SOU 1944:69/8 Kap

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  7 Kap. SOU 1944:69

Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
9 Kap.  →


[ 112 ]

8 KAP.


Om brott mot rikets säkerhet.


Strafflagen av 1864 upptog i sitt ursprungliga skick i 8 kap. bestämmelser "Om förräderi; så ock om andra för rikets säkerhet menliga brott" och i 9 kap. "Om majestätsbrott; så ock om brott emot riksstyrelse eller rikets ständer". I båda kapitlen år fråga om vad Thyrén betecknar såsom centrala angrepp mot staten, d. v. s. sådana som rikta sig mot eller innebära fara för statens existens eller viktigare intressen – särskilt i förhållande till främmande makter – eller emot dess författning eller organisation. Strafflagen behandlar i 9 kap. angrepp mot statens högsta organ och vissa andra för staten särskilt betydelsefulla personer, nämligen medlemmar av konungahuset, förutsatt att dessa angrepp icke omedelbart riktas mot staten själv eller dess centrala funktioner. Angrepp av sistberörda natur behandlas i 8 kap. Detta kapitel har under de senare årtiondena blivit föremål för upprepade ändringar. Framför allt ha däri införts utvidgade bestämmelser om spioneri och därmed sammanhängande brott; så har skett 1913 och vid upprepade tillfällen under det senaste årtiondet. I samband med en omarbetning av straffbuden för spioneri underkastades kapitlet, som genom de talrika partiella lagstiftningsåtgärderna kommit att brista i överskådlighet, år 1940 en fullständig översyn, som ledde till en helt ändrad gruppering av dess innehåll. Även därefter har kapitlet emellertid genom lag den 20 mars 1942 undergått förändringar, påkallade av erfarenheterna under det nu pågående kriget, och vissa ytterligare ändringar skedde i samband med den genom lag den 12 juni 1942 genomförda reformen av bestraffningen av försök till [ 113 ]brott. En begränsning av åtalsrätten beträffande vissa brott enligt kapitlet har vidtagits genom lag den 9 juni 1944.

Vid den nu ifrågavarande revisionen av straffbestämmelserna för brott mot det allmänna har kommittén haft att ägna uppmärksamhet även ät de centrala statsförbrytelserna, såsom i den allmänna inledningen blivit berört. Vissa av de gärningar, som nu straffbeläggas i 8 kap., ha funnits lämpligare kunna behandlas i andra kapitel, nämligen 10, I. I och 12 kap. I synnerhet efter 1940 års omarbetning innehåller 8 kap. talrika bestämmelser, som egentligen äro av allmänstraffrättslig natur, främst regler om förberedelse till brott och om medverkan därvid, vidare om förverkande av egendom och om mistning av allmän befattning såsom påföljder av brott. Kommittén har i dessa delar funnit sig böra föreslå allmänna regler, som äro gemensamma för ett flertal brott inom skilda kapitel; de hithörande bestämmelserna böra följaktligen utgå ur 8 kap. På grund av de nu angivna ändringarna i detta kapitels innehåll har det blivit erforderligt att genomföra jämkningar i uppställningen av de däri kvarstående bestämmelserna.

Kommittén har emellertid icke kunnat stanna därvid. Ty även de bestämmelser, som icke omedelbart beröras av de anförda omflyttningarna, ha för att kunna ingå i den blivande nya strafflagen måst med hänsyn till uppbyggnad och avfattning bringas till överensstämmelse med de grunder, varpå de av kommittén helt nyredigerade kapitlen vila. Härvid har det befunnits möjligt att i vissa delar av 8 kap., framför allt vad angår spioneribrotten, genomföra en saklig förenkling av straffbud, som efter upprepade partiella reformer blivit allför detaljerade och splittrade.

I samband med dessa ändringar i 8 kap. har frågan om dess omfattning och systematiska uppställning upptagits till förnyat övervägande. Vid den år 1940 genomförda reformen, som endast avsåg detta kapitel, var man bunden av den förut givna ramen för dess innehåll. På grund härav måste i kapitlet behandlas gärningar med alltför ringa inbördes frändskap och dess omfattning blev alltför stor. I synnerhet måste gränsdragningen mot 9 kap. numera anses mindre tillfredsställande. En lämpligare avgränsning erhålles, om man bland de centrala brotten mot staten skiljer mellan å ena sidan dem som angå brott mot statens säkerhet utåt i förhållande till främmande makter, främst förräderi- och spioneribrott, och å andra sidan dem som hänföra sig till den inre säkerheten. En indelning efter denna grund är vanlig i utländska lagar och föreslogs även i Thyréns 1931 framlagda utkast (X) angående "Förräderibrott m. m.", visserligen inom ramen av ett kapitel. Under nutida förhållanden äro brotten inom den förra gruppen ofta att anse såsom farligare än brotten inom den senare, och det sinnelag som kommer till uttryck genom de förstnämnda äro ofta enligt uppfattningen i vårt land av en särskilt förkastlig art. Det torde därför vara motiverat att för sig behandla brotten mot rikets yttre säkerhet, låt vara att till dem äro att hänföra även vissa endast medelbara och därför mindre graverande kränkningar av centrala statsintressen. Genom begränsningen till denna brottsgrupp [ 114 ]erhåller kapitlet ett starkare inre sammanhang och dess skilda bestämmelser bliva lättare att överblicka.

Till 9 kap. hänföras, utom de brott som motsvara de nuvarande majestätsbrotten, även andra brott mot rikets inre säkerhet. För dessa brott föreslås benämningen högmålsbrott såsom gemensam rubrik. Vid sidan därav har 8 kap. ansetts utan fara för missförstånd kunna erhålla rubriken "Om brott mot rikets säkerhet?.

I det sålunda avgränsade 8 kap. upptager förslaget först ett straffbud angående högförräderi, vilket brott bestämmes så att det omfattar angrepp mot statens territoriella integritet eller dess oberoende i förhållande till främmande makter. Därefter behandlas krigsförräderi, d. v. s. gärningar som begås då riket är i krig och äro ägnade att skada rikets försvar, ävensom motsvarande oaktsamhetsbrott. Vidare följa ett par fall av s. k. diplomatiskt landsförräderi, nämligen dels trolös diplomati och dels egenmäktig diplomati; de allmänna bestämmelserna om tjänstemissbruk och om obehörig tjänsteutövning ha icke ansetts tillfyllestgörande för hithörande gärningar. I fortsättningen behandlar förslaget spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. I det följande ha upptagits brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt ävensom den specialform därav, som olovlig värvning numera får anses utgöra. Därefter upptager förslaget ett straffbud mot trädande i utländsk sold. Slutligen regleras straffbarheten av försök och stadgas straff för viss oaktsam medverkan, varjämte meddelas några föreskrifter om åtalsrätten och om att i kapitlet givna straffbud, vilkas användning förutsätter att riket befinner sig i krig, skola kunna erhålla tillämpning även under vissa andra utomordentliga förhållanden.

Vid jämförelse med det nuvarande 8 kap. framgår att till 9 kap. har överflyttats en del av innehållet av den i SL 8: 2 upptagna bestämmelsen om högförräderi; i den mån detta brott icke hänför sig till förhållandet till främmande makt skall det enligt förslaget benämnas uppror och regleras i 9: 1. Vidare motsvaras SL 8: 15, angående självstympning m. m. i uppsåt att undgå tjänstgöring vid krigsmakten, av 9: 8 om krigstjänstsvek; SL 8: 20, angående samlande av manskap i uppsåt att föröva brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet m. m., motsvaras av den föreslagna 9: 6 om väpnat hot mot laglig ordning.

Det nu i SL 8: 27 straffbelagda förfarandet att hysa eller dölja gärningsmannen till visst slag av förräderi- eller spioneribrott kan enligt förslaget i vissa fall straffas enligt de allmänna reglerna om medverkan till brott, i andra fall enligt 10: 10 såsom döljande av brottsling. Till 11 kap. överföras dels det ryktesspridande m. m., som nu avses i SL 8: 21, dels den s. k. negativa delaktighet, för vilken SL 8: 28 stadgar straff; se förslaget till 11: 6 om samhällsfarlig ryktesspridning och 11: 5 om underlåtenhet att avslöja brott. De gärningar med avseende på bevismedel, som nu behandlas i SL 8: 18 och 19, bliva enligt förslaget att bestraffa enligt 12 kap., främst jämlikt 3 § om grov urkundsförfalskning, 4 § om brukande av falsk urkund och 5 § om undertryckande av urkund. Den nuvarande bestämmelsen i SL 8: 19 andra [ 115 ]punkten om straff för den som av oaktsamhet undanhåller eller fördärvar viss handling har ansetts kunna utgå. Förslaget innehåller i 25 kap. bestämmelser som äro avsedda att ersätta SL 8: 17 andra stycket och SL 8: 31. nämligen 25 kap. 3 § om tagande av muta och 7 § om särskilt straff för ämbetsman som förövar allmänt brott.

De gärningar, vilka nu äro såsom stämpling eller annan förberedelse belagda med straff i SL 8: 24 och 25 samt 8: 26 första stycket, bliva enligt förslaget att bedöma jämlikt de allmänna bestämmelser om förberedelse till brott, som upptagits i 3: 2. I SL 8: 16 belägges för närvarande med straff viss delaktighet i sådana brott av krigsmän, som äro straffbelagda i strafflagen för krigsmakten. Enligt kommitténs mening bör civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott; kommittén ämnar föreslå att en härför erforderlig bestämmelse införes i 2 kap. strafflagen för krigsmakten. I SL 8 kap. finnes slutligen i 30 § upptagen en bestämmelse om förverkande av egendom eller dess värde; häremot svara de föreslagna allmänna bestämmelserna i detta ämne i 2: 18–20.


1 §.

