anmälningsplikt föreligger jämlikt 2 § av gällande epidemilag. Såsom de i sammanställningen anförda uppgifterna utvisa överstiga under en följd av år de smittsamma könssjukdomarna icke obetydligt de nyssnämnda sjukdomarna i fråga om antalet sjukdomsfall. Beträffande de förra kan man konstatera vissa växlingar. Särskilt erbjuder det sist förflutna året en gynnsam siffra. I detta avseende äro åren 1923 och 1924 i det närmaste likställda med år 1933. Uppgången i sjukdomsfrekvensen efter förstnämnda båda år torde emellertid böra utgöra en varning mot att av de ljusare förhållandena år 1933 draga några slutsatser angående utsikterna till en fortsatt nedgång i könssjukdomarnas frekvens och därmed en bestående förbättring. Flera faktorer inverka säkerligen på växlingarna i sjukdomsfrekvensen, och styrelsen vill härvid framhålla, att forskare på området ansett den allmänna ekonomiska situationens skiftningar inverka på denna frekvens. Styrelsen har ett allmänt intryck av att de åtgärder, som i kraft av könslagen hittills vidtagits, icke kunna åstadkomma större effekt med nuvarande behandlingsmetoder och att vi med hänsyn till dessa omständigheter kommit så att säga i ett jämviktsläge i fråga om behandlingsmöjligheterna för nämnda sjukdomar.

Det är visserligen sant, att den hittills mest fruktade av ifrågavarande sjukdomar — syfilis — med väsentligt större framgång behandlas nu för tiden än tidigare. Det må dock erinras om att för kort tid förflutit efter det de nutida behandlingsmetoderna börjat allmänt tillämpas för att man skall kunna draga några bestämda slutsatser rörande dessa behandlingsmetoders betydelse för förebyggande av de senare, ofta så ödesdigra yttringarna av denna sjukdom, bland vilka må nämnas tidig åderförkalkning samt sjukdomar i det centrala nervsystemet (paralysis generalis, tabes dorsalis m. fl.). Det hinder, som en syfilitisk infektion reser mot inträdande i äktenskap under åren närmast efter smittans förvärvande må i detta sammanhang förtjäna att uppmärksammas. Likaså att sjukdomen ifråga anses kunna medföra vissa ur ärftlighetssynpunkt betydelsefulla skador. Vad den till spridningen största sjukdomen, gonorrén (dröppeln) beträffar, hava tyvärr icke behandlingsmetoderna under senare år utvecklats i en med den antisyfilitiska terapien jämförlig grad. De allvarliga följderna av denna sjukdom, inflammationer i kvinnans bäckenorgan, ofta ledande till mångåriga lidanden och sterilitet, svåra ögoninflammationer hos nyfödda, understundom ledande till blindhet, samt inflammationer i de sädesbildande och sädesförande organen hos mannen (epididymitis, prostatitis), vilka, om de bliva dubbelsidiga, kunna leda till sterilitet.

Styrelsen anser det icke behövligt att närmare ingå på frågan om följdsjukdomarna till de nämnda sjukdomarna. Ämnet har så ofta förekommit vid överläggningar och debatter om preventivlagen att det torde vara väl känt.

Den omständighet, som närmast föranleder styrelsen att hemställa om ändring i preventivlagen, är de mekaniskt verkande medlens av fackmän allmänt erkända företräde framför de kemiska, desinfekterande, vilka icke avses i gällande lagstiftning. Stadfäst blev erfarenheten om detta företräde under världskriget. Någon ändring i denna uppfattning har, såvitt för styrelsen är känt, icke sedermera förekommit bland framstående fackmän. Till belysande av de förhandenvarande åsikterna rörande denna fråga må här nedan några helt korta citat lämnas:

Prof. Dr A. Buschke, Berlin 1932. »Som individuellt profylaktikum emot alla könssjukdomar är kondomen vida överlägsen alla kemiska medel. Förutsatt att den icke brister, erbjuder den ett nästan absolut skydd mot gonorré, under det att överförandet av syfilis naturligtvis icke så säkert förhindras genom användandet av kondom.»

Prof. Dr A. Grotjahn, Berlin 1926. »Å andra sidan hava vi i kondomen det enda tillförlitliga medlet mot infektion med könssjukdomar. Det är intet tvivel underkastat att könssjukdomarnas fruktansvärda gissel skulle vara fullkomligt försvunnet inom några årtionden om varje samlag, som icke skall tjäna till alstrandet av avkomma, företogs med användande av kondom.»

Docent Dr H. Hecht, Prag 1927. »Kondomen är det kanske mest utbredda och i vissa avseenden också det säkraste skyddsmedlet, i synnerhet för kvinnor. En stor fördel är, att den är förhållandevis enkel att använda, icke alltför dyr och tämligen pålitlig. Den skyddar också samtidigt mot alla könssjukdomarna, vilket man icke kan påstå om talrika andra skyddsmedel.»

Venereal profylaxis in the services, Reported by the Surgeon Commander, London 1931. »Författaren anser det sätt, på vilket profylaxen tidigare genomförts inom engelska marinen vara otillfredsställande. De kemiska medel, som hittills kommit till användning, äro redan genom lång lagring mer eller mindre obrukbara och användas dessutom många gånger icke på ett riktigt sätt eller också för sent. Skall man överhuvud taget använda kemiska medel, av vilka de, som innehålla tvålhaltiga ämnen äro de verksammaste, så måste en i alla tekniska detaljer uttömmande bruksanvisning bifogas. Numera, liksom förr, är dock kondomen det säkraste skydd, som man kan erhålla och vars utdelning till manskapet därför anbefallts.»

Prof. Dr H. Haxthausen, Köpenhamn, 1930. »Kondomen giver det säkraste skyddet: de kemiska medlen äro endast användbara för mannen. För den manliga gonorrén är den kemiska profylaktiska behandlingen nästan alltid pålitlig; misslyckas den, skadar den dock icke.»

Det anförda må vara tillräckligt såsom stöd för den även av styrelsen företrädda uppfattningen, att den s. k. kondomen — ett sådant »föremål», som avses i lagen

— kan sägas vara det bästa hittills kända medlet mot överförande av smittsam könssjukdom vid könsumgänge. Då densamma sålunda måste betecknas såsom ett betydelsefullt medel mot utbredningen av för folkhälsan mycket skadliga sjukdomar, anser styrelsen skäl föreligga för att kondomen borde göras till apoteksvara.

Styrelsen anser sig emellertid icke kunna förorda, att ifrågavarande artikel monopoliseras för apoteken, utan har tänkt sig, att särskilda föreskrifter borde utfärdas, att vad i apoteksvarustadgan är föreskrivet rörande i dess bilaga III upptagna varor skall gälla ifrågavarande preservativ, att detsamma skall tillhandahållas å apoteksinrättningarna i riket, och att pris å preservativet skall införas i medicinaltaxan. Härigenom vunnes två fördelar: den ena, att styrelsen kunde bestämma pris och kvalitet å preservativ, som komme att saluföras å apoteksinrättningarna, och den andra, att styrelsen kunde utöva kontroll i nämnda hänseende över de preservativ, som komme att försäljas i fria handeln. En sådan anordning vore fördelaktig även på så sätt, att en av styrelsen reglerad prissättning i icke ringa mån skulle kunna medföra en sänkning av nu i allmänhet tillämpade priser och därigenom begränsa en icke önskvärd reklam och även i viss grad stävja den nu pågående smyghandeln.

