SOU 1944:69/2 Kap

←  1 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

3 Kap.  →

2 KAP.

Om straff som efter denna lag ådömas må.

4 §.

I SL 2: 4 andra stycket stadgas bl. a., att maximitiden för omedelbart ådömt fängelse är två år där ej annat följer av vad i SL 4: 2 sägs. Sistnämnda lagrum innehåller, att vid sammanträffande av flera brott det eljest stadgade maximistraffet kan överskridas, högst med två år. Enligt 4: 2 i kommitténs förslag må emellertid fängelse såsom gemensamt straff vid sammanträffande av brott ej överstiga två år; i de fall där gällande lag medger längre fängelsestraff, må enligt förslaget i stället dömas till straffarbete i högst två år. På grund härav föreslår kommittén, att hänvisningen till SL 4: 2 borttages ur SL 2: 4.

15 §.

Enligt vad som uttalats i inledningen anser kommittén, att förslag till ändringar i straffsystemet i princip falla utanför dess uppgift. Anordningen av de särskilda ämbetsstraffen för ämbetsmän och med dem likställda personer måste likväl upptagas till övervägande. Revisionen av de i SL 25 kap. sammanförda bestämmelserna om brott av ämbetsmän äro nämligen väsentligen beroende av huruvida i lagen uppställas särskilda ämbetsstraff och på vad sätt dessa gestaltas.

I nuvarande lag ha ämbetsstraffen erhållit en i hög grad invecklad konstruktion. Visserligen äro straffarterna endast två, avsättning och mistning av befattning på viss tid, men dessa straff tillämpas icke blott såsom huvudstraff utan även såsom påföljd eller bistraff.

Såsom huvudstraff användas ämbetsstraff vid förbrytelser i den befattning, vilken ämbetsmannen dömes förlustig (SL 2: 16). Bestämmelserna om dessa ämbetsbrott och deras bestraffning upptagas i SL 25 kap. Den personkrets som är underkastad det särskilda ämbetsansvaret utgöres av ämbetsmän och vissa andra i SL 25: 22 angivna personer.

Såsom bistraff användas ämbetsstraff till en början, då ämbetsman eller annan som innehar allmän befattning dömes till straffarbete för ett utom tjänsten begånget brott av vad slag som helst (SL 2: 18). Härunder faller en större personkrets än den som är underkastad ämbetsansvar enligt SL 25 kap., framför allt valda medlemmar av beslutande församlingar i stat och kommun. Vidare tillämpas ämbetsstraff såsom bistraff på motsvarande sätt, då innehavare av allmän befattning för vissa brott dömes till fängelse och undantagsvis även då böter ådömas (SL 8: 31 och 25: 20 samt den numera upphävda lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. 3 §). Slutligen skall den ämbetsman som för brott i viss befattning förskyllt avsättning i regel tillika dömas till avsättning från andra allmänna befattningar eller mistning därav på viss tid (SL 2: 18).

Den rättsliga skillnaden mellan ämbetsstraff såsom huvudstraff och såsom bistraff är väsentligen begränsad därtill, att beträffande avsättning och mistning av befattning på viss tid såsom huvudstraff givas föreskrifter om särskilt ersättningsstraff för det fall, att ämbetsmannen ej längre är i besittning av den befattning vari han förbrutit sig; ersättningsstraffet utgöres av böter eller fängelse i högst sex månader (SL 2: 17). Däremot tillämpas ej ersättningsstraff, då ämbetsstraffen äro bistraff.

Särskiljandet inom ämbetsstraffen mellan huvudstraff och bistraff sammanhänger nära med två olika huvuduppgifter för ämbetsstraffen. Dessa användas å ena sidan såsom straffmedel i stället för eller i förening med allmänna straff för brott som helt eller delvis särpräglas av att de förövats av en ämbetsman. Å andra sidan tjäna ämbetsstraffen såsom medel att från ämbete eller andra offentliga befattningar avlägsna olämpliga eller ovärdiga ämbetsmän på grund av brott i allmänhet, utan begränsning till särskilda ämbetsbrott. Den senare uppgiften innebär en utöver den straffande verksamheten gående skyddsuppgift, nämligen att från tjänsten skilja ämbetsmän vilka med hänsyn till brottslighet måste anses sakna erforderliga förutsättningar för fullgod tjänsteutövning.

Att ämbetsstraff med sistnämnda uppgift upptagas i strafflagen är en nödvändig konsekvens av den i vårt land upprätthållna grundsatsen, att ämbets- och tjänstemän "i viss omfattning äro oavsättliga. Enligt § 36 regeringsformen kunna de där angivna ämbetsmännen icke utan medelst rannsakning och dom från sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, och denna grundsats innefattar hinder mot att avsättning och enligt nutida uppfattning även suspension beträffande dem tillämpas av förvaltningsmyndighet såsom disciplinär påföljd. Strafflagen har emellertid icke begränsat ämbetsstraffens tillämplighet till de i grundlagens mening oavsättliga ämbetsmännen utan tillämpar ämbetsstraff i vida större utsträckning. Den i detta sammanhang grundläggande bestämmelsen i SL 2: 18 omfattar envar som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, evad den beror av förordnande eller val. Därunder inbegripas ej blott valda förtroendemän och vissa högre ämbetsmän i stat och kommun för vilka disciplinära straffbestämmelser icke lämpligen kunnat ifrågakomma, utan framför allt hela den stora massan tjänstemän. vilka äro underkastade disciplinära bestämmelser och kunna dömas till avsättning eller suspension såsom disciplinär bestraffning. Olika principiella hänsyn, framför allt till allmänpreventionen och till rättssäkerheten, ha föranlett, att ämbetsstraff gjorts tillämpliga på innehavare av allmänna befattningar i största allmänhet, och i detta förhållande mellan strafflagen och de disciplinära straffbestämmelserna har kommittén icke funnit skäl att föreslå någon ändring. Det förtjänar framhållas, att lagföring vid domstol i förhållande till disciplinärt förfarande erbjuder bestämda fördelar med avseende å möjlighet till vittnesförhör, protokollföring, garantier mot sidoinflytelser m. m.

Beträffande ämbetsstraff med uppgift att från tjänsten skilja olämpliga eller ovärdiga ämbetsmän erbjuder frågan om ersättningsstraff inga svårigheter. Är ämbetsmannen icke längre i besittning av den befattning för vilken han visat sig sakna erforderliga förutsättningar, bortfaller behovet av något rättsligt ingripande i ämbetsstraffets ställe. En annan fråga är, huruvida ämbetsstraffet, där det kan tillämpas, bör beaktas vid utmätande av huvudstraffet för brottet. Då föreskrift därom saknas i gällande lag, lär någon avräkning å huvudstraffet för närvarande icke kunna genomföras. Såsom skäl för att bibehålla denna ståndpunkt kan åberopas att ett brott ofta medför avskedande ur enskild tjänst utan att detta kan föranleda något tillgodoräknande å det offentliga straffet och att skillnad i detta avseende icke bör göras mellan allmän och enskild tjänst. Emellertid innebär avsättning, i all synnerhet så länge denna påföljd samtidigt användes såsom egentligt straff, en vida allvarligare förlust än avskedande ur enskild tjänst. Då numera inom straffrätten i övrigt det med en skyddsåtgärd förenade ingreppet allmänt träder i stället för straff för att därigenom undvika dubblering av tvångsåtgärder, har samma grundsats ansetts böra tillämpas på ifrågavarande område. Förslaget upptager därför i 25: 7 en bestämmelse om att den förlust ämbetsmannen lider genom ämbetsstraffet i hithörande fall skall beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet.