Högförräderi straffbelägges i 1 och 2 §§ av SL 8 kap. Det förstnämnda lagrummet upptager gärningar, som ske i uppsåt att statsområdets integritet skall kränkas med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt eller eljest med lagstridiga medel. I 2 § upptagas dels vissa personliga angrepp mot Konungen eller mot regent, som lagligen är satt i hans ställe, dels försök att genom uppror eller eljest med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt åstadkomma upphävande eller ändring av någon av rikets grundlagar eller framtvingande eller förhindrande av någon åtgärd i rikets styrelse.

Uppenbarligen böra alla dessa angrepp mot staten eller dess högsta organ fortfarande beläggas med strängt straff. Såsom i inledningen till detta kapitel berörts har kommittén emellertid ansett, att på detta ställe endast böra behandlas sådana angrepp som hänföra sig till statens yttre säkerhet och att åt dessa bör förbehållas benämningen högförräderi. Till detta brott skola alltså föras endast angrepp som riktas mot statsområdets integritet eller som, oavsett vilka intressen som därigenom kränkas, förutsätta hjälp från utlandet. Erfarenheten visar, att sådan hjälp städse innebär fara för en utveckling, som kan leda till kränkning av rikets yttre integritet, även om målet för den aktion vartill hjälpen lämnas från början är ett annat och mera begränsat. Det är därför påkallat att till högförräderi med den begränsade innebörd denna beteckning enligt förslaget erhåller hänföra jämväl varje mot staten riktad politisk aktion som bygger på hjälp från utlandet. – Till den del den nuvarande 2 § går utöver räckvidden av högförräderi i nu angiven mening motsvaras lagrummet av bestämmelser i förslagets 9 kap.

Första stycket av förevarande lagrum upptager angrepp mot statens [ 116 ]integritet. Detta kan gå ut på att riket eller del därav skall läggas under främmande makt eller att en riksdel skall lösryckas, d. v. s. göra sig självständig. Vid sidan härav har den gällande lagen upptagit att riket skall förenas med annan makt. Detta uttryck för tanken på en union eller dylik formlig förening av rättslig karaktär mellan jämställda stater, men meningen med straffbudet är att hindra icke en frivillig förening mellan Sverige och ett eller flera andra länder utan Sveriges beroende av överlägsen främmande makt. Även protektoratsförhållanden och dylikt eller ett rent faktiskt beroende, t. ex. genom en s. k. fredlig penetration, böra inbegripas, och straff bör härvid drabba även en åtgärd som hänför sig till allenast en del av riket. I förslaget har därför det ifrågavarande uttrycket utbytts mot en bestämmelse, enligt vilken det blir straffbart att bringa riket eller del därav i beroende av främmande makt.

Mot det i den gällande lagtexten använda uttrycket "med hjälp av främmande makt" kan invändas, att det synes förutsätta bevisning om att en främmande statsmakt varit eller tänkts skola bliva engagerad i företaget. Ofta torde emellertid förekomma, att en främmande stat vid sådan verksamhet, varom här är fråga, icke .framträder utan döljer sig bakom något parti eller annan åtminstone till skenet fristående organisation eller bakom enskilda personer. Dessa fall äro icke mindre straffvärda. Därför inbegriper förslaget allt utländskt bistånd. Sådant torde vid angrepp på en stat sällan i verkligheten härröra blott från enskilda, men även om så skulle vara fallet, kan det utmärka en hög grad av farlighet hos :företaget och därför göra det angeläget att deltagare däri bliva straffade för högförräderi. Uppsåt att med utländskt bistånd lägga Sverige under främmande makt eller vad därmed i lagrummet jämställes kan emellertid ej anses föreligga med mindre utländskt bistånd ingår såsom ett för brottsplanen väsentligt moment. Att medhjälp från utländskt håll i form av ekonomiskt understöd, propaganda eller dylikt påräknats är sålunda icke tillräckligt, utan i planen måste ha ingått utländska påtryckningar på Sverige eller något därmed jämförligt.

Sättet för brottets förövande bestämmes i den nuvarande 1 § första stycket så, att man i uppsåt att åstadkomma det förut angivna resultatet gör gärning som innebär medverkan till uppsåtets fullbordan eller försök därtill; i 1 § andra stycket och 2 § talas endast om att man söker uppnå vissa resultat. I jämförelse med de eljest inom strafflagen givna brottsbeskrivningarna förete dessa bestämmelser den egenheten, att skillnad ej gjorts mellan försök och fullbordat brott i vanlig mening; i stället har försöket så att säga flyttats in i det i teknisk mening fullbordade brottet, och en särskild regel om straff för försök har ansetts bliva överflödig. I 1 § första stycket nämnes ej att man utför brottet på egen hand utan endast att man medverkar därtill. Anledningen till dessa egendomligheter lärer vara, att lagen ansetts böra undvika att bereda alltför framträdande plats åt en regel om ett i vanlig mening fullbordat högförräderi, att man velat inskrida med strängt straff på ett tidigt stadium och att man i 1 § första stycket haft för ögonen det vanliga fallet att brottet förövas under samverkan mellan ett stort antal [ 117 ]personer, därvid många kunna vara oåtkomliga för bestraffning här i landet. Vare härmed huru som helst. Den gällande lagens anordning har medfört att allmänna regler om försök och medverkan icke blivit direkt tillämpliga och att tvekan kunnat råda i vad mån de dock böra användas i fråga om högförräderi. Denna olägenhet bör nu undanröjas.

Enligt kommitténs mening möter intet hinder att vid brottets utformning följa det vanligen använda tillvägagångssättet, som förutsätter ett fullbordat brott vilket förövas av en person, och att i fråga om försök och samverkan av flera låta därom i 3 kap. givna allmänna regler vinna tillämpning. Härvid är det angeläget att även det fullbordade brottet kommer att föreligga på ett jämförelsevis tidigt stadium av brottsplanens utförande. I överensstämmelse härmed föreslås att den som, med uppsåt av förut angivet innehåll i fråga om mål och medel, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande skall vara skyldig till högförräderi. Till skillnad från den tidigare bestämmelsen kräver den föreslagna icke att den brottslige har skridit till slutligt utförande av angreppet. Även en åtgärd, som skall fullföljas genom andra åtgärder, kanske av andra personer, skall alltså utgöra fullbordat högförräderi, om förstnämnda åtgärd innebär fara för det förrädiska resultatet. Häri ligger ett krav på att åtgärden icke får ha varit bagatellartad eller eljest utsiktslös, ett krav som icke framgår av den nu gällande formuleringen. Att försök till det sålunda bestämda högförräderibrottet skall vara straffbart under de i 3 kap. angivna förutsättningarna framgår av 13 § i förevarande kapitel.

Straffet för högförräderi bör för normala fall liksom hittills vara livstids straffarbete. För vissa fall gälla emellertid för närvarande straffsatser med ett maximum av straffarbete i tio år och ett minimum av straffarbete i sex eller fyra år. För det fall att faran var ringa föreslås såsom motsvarighet härtill, att straffet skall vara straffarbete från och med fyra till och med tio år.

De former av högförräderi, som endast indirekt äro farliga för rikets orubbade fortbestånd, nämligen därigenom att de skola utföras med utländskt bistånd, behandlas i ett andra stycke av denna paragraf. Då hit endast böra hänföras åtgärder, som angripa rikets oberoende, upptages här allenast tvång mot de högsta statsorganen, nämligen Konungen, riksdagen och de högsta domstolarna – riksrätten, högsta domstolen och regeringsrätten. Tvångsåtgärder, som omedelbart riktas mot underordnade myndigheter, kunna naturligen medelbart avse även t. ex. regeringen och bliva då hit hänförliga. Rent personliga angrepp mot Konungen eller mot personer, som tillhöra riksdagen eller domstolarna, böra ej hänföras till högförräderi, om de icke ens indirekt innebära ett tvång i fråga om den angripnes handlingssätt såsom statsorgan eller medlem av ett sådant. För de rent personliga angreppen stadgas straff i 9 och 10 kap., och beträffande riksdagsmän gäller enligt § 110 regeringsformen det särskilda straffskydd, som vidare beröres under 9: 1. Den ifrågavarande begränsningen av högförräderibrottet framgår beträffande riksdagen och domstolarna därav att endast de [ 118 ]kollektiva statsorganen omnämnas; då Konungen likställes med dessa, torde med tillräcklig tydlighet framgå, att här endast är fråga om åtgärder av Konungen i hans egenskap av statsöverhuvud. Utövas Konungens kall av någon annan såsom regent eller är en tillförordnad regering i funktion, kommer vad som här stadgas om Konungen att äga tillämpning å dem vilka sålunda företräda honom.

Tvånget kan vara antingen positivt, gå ut på att framtvinga en åtgärd, eller negativt, förhindrande. Brottsbeskrivningen har uppbyggts 1 full motsvarighet till första stycket, så att brottets fullbordan inträder då någon, med uppsåt att en sådan åtgärd i rikets angelägenheter som ovan angivits skall bliva framtvungen eller hindrad, har företagit en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Det är tydligt att här såsom eljest en underlåtenhet kan vara likvärdig med en positiv handling, t. ex. då någon som har att svara för Konungens personliga handlingsfrihet förhåller sig passiv och därigenom möjliggör att en politisk tvångsåtgärd kan genomföras mot honom. Straffet är detsamma som enligt första stycket.


2 §.