Det som främst torde kunna föranleda betänkligheter mot styrelsens förslag är att preservativet i fråga är verksamt icke blott som skydd mot smitta utan även antikonceptionellt. Styrelsen kan självfallet icke lämna de betänkligheter, som av denna anledning uppkomma, obeaktade. Den damm, som lagstadgandet avsett att bygga mot antikonceptionella medel och förfaranden, har förvisso varit av ringa, om ens någon betydelse — åtminstone under de sista tio åren av preventivlagens tillvaro. Det vore enligt styrelsens förmenande en felsyn att utgå från att vetskapen om föremål av den art, som avses i preventivlagen, och om deras användning samt tillgången på sådana skulle i nämnvärd grad minska användningen av antikonceptionella medel eller vidtagandet av andra åtgärder för förebyggande av konception. Den nutida läkemedelsindustrien har under senare år tillverkat och utsläppt i handeln ett flertal antikonceptionellt verkande preparat, vilka torde vara väl kända för den breda allmänheten. Det torde icke med större fog kunna hävdas, att förhandenvaron av de antikonceptionella medlen, oavsett av vad art de vara må, i väsentlig mån bär skulden till den sjunkande nativiteten i landet. Här göra sig säkerligen flera andra faktorer gällande såsom: mera komplicerade och försvårade sociala förhållanden än tidigare, starka förändringar i livsåskådningen och samhällssyn hos stora folklager o. s. v. Men även om tillgången på antikonceptionella »föremål» i och för sig till en viss grad har betydelse för en minskad folkökning finner styrelsen, från sin ståndpunkt, den vinst, dessa medel onekligen utgöra för en förbättrad sexuell hygien genom sin förebyggande verkan mot könssjukdom, vida överväga den fara de ur samhällssynpunkt kunna medföra såsom antikonceptionella. Styrelsen har anledning göra dessa uttalanden på den grund att medlen i fråga självfallet hava sin ojämförligt största betydelse som smittskydd vid de tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelserna och att en tillräckligt både stor och sorglig erfarenhet föreligger i det hänseendet att tillvaron av ett stort antal individer, som tillkommit genom dylika förbindelser, utgjort och utgöra en tung börda för samhället och ofta nog även för dessa individer själva.

Det är uppenbart att med den formulering, styrelsen här nedan framlägger för ifrågavarande lagrum, upplysningsverksamheten lämnas fri, såvida framställningen icke sårar tukt och sedlighet. Styrelsen skulle för sin del gärna sett, att bestämmelser kunna åstadkommas, vilka vore ägnade att trygga en lojal, ansvarskännande och sakkunnig upplysningsverksamhet, och har styrelsen härvid uppmärksammat den statligt understödda föreläsningsverksamheten. Denna tankegång är ingalunda ny. Den har framförts i »Betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m., avgivet av för ändamålet inom Kungl. Civildepartementet den 25 oktober 1918 tillkallade sakkunniga den 9 mars 1921.» Lagrådet har i ovan åberopade yttrande av år 1926 bland annat anfört: »Även en tredje möjlighet har ju under förarbetena ifrågasatts, nämligen en sådan omformulering av preventivlagens bestämmelser, att därigenom från lagens tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt 27 § i 1918 års lag anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet har tagit även denna möjlighet under övervägande men funnit hinder ur lagteknisk synpunkt möta för en omformulering i dylik riktning.» Av detta och även av andra skäl har styrelsen avstått från att föreslå ett bindande av upplysningsverksamheten genom nya bestämmelser.

Styrelsen har, såsom framgår av närslutna underdåniga skrivelse, som samtidigt med denna skrivelse ingives till ecklesiastikdepartementet, uttalat sig för att ämnet sexualhygien, häri inbegripet könssjukdomarna och deras bekämpande, snarast måtte bliva föremål för undervisning i landets skolor i väsentligt vidare omfattning än vad nu är fallet. Skedde så, bortfölle efter en övergångstid behovet av en elementär upplysningsverksamhet i detta ämne utanför skolorna. Föreläsningar i ämnet kunde läggas på ett bredare plan med inriktning på sexualhygienens stora etiska och sociala problem. Undanröjdes varje tvivel om att en tukt och sedlighet icke sårande upplysningsverksamhet vore förenlig med lagrummets anda och bokstav, har styrelsen all anledning antaga att sammanslutningar av läkare skulle ställa sig beredda att anvisa väl skickade föreläsare såväl för offentlig föreläsningsverksamhet som för enskilda sammanslutningar.

Under sådana förhållanden komme enligt styrelsens förmenande undermåliga föreläsare efter hand och förmodligen ganska snart att förlora sin publik; och kunde det då förväntas att jämväl den fria, både offentliga och av enskilda sammanslutningar bedrivna föreläsningsverksamheten utövades så, att det avsedda målet — att fostra en i sedligt avseende högtstående och ansvarskännande ungdom — nåddes.

Om styrelsen sålunda är av den bestämda uppfattningen att ifrågavarande lagrum bör omarbetas så att detsamma ej, såsom hittills faktiskt varit förhållandet, verkar som ett hinder för en ansvarsfull upplysningsverksamhet angående ifrågavarande medels betydelse såsom skydd mot de smittsamma könssjukdomarna anser styrelsen däremot de i samma lagrum intagna bestämmelserna böra bibehållas, vilka kunna innebära förhindrande av en försäljningsverksamhet, avseende spridning av ifrågavarande medel ur synpunkter, som icke äro av hygienisk utan allenast kommersiell natur. Man synes nämligen icke böra helt avhända sig möjligheten att, om så skulle erfordras, på ett lämpligt sätt begränsa en av enskild vinningslystnad beroende propaganda för dylika medel. En sådan propaganda skulle ur samhällelig synpunkt sakna berättigande om statsmakterna — såsom styrelsen i det föregående utvecklat — vidtoge erforderliga åtgärder för dels en förbättrad sexualhygienisk upplysning dels ock tillhandahållande av preventiva medel genom desammas inordnande bland sådana varor, som skola försäljas på apoteksinrättningarna.

Genom bortskärandet av de delar av andra momentet i 18 kap. 13 § strafflagen, vilkas fortsatta giltighet styrelsen av ovan angivna skäl finner olämplig, som numera knappast torde uppbäras av en allmän rättsuppfattning, och vilkas tillvaro får antagas hava medfört en bristande energi från åklagarmaktens sida vid tillämpning även av övriga delar av lagrummet, skulle man kanske kunna hoppas, att en ändring till det bättre skulle i sistnämnda delar låta sig åvägabringas.

Slutligen får styrelsen föreslå en redaktionell ändring av bestämmelserna i 18 kap. 13 § strafflagen, i det styrelsen ifrågasätter, att de i andra momentet i nämnda paragraf upptagna bestämmelserna om »föremål, som äro avsedda för otuktigt bruk», överflyttas till första momentet av samma paragraf. Därigenom skulle enligt styrelsens förmenande åstadkommas en för nutida medicinsk biologisk uppfattning synnerligen önskvärd åtskillnad mellan dessa »föremål», å ena, samt de såsom profylaktiska medel mot de smittsamma könssjukdomarna betydelsefulla mekaniskt verkande preventiven å andra sidan.