Huruvida vid sidan av ämbetsstraff med nu angivna skyddsuppgift också böra bibehållas ämbetsstraff såsom huvudstraff för sådana brott som helt eller delvis präglas av ämbetsställningen är mera tveksamt. I vissa nyare strafflagar, såsom i Danmark och i Schweiz, ha avsättning och suspension avskaffats såsom egentliga straff och ersatts med allmänna straff. Såsom skäl därför ha åberopats grundsatsen om likhet inför lagen och uppfattningen att för brott av den betydelse att de upptagits i strafflagen ämbetsstraff icke är tillfyllest. Argumentet om likhet inför lagen har dock knappast någon udd beträffande brott som endast kunna begås av ämbetsmän. På grund av den säkra ställning ämbetsmännen intaga i värt land, vare sig de äro grundlagsenligt oavsättliga eller icke, innebär också avsättning och suspension var för sig ett synnerligen kännbart straff. Då detta därjämte ådömes enligt strafflagen och efter rannsakning vid domstol, framstår straffkaraktären även för menige man på ett sätt som verksamt tillgodoser allmänpreventionen. Härtill kommer att vår strafflag upptager bestämmelser om tjänstefel, avseende förseelser som äro av ringa vikt eller äro förövade av oaktsamhet, i långt större utsträckning än utländska lagar, och någon principiell ändring i strafflagens förhållande till disciplinstraffrätten i denna del anser kommittén icke påkallad.

Kommittén finner därför, i överensstämmelse med strafflagskommissionen och Thyrén , att ämbetsstraffen utgöra ett kriminalpolitiskt ändamålsenligt straffmedel och böra bibehållas även i sin uppgift att tjäna såsom huvudstraff för vissa ämbetsbrott. Därvid torde förhållandet till de allmänna straffen böra bestämmas enligt samma grundsats som ursprungligen var konsekvent genomförd i strafflagens samtliga bestämmelser rörande ämbetsbrott, nämligen att ämbetsstraff tillämpas i första rummet och att allmänt straff tillägges i andra rummet, om brottet det förtjänar. Alltefter brottets svårhetsgrad kan alltså en straffskala antingen stanna vid ämbetsstraff eller upptaga sådant straff med fakultativt eller obligatoriskt tillägg av frihetsstraff. Om straffet utmätes till ämbetsstraff och frihetsstraff i förening, bör det sammanlagda straffkvantum anpassas efter brottslighetsgraden.

Utgår man från en straffmätning av denna innebörd, erbjuder sig en nära liggande förenkling av den gällande rättens ersättningsstraff för det fall, att ämbetsmannen ej längre är i besittning av sin befattning. Enligt förenämnda bestämmelse i SL 2: 17 och grunderna för konkurrensbestämmelserna i SL 4: 1 och 2 skall för närvarande (se NJA 1939 s. 528) utmätas ett gemensamt straff med tillämpning av den allmänna strafflatituden för ämbetsbrottet och latituden för ersättningsstraffet (böter eller fängelse i högst sex månader). Resultatet härav blir allenast en förhöjning av det allmänna straffet, så att detta ensamt för sig motsvarar brottslighetsgraden. För detta resultat erfordras emellertid blott en straffmätningsregel, att om ämbetsmannen ej längre innehar sin tjänst, hänsyn därtill skall tagas vid prövning av frågan, huruvida och till vilket mått allmänt straff enligt strafflatituden skall ådömas. Förslaget upptager ett stadgande av detta innehåll i 25: 6. Såsom konsekvens därav böra skalorna för de allmänna straffen vid ämbetsbrotten så bestämmas, att straffet vid behov kan till fullo motsvara den föreliggande brottsligheten. Därjämte bör möjlighet beredas att vid de straffskalor, som stanna vid ämbetsstraff jämte böter såsom lägsta straffart, i hithörande fall höja det allmänna straffet till fängelse. Föreskrift om sådan straffskärpning har tillfogats i 25: 6. Dessa bestämmelser i förslaget träda i stället för det förutvarande stadgandet om ersättningsstraff i SL 2: 17.

Det område där avsättning och suspension bibehållits såsom egentliga straff har emellertid i förslaget väsentligt begränsats i jämförelse med gällande rätt. Såsom utvecklas i motiven till 25 kap. tillämpar förslaget ämbetsstraff såsom huvudstraff endast vid de självständiga ämbetsbrotten, under det att för sådana allmänna brott, som för närvarande äro kvalificerade såsom ämbetsbrott och belagda med ämbetsstraff, i stället principiellt bestämts allmänt straff.

Därest frågan om ersättningsstraff för ämbetsstraff med egentlig straffkaraktär på föreslaget sätt regleras i samband med utmätandet av det eljest tillämpliga allmänna straffet, kommer i detta avseende att gälla likartade regler som för ämbetsstraff med skyddsuppgift. I förra fallet kommer det mot brottsligheten svarande straffkvantum att utmätas i första rummet såsom ämbetsstraff och i andra rummet därjämte eller enbart såsom allmänt straff. I senare fallet skall straffet bestämmas i första rummet såsom allmänt straff och i andra rummet såsom ämbetsstraff, såvitt behov föreligger att skilja ämbetsmannen från tjänsten. I båda fallen skall summan av allmänt straff och ämbetsstraff anpassas efter brottslighetsgraden.

Den likformiga behandlingen av ämbetsstraffen vare sig de ha straffuppgift eller skyddsuppgift möjliggör en betydande förenkling av lagreglerna på området. Det rättsliga särskiljandet mellan ämbetsstraff såsom huvudstraff och såsom bistraff med därav betingad olikhet beträffande ersättningsstraff kommer att förlora sin betydelse. För att fylla båda de erforderliga uppgifterna kunna utformas ämbetsstraff av ett och samma slag med gemensamma regler om straffens innehåll.

Dessa regler upptagas i den föreslagna ändrade lydelsen av SL 2: 15–17. Äldre 2: 17 föreslås av förut anförda skäl upphävd. Beträffande SL 2: 18 innebär förslaget att motsvarande bestämmelser om ämbetsstraffens innehåll, särskilt för det fall att den brottslige innehar flera befattningar, upptagas i 2: 16 och 17 samt att reglerna om ämbetsstraffens tillämpning såsom påföljd överföras till 25 kap.

Enligt förevarande paragraf äro ämbetsstraffens arter liksom för närvarande avsättning och suspension. Sistnämnda beteckning har upptagits såsom numera allmänt godtagen benämning på mistning av befattning på viss tid; det svenska uttrycket avstängning har i lagspråket redan erhållit en annan betydelse, nämligen provisoriskt skiljande från tjänsten i avbidan på beslut av domstol eller disciplinär myndighet.

Den särskilda skalan av egentliga straff för ämbetsbrott i 1864 års strafflag upptog ursprungligen avsättning, suspension och böter, vilka sistnämnda förlänades en särställning i jämförelse med det allmänna bötesstraffet. De kunde nämligen utmätas intill ett maximum av beloppet för ett år av inkomsten av det ämbete vari ämbetsmannen förbrutit sig eller, om ämbetet var oavlönat, till högst ettusen riksdaler, d. v. s. dubbla maximum för allmänna böter. I samband med dagsbotsreformen år 1931 ersattes dessa proportionella böter med dagsböter, vilka numera tjäna såsom gemensam lägsta straffart såväl i förhållande till ämbetsstraffen som inom den allmänna straffskalan, Den sålunda uppkomna straffskalan vid ämbetsbrott – avsättning, suspension och dagsböter – har bibehållits i förslaget. Särskilt bör framhållas, att suspension svårligen kan undvaras såsom mellanled, om erforderlig kontinuitet inom skalan skall bevaras. Suspension är nämligen oftast ett mera kännbart straff än böter. Det är ock att märka, att det stundom ur allmän synpunkt är önskvärt att någon tid får förflyta innan ämbetsman som förbrutit sig återupptager sin ämbetsutövning.

Såsom förut nämnts har den personkrets som avses med ämbetsstraffen i gällande rätt bestämts olika, då fråga varit om egentligt straff och om skyddsåtgärd. I senare fallet har ämbetsstraff kunnat tillämpas i större omfattning, nämligen förutom på de i SL 25: 22 angivna subjekten för ämbetsbrott jämväl på andra som innehava allmän befattning, framför allt valda medlemmar av beslutande församlingar i stat och kommun. Då ämbetsstraffen i förslaget gjorts enhetliga oavsett deras dubbla uppgift, har för dem också bestämts en gemensam personkrets. Bestämmelser om denna givas i samband med ämbetsbrotten i 25: 12, och 2: 15 innehåller endast en hänvisning till den personkrets som är underkastad ämbetsansvar.