Vid sidan av högförräderi, som utmärkes av att den skyldiges uppsåt omfattar en kränkning av staten i dess centrum, upptaga strafflagarna allmänt såsom en särskild art av förräderibrott sådana gärningar, som bestå i motverkande av landets försvar, direkt eller genom understöd ät en fientlig makts militära verksamhet. I SL 8 kap. enligt dess lydelse av år 1940 upptages i 6 § en hithörande bestämmelse om straff för krigsförräderi. Detta brott består däri, att någon vid krig eller då krig hotar riket begår gärning varigenom krigsmaktens ställning kan försämras, ity att han understödjer fienden eller eljest motverkar den svenska krigföringen på sätt, som i lagrummet bestämmes genom en exemplifierande uppräkning; dessa exempel äro emellertid icke avsedda att vara uttömmande, i det att lagrummet även omfattar "annat sådant förräderi" som har den nyss angivna innebörden att krigsmaktens ställning därigenom kan försämras. Lika med den svenska krigsmakten straffskyddas en med riket i krig förbunden stats krigsmakt. Endast sällan kommer lagrummet att bliva föremål för omedelbar användning. Såvitt angår gärningar, som förövas vid krig, gäller nämligen att strafflagen för krigsmakten enligt föreskrift i 8 § av samma lag skall tillämpas å envar, ändå att han icke lyder därunder, därest han inom riket, å krigsskådeplats utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begär brott som sägs i bl. a. 133 §. I denna till krigsartiklarna hörande paragraf stadgas straff för brott vilket omförmäles i 8 kap. allmänna strafflagen, med vissa undantag varom ej nu är fråga. Följaktligen kommer SL 8: 6 att bliva direkt tillämplig allenast 1. på brott som förövas då krig hotar riket men krigsartiklarna icke äga tillämpning, emedan rikets krigsmakt icke är mobiliserad, och 2. på brott som vid krig eller då krigsartiklarna eljest äga tillämpning förövas utomlands å ort, som icke tillhör krigsskådeplats eller ockuperat område, av någon som icke lyder under strafflagen för krigsmakten.

[ 119 ]Ehuru allmänna strafflagens bestämmelser angående krigsförräderi erhålla allenast begränsat tillämpningsområde emedan de därmed avsedda gärningarna i stället vanligen bliva att bestraffa enligt strafflagen för krigsmakten, torde bestämmelsen om krigsförräderi böra bibehållas i allmänna strafflagen. I den mån strafflagen för krigsmakten icke är tillämplig, finnas nämligen beträffande vissa hithörande gärningar ej annan straffbestämmelse att tillgripa.

De gärningar, som äro straffbara enligt SL 8: 6, äro likväl i allmänhet jämväl hänförliga under lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage, vilken alltjämt äger giltighet för begränsad tid. I 1 § av sistnämnda lag stadgas straff för den som, med uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa förvaltningen eller den allmänna ordningen, förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen, eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning eller föremål, som nyss nämnts, eller gör annat därmed jämförligt sabotage. Jämlikt 5 § sabotagelagen skall vad däri stadgas icke äga tillämpning, där gärningen enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten är belagd med strängare straff. Lagens 1 § upptager en straffsats, som i sitt minimum är betydligt lindrigare än de i SL 8: 6 och SLK 133 § stadgade straffen.

Enligt kommitténs mening ha de senare årens händelser klart ådagalagt, att straffbestämmelser, som i huvudsak motsvara de i sabotagelagen meddelade, böra erhålla permanent giltighet. De böra därför erhålla plats i allmänna strafflagen. Vid sådant förhållande har kommittén haft att överväga förhållandet mellan krigsförräderi- och sabotagebrotten. En utväg vore härvid att sammanslå dem till ett brott. Detta skulle emellertid bliva mycket omfattande, enär dit bleve att hänföra angrepp såväl mot militära livsintressen under krig som mot trafikmedel och t. ex. för folkhushållningen betydelsefulla industriella anläggningar under fredstid. En sådan straffbestämmelse kunde, med hänsyn till den sistnämnda delen av dess innehåll, icke placeras bland brotten mot rikets säkerhet utan att åtskilliga dit hänförliga gärningar erhölle en stämpel av förkastlighet, som icke vore motiverad av vare sig gärningarnas innebörd och betydelse eller de brottsligas personliga inställning och farlighet. Omvänt skulle en placering av den tänkta straffbestämmelsen i ett helt annat sammanhang komma den förrädiska beskaffenheten av angrepp mot försvaret i kritiska situationer att undandragas behörigt beaktande och skulle bereda svårighet vid utformande av ett därför erforderligt straffbud i strafflagen för krigsmakten.

En annan utväg vore att i 8 kap. straffbelägga alla mot försvaret riktade sabotageåtgärder oavsett under vilka tidsförhållanden de förövas. Detta skulle emellertid leda till att bland förräderibrotten upptoges gärningar som, i synnerhet om de förövades under helt fredliga förhållanden. i verkligheten icke kunde anses vara riktade emot rikets säkerhet.

[ 120 ]Kommittén har i stället funnit följande tillvägagångssätt böra komma till användning. I en allmän straffbestämmelse angående sabotage, som erhåller sin plats bland de allmänfarliga brotten i 19 kap. såsom dess 4 §, upptagas även gärningar, varigenom någon stör användandet av anläggning av betydelse för försvaret. Såvitt dylika gärningar förövas under krig eller i vissa andra kritiska lägen och äga en allvarlig innebörd såsom ägnade att skada rikets försvar, skola de bestraffas icke såsom sabotage utan såsom krigsförräderi och därvid erhålla avsevärt strängare straff. I huvudsak torde alltså det nuvarande förhållandet mellan krigsförräderi och sabotage böra bibehållas. Emellertid synas de allmänna förutsättningarna för krigsförräderi böra något jämkas och beskrivningen av dit hänförliga gärningar förtydligas för att ernå önsklig överensstämmelse med sabotagebrottet.

Den politiska situation under vilken krigsförräderi förövas är, såsom ovan berörts, i SL 8: 6 bestämd såsom "krig eller då krig hotar riket". Med det senare uttrycket avses en period av överhängande krigsfara. Under en sådan period äro angrepp mot försvaret att befara, särskilt såsom ett led i en främmande makts strävanden att förbereda och underlätta ett anfallskrig, och sådana angrepp äro, då krigstillstånd ännu ej inträtt, svårare att förebygga genom inskridande mot misstänkta personer från försvarsmaktens eller polisens sida. Mot den gällande lagens bestämning av denna kritiska period kan emellertid anmärkas, dels att den torde förutsätta ett alltför akut stadium av krigsfara, dels att ofta icke någon utanför de högsta centrala myndigheterna och alltså icke heller domstolarna äro i stånd att avgöra huruvida krig hotat riket vid en viss tidpunkt och att en bevisföring härom inför domstol ofta måste möta allvarliga betänkligheter av utrikespolitisk art. Det synes vara riktigare att prövningen härav förbehålles Kungl. Maj:t enligt i lagen meddelade allmänna direktiv. Enligt förslaget straffbeläggas därför i 2 § endast gärningar, som förövas då riket är i krig. Enligt föreskrift i 16 § skall emellertid, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra, av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnas påkallat, Konungen äga förordna att vad i 2 § eller annat lagrum i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid. En fördel med den sålunda föreslagna anordningen är, att Kungl. Maj:t erhåller möjlighet att låta 2 § bliva tillämplig så snart krigsartiklarna skola gälla.

För att en gärning skall utgöra krigsförräderi kräves enligt SL 8: 6 att därigenom krigsmaktens ställning kan försämras. Denna bestämning synes å ena sidan vara alltför vid, i det att även en avlägsen risk för försämring är tillräcklig, och å andra sidan alltför snäv, enär ordalagen endast hänföra sig till krigsmaktens operativa läge. En mera sakenlig bestämning uppnås, om man beträffande de särskilda gärningsformerna anger att gärningen skall avse något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller att gärningen skall ske till men för riket eller till förfång för rikets försvar. Med denna avfattning av gärningsbeskrivningen fordras för straffbarhet, att det i det särskilda fallet skall kunna påvisas viss risk för de intressen som straffbudet [ 121 ]avser att skydda. I betraktande av det svåra straff som stadgas i paragrafen torde ett sådant krav vara motiverat. Där kravet icke är uppfyllt, bliva i viss utsträckning andra straffbud, främst sabotagebestämmelsen i 19: 4 i förslaget, att tillämpa.

Den gällande lagens beskrivning på de särskilda gärningsformerna upptager i några fall åtgärder till förmån för >>fienden". För att svårighet ej skall möta vid paragrafens tillämpning å gärning, som förövas då riket icke är i krig, bör i stället för fienden nämnas "främmande makt". – Ur bestämmelsen om likställighet mellan rikets och en förbunden stats krigsmakt bör av enahanda skäl utgå den nu stadgade förutsättningen att den andra staten skall vara med riket "i krig" förbunden. Någon tvekan kan icke råda därom att endast sådana förbundna stater avses, vilkas krigsmakt kan beräknas komma att understödja rikets krigsmakt. Bestämmelsen hänför sig enligt förslaget blott till en av de i paragrafen nämnda gärningsformerna. De övriga gärningsformerna ha emellertid utformats på sådant sätt, att en gärning kan falla därunder även om den närmast skulle angå en förbunden makt och endast medelbart medföra risk för Sverige.

Främst bland de särskilda gärningsformerna bör nämnas det mest typiska förräderiet, nämligen att till främmande makt förråda något som har betydelse för krigföringen. Det torde vara överflödigt att såsom i SL 8: 6 ange föremålet för förräderiet genom en exemplifierande uppräkning upptagande krigsfolk, förnödenheter, fästning, fabrik, väg, bro eller fartyg. Det i gällande lag uppställda kravet, att objektet skall vara av betydelse för krigföringen, torde böra skärpas till att betydelsen skall vara avsevärd. Med förrådande bör liksom enligt gällande lag jämställas att fördärva och att hindra eller försvåra objektets användande. I fråga om fördärvande bör uttryckligen nämnas, att detta kan ske genom sabotage.

Som en andra form av krigsförräderi bör upptagas att till men för riket åt främmande makt anskaffa något som har avsevärd betydelse för krigföringen. I gällande lag motsvaras denna gärningsform av anskaffande åt fienden av krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter.