Under åberopande av det sålunda anförda har medicinalstyrelsen föreslagit att 18 kap. 13 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar, eller föremål avsett för otuktigt bruk, eller utställer eller förevisar någon offentligen sådant föremål; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett till att förebygga följder av könsumgänge; eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; varde, ända att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

I den slutliga handläggningen inom medicinalstyrelsen av detta ärende deltogo generaldirektören Hellström, medicinalråden Eden och Herrlin, byråcheferna von Dardel och Matérn, medicinalrådet Byttner och överläkaren K. Marcus, varjämte professorn Bergendal biträdde vid ärendets handläggning.

Mot medicinalstyrelsens beslut i ärendet anmälde medicinalrådet Herrlin skiljaktig mening och uttalade därvid att spörsmålet om lagstiftning rörande de uteslutande antikonceptionellt verkande preventivmedlen enligt hans mening borde prövas i samband med ifrågasatt revision av lagbestämmelserna om fosterfördrivning samt ifrågasatte lämpligheten av att bibehålla förbud mot att i skrift eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuda preventivmedel.

Frågan om preventivlagens reformering vid 1934 års riksdag. Den 28 februari 1934 avgav Kungl. Maj:t proposition (nr 188) till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen, av följande lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som sårar tukt eller sedlighet, eller föremål som är avsett för otuktigt bruk; straffes med böter eller fängelse. Lag samme vare, om man genom annan gärning sårar tukt eller sedlighet så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett att förebygga följder av könsumgänge, eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning kringför dylika föremål; varde, ända att gärningen ej är sådan som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.

Detta förslag var likalydande med det lagförslag som är 1925 hade uppgjorts inom justitidepartementet och sedermera vid upprepade tillfällen motionsvis framförts med undantag därav att förbudet mot föremål, som är avsett för otuktigt bruk, överflyttats till paragrafens första moment.

Över ovannämnda inom justitiedepartementet upprättade, sedermera som proposition framlagda lagförslag hade lagrådet den 26 februari 1934 avgivit yttrande. I detta hade regeringsrådet Aschan samt justitieråden Grefberg och Forssman förenat sig om följande uttalande:

Redan vid tillkomsten av den bestämmelse, vars upphävande nu föreslås, anförde dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet den 20 maj 1910 bland annat, att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen borde förbjudas, a 11 i den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken hithörande frågor fortfarande borde få behandlas, att även för andra fall ett ovillkorligt förbud måhända ej alltid vore på sin plats, samt att han, för att förebygga att förbudet komme att drabba vad han ville benämna fullt legitima framställningar i ämnet, hade tänkt sig bestämmelsens avfattning lämpligen kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag bleve underkastade förbud endast om de skedde »under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer». Dessa ord inflöto också i lagstadgandet och återfinnas alltjämt däri. När år 1926 en lagändring föreslogs av enahanda innebörd som den nu förevarande, har lagrådet i sitt i remissprotokollet omförmälda utlåtande den 10 maj 1926 — som det vill synas på goda grunder — uttalat att en upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken, i allvarlig och värdig form och med beaktande av vissa i utlåtandet närmare angivna synpunkter, från auktoritativt håll komme till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar icke torde kunna anses medföra »någon allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen; med hänsyn till denna lagrådets åsikt och då å andra sidan den föreslagna lagändringen, såsom lämnande fältet öppet även för en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område, kunde befaras medföra risk för sedeslöshetens befrämjande särskilt bland ungdomen, ansåge sig lagrådet böra avstyrka lagändringen. Slutligen har riksdagens första lagutskott i utlåtanden i ämnet åren 1927, 1929 och 1930 samt så nyligen som år 1933 avstyrkt förslag, åsyftande bland annat sådan lagändring varom nu är fråga, under uttalande att någon tvekan ej längre kunde behöva råda därom att utan hinder av preventivlagen en vidsträckt upplysningsverksamhet kunde anordnas jämväl rörande de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i kampen mot könssjukdomarna.

Vad sålunda förekommit lärer oförtydbart utmärka att farhågorna för att preventivlagen skulle lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen icke äro berättigade. Det är vid sådant förhållande ägnat att förvåna att, såsom i ärendet upplyses vara händelsen, preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattas såsom ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet. För undanröjande av denna missuppfattning kan emellertid den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.

Utöver vikten av en ansvarsfull och på fackkunskap grundad offentlig upplysningsverksamhet på området har något annat skäl för lagändringen ej åberopats än nödvändigheten av att undanröja förut berörda ovisshet om bestämmelsens rätta innebörd. Då efter vad förut anförts någon sådan ovisshet icke behöver föreligga samt man svårligen kan överblicka, vilka konsekvenser lagändringen skulle få — i vilket hänseende man måste räkna med att icke önskvärda följder kunna inställa sig — föranlåtas vi att avstyrka vidtagandet av densamma.

Justitierådet Eklund hade däremot uttalat:

Jag delar den uppfattning, ät vilken tre ledamöter av lagrådet givit uttryck i sitt i remissprotokollet återgivna yttrande över 1910 års förslag till lagstiftning i ämnet, och lämnar därför nu föreliggande förslag utan anmärkning.

I samband med 1934 års proposition väcktes ett antal motioner, i första kammaren av herr Nerman m. fl. (1: 138) och i andra kammaren av herr Flyg m. fl. (II: 457), av herr Pehrsson i Göteborg (II: 558) och av herr Olsson i Staxäng m. fl. (II: 564).

I motionerna I: 138 och II: 457 yrkades, att riksdagen måtte antaga förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen i enlighet med 1925 års förslag.

I motionen II: 558 hemställdes, att riksdagen ville besluta att i 18 kap. 13 § strafflagen måtte införas bestämmelse om att föremål, som är avsett att förebygga följderna av könsumgänge, må försäljas endast å apotek mot läkares recept.

I motionen II: 564 hemställdes, att den i propositionen föreslagna lagändringen måtte avslås.

Riksdagens första lagutskott anförde i avgivet utlåtande (nr 47) över propositionen och motionerna:

Till stöd för de talrika förslag om upphävande eller ändring av den s. k. preventivlagen, som varit föremål för riksdagens prövning, har i främsta rummet framhållits preventivmedlens betydelse särskilt för könssjukdomarnas bekämpande. Därvid har gjorts gällande att lagen lade hinder i vägen för även en lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen. Förevarande proposition är närmast föranledd av medicinalstyrelsens ovannämnda skrivelse den 9 februari 1934, däri uppgives att på grund av preventivlagen fortfarande bland läkare förefinnes obenägenhet att biträda vid sådan upplysningsverksamhet. Vid sin granskning av propositionen har dock lagrådets majoritet häremot anfört, att ett år 1926 av dåvarande lagrådet avgivet utlåtande ävensom första lagutskottets uttalande i frågan åren 1927, 1929, 1930 och 1933 syntes oförtydbart utmärka, att farhågorna för att preventivlagen skulle lägga hinder i vägen för lojal upplysningsverksamhet icke äro berättigade.