Avsättning innebär enligt förslaget förlust för alltid av en med ämbetsansvar förenad befattning vilken som helst, utan den nu tillämpade åtskillnaden mellan befattning vari brottet skett och befattning utan detta samband med brottet. Om någon vid begående av ämbetsbrott enligt 25: 1–5 i förslaget innehar en men vid domen en annan befattning, kan avsättning från sistnämnda befattning ifrågakomma, detta oavsett om förändringen av befattning kan uppfattas som sedvanlig befordran inom tjänsten eller ej. Vid prövning jämlikt 25: 6 i förslaget av frågan, huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas, bör därvid beaktas om den nya befattningen är mer eller mindre värdefull än den vid brottet innehavda; i förra fallet skall tydligen någon förhöjning av det allmänna straffet ej ske. Vad angår allmänna brott kan enligt förslaget avsättning ådömas även den som icke innehade någon allmän befattning vid brottet. För tillämpning av 25: 7 i förslaget förutsättes nämligen endast att den, som dömes till straffarbete, fängelse eller böter enligt annat kapitel i strafflagen än 25 kap., innehar allmän befattning vid domen.

För suspension har i lagtexten angivits en latitud från och med en månad till och med ett år. Dessa gränser överensstämma med utvecklingen i rättspraxis och med stadgandet i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 12 §. Det föreslås vidare uttryckligen stadgat, att suspension ej må verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.

Enligt SL 2: 18 kan suspension såsom bistraff ådömas endast i fråga om ämbete eller tjänst och icke beträffande andra befattningar, under det att motsvarande begränsning saknas, då suspension användes såsom huvudstraff enligt SL 25 kap. I förslaget har föremålet för suspension bestämts enhetligt och utan motsvarande begränsning till tjänst. Visserligen kan i fråga om en befattning som icke är tjänst, t. ex. en oavlönad förtroendesyssla på grund av val, suspension ofta sakna praktisk betydelse och endast avsättning böra ifrågakomma såsom ämbetsstraff. Men på grund av hithörande befattningars olikartade natur har kommittén ansett, att förutsättningarna för att använda suspension böra prövas i det särskilda fallet. Härvid förtjänar att beaktas bl. a. om suppleant finnes eller om befattningen är oavlönad. Om befattningens beskaffenhet gör suspension olämplig, kommer samtidigt avsättning ofta att vara en lindrigare påföljd än eljest och kan därför i viss mån ersätta suspension såsom straff för mindre svår brottslighet.

Enligt nuvarande SL 25: 22 förekommer ämbetsansvar även beträffande vissa innehavare av enskilda befattningar. Så är fallet dels inom allmänna, av Konungen stadfästade inrättningar eller stiftelser dels inom vissa enskilda kommunikationsanläggningar till följd av Konungens förordnande om fridlysning av anläggningen enligt SL 19: 14. Befattningshavare hos förstnämnda inrättningar eller stiftelser kunna dömas till avsättning eller suspension i samma utsträckning som offentliga funktionärer. Befattningshavare vid enskilda kommunikationsanläggningar kunna med tillämpning av SL 25: 15 endast dömas till avsättning, varemot suspension icke upptagits i detta lagrum på grund av att man ansåg det svårt att genomdriva dess verkställighet då den felande är anställd i enskild tjänst. Motsvarande svårighet föreligger emellertid i fråga om alla enskilda befattningar, och den begränsar sig i verkligheten icke till suspension utan gäller även avsättning. Ty i samtliga fallen ankommer verkställigheten av ämbetsstraffet icke på ett offentligt organ utan på ledningen av det enskilda företaget.

I förslaget har, såsom framgår av bestämmelsen i 25: 12 och motiven därtill, i vissa avseenden genomförts en begränsning i fråga om ämbetsansvar för befattningshavare i enskild tjänst. En direkt i lagen meddelad föreskrift om sådant ansvar föreslås endast beträffande två särskilda grupper av enskilda befattningshavare, nämligen dels de som förestå eller deltaga i vården av dem som äro berövade friheten, dels ock de som förestå eller deltaga i driften av allmän samfärdsel. Inom båda dessa verksamhetsområden förutsättes att huvudmannen är en inrättning som godkänts eller särskilt tillåtits av Konungen. Genom möjligheten att återkalla eller vägra att förlänga sådan koncession blir det allmännas inflytande i vanliga fall tillräckligt för att en dom, varigenom en befattningshavare vid inrättningen dömts till avsättning eller suspension, skall komma att respekteras. Beträffande allmänna inrättningar i övrigt föreslås ämbetsansvar endast såvitt Konungen förordnat därom för befattningshavare vid viss allmän inrättning. Kommittén förutsätter, att innan sådant förordnande meddelas, prövning bör ske jämväl av frågan, huruvida det allmännas inflytande på företagets verksamhet innebär erforderlig garanti för verkställigheten av en dom på avsättning eller suspension. Därest en sådan verkställighet icke med viss säkerhet kan påräknas, saknas förutsättningar för det särskilda ämbetsansvaret. Förslaget upptar icke någon motsvarighet till det enligt SL 25: 15 gällande förhållandet, att för visst slags tjänst såsom ämbetsstraff stadgas allenast avsättning men icke suspension. Liksom i fråga om de offentliga befattningarna finnas visserligen även enskilda sådana där suspension icke lämpar sig såsom straffmedel, men frågan därom bör enligt kommitténs mening prövas i samband med straffets utmätande i det särskilda fallet, och därvid kan även hänsyn tagas till föreliggande vanskligheter att verkställa suspension från tjänsten i fråga.

Avsättning och suspension skola liksom för närvarande uttryckligen utsättas i domen och inträda icke i något tillfälle direkt på grund av lagen. För det fall att den brottslige innehar mer än en befattning givas särskilda regler i 16 §.

I SL 2: 18 andra stycket upptages en speciell föreskrift angående det fall, att den brottslige blivit före domen vald till en allmän befattning men först på grund av senare företagen röstsammanräkning skulle komma att inträda däri. Enligt förslaget kommer här att tillämpas en allmännare regel, som angives i 17 §.

16 §.

I denna paragraf givas regler om ämbetsstraffens innebörd, därest den brottslige vid domen innehar flera befattningar med vilka följer ämbetsansvar. Paragrafen är liksom 15 § tillämplig även på befattningar som den brottslige icke innehade vid brottets begående.

Beträffande avsättning stadgas i nuvarande SL 2: 18, att den som förbrutit sig i viss befattning och för det brott förskyllt avsättning tillika skall dömas förlustig annan allmän befattning. Avsättning i sådant fall, liksom även då avsättning tillämpas såsom bistraff, skall omfatta samtliga befattningar som den dömde innehar, dock med befogenhet för domstolen att beträffande varje befattning pröva, huruvida den dömde bör bibehållas i densamma. Principen att avsättning skall omfatta samtliga den dömdes allmänna befattningar har bibehållits i förslaget. Liksom i SL 2: 18 har domstolen dock tillagts befogenhet att efter skälighetsprövning förklara, att den dömde ej avsättes från viss befattning. Utredning bör således förebringas om samtliga av den dömde innehavda allmänna befattningar, och beträffande varje befattning bör i domen lämnas föreskrift om avsättning skall äga rum eller icke.

Då befattningshavare dömes till avsättning varifrån undantages viss befattning kan beträffande denna ådömas suspension. Denna möjlighet är enligt förslaget icke såsom enligt SL 2: 18 begränsad till det fall, att befattningen utgöres av ämbete eller tjänst, men vid domstolens prövning bör beaktas jämväl den i motiven till 15 § berörda omständigheten, huruvida med hänsyn till befattningens natur suspension överhuvud är lämplig som straffmedel.