Ytterligare en handlingsform är enligt förslaget att till förfång för rikets försvar anstifta trolöshet, modlöshet eller upplopp, i gällande lag motsvarat av förledande av krigsfolk till trolöshet, modlöshet eller uppror. Det totala krigets karaktär påkallar, att med krigsfolk likställas andra vilkas verksamhet är av betydelse för krigföringen, t. ex. personal inom luftskyddet och krigsindustrien eller annan för kriget viktig produktion, ävensom i viss utsträckning allmänheten. Den erforderliga begränsningen framgår av kravet på att gärningen skall vara till förfång för rikets försvar. Uppror i gällande lags gärningsbeskrivning har utbytts mot upplopp. Detta är allenast en konsekvens av att, såsom närmare skall beröras vid 9: 1 och 11: 1, motsvarigheten till vad gällande lag benämner uppror betecknas såsom upplopp i förslaget. Där anstiftan till upplopp finnes falla under förevarande paragraf, skall gärningen givetvis icke tillika föranleda tillämpning eller ens åberopande av 11: 1.

[ 122 ]Såsom en gärningsform har vidare i nära överensstämmelse med gällande lag upptagits att till förfång för rikets försvar lämna falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt. För att en sådan gärning skall medföra straff för krigsförräderi förutsättes enligt förslaget att uppgiftens lämnande är till förfång för rikets försvar.

Den i gällande lag upptagna generalklausulen avseende "annat sådant förräderi" motsvaras i förslaget av att till förfång för rikets försvar begå "annan dylik gärning". Härunder kan falla exempelvis att dölja fiendens krigsfolk eller att tillhandagå främmande makt, som ockuperat svenskt territorium, med angivelser mot personer som äro av betydelse för krigföringen.

Sista stycket av SL 8: 6 undantager från straffbarhet enligt lagrummet utländsk man, som annorstädes än inom riket eller å krigsskådeplats utom riket medverkat till att åt fienden anskaffa krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter. Detta undantag har tillkommit för att lagfästa en folkrättslig grundsats, som antagits icke vara fullt säker, och det är i och för sig välgrundat. Att detta undantag uttryckligen stadgats kan emellertid ge anledning till ett icke önskvärt motsättningsslut beträffande andra folkrättsliga grundsatser. Det är sålunda möjligt, att någon skulle kunna föranledas att motsättningsvis sluta att, emedan exempelvis den folkrättsliga grundsatsen om straffrihet för gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt ej kommit till uttryck i lagen, den icke skall upprätthållas i svensk straffrättsskipning. Till förebyggande av en sådan tolkning, har någon motsvarighet till SL 8: 6 sista stycket icke upptagits i förslaget. De folkrättsliga grundsatserna skola städse iakttagas av domstolarna och de kunna vinna beaktande redan dä Konungen enligt SL 1: 2 skall pröva huruvida brott som utländsk man utom riket begått mot Sverige eller svensk man får åtalas här i riket.

Straffsatsen i SL 8: 6 upptager straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år; enligt SLK 133 § kan dödsstraff ådömas. Förslaget stadgar livstids straffarbete såsom normalstraff för krigsförräderi enligt allmänna strafflagen. Var faran ringa, skall straffet utgöra straffarbete från och med fyra till och med tio år. En sänkning av straffminimum från sex till fyra år synes nämligen påkallad såväl av att förslaget i några punkter vidgat brottsbeskrivningen som för vinnande av överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande högförräderi enligt 1 §.


3 §.

I SL 8: 7 stadgas straff för att någon av oaktsamhet begår gärning, som i 6 § sägs, d. v. s. krigsförräderi. Detta oaktsamhetsbrott lärer böra bibehållas utan annan ändring av brottsbegreppet än de som följa av de i 2 § föreslagna jämkningarna i avgränsningen av det uppsåtliga brottet. Brott enligt 3 § skall förete alla de bestämningar, som enligt 2 § gälla för krigsförräderi, med undantag av uppsåt, sålunda även att gärningen skall ha förövats då riket är i krig. Dock kommer på grund av stadgandet i 16 § Kungl. Maj:t att ha en viss befogenhet att även beträffande 3 § föreskriva, att den skall tillämpas å annan tid.

[ 123 ]Straffet är nu fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande må till straffarbete i högst sex år dömas. Förslaget upptager likaledes fängelse såsom straff för normala fall; om brottet är grovt, skall till straffarbete i högst fyra år dömas. Sänkningen av straffmaximum är närmast föranledd av sänkningen av straffminimum i 2 §. I övrigt avser ändringen att vinna överensstämmelse med det sätt varpå man i lagstiftningen om förmögenhetsbrott genomgående anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad.


4 §.

För det typiska fallet av s. k. diplomatiskt landsförräderi finnes en straffbestämmelse i SL 8: 17 första stycket. Bestämmelsen avser det fall, att den som fått i uppdrag att för riket med främmande makt något avhandla eller sluta eller att eljest bevaka rikets rätt hos främmande makt uppsåtligen dess fördel emot riket främjar eller riket eljest skadar. år

Här är fråga om missbruk av den särskilda kompetens i förhållande till utländsk makt, som tillkommer diplomater och andra, som ha befattning med statens utrikespolitiska verksamhet eller eljest med någon dess angelägenhet i förhållande till främmande makt. Detta s. k. förräderi är alltså i allmänhet ett specialfall av sådant tjänstemissbruk, som i förslaget regleras i 25: 1, någon gång en trolöshet mot huvudman enligt den nya bestämmelsen i SL 22: 5. Vikten av de utrikespolitiska angelägenheterna och de stora vådor, som kunna vara förenade med missbruk av dem som äro satta att handhava statens angelägenheter i förhållande till främmande makter, göra det alltjämt påkallat att för sådana fall finnes en specialbestämmelse med betydligt skärpta straff, och den finner naturligt sin plats i förevarande kapitel. Kommittén har därför funnit att förslaget bör upptaga en motsvarighet till 8: 17 första stycket.

I fråga om subjekten för detta brott synes ingen större förändring av det nu gällande lagbudet vara erforderlig. Det bör emellertid komma till klart uttryck, att bestämmelsen skall gälla icke blott traktatförhandlingar eller andra i egentlig mening rättsliga angelägenheter, utan överhuvud alla rikets angelägenheter i förhållande till främmande makt; det är tydligt att härunder innefattas även överstatliga organisationer av sådan art som Nationernas förbund. I samband med det sagda står, att bestämmelsen bör avse ej blott egentliga förhandlare och dem som omedelbart ha att "bevaka rikets rätt". Även s. k. observatörer och de som i mera underordnad ställning men dock på eget ansvar deltaga i en diplomatisk missions verksamhet eller i internationella förhandlingar, böra sålunda omfattas av stadgandet. Och detta bör icke vara begränsat till dem, vilkas verksamhet sätter dem i förbindelse med främmande utrikesledningar eller sändebud, utan det bör räcka med en förbindelse med vem som helst som företräder en främmande makts intressen (jämför SL 8: 29). Kommittén föreslår att under stadgandet hänföres envar, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenhet hos någon som företräder främmande makts intresse.

[ 124 ]Vad angår beskrivningen av den brottsliga gärningen torde det vara lämpligt att denna utformas i närmaste motsvarighet till beskrivningen i SL 22: 5 av trolöshet mot huvudman. Det avgörande bör alltså vara att man gör sig skyldig till missbruk av sin behörighet att företräda riket eller eljest av sin förtroendeställning. Detta kan ske icke blott genom avvikelse från erhållna instruktioner utan även genom andra åtgärder, som med hänsyn till förhandlingsläget stå i strid med rikets intresse. Det fordras ej heller, att missbruket sker omedelbart vid avtal eller andra rättshandlingar; även meddelande av upplysningar eller i och för sig oförbindande uttalanden under en förhandling kunna vara menliga för rikets intresse. En viktig begränsning, som i huvudsak torde överensstämma med den gällande rätten, ligger däri att missbruket skall medföra avsevärt men för riket. Det kräves icke att den obehöriga åtgärden omedelbart skall innebära men för riket; även sådant men till följd av missbruket som inträffar först senare är att taga i betraktande. Det är tydligt att i förevarande lagrum med men avses icke blott ekonomisk skada, utan även en försämring i rikets läge av rent politisk eller militär art eller med avseende på folkhushållningen; skadeverkningarna behöva icke träffa staten själv utan kunna hänföra sig till enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. Av vikt är att, i likhet med vad som antages gälla i fråga om ekonomisk skada vid förmögenhetsbrotten, ej blott en definitiv försämring anses innebära men utan även en förändring som innebär bestämd risk för en sådan försämring, t. ex. ett ogynnsammare förhandlingsläge. Det kräves icke att menet motsvaras av någon vinning eller annan fördel för den brottslige eller för den främmande makt, som utgör rikets motpart i förhandlingar eller dylikt, eller för någon annan stat eller enskild.

Med hänsyn till alla brottets bestämningar kräves uppsåt hos den skyldige, däremot icke något särskilt syfte.

Då den förut brukliga, men för lagtexten främmande beteckningen för detta brott, diplomatiskt landsförräderi, icke är fullt tydlig och torde kunna giva anledning till missförstånd, har kommittén sökt en annan benämning för brottet och stannat vid att föreslå trolös diplomati. Den nu gällande straffsatsen upptager straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Kommittén föreslår att den bibehålles med sänkning av straffminimum till straffarbete i två år.


5 §.

Detta lagrum motsvarar SL 8: 3. Där stadgas i första stycket straff för svensk man, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig i underhandling därom med främmande makt.

Kommittén har icke funnit anledning att föreslå någon väsentlig ändring i vad sålunda gäller. Vissa jämkningar i avfattningen torde emellertid vara påkallade. När det nu talas om att låta bruka sig såsom "ombud" för främmande makt, kan detta möjligen föranleda en så inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle avses med straffbudet. En [ 125 ]sådan tolkning vore alltför snäv. Det för riket farliga är att svensk man ställer sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intressen, då dessa befinna sig eller kunna komma i motsättning till rikets. Å andra sidan synes ett tillstånd för att medföra straffrihet icke nödvändigt behöva vara meddelat direkt av Konungen. Straffbudet torde därför böra omfatta varje svensk som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket.