Utskottet vill för sin del framhålla, att, när preventivlagen på senare tid varit föremål för behandling, inom utskottet rått enighet därom att å ena sidan en ansvarskännande och lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen icke borde hindras eller hämmas under det å andra sidan fritt spelrum icke borde lämnas åt en av vinningslystnad eller andra illojala grunder förestavad propaganda för användandet av preventivmedel. Trots denna enighet i sak hava meningarna om lämpligheten av ändring i den nuvarande lagstiftningen skarpt brutit sig. Det har sålunda å ena sidan ansetts att önskemålet att främja den lojala upplysningsverksamheten krävde bifall till de väckta förslagen. Å andra sidan har däremot starkt betonats att dessa förslag, till vilka även propositionen nära ansluter sig, skulle leda till ett lössläppande av den propaganda, som enligt vad nyss nämnts funnits icke önskvärd.

Det synes utskottet med hänsyn till de gemensamma utgångspunkterna för de olika ställningstagandena till ändringsförslagen ligga nära till hands att söka utröna huruvida icke möjlighet finnes att åstadkomma en lagstiftning som tillgodoser de framförda ändringsyrkandena utan att lämna rum för de farhågor som ansetts förenade därmed.

I sitt förenämnda utlåtande år 1926 hade även lagrådet upptagit en dylik tankegång i det lagrådet funnit sig böra pröva möjligheten av en sådan omformulering av preventivlagen att från dess tillämplighet uttryckligen undantoges den enligt 27 § lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar anordnade, av staten kontrollerade upplysningsverksamheten. Lagrådet anförde visserligen i utlåtandet att ur lagteknisk synpunkt hinder mötte för en omformulering av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen i dylik riktning. Det torde emellertid kunna antagas att de lagtekniska svårigheterna för en lagstiftning — som på samma gång den ger sin sanktion åt den lojala upplysningsverksamheten fortfarande inrymmer erforderliga medel för ingripande mot propaganda i vinningslystet syfte och andra icke önskvärda former av verksamhet för spridning av preventivmedel — skulle väsentligt minskas om de erforderliga bestämmelserna infördes i en särskild lag.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att propositionen icke måtte av riksdagen bifallas, samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de av utskottet angivna grunder samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad reservation av herrar Åkerman och Larson i Lerdala, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud och Berg, i vilken hemställdes att riksdagen måtte antaga 1925 års lagförslag, vilket ju även motionsvis framförts vid 1934 års riksdag.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som i skrivelse (nr 193) till Konungen — med tillkännagivande att ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen icke kunnat av riksdagen bifallas — anhöll att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de av första lagutskottet i utlåtande angivna grunder samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda.

1934 års sakkunnigutredning. Den 11 maj 1934 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom departementet biträda med av riksdagen begärd utredning rörande revision av 18 kap. 13 § strafflagen. Med stöd av detta beslut tillkallades generaldirektören Nils Hellström, ordförande, samt överläkaren docenten Karl Marcus och ledamoten av riksdagens andra kammare juris doktorn Karl Hillgård. I beslut den 24 september samma år föreskrev Kungl. Maj:t tillika, att de sakkunniga skulle avgiva sitt förslag efter samråd med en denna dag tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning om rätt i vissa fall till avbrytande av havandeskap

m. m. Den 13 december 1934 avlämnade de sakkunniga utredning angående revision av 18 kap. 13 § strafflagen (stat. off. utr. 1934: 50). Utredningen innefattar jämte motiv utkast till lag om preventivmedel och lag om fosterfördrivande medel samt till ändrad lydelse av § 3, 13 :o av tryckfrihetsförordningen. Efter omnämnande av den nuvarande lagstiftningens tillkomst samt en i anslutning till de direktiv, som lämnats de sakkunniga, angiven begränsning av utredningens omfattning gåvo de sakkunniga en redogörelse för den nuvarande handeln med preventiva medel. I denna redogörelse, som i huvudsakliga delar återgives i bilaga 2 om handeln med preventiva medel, framhöllo de sakkunniga de allmänt kända förhållandena, att för närvarande en livlig handel med preventivmedel bedrives i vårt land samt att utbjudandet av preventivmedel i stor omfattning sker bland annat genom annonsering i pressen. Såsom olägenheter förbundna med den nuvarande organisationen av handeln med preventivmedel påpekade de sakkunniga bland annat de ofta oskäliga prisen, de stundom dåliga kvaliteterna och de någon gång anstötliga former, vari utbjudandet och handeln med preventivmedel försiggå.

De sakkunniga övergingo därefter till att giva sin principiella inställning till preventivfrågan och anslöto sig därvid i första hand till medicinalstyrelsens framhållande av de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse för bekämpande av de smittsamma könssjukdomarna. De sakkunniga ansågo sig emellertid icke helt kunna förbigå frågan om preventivmedlens betydelse såsom medel att förebygga befruktning. Beträffande sistnämnda fråga om preventivmedlens berättigande med hänsyn till deras antikonceptionella verkan inskränkte sig de sakkunniga — med förbigående av frågan om den normala födelsekontrollen inom äktenskapen — att angiva vissa särskilda fall, i vilka användande av preventivmedel i nämnda syfte måste anses i högre grad berättigat. De sakkunniga erinrade i detta samband, att enligt lagen den 18 maj 1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka eller andra som lida av rubbad själsverksamhet sådan sterilisering bland annat kunde ske, om det med skäl kunde antagas att någon genom arvsanlag skulle överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet å avkomlingar, och anmärkte, att i andra fall, då en make led av sjukdom, det kunde vara uppenbart, att sterilisering skulle utgöra en onödig och alltför ingripande åtgärd. De sakkunniga ansågo, att i fall av sjukdom, som på grund av arvsanlag eller genom smitta kunde överföras på fostret eller det nyfödda barnet, användande av preventivmedel i antikonceptionellt syfte måste betraktas såsom en ovillkorlig plikt. Likaså ansågo de sakkunniga det vara obestridligt, att preventivmedel hade en berättigad användning när hustruns krafter på grund av upprepade barnsbörder eller eljest vore nedsatta och fullkomlig avhållsamhet icke vore praktiskt genomförbar, och jämväl i övrigt då svårigheter uppstode att försörja ett större antal barn eller då omtanken om familjens välfärd eljest fordrade det.

De sakkunniga sade sig därvid närmast hava avsett preventivmedlens användning inom äktenskap för att förhindra befruktning. Vad angår utomäktenskapliga förbindelser synas de sakkunniga blott hava haft i tankarna sådana förbindelser av detta slag, som kunde bedömas såsom »flyktiga och tillfälliga könsförbindelser». De sakkunniga ansågo sig icke kunna förbise, att sådana förbindelser vore talrika och att de sålunda vore ett faktum, som man hade att räkna med. Det syntes på denna grund de sakkunniga vara att betrakta såsom en icke obetydlig fördel, att medel funnes, som utgjorde ett åtminstone något så när effektivt skydd ej blott mot smitta utan även mot befruktning. Det kunde icke bestridas, att det i allmänhet vore lyckligast att dessa förbindelser icke mot kvinnans och mannens önskan ledde till att barn sattes till världen; de sakkunniga hänvisade därvid till vad medicinalstyrelsen i annat sammanhang uttalat om den både stora och sorgliga erfarenhet, som i det hänseendet förelåg, att tillvaron av ett stort antal individer, som tillkommit genom tillfälliga och lösaktiga sexuella förbindelser utgjort och utgjorde en tung börda för samhället och ofta nog för dessa individer själva.