I fråga om suspension finnas i nuvarande lag inga föreskrifter om att straffet skall omfatta andra befattningar än den vari förbrytelsen skett. Skäl kunna dock föreligga, t. ex. på grund av sambandet mellan flera befattningar, att låta även detta straff omfatta mer än en befattning, och en prövningsrätt i detta avseende har föreskrivits i andra stycket. På grund av bestämmelsen i 17 § är det lämpligt att i en dom rörande suspension uttryckligt besked lämnas rörande samtliga befattningar som enligt utredningen innehavas av den dömde.

17 §.

I denna paragraf avses såväl det fall, att någon dömts till avsättning eller suspension utan att avgörande träffats om samtliga allmänna befattningar som den dömde innehar, som det fall, att den som innehar allmän befattning (en eller flera) blivit dömd till allmänt straff utan att frågan om avsättning eller suspension överhuvud blivit prövad genom domen. Däremot avses icke det fall, att någon erhåller en befattning efter det han blivit dömd till straff i en instans men innan högre instans prövat saken; det synes nämligen i sådant fall böra ankomma på den tillsättande och ej på domstolen att bedöma brottets betydelse för befattningen.

Vad förstnämnda fall beträffar framgår av 16 § att domstol som ådömer avsättning eller suspension har att rörande var och en av de befattningar som den dömde innehar avgöra, huruvida befattningen skall inbegripas under ämbetsstraffet eller icke. Om beträffande någon befattning domen icke innehåller sådant avgörande, kan detta bero på att domstolen saknat kännedom om att befattningen innehaves av den dömde. Det synes här följdriktigt, att eftersom rättelse ej alltid kan ske efter klagan i vanlig ordning, möjlighet öppnas till särskild talan angående den eller de befattningar varom domen icke innehåller besked. En sådan kompletterande prövning förordades redan under förarbetena till 1936 års ändringar i SL 2 kap. av lagrådet. Kommittén föreslår, att särskild talan må föras om avsättning eller suspension från en befattning som icke nämnts i domen men vartill den dömde blivit förordnad eller vald före denna. Sistnämnda uttryck avser att inbegripa även det i SL 2: 18 andra stycket speciellt upptagna fallet, att befattningen tillsättes genom val som ägt rum före domen och röstsammanräkning som företages efter densamma. Under det att nämnda lagrum föreskriver ovillkorlig obehörighet för den som dömts till avsättning att vid sammanräkningen inträda i befattningen, skall enligt förslaget även här den allmänna regeln om särskild talan tillämpas. Därigenom beredes liksom i andra fall tillfälle till en efter sammanräkningen företagen prövning, huruvida den dömde på grund av föreliggande skäl icke bör avsättas från befattningen.

Då ämbetsman eller annan som innehar allmän befattning dömes till allmänt straff, skall enligt 25: 7 i förslaget i viss omfattning tillika dömas till avsättning eller suspension. Dock förutsättes här icke i varje fall, då en befattningshavare dömes till allmänt straff, att frågan om mistning av befattningen eller bibehållande däri upptages i domen. Om det allmänna straffet stannar vid fängelse eller böter, har domstolen anledning att pröva frågan om tillämpning av ämbetsstraff allenast, ifall yrkande därom framställes. Emellertid kan det även på ifrågavarande område inträffa, att domstolen, på grund av bristande utredning om den dömdes innehav av en befattning eller emedan sammanräkning efter val icke ägt rum vid tiden för domen, kan vara förhindrad att ådöma ett ämbetsstraff som eljest skulle tillämpats. Med hänsyn härtill ha även dessa fall inbegripits under föreskriften om särskild talan.

Då en dom meddelas enligt förevarande paragraf, saknas den möjlighet till enhetlig straffmätning i förhållande till ett förskyllt allmänt straff som enligt principen i 25 kap. skulle tillämpats, därest ämbetsstraffet och det allmänna straffet ådömts genom samma dom. Denna olägenhet äger emellertid ingen avsevärd praktisk betydelse, enär särskild talan om avsättning eller suspension endast torde förekomma beträffande befattningar vilkas förlust har en jämförelsevis underordnad betydelse för straffmätningen. Till dessa torde i allmänhet kunna hänföras förtroendeuppdrag på grund av val.

18 §.

I strafflagen ha hittills icke funnits några allmänna regler om förverkande av egendom. Vissa speciella stadganden om sådan eller liknande påföljd ha emellertid av ålder funnits i SL 12: 20, 15: 1 och 4 samt 25: 7. I SL 12: 20 stadgas, att med förfalskningsverktyg och med vad genom förfalskning tillkommit skall så förfaras att missbruk därav ej kan ske. Enligt SL 15: 1 skall fartyg, som begagnas vid slavhandel, vara förbrutet jämte sin laddning, och enligt SL 1524 skola penningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel eller befraktande av fartyg till slavars förande eller till utrustning av sådant fartyg, likaledes vara förbrutna. I SL 25: 7 stadgas, att muta eller dylikt som ämbetsman olovligen tagit tillfaller kronan. Under de senaste åren ha införts förverkandebestämmelser för ytterligare grupper av brott. Genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott upptogs sålunda i SL 20: 11 ett stadgande, att hjälpmedel för stöld kan förklaras till kronan förverkat, evad ansvar ådömes eller ej. En liknande bestämmelse beträffande sprängämnen infördes samtidigt i SL 19: 21. Slutligen finnes i SL 8: 30, sådant detta lagrum lyder efter 1940 och 1942 års ändringar, ett stadgande, att vad någon som är förfallen till ansvar enligt 8 kap. för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej kvar, skall i stället dess värde gäldas. Enligt samma lagrum må också föremål som begagnats för utförande av brott enligt 8 kap. eller som åstadkommits i samband med det brottsliga förfarandet, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej, förklaras förverkat till kronan.

I specialstraffrätten finnas åtskilliga bestämmelser om förverkande. Påföljden drabbar enligt dessa bestämmelser i allmänhet sådana ting, som varit föremål för åtgärd varigenom någon författningsbestämmelse överträtts eller som använts vid sådan överträdelse. Att förverkande stadgats är i vissa fall föranlett av egendomens farliga beskaffenhet. Detta är sålunda uppenbarligen grunden till bestämmelserna i giftstadgan den 26 nov. 1943 om förverkande av gift och i kungl. förordningen den 18 maj 1928 ang. explosiva varor om förverkande av sådana varor. Förverkande har i andra fall ansetts motiverat för att fråntaga lagöverträdaren den vinning han eljest skulle skörda av sin gärning. Så är fallet med förverkande av olovligen avverkat virke enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923. Detta är tydligen även grunden till den i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens upptagna bestämmelsen, att muta vid bestickning som avses i denna lag skall tillfalla kronan. Den nämnda synpunkten har i många fall föranlett, att där egendom som skolat dömas förverkad ej finnes i behåll, i stället dess värde skall gäldas. Exempel på förverkandebestämmelser finnas, utom i de nämnda författningarna, även i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar, lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, jaktstadgan den 3 juni 1938, fiskeristadgan den 17 okt. 1900, lotteriförordningen den 19 maj 1939, lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, lagen den 4 juni 1913 ang. förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel, kungl. förordningen den 11 juni 1926 ang. tillverkning och beskattning av brännvin, kungl. förordningen den 18 juni 1937 ang. försäljning av rusdrycker, kungl. förordningen den 11 juni 1919 ang. försäljning av pilsnerdricka, allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939. Lagen den 30 dec. 1939 ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m., lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m., lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor och kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m. m. Jämförelsevis långtgående förverkandebestämmelser finnas i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin. Enligt dessa skola spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen ha olovligen införts, jämte kärl och emballage vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej. Förverkandet drabbar dessutom, likaledes oavsett huruvida ansvar ådömes, under vissa förutsättningar farkost, dragare, fordon eller annat forslingsredskap som använts vid den olovliga införseln.