Med "angelägenhet som rör riket" förstås angelägenhet av diplomatisk beskaffenhet. Uttrycket bör alltså icke uppfattas så, att därmed skulle avses även angelägenheter av enbart ekonomisk eller teknisk art, t. ex. i fråga om entreprenader eller eljest angelägenheter utan diplomatisk karaktär. Beträffande ärenden av detta slag synes icke förligga något behov av förbud för svensk medborgare att företräda en främmande makt; ibland torde det fastmera vara ur svensk synpunkt önskvärt att förhandlingar kunna föras under sådana former. Å andra sidan bör uppmärksammas att, icke minst under den senaste tiden, åtskilliga angelägenheter av närmast ekonomisk innebörd, t. ex. import och export, erhållit sådan vikt för folkhushållningen och därmed hela riket att de blivit av handelspolitisk natur; förhandlare som i sådana ärenden uppträda såsom statsrepresentanter bliva hänförliga under lagrummet.

Vad beträffar förhandlingar med främmande makt från enskild persons sida som föregiver sig företräda svenska staten synes det icke heller nödvändigt att straffbestämmelsen går utöver gränsen för diplomatiska förhandlingar. Den som utanför området härför obehörigen uppträder såsom representant för svenska staten, torde ofta bliva straffbar för obehörig tjänsteutövning enligt 10: 13 i förslaget. Jämväl straff för bedrägeri mot den främmande makten eller för försök därtill synes kunna komma i fråga. För andra fall torde något straff icke vara erforderligt.

I övrigt kan mot den nuvarande bestämmelsen erinras, att det torde vara alltför vittgående att bestraffa förhandling, som av en svensk medborgare föres endast för hans egen räkning eller såsom representant för något parti eller annan grupp inom riket, även om förhandlingen avser angelägenhet som rör riket. Det torde i vår tid vara verklighetsfrämmande och icke obetingat önskvärt att söka undertrycka direkt förbindelse mellan en svensk medborgare och en främmande makt vilken som helst. Sådana privata förhandlare skola uppenbarligen bestraffas då deras syfte är förrädiskt eller då de föröva i och för sig lagstridiga gärningar, t. ex. yppande av hemligheter; i dessa fall kunna andra lagrum komma till användning. såsom bestämmelserna om högförräderi eller spioneri eller om förberedelse till dessa brott. Vad som i förevarande lagrum bör bestraffas synes endast vara, att en svensk medborgare obehörigen uppträder å svenska statens vägnar i en diplomatisk angelägenhet. Detta kan för staten leda till mycket allvarliga komplikationer, som det är angeläget att förebygga. För sådant ändamål upptager lagrummet i den föreslagna avfattningen en bestämmelse om straff för den som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig [ 126 ]i underhandling med främmande makt eller någon som företräder dess intresse om angelägenhet som rör riket. Då tillräckliga skäl saknas att begränsa straffbudet i denna del till att blott gälla svensk man, har den föreslagna bestämmelsen gjorts tillämplig även på utländsk medborgare.

För det nu ifrågavarande brottet föreslås benämningen egenmäktig diplomati. Straffsatsen för normala fall har oförändrad övertagits från SL 8: 3 första stycket och utgör fängelse eller straffarbete i högst två år. För det fall att riket var i krig stadgas i SL 8: 29 a en höjning av straffets maximum till straffarbete i fyra år; förslaget överensstämmer härmed, dock att för sådant fall lägre straff än straffarbete enligt förslaget icke kan ådömas.

I andra stycket av SL 8: 3 föreskrives en straffskärpning för det fall, att underhandling som i första stycket sägs avsåg åtgärd av den främmande makten, varigenom rikets självbestämningsrätt kunde kränkas eller dess fredliga förhållande till främmande makt störas; då skall straffet vara straffarbete från och med ett till och med sex år. Kom det till krig mellan riket och den främmande makten, må tiden för straffarbetet höjas till tio år eller ock till straffarbete på livstid dömas. Krigsutbrottet utgör i detta fall ett .s. k. objektivt överskott, som kan föranleda straffskärpning även om hos den brottslige icke funnits uppsåt eller ens oaktsamhet med hänsyn till denna verkan av hans gärning. I överensstämmelse med den ståndpunkt som kommittén intagit i andra delar av sitt förslag, bör straffskärpning icke på detta sätt grundas på en rent objektiv omständighet. Uppsåt bör emellertid icke fordras i fråga om det menliga resultatet, utan det bör för skärpt straff vara tillräckligt att rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara genom den obehöriga underhandlingen och att den brottslige insåg detta. För sådana fall föreslås straffet till straffarbete i minst ett och högst sex år eller, om riket var i krig då underhandlingen ägde rum, från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Om en viss utvidgning av tillämpningsområdet för de straffsatser, som skola gälla då riket är i krig, hänvisas till 16 § i detta kapitel.


6 §.

I 8 kap. SL äro bestämmelserna om straff för spioneri och liknande brott fördelade på ett flertal paragrafer.

Främst, nämligen i SL 8: 8, är upptagen en bestämmelse om straff för krigsspioneri. Därmed förstås, att någon vid krig eller då krig hotar riket låter sig bruka av fienden till att anskaffa upplysningar om sakförhållanden, vilka böra hållas hemliga av hänsyn till rikets försvar eller folkförsörjningen i riket, ävensom att någon under nämnda förhållanden till fienden lämnar upplysning om sådan hemlighet. Krigsspioneri bestraffas emellertid i allmänhet icke efter denna paragraf utan enligt strafflagen för krigsmakten 134 §, varest i fråga om brottsbeskrivningen hänvisas till SL 8: 8. Den nämnda paragrafen i strafflagen för krigsmakten ingår i krigsartiklarna, vilka äro tillämpliga i fråga om brott som förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Paragrafen skall [ 127 ]tillämpas även på den, som icke lyder under strafflagen för krigsmakten, därest brottet förövas inom riket, å krigsskådeplats utom riket eller å område som ockuperats av krigsmakten. I straffsatsen ingår dödsstraff. Som 134 § strafflagen för krigsmakten där den är tillämplig utesluter tillämpning av 8 kap. allmänna strafflagen, får SL 8: 8 användning allenast på gärningar, som förövats innan riket kommit i krig och innan krigsartiklarna trätt i tillämpning, samt på gärningar, som förövats å ort där krigsartiklarna ej gälla, t. ex. i utländsk hamn, av någon som ej lyder under strafflagen för krigsmakten.

Efter bestämmelsen angående krigsspioneri följer i 8 kap. SL. såsom 9 §, en straffbestämmelse för den som obehörigen sätter sig i besittning av eller låter anskaffa upplysning om sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden. I SL 8: 10 gives en motsvarande straffbestämmelse för den, som obehörigen till annan lämnar sådan upplysning som i 9 § sägs. Paragraferna innehålla dessutom straffbestämmelser för den som obehörigen tager befattning med eller utlämnar skrift, teckning eller annat föremål innefattande upplysning om sakförhållande som avses i paragraferna. Enligt SL 8: 11 skall gärning som nu sagts bedömas såsom spioneri med särskild strängare straffskala, om den förövas för att gå främmande makt tillhanda. I SL 8: 14 stadgas likaledes straff för spioneri, efter en mindre sträng straffskala, för den som i syfte att gå främmande makt till handa anskaffar eller låter anskaffa uppgifter angående förhållanden berörande riket eller dess förbindelser med annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter. Enligt SL 8: 12 är gärning, som avses i SL 8: 10, .straffbar även i oaktsamhet. I SL 8: 13 gives ett stadgande, som i viss utsträckning likställer oriktig upplysning med riktig sådan i fråga om tillämpning av de föregående paragraferna. Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte, straffas enligt SL 8: 14 a för olovlig underrättelseverksamhet.

Enligt kommitténs mening kunna de anförda bestämmelserna med fördel sammanföras till ett fåtal paragrafer.

Vad först krigsspioneri angår torde bestämmelsen angående sådan gärning lämpligen kunna utgå ur allmänna strafflagen. Det förefaller från enkelhetens och överskådlighetens synpunkt vara önskvärt, att hänvisningen till allmänna strafflagen i 134 § strafflagen för krigsmakten ersättes med en brottsbeskrivning, varav direkt framgår vad med krigsspioneri skall förstås. Kommittén, som ämnar i ett särskilt betänkande framlägga förslag till vissa med revisionen av allmänna strafflagen sammanhängande ändringar i [ 128 ]strafflagen för krigsmakten. har för avsikt att föreslå sådan lindring av dess 134 5. De enligt SL 8: 8 straffbara gärningar, vilka efter dessa ändringar i den militära strafflagen icke kunna bestraffas såsom krigsspioneri, torde bliva tillräckligt bestraffade. om de hänföras under den bestämmelse om grovt spioneri som kommittén. enligt vad i det följande kommer att utvecklas, upptagit i 7 § av nu förevarande kapitel i allmänna strafflagen.

De återstående bestämmelserna om spioneri och liknande brott torde lämpligen kunna sammanföras i fyra paragrafer. Främst bland dessa torde, i enlighet med den metod som kommittén genomgående följt vid revisionen av strafflagen. böra upptagas en paragraf, som behandlar vad som får anses vara det typiska spioneriet, Utmärkande för sådant brott torde enligt gängse föreställningssätt vara. att det sker med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Gärningar, som ske med sådant uppsåt och avse uppgift angående förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest men för rikets säkerhet, ha såsom spioneri kriminaliserats i förevarande paragraf. Grova fall av spioneri ha hänförts under nästa paragraf, 7 §, under beteckningen grovt spioneri och med strängare straffsats. Den som uppsåtligen men utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda begår gärning som till sin objektiva sida är spioneri och därtill avser uppgift av hemlig natur, straffas enligt 8 §. Enligt denna straffas även den som av oaktsamhet röjer uppgift som avses med paragrafen. Att uppsåtliga och ouppsåtliga gärningar sålunda sammanförts i samma paragraf torde vara motiverat med hänsyn till att en uppsåtlig gärning av ifrågavarande slag, som sker utan det för spioneri utmärkande kvalificerade uppsåtet, för den allmänna uppfattningen icke ter sig väsentligt mera straffvärd än en ouppsåtlig gärning. Även om främmande makt skulle draga nytta av gärningen, ingår detta icke i gärningsmannens uppsåt, och i förhållande till denna effekt har han sålunda icke gjort sig skyldig till mer än oaktsamhet. Brottet har med hänsyn därtill kunnat betecknas såsom vårdslöshet med hemlig uppgift. I 9 § slutligen har upptagits brottet olovlig underrättelseverksamhet, som nu behandlas i SL 8: 14 a. I subjektivt hänseende fordras här såsom vid spioneri uppsåt att gå främmande makt tillhanda, men i objektivt avseende skiljer sig paragrafen från alla de föregående. Gärningen skall nämligen i och för sig icke vara riktad mot Sverige. Även meddelande av uppgifter, som till sitt innehåll äro ofarliga, kan vara till men för riket, i det att det vänskapliga förhållandet till främmande makt kan störas om det inom riket opåtalt får bedrivas underrättelseverksamhet riktad mot denna makt. I paragrafen har därför stadgats straff för bedrivande inom riket av militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess vänskapliga förhållande till främmande makt.