De sakkunniga anförde slutligen att de antikonceptionella medlen måste tillmätas stor betydelse i kampen mot de tilltagande kriminella fosterfördrivningarna och att starka skäl talade för att dessa skulle uppgått till ännu större antal, därest icke preventivmedel funnits att tillgå i den utsträckning som varit förhållandet. Sambandet mellan användning av preventivmedel och aborternas utbredning vore enligt de sakkunniga särskilt betydelsefullt då det gällde att avgöra, huruvida icke statsmakterna borde söka bidraga till att utesluta från marknaden sådana medel, som vore otjänliga för sitt ändamål, samt för avgörande av frågan om en prisreglering beträffande preventivmedel och tillåten propaganda för sådana medel.

De sakkunniga sammanfattade slutsatserna av vissa givna exempel i vilka användandet av preventivmedel i antikonceptionellt syfte framstode berättigat, i det omdömet, att de närmast syntes motivera underlättad tillgång till preventivmedel. De sakkunniga övergingo därefter till en granskning av de skäl, som anförts i motsatt riktning.

Mot spridningen av preventiva medel hade man således i den offentliga diskussionen åberopat betänkligheter med hänsyn till deras inverkan på nativiteten och den allmänna sexuella moralen. Beträffande först preventivmedlens inverkan på nativiteten anslöto sig de sakkunniga till medicinalstyrelsens uppfattning, att frågan borde inordnas i ett större sammanhang, och framhöllo, att, därest spridningen av preventivmedel medverkat till nedgången i nativiteten, detta till stor del torde hava skett under trycket av andra faktorer, såsom mera komplicerade och försvårade sociala förhållanden än tidigare, starka förändringar i livsåskådning och samhällssyn hos stora folklager o. s. v.

I detta sammanhang framhöllo de sakkunniga, att kunskapen om preventivmedel torde vara ganska allmänt spridd — icke minst på grund av den allmänna annonseringen i pressen — och att där sådana medel icke kommo till användning, oaktat barn icke önskas, detta berodde på att parterna förlitade sig på att någon befruktning ändå icke ägde rum, t. ex. på grund av coitus interruptus eller på bristande ansvarskänsla eller förmåga att reflektera över följderna av sitt handlande, såsom under alkoholpåverkan. Däremot vore enligt de sakkunnigas mening kännedomen om preventivmedel avsedda att användas av kvinnan icke i högre grad utbredda, vilket måste anses ödesdigert för de äktenskap, där mannen vore hemfallen åt alkoholism eller av annan grund icke hyste tillbörlig omtanke om familjens välfärd, och hustrun sålunda borde kunna förebygga icke önskade havandeskap.

Beträffande därefter inverkan på den allmänna sexuella moralen av preventivmedlens spridning ansågo de sakkunniga, att de farhågor, som härutinnan hysts, numera icke kunde tillmätas så stor betydelse, sedan en gång kunskapen om de preventiva medlen nått en allmän utbredning. Att en upplysningsverksamhet som bedreves på ett olämpligt sätt kunde medföra olägenheter måste dock erkännas och lämpliga åtgärder däremot vidtagas. En begränsning av tillgången på preventivmedel skulle hindra kampen mot de smittsamma könssjukdomarna och vore oförsvarlig under annan förutsättning än att samtidigt de tillfälliga könsförbindelserna minskades åtminstone i motsvarande grad. Enligt de sakkunnigas uppfattning förelåg icke en grundad förhoppning i sådant hänseende, över huvud utgjorde den större eller mindre svårigheten att erhålla preventivmedel enligt de sakkunnigas mening ett så bräckligt och tvivelaktigt skydd mot icke önskvärda sexuella förbindelser att den icke på något avgörande sätt kunde få inverka å utformningen av en ny lagstiftning i ämnet.

De sakkunniga uttalade i detta sammanhang som sin mening att — med allt beaktande av de allvarliga skäl, som lågo till grund för de betänkligheter, som åberopades mot den stora spridningen av preventivmedel — den avvisande ståndpunkt, som utmärker den så kallade preventivlagen icke längre vore förenlig med samhällets intressen. Grundsatsen, att åtkomsten till preventivmedel icke skulle genom en ny lagstiftning försvåras, återkom vid de sakkunnigas diskussion av den praktiska utformningen av de föreslagna bestämmelserna. Samtidigt framhöllo emellertid de sakkunniga, att man vid uppgivandet av preventivlagens ståndpunkt borde vinnlägga sig om att en blivande upplysningsverksamhet komme att äga rum i former som motsvarade ämnets ömtåliga karaktär och att den reglering av handeln med preventivmedel, som borde ske i anslutning därtill, komme att bidraga till en upprensning i fråga om de missförhållanden, som rådde.

Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de riktlinjer för revision av här ifrågavarande lagrum, som innehöllos i första lagutskottets av 1934 års riksdag godkända uttalande, kommo de sakkunniga till de praktiska slutsatserna, att en lagändring borde komma till stånd, som tillmötesginge kravet att en lojal upplysningsverksamhet skulle klart framstå såsom av lagstiftaren tillåten. Det syntes därvid de sakkunniga överflödigt att vidare ingå på någon diskussion angående preventivlagens rätta innebörd i sådant hänseende. Den del av preventivlagen som uppfattades såsom ett hinder för den lojala upplysningsverksamheten hade ansetts böra ersättas av nya bestämmelser, givna i en särskild lag. Enligt de sakkunnigas mening, borde, därest bestämmelser angående upplysningsverksamheten, som berörde preventivmedel, skulle införas i en särskild lag, till denna jämväl överföras stadganden, som reglerade handeln med sådana medel, varvid hela andra momentet av 18 kap. 13 § strafflagen skulle bortfalla.

De sakkunniga behandlade först frågan om grunderna för reglering av handeln med preventivmedel och upptogo därvid först till prövning tanken att preventivmedel icke skulle få tillhandahållas annat än på apoteksinrättning. För en sådan anordning anfördes, att en effektiv kontroll därigenom kunde erhållas över varans beskaffenhet och pris samt över varans tillhandahållande på ett hygieniskt sätt och dess försäljning under lämpliga reklamformer. De sakkunniga funno dock övervägande skäl mot en sådan monopolisering. Bland dessa skäl framhöllos särskilt följande. Allmänheten kunde tänkas obenägen att anlita apoteken för sina köp; apoteken kunde icke ordna sin försäljning per post, vilket i den fria handeln torde vara regeln; en monopolisering till apoteken skulle rikta sig mot den privata handelns ekonomiska intressen; om vissa preventivartiklar på detta sätt monopoliserades, kunde de privata affärerna komma att utbreda andra, mindre lämpliga artiklar.