I nyare utländska strafflagar äro allmänna bestämmelser om förverkande vanliga. Exempelvis må anföras den norska strafflagen. Enligt § 34 i denna må föremål som frambragts genom straffbar handling eller som använts eller varit avsett att användas vid uppsåtligt brott förklaras förverkat, om dess ägare gjort sig skyldig till den straffbara handlingen. I § 35 stadgas vidare, att föremål vilkas egentliga bestämmelse är att tjäna såsom medel vid förövandet av straffbar handling må, såvida det finnes vara motiverat av hänsyn till det allmännas intresse, förklaras förverkade i vems ägo de än äro och utan att talan om ansvar behöver vara väckt eller kunna väckas mot någon. Slutligen stadgas i § 36, att genom straffbar handling vunnet utbyte eller ett belopp svarande mot det antagliga utbytet må förklaras förverkat hos den skyldige eller hos någon å vars vägnar han handlat, likaledes utan att talan om ansvar behöver vara väckt eller kunna väckas mot någon. Om en straffbar verksamhet bedrivits vanemässigt, må det förverkade beloppet bestämmas efter det antagliga utbytet av hela verksamheten. Danska strafflagen stadgar, i § 77, att förverkandeförklaring må meddelas beträffande föremål som frambragts genom brottslig gärning eller begagnats eller varit avsett att begagnas vid en uppsåtlig lagöverträdelse, såvida det tillhör någon för gärningen ansvarig, samt beträffande föremål som kan anses avsett att tjäna ett brottsligt syfte, där dess förverkande finnes påkallat av hänsyn till rättssäkerheten, ävensom beträffande utbyte av brottslig gärning, såvida ingen äger göra rättsligt anspråk därpå, eller ett däremot svarande belopp. Enligt schweiziska strafflagen, artikel 58, äger domstol, oavsett huruvida någon kan fällas till ansvar, meddela förverkandeförklaring beträffande föremål som använts vid förövande av straffbar gärning eller varit avsett därtill eller som frambragts genom brottslig gärning, allt under förutsättning att föremålet innebär fara för människors säkerhet, sedligheten eller den allmänna ordningen. Gåvor och dylikt som varit avsedda att förmå någon till brott eller att belöna någon för det han begått brottslig gärning skola enligt artikel 59 förklaras förverkade; finnes egendomen ej i behåll skall mottagaren utgiva dess värde.

Det är uppenbarligen önskvärt, att de skilda förverkandebestämmelserna i strafflagen avlösas av en mera enhetlig reglering. Vid behandlingen av förslaget till lagstiftning om förmögenhetsbrotten antydde ock föredragande departementschefen, att det vore en framtidsuppgift att införa allmänna regler om förverkande (kungl. prop. nr 4 till 1942 års riksdag s, 94). Kommittén har ansett det lämpligt, att allmänna bestämmelser i ämnet införas när revisionen av strafflagen utsträckes till att omfatta ett så stort antal brott som enligt förslaget skall ske. På bestämmelserna om slavhandel i 15 kap. anser sig kommittén emellertid icke böra ingå i förevarande sammanhang. Kommittén föreslår därför, att SL 8: 30, 12: 20, 19: 21, 20: 11 och 25: 7 upphävas och ersättas med bestämmelser i 18, 19 och 20 §§ i förevarande kapitel. Alt bestämmelserna få sin plats i 2 kap., vilket handlar om straffen enligt strafflagen, torde med strafflagens nuvarande uppställning vara ändamålsenligt. Därav får emellertid icke dragas den slutsatsen, att förverkande alltid skulle tjäna samma syfte eller följa samma regler som straff i egentlig mening.

Ett behov av förverkandebestämmelser gör sig i synnerhet gällande med avseende å föremål vilka använts såsom hjälpmedel vid brott. Det kan icke sägas vara ett tillfredsställande sakernas tillstånd att, såsom frånsett nyss berörda särskilda bestämmelser enligt gällande rätt är fallet, en brottsling skall vara berättigad att efter avtjänat straff återfå sina verktyg. Beträffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstå såsom särskilt lämpade till brottsverktyg, synes det önskvärt, att de kunna förklaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad som frambragts genom brott bör även stundom kunna förklaras förverkat. I alla dessa fall kan det förefinnas en fara för fortsatt brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det är angeläget att undanröja genom förverkande. I andra fall kan det vara påkallat att genom förverkande fråntaga den brottslige hans vinning av gärningen.

Med ledning av dessa synpunkter ha i förevarande paragraf och den närmast följande upptagits bestämmelser att i vissa fall förverkande kan ske. medan i 20 § upptagits några delvis processuella detaljbestämmelser. Förverkande innebär enligt dessa bestämmelser städse, att egendomen tillfaller kronan. Genom förverkandet upphäves ej blott den dittillsvarande ägarens rätt utan även. om ej särskilt förbehåll göres i domen, de andra sakrätter varmed egendomen kan vara belastad.

I förevarande paragraf avses hjälpmedel vid brott och vad som frambragts genom brott. Första stycket behandlar sådana fall, i vilka en brottslig gärning förövats.

Det stadgas till en början, att vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning vilken är i strafflagen belagd med straff må, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras till kronan förverkat, där den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill. Med straffbelagd gärning avses här icke endast gärning som utgör fullbordat brott utan även straffbar förberedelse. Har någon medelst en radioapparat trätt i förbindelse med annan under sådana omständigheter att gärningen enligt 3: 2 i förslaget är att bedöma såsom straffbar förberedelse till spioneri, kan sålunda radioapparaten förklaras förverkad. Det är vidare att märka, att med hjälpmedel här avses allt, vars användande vid brott ingår i brottsplanen. Det behöver icke vara för dylikt ändamål särskilt konstruerade eller eljest därför särskilt lämpade verktyg, såsom kofot eller annat inbrottsverktyg, utan det kan vara en kniv, som använts för att peta upp ett lås, eller en kamera, som begagnats vid spioneri. Även av den brottslige burna kläder kunna ifrågakomma till förverkande, såsom handskar vilka inbrottstjuv burit för att icke lämna fingeravtryck. En bil är att anse som "hjälpmedel vid brott, ej blott om stulna eller eljest genom brottet åtkomna saker fraktats däri utan även om den brottslige själv färdats i bilen till eller från brottsplatsen. Det är emellertid givet, att förverkandeförklaring beträffande föremål som icke genom sin beskaffenhet indicerar brottslig användning bör ifrågakomma endast där förhållandena giva särskild anledning att företaga en sådan åtgärd.

I första stycket stadgas vidare, att där någon tagit sådan befattning med brottsverktyg som enligt 3: 2 i förslaget innebär straffbar förberedelse, verktyget må förklaras förverkat, dock likaledes endast om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl. De föremål som här avses äro gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och annat sådant hjälpmedel, alltså endast föremål som genom sin beskaffenhet äro särskilt ägnade för brottslig verksamhet.

Vid sidan om hjälpmedel nämnes i första stycket vad som frambragts genom gärning som är brottslig enligt strafflagen. Stadgandet åsyftar falskt mynt och andra förfalskade föremål, genom spioneri tillkomna kartor med militära hemligheter inprickade och dylikt. Stadgandet åsyftar däremot icke vad som tillverkats av stulet material. Emedan, såsom nedan skall beröras, en förutsättning för förverkande är att föremålets ägare eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat den brottsliga gärningen eller medverkat därtill, kommer förverkande icke i fråga i ett sådant fall. Ehuru en förutsättning för tillämpning av första stycket är, att en brottslig gärning förövats, fordras icke, att någon gjort sig förfallen till straff. Även gärning av den som är otillräknelig på grund av minderårighet eller psykisk abnormitet uppfyller förutsättningen, Såsom framgår av en uttrycklig bestämmelse i stycket, fordras emellertid, att gärningen skett uppsåtligen, varför oaktsamhetsbrott icke är tillräckligt för att grunda förverkande.

Domstol är enligt de föreslagna bestämmelserna icke i något fall ovillkorligen skyldig att döma till förverkande utan skall alltid med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet pröva, huruvida påföljden skall ådömas.