I förevarande paragraf förutsättes som nyss nämnts, att gärningen avser uppgift angående förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkhushållningen vid krig eller av [ 129 ]krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest men för rikets säkerhet. Denna beskrivning på uppgiften ansluter sig i viss mån till den, som förekommer i SL 8: 14. Det fordras nämligen icke såsom enligt SL 8: 9, att uppgiften angår ett sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt. Att ett sådant krav, vari anses ligga mera än att uppgiftens meddelande till främmande makt skulle vara till men för riket, uppställts i S. I. 8: 9 torde sammanhänga med att där ej fordras uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Då detta subjektiva krav uppställts i förevarande paragraf, torde här lika litet som i SL 8: 14 böra göras den ytterligare begränsning, som ligger i krav på viss hemlig natur hos uppgiften. Uppgift om stämningen inom rikets krigsmakt eller om folkstämningen torde sålunda böra kunna bestraffas såsom spioneri. Uppenbart är emellertid, att uppgift om ett sakförhållande som är allmänt känt, ej blott inom riket, icke rymmes under paragrafen, ty sådan uppgift angår tydligen ej förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men. Det bör dock å andra sidan framhållas, att ett systematiskt insamlande av uppgifter, vilka var och en för sig äro ofarliga, kan vara menligt för rikets säkerhet och därför falla under paragrafen, t. ex. uppgifter om trafiken i en hamn.

Brottsbeskrivningen skiljer sig emellertid i förevarande avseende även från SL 8: 14. I stället för om uppgifter, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets försvar eller ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden, talas i paragrafen om uppgift angående förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest men för rikets säkerhet. Till motivering av avvikelserna från SL 8: 14 må anföras följande. Kommittén har ansett det lämpligt att utbyta ordet folkförsörjningen mot folkhushållningen, emedan detta ord tydligare inbegriper exporten vilken under vissa omständigheter otvivelaktigt förtjänar skydd mot spioneri. Vid sidan av men för försvaret och för folkhushållningen har såsom en generalklausul upptagits annat men för rikets säkerhet. Såsom exempel på uppgifter, vilkas befordrande till främmande makts kännedom kan medföra sådant men ehuru de icke avse försvaret eller folkhushållningen, kunna anföras sådana uppgifter om beslut av regeringen eller om underhandlingar med främmande makt, genom vilka vårt lands utrikespolitiska läge väsentligt försämras utan att de likväl angå rikets försvar. Någon motsvarande generalklausul finnes icke i SL 8: 14. Där upptages i stället skada för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt såsom ett med skada för försvaret eller folkförsörjningen jämställt fall. Meddelande av uppgifter kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser därigenom, att främmande makt ändrar sin hållning till vårt land på grund av att där bedrives en för den ifrågavarande makten menlig underrättelseverksamhet. I sådana fall är det emellertid icke uppgiftens innehåll som är menligt för riket; det är för annan makt som innehållet är menligt. Att sådana fall straffbelagts i nuvarande 8 kap. [ 130 ]beror på att de från allmän ordningssynpunkt och med hänsyn till vårt lands vänskapliga förbindelser med främmande makter icke kunna lämnas obeivrade. Det har förefallit kommittén naturligt, att dessa full, som enda/st indirekt medföra men för riket, hänvisas till ett senare sammanhang och att den nu förevarande grundläggande paragrafen begränsas till uppgifter som genom sitt innehåll kunna medföra men för riket. I betraktande av denna begränsning av den förevarande paragrafens räckvidd i jämförelse med SL 8: 14 har det icke synts påkallat att i förslaget upptaga någon motsvarighet till det i SL 8: 14 uppställda kravet på att uppgiften angår förhållande berörande riket eller dess förbindelser med annan makt. I en situation, då krig hotar riket från viss makt, torde sålunda uppgift om trupptransport, som är på väg från annan makt av vilken riket väntar sig hjälp mot den befarade angriparen, böra bestraffas såsom spioneri.

Enligt paragrafen kommer det ej an på om den särskilda uppgiftens befordrande till främmande makts kännedom är farligt utan på om uppgiften angår förhållanden av sådan art, att deras uppenbarande för främmande makt är farligt, vilket innebär att ansvar inträder evad uppgiften är riktig eller ej. I sak avviker detta ej väsentligt från gällande lags ståndpunkt. Såväl enligt SL 8: 14 som enligt SL 8: 9–12 fordras visserligen, att uppgiften i det särskilda fallet är farlig. De sistnämnda lagrummen kompletteras emellertid av ett stadgande i SL 8: 13 av innehåll, att vad idem stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande oriktig upplysning vilken om den varit sann skulle varit att anse såsom hemlighet, såframt upplysningens meddelande till främmande makt kan skada riket. Därmed torde i första rummet åsyftas den menliga verkan, som en sanningslös uppgift, t. ex. om svenska truppsammandragningar vid en av gränserna, kan medföra i politiskt avseende, men därjämte avses även det men, som kan orsakas av en oriktig upplysning i fall då den äger en kärna av sanning. SL 8: 14 åter omfattar redan enligt sin lydelse även oriktig uppgift. Också enligt gällande lag bestraffas sålunda oriktiga uppgifter, men härför kräves som sagt att uppgiften ehuru oriktig är farlig. Enligt förslaget är det tillräckligt, att uppgiften till sin art är farlig. Det har nämligen synts kommittén motiverat, att den som anskaffar eller röjer uppgift om de förhållanden som avses med paragrafen blir fälld till ansvar oavsett om han lyckas skaffa riktiga upplysningar eller ej och oavsett om uppgiften i det särskilda fallet är farlig. Genom förslaget vinnes en icke obetydlig lättnad i bevisningshänseende. Det behöver nämligen i mål om spioneri icke såsom enligt gällande lag bevisas, att uppgiften var riktig eller att den ehuru oriktig ändock var farlig. Att förebringa utredning härom kan mången gång vara svårt, och utredningen måste ej sällan befaras föranleda ytterligare spridning av kännedomen om sådant som ej bör uppenbaras för främmande makt.

Själva handlingen har i första punkten beskrivits i två alternativ.

Det ena upptager anskaffande av uppgiften. I gällande lag, 8: 9 och 14, motsvaras detta av att anskaffa eller låta anskaffa. Att särskilt upptaga det senare fallet har synts obehövligt, då detta, i alla händelser enligt 3 kap:s [ 131 ]föreslagna lydelse, ändock blir straffbart, nämligen såsom anstiftan av spioneri i den mån det icke utgör gärningsmannaskap. Att särskilt nämna det fall att någon låter anskaffa uppgift skulle möjligen kunna föranleda det missförståndet, att paragrafen skulle förutom gärningsmannaskap omfatta allenast sådan form av medverkan som faller under nämnda uttryck. Under anskaffande av uppgift ingår även ett sådant förfarande som att någon, vilken fått i uppdrag att överbringa ett brev, innan han befordrar det tager en fotografisk kopia av brevet för att överlämna denna till någon som står i främmande makts tjänst.

Enligt det andra alternativet straffas den som avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften. I SL 8: 10 motsvaras detta av att lämna eller allmänt kungöra, medan i SL 8: 14 användes uttrycket taga befattning. Enligt förslaget blir det, i motsats till vad fallet är enligt gällande lag, ställt utom tvivel, att fullbordat brott föreligger redan i och med avsändandet av ett brev innehållande en uppgift av ifrågavarande slag. Om så icke vore fallet, skulle avsändande av ett brev, som hejdats innan det nått adressaten, kunna bestraffas endast såsom försök till spioneri och, där gärningen skett icke uppsåtligen utan av oaktsamhet, ej kunna åtkommas med straff. Ett offentliggörande, som sker på sådant sätt att det faller under tryckfrihetsförordningen, är icke straffbart annat än efter reglerna i denna. I § 3 10:o tryckfrihetsförordningen finnas bestämmelser, som ange vilka hithörande gärningar som äro straffbelagda. Med stöd av bemyndigande i detta lagrum har den 12 april 1940 utfärdats en kungörelse angående förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m. Det är givet, att den omständigheten att offentliggörande som faller under tryckfrihetsförordningen är straffbart endast såsom tryckfrihetsbrott, innebär en begränsning av det straffskydd mot olämpligt offentliggörande som i och för sig kunde vara önskvärt. Då frågan om förhållandet mellan allmänna strafflagen och tryckfrihetsförordningen emellertid icke torde komma i annat läge genom kommitténs förslag till ändringar i strafflagen, har kommittén ej ansett sig ha anledning ingå därpå (jfr vid 25: 4 i förslaget). Det må vara tillräckligt att här framhålla, att offentliggörande som sker genom annons i chiffer icke faller under tryckfrihetsförordningen, emedan det icke riktar sig till allmänheten; att annonsen icke kan förstås av allmänheten hindrar å andra sidan icke, att förfarandet är straffbart såsom spioneri. Att såsom generalklausul till förevarande alternativ av handlingsbeskrivningen upptagits röjande av uppgift får icke föranleda det missförståndet, att meddelande av uppgift till främmande makt skulle vara straffritt om uppgiften redan är känd av den främmande makten. Av handlingsbeskrivningens övriga innehåll torde med tillräcklig tydlighet framgå, att paragrafen omfattar även sådana fall. Såsom förut framhållits, kan emellertid en uppgift med hänsyn till den publicitet den vunnit vara av ofarligt slag och dess meddelande till främmande makt därför straffritt.