I sin skrivelse år 1934 hade medicinalstyrelsen föreslagit, att kondomen skulle göras till apoteksvara, dock så att den jämväl kunde tillhandahållas i den fria marknaden. Detta skulle ske genom att kondomen upptoges i medicinaltaxan, varvid den enligt apoteksvarustadgan måste saluföras på apotek till i taxan fastställt pris. En kontroll över den fria marknadens prissättning vunnes även härigenom. I likhet med medicinalstyrelsen ansågo 1934 års sakkunniga, att preventivmedlen, såsom i viktiga hänseenden jämställda med läkemedel, i viss utsträckning borde tillhandahållas på apotek. De sakkunniga ansågo emellertid att en reglering av handeln med preventivmedel icke borde stanna vid denna åtgärd.

De sakkunniga funno därvid den rätta vägen vara att föreskriva en tillståndsprövning för den försäljning av preventivmedel, som äger rum utom apoteken. Efter prövning av den sökande försäljarens kvalifikationer med avseende på hygien vid preventivmedlens salubjudande, medlens beskaffenhet och priser ävensom försäljarens reklammetoder skulle tillstånd beviljas för viss begränsad tid. De sakkunniga underströko särskilt, att tillståndsprövningen icke borde erhålla karaktär av någon monopolisering för en mycket begränsad grupp av försäljare, emedan det måste anses betydelsefullt att tillgången till preventivmedel icke begränsades.

Beträffande därefter regleringen av den upplysningsverksamhet, som ifrågakomme vid läroanstalter påpekade de sakkunniga, att de rent vetenskapliga föreläsningarna uppenbarligen borde lämnas fria från reglerande bestämmelser. I fråga om annan undervisning ansågo de sakkunniga föreskrifter vara erforderliga, vilka borde meddelas i administrativ ordning av skolöverstyrelsen eventuellt efter direktiv av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till den särskilda utredning med förslag till erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av en vidgad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande de sexuella frågorna, som av Kungl. Maj:t den 24 september 1934 begärdes från skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, ansågo de sakkunniga sig sakna anledning att ingå på en närmare prövning av vad nämnda föreskrifter borde innehålla. Beträffande upplysningsverksamheten utom läroanstalterna påpekade de sakkunniga, att den nuvarande organisationen för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten vore väl ägnad att utan någon särskild utbyggnad omhänderhava en upplysning angående sexuell hygien och personlig profylax, som syftar att nå till alla platser. Det torde därvid vara erforderligt att för denna verksamhet av staten beviljades visst anslag avsett att uteslutande användas till upplysning om sexuell hygien. De sakkunniga ansågo i detta sammanhang att en blivande lagstiftning uttryckligen borde angiva att upplysningsverksamhet, som berör preventivmedel, är tillåten, därest den med skolöverstyrelsens tillstånd ingår i sådan föreläsningsverksamhet, som understödes av staten. Någon föreskrift att frågan om den personliga profylaxen vid sådana föreläsningar får behandlas endast av läkare ansågo de sakkunniga icke vara erforderlig.

I den allmänna frågan om lämpligheten av förbud mot förledande till användning av preventivmedel eller meddelande av anvisning om sättet för deras användning ansågo de sakkunniga, att en ny lag icke borde innehålla ett sådant förbud atTuttala sig om preventivmedel, när det icke sker offentligt eller under därmed jämförliga förhållanden. Inom en sluten krets borde envar ha frihet att yttra sig i dessa frågor, så länge det icke strider mot stadgandet i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen. Beträffande offentliga muntliga framställningar i dessa ämnen ansågo de sakkunniga, att — med hänsyn till kraven på särskilda kvalifikationer hos den som offentligen skall behandla sådana ämnen — anmälan härom skulle ske hos polismyndighet i vederbörnde ort samt att därefter polismyndighetens tillstånd skall avvaktas.

De sakkunniga funno, att behovet av förbud mot skriftliga framställningar angående preventivmedel efter den föreslagna regleringen av handeln med sådana medel skulle bliva till väsentlig grad reducerat, samt framhöllo därjämte vidare, att de starka principiella betänkligheter, som på grund av därmed förenat ingrepp i yttrandefriheten, möta mot ett förbud mot muntliga framställningar i vissa ämnen uppenbarligen med ännu större styrka göra sig gällande i fråga om skriftliga framställningar, då jämväl tryckfriheten beröres. Beträffande de muntliga framställningarna hade de sakkunniga trots betänkligheterna ansett sig kunna föreslå en ordningsföreskrift om anmälan och tillstånd av polismyndigheten i orten. Denna föreskrift skulle dock icke gälla vissa särskilt angivna viktiga grupper av föreläsningar m. m. samt avse allenast sådana framställningar, som ägde rum offentligen eller under därmed jämförliga förhållanden. Beträffande skriftliga framställningar saknades direkt motsvarighet till skillnaden mellan offentliga och icke offentliga muntliga framställningar, varjämte det med hänsyn till tryckfrihetsförordningens uppställning och allmänna karaktär skulle vara mindre tillfredsställande att stadga en allmän regel med förbud mot skriftliga framställningar i vissa ämnen och samtidigt från huvudregeln meddela mer eller mindre omfattande speciella undantag. Av de angivna skälen ansågo de sakkunniga sig böra avstå från varje särskild reglering av skriftliga framställningar berörande preventivmedel, varvid de sakkunniga erinrade, att, liksom i fråga om muntlig framställning, en skriftlig framställning angående preventivmedel, som sårar tukt och sedlighet hemfaller under 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen.

De sakkunniga framlade med denna motivering följande utkast till lag om preventivmedel:

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Med preventivmedel förstås i denna lag medel som äro avsedda att i samband med könsumgänge användas till att förebygga befruktning eller överförande av könssjukdom.

2 §.

Den som vill annorstädes än å apoteksinrättning försälja preventivmedel, eller eljest tillhandahålla sådana medel åt allmänheten, skall söka tillstånd därtill i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten eller, där sådan icke finnes, hos kommunalborgmästaren och å landet hos Konungens befallningshävande i länet.

Tillstånd beviljas allenast för viss tid, ej över tre år, med angivande av de medel som omfattas därav. Den som erhåller tillstånd att försälja preventivmedel till allmänheten skall därjämte åläggas att saluföra ett eller flera sådana av medicinalstyrelsen godkända medel till pris som styrelsen bestämmer. När skäl därtill äro, må tillståndet återkallas.

Närmare föreskrifter om tillstånds beviljande och återkallande meddelas av Konungen, som jämväl förordnar om skyldighet att å apoteksinrättning tillhandahålla vissa preventivmedel.

3 §.

Preventivmedel må ej offentligen utställas eller förevisas. Ej heller må någon kringföra sådana medel till försäljning eller eljest verka för deras avsättning genom att till allmänheten, annat än på särskild begäran, kringsända eller utdela medlen eller priskurant eller någon annan skrift eller bild.

4 §.

Vill någon i offentligt föredrag eller eljest vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst lämna anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras användande, skall anmälan om föredraget eller sammankomsten göras hos polismyndigheten i orten och polismyndighetens tillstånd avvaktas.