Vid prövningen bör i främsta rummet beaktas, huruvida förverkande är påkallat till förebyggande av brott. Denna synpunkt torde böra föranleda förverkande av föremål som genom sin beskaffenhet framstå såsom brottsverktyg och därför måste anses innebära fara för brott såvida de ej förvaras på betryggande sätt. Förverkandeförklaring kan jämväl vara motiverad beträffande föremål, som icke ha denna karaktär men likväl om de få kvarbliva i den brottsliges hand innebära fara för fortsatt brottslighet av honom. Även om den brottslige själv icke behöver befaras komma att använda föremålet för brott, kan förverkande vara påkallat med hänsyn till den användning andra kunna komma att göra av föremålet. Det kan sålunda vara motiverat att förklara radioapparat eller kamera som använts vid spioneri förverkad med hänsyn till fara för att dessa föremål eljest skola användas vid fortsatt spioneriverksamhet av andra än den redan ertappade spionen, och likaså kan det vara påkallat att meddela förverkandeförklaring beträffande en bil som använts av en medlem av en brottslingsliga, där det kan befaras att andra medlemmar av ligan eljest i framtiden skola använda bilen för nya brott. Föremål, som vanligen komma till helt oskyldig användning, böra emellertid naturligtvis ej förklaras förverkade, såvida det icke finnes särskild anledning befara att de skola användas för brott.

Ehuru förebyggande av brott bör vara den ledande synpunkten vid prövningen huruvida förverkande skall ske, bör det kunna komma i fråga att meddela förverkandeförklaring även i vissa fall där förverkande ej erfordras från denna synpunkt. Detta är händelsen i sådana fall, där det skulle vara stötande om den brottslige trots att han blivit fälld skulle få behålla de hjälpmedel han använt vid brottet. Förverkandeförklaring kan därför enligt den föreslagna lagtexten förekomma ej blott där den är påkallad till förebyggande av brott utan även där eljest särskilda skäl föreligga.

Även om domstolen vid sin prövning skulle finna att förverkande är påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, är det icke därför givet, att förverkandeförklaring bör meddelas. Domstolen har att beakta såväl skäl för som skäl mot en sådan åtgärd. Det ligger alltså i domstolens hand att underlåta förverkandeförklaring i sådana fall, där förverkande skulle leda till förfång för någon som icke låtit något komma sig till last eller det eljest framstår såsom en alltför kännbar påföljd. När, såsom här föreslås, en allmän förverkandebestämmelse införes, synes det emellertid icke vara tillräckligt, att det ankommer på domstolen att vid sin prövning tillse att utomstående icke lider förfång. Kommittén föreslår, att i själva lagtexten upptages en begränsning till skydd för deras intressen. som icke ha med den ifrågavarande brottsligheten att skaffa.

För förverkande enligt första stycket uppställas därför två alternativa förutsättningar. Det kräves, för att förverkande skall kunna ske, antingen att den som var ägare till föremålet förövat gärningen eller medverkat därtill eller också att någon som var i hans ställe gjort detta. Med det senare alternativet avses främst, att föremål, tillhörande bolag eller andra dylika rättssubjekt som icke kunna begå brott, skola kunna förklaras förverkade om brottslig gärning ligger någon rättssubjektets företrädare till last. En bil, som använts till brottsligt ändamål, skall sålunda icke vara fritagen från förverkande därför att den tillhör ett bolag utan kunna dömas förbruten, om den brottslige är bolagets verkställande direktör eller eljest någon som faktiskt kan bestämma angående bolagets verksamhet. Likaledes bör en bil, som använts till brott men tillhör den brottsliges hustru, kunna dömas förverkad, om visserligen hustrun icke kan visas ha medverkat till brottet men mannen råder över bilen på sådant sätt att han kan sägas vara i hennes ställe. Ett annat fall, där den brottslige får anses vara i ägarens ställe, är det, då ägaren lånat ut, uthyrt eller under äganderättsförbehåll sålt det ifrågavarande föremålet till den brottslige och försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått till förhindrande av brottslig användning.

Särskilda regler erfordras för det fall att föremålet överlåtits efter gärningen. Tydligen kan icke en överlåtelse under alla omständigheter tillåtas hindra förverkande, ty förverkanderegeln kunde då lätt göras overksam. Å andra sidan vore det obilligt mot förvärvaren, om denne under alla omständigheter skulle vara nödsakad att finna sig i att föremålet förverkades. Kommittén föreslår, att förverkande efter överlåtelse skall få äga rum endast där föremålet förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga att omständigheterna voro sådana att de skulle kunna föranleda förverkande av föremålet i överlåtarens hand. Denna begränsning av förverkandemöjligheten gäller endast där överlåtelse skett. Har den brottslige avlidit, kan, såsom av 5: 13 i förslaget framgår, förverkande ske utan hinder av att hans arvingar äro i god tro.

Genom de anförda bestämmelserna har kommittén begränsat förverkandemöjligheten till skydd för sådan ägare av föremålet som icke låtit något komma sig till last. Vad angår dem som ha begränsad sakrätt, panthavare och säljare med äganderättsförbehåll, ankommer det på domstolen att beakta dessas intressen vid prövningen huruvida förverkande skall ske. Domstolen kan också vid förverkandeförklaring göra förbehåll för sådan särskild rätt till föremålet. Sker intet förbehåll upphäves genom förverkandet den särskilda rätten utan att rättsägaren blir berättigad till någon ersättning därför av kronan.

Emedan det icke bör stå den brottslige öppet att genom att gömma undan föremålet eller överlåta det till annan undandraga sig förverkandepåföljden, har i första stycket till sist stadgats, att förverkandeförklaring i istället för föremålet må avse dess värde. Som förverkandebestämmelsen åsyftar att undanröja den fara för fortsatt brottslighet som föremålet innebär, bör emellertid förverkande alltid i första hand riktas mot föremålet. Om domstolen, såsom den är oförhindrad att göra, ger sin förverkandeförklaring en alternativ avfattning och således förklarar antingen föremålet eller dess värde förverkat, bör i domen anges att värdet skall utges endast om föremålet icke kan åtkommas. Dom på förverkande av värde bör ange vem som förpliktas utge värdet; om det är ovisst vem som innehar föremålet, kan dock även personen anges alternativt. Förklaras i domen åter allenast föremålet förverkat, möter intet hinder mot att sedermera, om domen i denna del ej kan verkställas, särskild talan väckes om förverkande av värdet i stället. I dom, varigenom föremålets värde förklaras förverkat, bör beloppet anges. Var och en som haft sådan befattning med föremålet, att han genom förverkandeförklaring kunnat förpliktas utge detta, kan förpliktas att gälda dess värde. Jämte den brottslige kan alltså den i vars ställe han var eller någon som genom köp, arv eller annat fång förvärvat äganderätt till föremålet bli dömd att utge dettas värde. Betalningsskyldigheten ålägges i så fall solidariskt.

I andra stycket avses föremål, som på grund av sin beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kunna befaras komma till brottslig användning. Det föreslås, att dessa föremål skola kunna förklaras förverkade oavsett huruvida de kommit till användning vid brott. En förverkanderegel som är frigjord från denna förutsättning bör emellertid endast avse föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg. Det fordras därför, att föremålet på grund av sin beskaffenhet kan befaras komma till brottslig användning. Det är alltså icke tillräckligt, att föremålet faktiskt varit avsett att användas vid brott, utan det fordras, att det skall vara av en beskaffenhet, som gör det särskilt lämpat för visst brottsligt ändamål. Såsom exempel nämnas i den föreslagna lagtexten dyrk och falskt mynt. Andra exempel äro fotografier, kartor och teckningar som tillkommit i spionerisyfte, falska skuldebrev, konstverk med falsk signatur och skrifter vilkas spridande skulle vara straffbart emedan de innehålla osann framställning ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig frihet (jfr NJA II 1941 s, 67). I regel finnes icke skäl att respektera någon enskilds äganderätt till sådana föremål. Tryckta skrifter falla emellertid under tryckfrihetsförordningen, varför den föreslagna bestämmelsen ej avser dessa. Om föremålet åter är sådant, att det icke i och för sig ger anledning att befara att det skall användas för brottslig verksamhet, är bestämmelsen icke tillämplig. En bil kan sålunda ej förklaras förverkad enligt bestämmelsen, såvida icke bilen skulle vara specialkonstruerad för användning vid visst slags brott. Det är emellertid icke tillräckligt, att föremålets beskaffenhet är sådan att det kan befaras komma till brottslig användning. Därutöver fordras att även omständigheterna i övrigt ge stöd för sådan farhåga. Omständigheterna kunna vara sådana, att även om föremålets karaktär av brottsverktyg är otvetydig, varje fara för brottslig användning därav likväl är utesluten. Detta kan vara händelsen exempelvis med falskt mynt i en samlares ägo.