I andra punkten behandlas det fall, att uppgiften är fästad i skrift eller teckning eller är förkroppsligad i annat föremål. Liksom enligt SL 8: 9 och [ 132 ]14 straffas den. som tager befattning med sådant objekt. Enligt denna punkt kan alltså en man straffas exempelvis för det han gjort ritningar eller tagit fotografier, även om han därmed icke kan sägas ha anskaffat någon uppgift och icke heller har avsänt föremålet. Det kräves icke, att föremålet innefattar riktig uppgift. Även den som gjort en oriktig karta kan sålunda bliva att döma som spion.

I olikhet mot vad fallet är i SL 8: 9 och 10 har det icke upptagits något uttryckligt krav på att gärningen sker obehörigen. Då det fordras att gärningen sker med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, har det nämligen ansetts här liksom i SL 8: 14 vara obehövligt att på detta sätt utmärka, att gärningen skall vara rättsstridig. Det torde ändock vara tydligt, exempelvis att en uppfinnare av en vapenkonstruktion äger sälja denna till utlandet om han icke därmed överträder någon bestämmelse och svenska staten icke har någon rätt till uppfinningen. Här må erinras om lagen den 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. samt om att ett förslag till lag om rätten till uppfinningar m. m. vid vissa statliga verk och inrättningar framlagts i ett den 20 juni 1944 avgivet betänkande (SOU 1944: 27).

I subjektivt avseende kräves som förut nämnts, att gärningen sker med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Något syfte att uppnå denna effekt fordras icke i motsats till vad fallet är enligt gällande lag. Liksom i andra sammanhang har sålunda indirekt och eventuellt uppsåt funnits böra likställas med syfte. Som spion bör alltså enligt kommitténs åsikt även den kunna dömas, som väl ej åsyftar att gå främmande makt tillhanda men inser att hans gärning nödvändigtvis måste få detta till följd eller ock inser att den medför risk för en sådan effekt, i sistnämnda fall dock endast om det måste antagas att han icke skulle avstått från gärningen även om han varit säker på att den skulle medföra effekten. Exempel härpå erbjuda fall, där gärningsmannens syfte är att främja viss organisations verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen närstående person. Även sådana gärningar kunna enligt kommitténs mening vara av sådan farlighetsgrad, att spioneristraff år motiverat. Uppsåtet behöver icke vara förenat med önskan att gynna främmande makt. Den som anskaffar eller lämnar uppgift utan annan önskan än att få betalt kan vara att döma för spioneri, om han har åtminstone eventuellt uppsåt att därmed gå främmande makt tillhanda. Med tillhandagående avses icke blott hjälp i någon verksamhet, som främmande makt redan igångsatt eller planerat. Det är tillräckligt, att gärningen länder främmande makt till fördel. Sedan gammalt har uttrycket tillhandagå i SL 3: 9, i detta lagrums lydelse före lagändringen den 12 juni 1942, ansetts äga denna vidsträckta innebörd, och även i nuvarande 8 kap. torde uttrycket böra tolkas på detta sätt. Ett tillhandagående av främmande makt kan anses föreligga även om gärningen närmast sker för en organisation som handlar i främmande makts intresse (jfr NJA I. I 1942 s. 672 f. och 676). Gärningsmannen behöver icke ens ha uppsåt att föra en uppgift vidare. Även om han anskaffar denna med uppsåt att behålla den för sig själv [ 133 ]men utnyttja den till främmande makts fördel, kan han vara att döma för spioneri. Såsom exempel härpå må anföras, att någon, i tanke att göra främmande makt en tjänst, skaffar sig kännedom om ett ammunitionsförråd med uppsåt att, utan att inviga någon i sina förehavanden, själv bringa ammunitionen att explodera. A andra sidan fordras det för att tillhandagående av främmande makt skall föreligga icke att uppgiften länder främmande makt till verklig fördel, utan det är tillräckligt, att den är främmande makt till hjälp i något avseende vari denna önskar bistånd. Den som lämnar upplysning om en konstruktionsdetalj i ett vapen, vars tillverkningssätt främmande makt önskar lära känna, får anses ha tillhandagått den främmande makten, även om denna på grund av bristande kännedom omkonstruktionen i övrigt ändock icke kan tillverka vapnet. Uppsåt att tillhandagå främmande makt föreligger emellertid icke, där oriktig uppgift lämnas för att vilseleda den främmande makten. Även i andra fall kan lämnande av medvetet sanningslösa uppgifter gå straffritt, emedan det saknas uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Det kan nämnas, att i hittillsvarande praxis i några fall ådömts ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök, där någon erbjudit sig att gå främmande makt tillhanda med upplysningar men icke haft för avsikt att fullgöra sitt åtagande utan endast velat tillskansa sig penningar.

Utöver sådant uppsåt som nu angivits fordras här, såsom eljest där ej annat framgår av brottsbeskrivningen, att de objektiva förutsättningarna för ansvar äro täckta av uppsåt.

Straffet har satts till straffarbete i högst sex år eller, där brottet var ringa, fängelse. Enligt SL 8: 11, varest det förutsättes syfte att gå främmande makt tillhanda, är straffet straffarbete i högst sex år och för vissa särskilt grova fall högre. I betraktande av att förevarande paragraf omfattar även gärningar som ske med allenast indirekt eller eventuellt uppsåt att tillhandagå främmande makt har det ansetts önskvärt att i fall där faran var ringa kunna stanna vid fängelse. I SL 8: 14, vilket lagrum liksom förevarande paragraf icke upptaget något krav på att den ifrågavarande uppgiften skall vara av hemlig natur, upptager straffskalan jämte straffarbete även detta straff. För grova fall av spioneri är 7 § avsedd.


7 §.

I denna paragraf behandlas under brottsbeteckningen grovt spioneri grova fall av det i 6 § upptagna brottet. Straffsatsen år straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Enligt SL 8: 11 andra stycket andra punkten dömes till enahanda straff för spioneri, där detta består i lämnande av upplysning eller utlämnande av föremål för att gå främmande makt tillhanda och spioneriet antingen förövas av någon som på grund av allmän eller enskild tjänst eller avtal särskilt betrotts med kunskap om det hemliga sakförhållandet eller med föremålet eller ock avser något som är av synnerlig vikt.

[ 134 ]Såsom exempel på omständigheter, som kunna men icke nödvändigtvis måste medföra att spioneri skall bedömas enligt denna paragraf, anföres i andra stycket, att gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde *förhållande av synnerlig vikt eller att den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

Krig fattas här som krig överhuvud, ej endast som krig vari riket är invecklat. Det fall att krig hotar riket avses icke med exemplet, men emedan även andra fall än de i lagtexten nämnda kunna vara att hänföra under paragrafen, kan spioneri under det att krig hotar men ännu ej utbrutit vara att bedöma såsom grovt. Att Konungen enligt 16 § förordnat, att vad i kapitlet stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid, kan även giva vid handen, att en ifrågakommen gärning skall bestraffas som grovt spioneri. Såsom exempel på att gärning är av särskilt farlig beskaffenhet må nämnas, att den ingår i en organiserad omfattande spioneriverksamhet.

Att gärning avser uppgift av hemlig natur är även ägnat att låta gärningen framstå såsom särskilt farlig, men det har icke ansetts riktigt att upptaga denna omständighet bland exemplen på vad som gör spioneri till grovt, ty många sådana gärningar böra otvivelaktigt bedömas enligt 6 §. Ej heller skulle det vara på sin plats att anse varje spioneri avseende hemligstämplad uppgift vara grovt.

Såsom exempel på att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom må nämnas, att en militär eller en civil befattningshavare vid ett militärt förvaltningsverk eller en anställd vid enskilt företag. som arbetar för försvarsväsendets räkning, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda yppar något varom han i denna egenskap fått kännedom. Även där gärningen utförts av en person som icke innehar en tjänst kan den på grund av hans ställning vara att bedöma som grov. Exempel härpå erbjuder det fall, att en entreprenör för försvarsväsendet utför gärningen eller att en riksdagsman med uppsåt att gå främmande makt tillhanda bryter mot sekretessen kring riksdagens hemliga sammanträden eller att en ledamot av utrikesnämnden bryter sitt tystnadslöfte.

Har någon på grund av sin tjänst betrotts med en uppgift, kan han vara att bedöma enligt andra stycket, även om han röjer uppgiften först sedan han lämnat tjänsten.


8 §.

Såsom anförts vid 6 §, behandlas i förevarande paragraf brott, som förövas utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. I subjektivt avseende kräves i stället blott att gärningen sker uppsåtligen, ehuru utan nämnda kvalificerade uppsåt, eller av oaktsamhet. Brottet kallas vårdslöshet med hemlig uppgift.

Anledningen, varför vissa uppsåtliga gärningar sålunda ansetts böra sammanföras med oaktsamma under en brottsbeteckning som anger gärningen [ 135 ]såsom ett vårdslöshetsbrott, har berörts vid 6 § och må här ytterligare belysas. Ett typiskt fall av uppsåtlig gärning som faller under paragrafen är, att någon, som på grund av sin tjänst har kännedom om en militär hemlighet, uppsåtligen omtalar denna för annan utan att likväl ha uppsåt att därmed gå främmande makt tillhanda. I ett sådant fall har gärningsmannen till skillnad från vad händelsen är vid spioneri icke uppsåt att åstadkomma det men som är att befara av gärningen, nämligen att främmande makt får fördel av att hemligheten röjes. I förhållande till denna effekt av gärningen är hans förfarande ouppsåtligt och ter sig icke väsentligt mera straffvärt än ett röjande av hemligheten som sker genom en icke uppsåtlig utan oaktsam gärning. I båda fallen synes gärningsmannens beteende med rätta kunna betecknas såsom vårdslöst. På liknande sätt hänföras under SL 25: 17 ej blott oaktsamma gärningar utan även vissa uppsåtliga, vilka ej förövas med det i SL 25: 16 angivna kvalificerade uppsåtet. I förslaget till nytt 25 kap har denna anordning såtillvida bibehållits, som i 25: 5 upptagits såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Även i SL 23: 3 och i 19: 8 i förslaget har en sådan anordning kommit till användning.