Vad nu är sagt gäller icke i fråga om

1) vetenskaplig föreläsning å läroanstalt,

2) undervisning, som står under tillsyn av skolöverstyrelsen,

4) upplysningsverksamhet, som eljest bedrives efter föreskrifter vilka Konungen

stödda föreläsningsverksamheten, eller

4) upplysningsverksamhet, som eljest bedrives efter föreskrifter vilka Konungen

utfärdar.

5 §.

Försäljer eller tillhandahåller någon eljest åt allmänheten annorstädes än å apoteksinrättning preventivmedel utan att därtill innehava tillstånd,

eller försäljer någon sådana medel, som han är skyldig att saluföra, till högre

pris än medicinalstyrelsen bestämt,

eller bryter någon mot vad i 3 § är stadgat,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Åsidosätter någon vad i 4 § är stadgat, straffes med dagsböter.

Påträffas lager av preventivmedel som uppenbarligen är avsett att utan tillstånd försäljas eller eljest tillhandahållas åt allmänheten annorstädes än å apoteksinrättning, skall egendomen tagas i beslag och förstöras.

6 §.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för brott mot denna lag fortsätter samma förbrytelse skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar som är stadgat för sådan förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga två år.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

---

Denna lag träder i kraft den . . . . . 1935, dock att i stad, där stadsstyrelse alltjämt finnes, tillstånd som i 2 § första stycket sägs skall sökas hos stadsstyrelsen.

Den som före den . . . . . . hos vederbörande myndighet sökt tillstånd att försälja preventivmedel vare oförhindrad att med iakttagande av vad i denna lag eljest är stadgat försälja sådana medel till dess ansökningen blivit prövad.

Genom denna lag upphäves 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen.

I fråga om handeln med fosterfördrivande medel framhöllo de sakkunniga, att vissa föremål såsom livmodersprutor med spets, sönder och katetrar i stor omfattning inköptes och användes för fosterfördrivning. Vid den reglering av handeln med fosterfördrivande medel, som de sakkunniga föreslogo, vore det angeläget, att bestämmelserna erhölle en sådan avfattning, att ett ingripande såvitt möjligt kunde äga rum icke blott när det vore fråga om medel, som vore direkt avsedda för fosterfördrivning utan så snart det befunnes, att medel av viss typ — oaktat de äro avsedda för annat ändamål — av allmänheten användes till fosterfördrivning. Liksom i fråga om preventivmedel syntes apoteken icke böra falla under något sådant system. Tillstånd att tillhandahålla fosterfördrivande medel borde beviljas enbart i mycket snäv omfattning så att endast ansedda instrumentfirmor och därmed jämställda komme ifråga. För att skänka ytterligare effektivitet åt det ifrågasatta tillståndssystemet föreslogo de sakkunniga en reglering jämväl av importen. I övrigt ansågo de sakkunniga, att all offentlig reklam angående fosterfördrivande medel borde förbjudas, likaså offentliga eller därmed jämförliga framställningar med anvisning å fosterfördrivande medel eller om sättet för deras användande, vilka icke äro av rent vetenskaplig art.

Med denna motivering framlade de sakkunniga efterföljande utkast till lag om fosterfördrivande medel: Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Med fosterfördrivande medel förstås i denna lag medel som äro avsedda att användas till att avbryta havandeskap eller eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet med skäl kunna antagas komma till användning för sådant ändamål.

2 §.

Ej må någon annorstädes än å apoteksinrättning tillhandahålla fosterfördrivande medel utan tillstånd. Tillstånd som nu sagts sökes hos medicinalstyrelsen och beviljas tills vidare.

Fosterfördrivande medel må ej heller utan medicinalstyrelsens tillstånd till riket införas av annan än läkare, apoteksföreståndare eller den som innehar tillstånd att tillhandahålla sådana medel.

3 §.

Den som tillhandahåller fosterfördrivande medel må utlämna medlen allenast på begäran av läkare eller till den som själv äger tillhandahålla sådana medel.

Ej må någon offentligen utställa eller förevisa eller till allmänheten utbjuda fosterfördrivande medel, ej heller vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst eller eljest i skrift, som han utsprider, lämna anvisning å sådana medel eller om sättet för deras användande. Vad nu är sagt gäller icke i fråga om vetenskaplig föreläsning å läroanstalt eller skriftlig framställning för vetenskapligt bruk.

4 §.

Tillhandahåller någon annorstädes än å apoteksinrättning fosterfördrivande medel utan att därtill innehava tillstånd

eller söker någon olovligen till riket införa sådana medel,

eller bryter någon mot vad i 3 § är stadgat,

straffes med fängelse eller med straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna

mildrande, må straffet nedsättas till dagsböter.

Påträffas fosterfördrivande medel som uppenbarligen äro avsedda att utan tillstånd tillhandahållas annorstädes än å apoteksinrättning, skall egendomen tagas i beslag och därmed så förfaras, att missbruk ej kan ske.

5 §.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för brott mot denna lag fortsätter samma förbrytelse skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar som är stadgat för sådan förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga två år.

6 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

---

Denna lag träder i kraft den 1935; dock att, där brott jämlikt § 3 13:o tryckfrihetsförordningen i dess nuvarande lydelse skall straffas enligt denna lag, i stället för dagsböter skall dömas till böter omedelbart i penningar från och med femtio till och med femhundra kronor.

Därjämte föreslogo de sakkunniga följande ändrade lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen :

13:o Framställning, som sårar tukt och sedlighet; brottet skall straffas enligt allmän lag, och skriften konfiskeras.

Utbjudande till allmänheten av medel, som äro avsedda att användas till att avbryta havandeskap eller eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet med skäl kunna antagas komma till användning för sådant ändamål; samt anvisning å sådana medel eller om sättet för deras användande, vilken icke sker i framställning för vetenskapligt bruk; brottet skall straffas med fängelse från och med en månad till och med två år eller straffarbete från och med två månader till och med ett år, och skriften konfiskeras. Äro omständigheterna mildrande, må straffet nedsättas till böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med trehundratrettiotre riksdaler sexton skillingar.

I sin specialmotivering till utkastet till lag om preventivmedel gjorde de sakkunniga vissa förtydliganden i fråga om utkastets lagtekniska sidor. Sålunda påpekade de sakkunniga, att 1 § genom sin formulering icke begränsade lagens stadgande till »föremål» såsom fallet var med 1910 års preventivlag utan att i begreppet »medel» även innefattades kemiskt verkande preventivmedel. Genom den valda definitionen å preventivmedel sammanfördes alla antikonceptionella medel och mot smittosamma könssjukdomar profylaktiska medel.

Med »försäljning» hade i 2 § avsetts såväl grosshandel som all annan handel, varvid icke förutsattes att försäljningen skedde yrkesmässigt. Om lagens bestämmelser hade begränsats till detaljhandel vore, enligt de sakkunniga, fara värt att exempelvis sådana reklamformer, som man sökte undertrycka, kommo att bedrivas av grosshandlarna. Genom att även icke yrkesmässig försäljning förutsattes, gåves möjlighet att ingripa mot mindre önskvärd försäljning av preventivmedel, som tillfälligt skedde på gatorna nattetid. Enligt utkastet fordrades tillstånd jämväl då någon ville tillhandahålla sådana medel utan särskild ersättning, för så vitt det var fråga om tillhandahållande åt allmänheten. Det vore sålunda icke tillåtet att å så kallade sexuella upplysningsbyråer utlämna preventivmedel åt allmänheten utan tillstånd. Tillstånd krävdes däremot icke för tillhandahållande av preventivmedel utan ersättning då tillhandahållandet icke sträckte sig utöver en bestämd krets av personer, till exempel till besättningen å ett fartyg eller till krigsmän.