Liksom enligt första stycket är även enligt andra stycket förverkandeförklaring blott fakultativ. Domstolen har att efter omständigheterna pröva, huruvida förverkande i det särskilda fallet är påkallat Härvid bör naturligtvis särskilt tillses att ett föremål icke utan vägande skäl förklaras förverkat om det. såsom undantagsvis kan förekomma, blivit ombildat till ett brottsverktyg utan att detta kan läggas dess ägare till last. Det är dock icke uteslutet, att förverkande någon gång måste ske även i ett sådant fall. Har en spion stulit en karta och på den inprickat militära hemligheter, måste tydligen kartan förklaras förverkad. I viss utsträckning torde det vara möjligt att utan särskilda bestämmelser bereda ägaren ersättning i dylika fall. Stundom kan det vara tillräckligt, att egendom endast partiellt förklaras förverkad. Det möter icke heller något hinder att låta förverkande av värde avse endast en del av egendomens värde.

Med förverkad egendom bör naturligtvis så förfaras, att missbruk därav ej kan ske. Det torde vara lämpligt, att administrativa föreskrifter härom meddelas. Enligt tredje stycket kan domstolen i stället för förverkande föreskriva annan åtgärd till förebyggande av missbruk. Beträffande konstverk, vilket innehavaren förmåtts att köpa genom falsk uppgift att det är original, kan t. ex. vara tillräckligt att påstämpla det ordet kopia.

De föreslagna reglerna om förverkande avse endast brott enligt strafflagen. Gärningar, som äro belagda med straff i andra författningar, äro av alltför skiftande natur för att det skulle vara rådligt att utan en prövning av varje särskild författning låta de föreslagna reglerna i första stycket bliva tillämpliga beträffande dessa gärningar. Andra stycket bör däremot analogiskt tillämpas även beträffande föremål som kan befaras komma till en i specialstraffrätten kriminaliserad användning.

Införandet av de allmänna bestämmelserna i första stycket torde emellertid komma att få betydelse för blivande lagstiftning på specialstraffrättens område. Det är nämligen sannolikt, att vid sådan lagstiftning viss ledning kommer att hämtas av de här föreslagna bestämmelserna. Dessa torde därför även på specialstraffrättens område i längden komma att visa sig leda till ett förenhetligande av de nu tämligen olikartade reglerna. Som dessa ofta stadga obligatoriskt förverkande och därtill sakna de av billighetshänsyn förestavade begränsningar av förverkandemöjligheten som innehållas i förevarande paragraf, skulle en sådan utveckling medföra en enligt kommitténs mening önskvärd uppmjukning av specialstraffrättens förverkandebestämmelser, vilka stundom synas gå längre än billigt är.

19 §.

Medan i 18 § stadgas förverkande av föremål, som på grund av sin beskaffenhet, sitt ursprung eller sin användning icke synes böra få kvarbliva i enskild ägo, behandlas i förevarande paragraf främst frågan om förverkande av penningbelopp.

I gällande strafflag finnas, såsom framgår av det vid 18 § anförda, endast tre bestämmelser av detta slag. Enligt SL 25: 7 skall muta eller annat, som en enligt SL 25: 5 eller 6 straffbar ämbetsman olovligen tagit, tillfalla kronan. I SL 15: 4 stadgas förverkande av penningar eller deras värde, som någon använt eller betingat sig till slavhandel eller befraktning av fartyg till slavars förande eller till utrustning av fartyg för slavhandel eller slavars bortförande. Förverkande skall enligt S. I.. 8: 30 första stycket även drabba vad någon, som är förfallen till ansvar enligt 8 kap., för brottet mottagit eller dess värde. Sistnämnda stadgande tillkom år 1940 och avlöste en äldre bestämmelse av mera begränsad räckvidd. Det framhölls under förarbetena, att enahanda synpunkter gjorde sig gällande vid många andra brott på strafflagens område varför det kunde anföras skäl för att låta den legislativa behandlingen av förverkandefrågan anstå till dess den kunde företagas i ett större sammanhang, men tidsläget ansågs likväl motivera att i SL 8: 30 upptaga anförda bestämmelse (NJA I. I 1941 s. 65 f.). Utanför strafflagens område märkes det vid 18 § anförda stadgandet i 7 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att vid bestickning varom nämnda lag handlar emottagen muta eller dess värde skall tillfalla kronan. Bestämmelser om förverkande av vinst finnas också i 3 § lagen den 30 dec. 1939 ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt 19 § kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m. m. I åtskilliga författningar stadgas normerade böter, vilka bl. a. ha till ändamål att fråntaga lagöverträdaren den vinning han eljest skulle skörda av överträdelsen. I vissa fall, där överträdelsen består i undandragande av skatt eller allmän avgift, har lagöverträdaren att förutom denna utge ett belopp beräknat efter storleken av vad han undandragit det allmänna. Påföljden sträcker sig i dessa fall utöver vinningen. Exempel härpå erbjuder skattestrafflagen, enligt vilken den som förskyllt frihetsstraff enligt lagen må dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det undandragna beloppet.

Det synes icke tillfredsställande, att en brottsling skall efter avtjänande av sitt straff vara i okvald besittning av vad han orättmätigt tillskansat sig genom brottet. Det är önskvärt att så långt det är möjligt motverka den lockelse till brott som vinningen av brottet utgör. I vissa fall, såsom vid brott sådana som spioneri och förräderi, kan ock det fortsatta innehavet av ekonomiska tillgångar, måhända till betydande belopp, vilka förvärvats genom brott, innebära fara för ny brottslighet av enahanda slag (jfr NJA II 1941 nyss a. st.). I själva verket kan knappast någon påföljd av brott vara naturligare än den som består däri, att man fråntager den brottslige hans vinning av brottet. Att möjlighet härtill med få undantag saknas enligt gällande strafflag måste betecknas som en brist.

I förevarande paragraf föreslås nu ett allmänt stadgande, att muta samt för utförande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, vars mottagande innefattar brott, ävensom annan vinning av brottslig gärning vilken ej motsvaras av skada för enskild må, om skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan.

I vad stadgandet avser muta hänför det sig till 25: 3 i förslaget. Förlag eller vederlag för utförande av brott kan enligt stadgandet bli föremål för förverkande i samma utsträckning som mottagande därav enligt 8: 2 i förslaget är straffbart såsom förberedelse. Med uttrycket annat dylikt avses otillbörlig förmån, som någon på sätt omförmäles i 10: 6 andra stycket i förslaget mottagit för att rösta på visst sätt i allmänt ärende eller icke rösta, samt penningar eller annat som någon mottagit av främmande makt eller av någon som handlar i dess intresse för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter, ett brott som behandlas i 8: 12 i förslaget. Däremot avses icke vad någon mottagit under sådana förhållanden, att han gjort sig skyldig till häleri, och ej heller betalning eller säkerhet för fordran, genom vars mottagande borgenär ådragit sig ansvar för medverkan till mannamån mot borgenärer. I intetdera av dessa fall är det mottagna att jämställa med muta eller förlag eller vederlag för brott. För att förverkande skall komma i fråga förutsättes, att muta, förlag, vederlag eller annat dylikt mottagits; att penningar utlovats är icke tillräckligt för att muta skall kunna anses föreligga.