3 § avsåg att ersätta gällande förbud att i skrift, som någon utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för allmänheten till salu utbjuda preventivmedel med ett förbud att verka för preventivmedels avsättande genom att till allmänheten utan att rekvisition föreligger kringsända eller utdela sådana medel eller priskurant eller annan skrift eller bild. De sakkunniga avsågo med detta förbud att hindra att någon som försäljer preventivmedel — exempelvis med ledning av en adresskalender eller dylikt — kringsänder broschyrer eventuellt jämte medföljande prov.

Vid formuleringen av 4 §, i vilken för lämnande av anvisning å preventivmedel eller om sättet för deras användande i offentligt föredrag tillstånd kräves av polismyndighet, hade de sakkunniga med »anvisning» avsett ett mera detaljerat angivande av preventivmedel, inköpskällor eller sättet för sådana medels användande skulle av lagen regleras medan blotta omnämnandet att befruktning eller överförande vid könsumgänge av smitta kan förebyggas icke här avsåges.

Bestämmelsen om straff för den som försålde medel, vilka han vore skyldig att saluföra, till högre pris än medicinalstyrelsen bestämt, vore tillämplig beträffande såväl försäljning å apoteksinrättning som försäljning av den som innehade särskilt tillstånd. Straffbudet i tredje punkten gällde envar som förbröte sig mot 3 §, vare sig han vore berättigad att tillhandahålla preventivmedel eller ej. Strafflatituden i utkastet för nu berörda fall är densamma som i 18 kap. 13 § strafflagen, dagsböter eller fängelse. Straffet vid förseelse mot 4 § i utkastet skall däremot alltid utgöra dagsböter. Härigenom hade de sakkunniga velat framhålla, att en sådan förseelse mera hade karaktär av brott mot en ordningsföreskrift.

I specialmotiveringen till utkastet till lag om fosterfördrivande medel anförde de sakkunniga att med den i 1 § givna definitionen av det i utkastet använda begreppet fosterfördrivande medel avsågs i främsta rummet alla instrument, som användes av läkare för avbrytande av havandeskap samt därjämte sådana medel som enligt vad erfarenheten gåve vid handen av allmänheten inköptes för att användas till nämnda ändamål, såsom livmodersprutor med spets, sönder och katetrar, livmoderproppar etc. Bestämningen av begreppet fosterfördrivande medel innefattade även andra medel »som eljest på grund av sin särskilda beskaffenhet med skäl kunna antagas komma till användning för sådant ändamål».

De sakkunniga underströko i sin motivering att bestämmelsen i 3 § om kravet på läkarrekvisition av fosterfördrivande medel vore undantagslöst och sålunda även gällde t. ex. för sjukhus. De bestämmelser om förbud mot utställande och förevisande av fosterfördrivande medel, som innehölles i 3 §, vore i tillämpliga delar överensstämmande med de bestämmelser i detta hänseende, som givas i de sakkunnigas utkast till lag om preventivmedel. Att i utkastet till lag om fosterfördrivande medel uppställa förbud mot dessa medels kringförande till försäljning ansågo de sakkunniga icke vara nödvändigt.

Däremot intogs i detta utkast förbud att vid offentlig eller därmed jämförlig sammankomst eller eljest i skrift, som någon utsprider, lämna anvisning å fosterfördrivande medel eller om sättet för deras användande. Undantag från ifrågavarande förbud hade uppställts beträffande vetenskaplig föreläsning å läroanstalt eller skriftlig framställning för vetenskapligt bruk. Härutöver anmärkte de sakkunniga att uppmaning att företaga fosterfördrivning under vissa omständigheter straffades enligt 10 kap. 14 § strafflagen.

Beträffande straffbestämmelserna i 4 § fäste de sakkunniga uppmärksamheten på att i motsats till den gällande preventivlagen den föreslagna straffskalan innehölle straffarbete.

I specialmotiveringen till den föreslagna ändringen av § 3 13 :o tryckfrihetsförordningen framhöllo de sakkunniga att nuvarande lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen måste upphävas, därest de sakkunnigas utkast till lag om preventivmedel upphöjdes till lag, enär detta utkast icke innehölle något förbud att utbjuda preventivmedel eller att förleda till användande av sådana medel eller meddela anvisning om sättet för deras användande. Då de sakkunnigas utkast till lag om fosterfördrivande medel innehölle förbud att till allmänheten utbjuda fosterfördrivande medel eller att i skrift, som någon utsprider, lämna anvisning å sådana medel eller om sättet för deras användande hade förevarande punkt i tryckfrihetsförordningen ansetts böra bringas i överensstämmelse med utkastet till lag om fosterfördrivande medel.

Myndigheternas yttrande över 1934 års sakkunnigutredning. Det härovan refererade betänkandet har för yttrande varit remitterat till medicinalstyrelsen, kommerskollegium, skolöverstyrelsen samt överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser i riket, vilka senare i vissa fall infordrat yttrande från dem underställda lokalmyndigheter.

De hörda myndigheterna hava i övervägande antalet fall i princip tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Vissa myndigheter hava emellertid ställt sig tveksamma eller avvisande beträffande preventivlagens borttagande och ersättande med den föreslagna lagen om preventivmedel. I några fall har därvid såsom skäl anförts behovet av en mera omfattande och ingående utredning av befolkningsfrågan och av de med denna förbundna etiska problemen, innan ståndpunkt kunnat tagas.

Beträffande nyssnämnda lagförslag har från ett par myndigheter, vilka i och för sig uttalat sig för en reform i angiven riktning av preventivlagen, yppats betänkligheter mot det föreslagna koncessionssystemet såsom onödigt eller i alltför hög grad ingripande i näringsfriheten, varvid särskilt pekats på faran av smyghandel. Några myndigheter hava även ansett att tillståndstvånget i fråga om offentliga föredrag om preventivmedel vore alltför ingripande i yttrandefriheten. Ett mycket större flertal myndigheter hava intagit den ståndpunkten, att de lokala myndigheter inom landsstaten, åt vilka de sakkunniga velat anförtro uppgiften att meddela tillstånd till försäljning av preventivmedel eller till hållande av offentligt föredrag om preventivmedel, knappast äro kompetenta eller eljest lämpliga för nämnda uppgift. Beträffande principerna för sådana tillstånds givande, hava från ett flertal myndigheter påfordrats mera bestämda riktlinjer. Vissa av dem hava därvid för sin del tydligen önskat en precisering i syfte att vinna en begränsning av försäljningen och upplysningen, andra synas tvärtom hava befarat en alltför restriktiv tolkning av de givna bestämmelserna. Dessutom hava ett stort antal tekniska detaljanmärkningar i skilda hänseenden gjorts.

Vissa av de synpunkter, som framkommit i de här omtalade remissyttrandena, bliva på annan plats i befolkningskommissionens yttrande berörda eller refererade.

---

---