I fortsättningen av paragrafen utsträckes förverkandemöjligheten till vinning av brott, vilken icke är jämförlig med muta, förlag eller vederlag. Därvid göres den begränsningen, att förverkande ej må drabba vinning som motsvaras av skada för enskild. I sådana fall tillkommer det nämligen målsägande att framställa anspråk på återställande av vad som berövats honom genom brottet eller på skadestånd. Det föreslagna stadgandet kommer därför icke att vara tillämpligt i fråga om sådan vinning, som gör stöld, bedrägeri, förskingring m. fl. brott till vinningsbrott. Stadgandet får på grund av denna begränsning en tämligen inskränkt räckvidd. Som exempel på fall, där det är tillämpligt, kan nämnas vinning av koppleri eller hållande av spelhus och även i särskilda fall vinning av häleri. Med vinning får i regel förstås nettovinst; utgifter för inkomstens förvärvande skola således, i den mån de icke bestå i muta eller dylik ersättning åt medbrottslingar eller eljest äro stridande mot lag eller goda seder, avdragas.

Förverkandeförklaring enligt stadgandet kan endast riktas mot någon som förövat en brottslig gärning; att han på grund av minderårighet eller psykisk abnormitet går straffri hindrar emellertid icke tillämpning av stadgandet.

Liksom enligt 18 § gäller även enligt den förevarande att förverkandeförklaring skall föregås av en prövning huruvida omständigheterna i det särskilda fallet göra förverkande icke blott möjligt enligt stadgandet utan även påkallat av bärande skäl. Där det förvärvade är i behåll, kan själva egendomen förklaras förverkad och detta oavsett i vems ägo den numera är. Vanligen kommer emellertid förverkandeförklaringen i stället att avse egendomens värde; dess belopp bör då anges i domen. Det är vidare att märka, att förverkande även enligt detta stadgande kan ske partiellt. Emedan den brottslige ofta har förbrukat medlen, torde det mången gång, i synnerhet vid mindre svåra brott, av billighetshänsyn få anses tillräckligt med ett partiellt förverkande. Det är givet, att utsökningslagens bestämmelser om utmätningsfrihet för viss egendom skyddar denna även mot utmätning på grund av förverkandeförklaring, varigenom betalningsskyldighet ålagts.

Lika litet som 18 § första stycket är förevarande paragraf direkt tillämplig utanför strafflagens område.

20 §.

Såsom framgår av kommitténs förslag beträffande 5: 13 och 19 a kan förverkande enligt förslaget ske, ehuru straffet för den brottsliga verksamheten är förfallet på grund av preskription eller den brottsliges död. Det skulle emellertid i vissa fall vara obilligt eller olämpligt att talan om förverkande på grund av brottslig verksamhet väcktes ehuru straffet är förfallet. Mot det allmännas intresse av förverkande måste vägas enskildas intresse av att icke få brott framdraget inför offentligheten, sedan straffet förfallit. Det föreslås därför, att där straff är förfallet talan om förverkande skall fä väckas endast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

I sitt förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken har processlagberedningen upptagit vissa bestämmelser angående det processuella förfarande som bör föregå förverkandeförklaring (SOU 1944: 9 och 10). I 17 § av nämnda lagförslag stadgas sålunda:

Angår fråga om egendomens förverkande till det allmänna eller annan sådan påföljd någon, som ej är tilltalad, skall talan därom föras mot honom. Om sådan talan gälle i tillämpliga delar vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter.

Är i fall, som avses i första stycket, fråga om förverkande av egendom, som tagits i beslag, och är ägaren ej känd eller har han eller annan, mot vilken talan föres, icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, äge rätten utfärda stämning å honom att å tid och ställe, som angivas i stämningen, komma tillstädes vid rätten för att svara i målet vid påföljd, att egendomen eljest må förklaras förverkad. Stämningen skall kungöras på sätt i 33 kap. 12 § nya rättegångsbalken sägs; uppgår värdet av beslagtagen egendom uppenbart ej till etthundra kronor, erfordras ej att meddelande införes i tidning. Uteblir svaranden, skall egendomen förklaras förverkad, om ej av omständigheterna framgår, att talan därom är ogrundad.

Hava i lag eller författning meddelats avvikande bestämmelser, vare de gällande.

Till komplettering av dessa stadganden erfordras utöver nyss berörda bestämmelse endast en föreskrift, att frågan om förverkande skall prövas av domstol på talan av åklagare. En sådan föreskrift har upptagits i första punkten av förevarande paragraf. Yrkande om förverkande äger således enligt förslaget endast åklagare framställa. Enskild målsägande äger icke framställa sådant yrkande, men åklagare kan uppträda i mål vari endast målsägande för ansvarstalan och yrka förverkande. På grund av brott, beträffande vilket allmän åklagare icke äger föra ansvarstalan, äger han dock ej föra talan om förverkande; något förverkande kan alltså i sådant fall ej komma i fråga.

I avbidan på nya rättegångsbalkens ikraftträdande erfordras emellertid vissa ytterligare bestämmelser. Kommittén har därför bland Övergångsbestämmelserna upptagit en alternativ avfattning av paragrafen avsedd att tillämpas till dess nya rättegångsbalken trätt i kraft. Det föreslås, att där yrkande om förverkande icke göres i mål om ansvar, det skall kunna framställas genom särskild ansökan. Det föreslås vidare, att yrkandet skall delgivas ägaren, något som där yrkandet framställes i samband med ansvarstalan oftast lämpligen sker genom att yrkandet upptages i stämningen. For det fall att ägare ej är känd ersättes delgivningen med kungörande i allmänna tidningarna. Som förverkande kan medföra rättsförlust även för annan än ägare, föreslås vidare, att yrkande om förverkande skall delgivas utom ägaren även annan som enligt vad känt är har rätt till egendomen. Det ifrågasättes, huruvida icke en motsvarighet till detta stadgande bör upptagas i nya rättegångsbalkens promulgationslag. Slutligen föreslås, att mål om förverkande i övrigt jämställes med brottmål, med det undantaget att målet må avgöras utan hinder av svarandes utevaro.

Bestämmelserna i förevarande paragraf torde liksom de flesta andra bestämmelser i strafflagens allmänna del bliva analogiskt tillämpliga på specialstraffrättens område, i den mån ej annat är särskilt stadgat.

Jämte de nu berörda bestämmelserna i strafflagen föreslår kommittén en ändring i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål. Enligt 1 § första stycket nämnda lag må föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, tagas i beslag. Emedan enligt 18 § andra stycket i kommittéförslaget brott icke är någon förutsättning för förverkande, får kommittén föreslå sådan ändring i beslagsbestämmelserna, att beslag kan läggas å föremål om det skäligen kan antagas vara förverkat oavsett huruvida grunden för förverkandet är brott. En liknande ändring torde böra vidtagas i nya rättegångsbalken 27: 1. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra framlägga något förslag om ändring i nämnda lag.

I övrigt torde det vara önskvärt, att till ledning för de verkställande myndigheterna givas administrativa bestämmelser om tillvägagångssättet då anledning till förverkande yppar sig och, såsom vid 18 § berörts, beträffande frågan huru med förverkad egendom skall förfaras.

Det nuvarande innehållet i 20 § har lämnats utan motsvarighet i förslaget. Sedan förverkandebestämmelserna fått sin plats i 18 och 19 §§, återstå såsom påföljder, på vilka nuvarande 20 § syftar, skärpning enligt SL 4: 15 av livstidsfånges straff på grund av brott som han förövar, åläggande enligt SL 16: 14 att betala tryckningskostnaden för dom angående falsk angivelse eller annan ärekränkning, förlust enligt SL 24: 1 av äganderätten till det som olovligen såtts eller planterats på annans jord samt förbud enligt SL 25: 15 och och 22 att vidare bekläda vissa slags befattningar. Det nämnda stadgandet i SL 2–1: 1, som närmast är av privaträttslig natur, har av kommittén förts till övergångsstadgandena, och förbudsbestämmelserna i 25 kap. bortfalla genom den föreslagna nya avfattningen av nämnda kapitel. Bestämmelsen i SL 16: 14 har visserligen bibehållits i strafflagen men, då den närmast är en bestämmelse om skadestånd, överförts till 6: 3 i förslaget. Med hänsyn härtill har det icke ansetts påkallat att i 2 kap. bibehålla någon erinran om att brott kunna medföra andra påföljder än de förut i kapitlet angivna.

21 §.

Av skäl, som angivits vid 1: 3, föreslår kommittén upphävande av SL 2: 21.