I vad förevarande paragraf omfattar uppsåtliga gärningar motsvaras den av SL 8: 9 och 10, i vilka stadgas straff för den som obehörigen förfar på sätt i paragraferna anges beträffande upplysning om sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förhållande till sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Handlingsbeskrivningen i dessa lagrum har här utbytts mot en beskrivning, som sammanfaller med den i 6 § lämnade utom såtillvida som det utöver rekvisiten i nämnda paragraf fordras att uppgiften är av hemlig natur och att gärningen sker obehörigen. Att dessa tillägg ansetts behövliga i förevarande paragraf men icke i 6 § beror på att det straffbara området här icke såsom i 6 § begränsas av krav på uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Beträffande åtskilliga förhållanden gäller, att det väl synes straffvärt att anskaffa eller röja uppgift om dem med uppsåt att gå främmande makt tillhanda men att ett motsvarande förfarande, som sker utan sådant uppsåt, icke synes kunna straffbeläggas. Det torde sålunda icke böra stadgas straff för var och en som, låt vara uppsåtligen, under krig omtalar t. ex. huru stämningen år inom krigsmakten eller befolkningen. För att kriminaliseringen icke skall sträcka sig för vitt, måste förevarande paragraf, i vilken det ej uppställts krav på kvalificerat uppsåt, begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet, att deras anskaffande eller röjande innefattar en typisk fara så att det framstår såsom otillbörligt att anskaffa eller röja dem. I paragrafen har därför upptagits krav på att uppgiften skall vara av hemlig natur och att gärningen skall ske obehörigen.

Att kommittén icke valt att såsom i SL 8: 9 tala om upplysning om sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt beror på att förevarande paragraf liksom 6 § ansetts böra omfatta även oriktig uppgift. Egenskapen hemlig får enligt förslaget, i likhet med vad fallet är enligt SL 8: 9 [ 136 ]och 10, förstås så. att sakförhållanden. som av envar kunna iakttagas utan några särskilda anordningar och icke uteslutande äro av militär betydelse, i regel icke äro hemliga. Såsom hemlighet kan ej betraktas vad som är allmänt känt, även om myndigheterna försett det med hemligstämpel. Har en hemlighet utlämnats av myndighet för publicering, upphör den att vara hemlig i lagens mening. Om en uppgift publicerats i ett bland allmänheten spritt tidningsnummer, torde i regel dess egenskap av hemlighet likaledes ha upphört. Å andra sidan fordras icke, att uppgiften hemligstämplats. Huruvida en uppgift är av hemlig natur, får alltså bedömas med ledning av sakliga överväganden.

Till den del paragrafen avser oaktsamma gärningar har den sin motsvarighet i SL 8: 12. Enligt detta lagrum bestraffas oaktsamt lämnande eller kungörande av upplysning om något sakförhållande som bör hållas hemligt för främmande makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga förhållanden samt oaktsamt utlämnande av föremål som innefattar upplysning om sådant sakförhållande. Såsom synes omfattar denna gärningsbeskrivning icke, att någon anskaffar upplysning eller på annat sätt än genom utlämnande tager befattning med föremål som innefattar upplysning. Icke heller kommittén har ansett det riktigt att straffbelägga sådana gärningar där de ske allenast av oaktsamhet. För oaktsamhetsfallen begränsas straffbarheten därför till gärningar som innebära ett röjande av uppgiften. Beskrivningen av dessa gärningar har gjorts gemensam för uppsåtliga och ouppsåtliga fall. Angående innebörden av handlingsbeskrivningen hänvisas till det vid 6 § anförda. Att, såsom skett i SL 8: 12 genom hänvisning till SL 8: 10, särskilt nämna utlämnande av föremål, som innefattar upplysning om sakförhållande av ifrågavarande slag, har icke ansetts erforderligt, då ett sådant beteende i den mån det är straffvärt torde falla under de i paragrafen brukade orden. Såsom exempel på oaktsamma gärningar som drabbas av ansvar enligt paragrafen må nämnas, att någon förvarar en handling innehållande hemlig uppgift ovarsamt så att obehörig får del av innehållet. Det synes vara ovisst, huruvida en sådan gärning för närvarande är straffbar.

Straffet har ansetts kunna sättas något lägre än enligt SL 8: 9, 10 och 12. Enligt dessa paragrafer är straffskalans maximum för de flesta fall straffarbete i fyra år eller, om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande enligt SL 8: 29 a, i regel straffarbete i sex år. Med hänsyn till att brott enligt förevarande paragraf enligt kommitténs uppfattning är att anse som ett vårdslöshetsbrott, har kommittén funnit det vara tillräckligt att såsom högsta straff stadga straffarbete i två år för vanliga fall och, om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande enligt 16 §, straffarbete i fyra år. Straffskalans minimum åter har, såsom i de nämnda paragraferna i gällande lag för vissa fall skett, satts till det allmänna bötesminimum.


[ 137 ]
9 §.


Spioneri och vårdslöshet med hemlig uppgift avse uppgifter av sådan art, att de, om de befordras till främmande makts kännedom, på grund av sitt innehåll kunna medföra men för försvaret eller för folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest men för rikets säkerhet. Meddelande av uppgifter till främmande makt kan emellertid, såsom framhållits vid 6 §, medföra men för riket även därigenom, att själva meddelandet, om det icke beivras av svenska myndigheter, kan störa rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Erfarenheten har visat, att ett neutralt land kan vara operationsområde för utländska underrättelseorganisationer, vilkas verksamhet icke riktar sig mot det ifrågavarande landet utan mot en krigförande stat, och att sådan verksamhet, om den får fortsätta ostörd av myndigheterna, kan medföra icke önskvärda förvecklingar för det land där den bedrives. Detta gäller vare sig underrättelseverksamheten skulle avse förhållanden inom eller utom landet och även om den skulle avse omständigheter, som i och för sig icke äro hemliga, såsom exempelvis väderleksförhållandena i det neutrala landet. Ur allmän ordningssynpunkt och med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige upprätthåller vänskapliga förbindelser, är det ett svenskt intresse, att verksamhet av detta slag kan förhindras och bestraffas.

Av bestämmelserna i gällande lag äro främst de i SL 8: 14 a avsedda för fall av ifrågavarande slag. Enligt detta lagrum straffas för olovlig underrättelseverksamhet den, som inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte. Paragrafen är emellertid tillämplig allenast om gärningen icke faller under någon av de föregående paragraferna i kapitlet. Underrättelseverksamhet blir därför att bedöma enligt SL 8: 14 såsom spioneri i många fall, ehuru de förhållanden den avser icke beröra riket utan blott dess förbindelser med främmande makt. Å andra sidan faller under SL 8: 14 a även underrättelseverksamhet som avser svenska förhållanden, där verksamheten, t. ex. emedan det ej anskaffats någon uppgift eller tagits befattning med någon sådan, icke faller under SL 8: 14.

För att SL 8: 14 a skall vara tillämplig fordras till en början, att gärningen har karaktären av en verksamhet. I den kungl. proposition, varigenom förslaget till 1942 års ändringar i 8 kap. SL framlades, yttrade justitieministern, att det icke syntes önskvärt att utvidga straffbestämmelsen så att den komme att omfatta även en enstaka gärning som icke inginge såsom ett led i en verksamhet av angiven art (NJA II 1942 s. 676). Enahanda synpunkt utvecklade justitieministern under behandlingen av förslaget i första kammaren. Justitieministern anförde därvid såsom exempel på gärning som icke faller under paragrafen, att någon, som under en utrikes resa gjort en iakttagelse, efter återkomsten hit omtalar denna för en utländsk beskickning.

Kommittén har beretts tillfälle att taga del av en av riksdagens [ 138 ]justitieombudsman verkställd utredning angående rättstillämpningen i fråga om SL 8: 14 a och därmed sammanhängande stadganden. I det alldeles övervägande antalet fall, där den ifrågavarande bestämmelsen kommit till användning, har gärningen otvivelaktigt varit att anse som en verksamhet. I några fall ha de tilltalade medelst hemliga radiosändare till radiostationer på främmande makts område vid upprepade tillfällen befordrat chiffrerade radiomeddelanden av militär och politisk natur. avseende förhållanden i annat, med nämnda makt krigförande land. I flera fall ha de tilltalade genom att träda i förbindelse med andra personer, vanligen utländska medborgare, systematiskt införskaffat uppgifter av militär och politisk natur rörande förhållanden i något av de krigförande länderna. En grupp av mål ha gällt åtal mot sjömän, som under sina resor till något av de krigförande länderna på uppdrag införskaffat uppgifter om militära och politiska förhållanden därstädes. I vissa fall ha de tilltalade medgivit, att deras adresser finge användas såsom s. k. täckadresser för hemlig korrespondens, innehållande uppgifter om förhållanden av nyss angiven art. Slutligen har i åtskilliga fall den brottsliga verksamheten bestått i systematiskt anskaffande av upplysningar angående här i riket boende politiska flyktingars inställning till de nuvarande makthavarna i deras hemland.

Det har emellertid även, om än mera undantagsvis och knappast i högsta instans, förekommit, att domstolarna givit begreppet verksamhet en vidsträcktare innebörd än som att döma av förarbetena varit avsedd. Det har sålunda förekommit, att bestämmelsen tillämpats i fråga om utländsk medborgare som under tidigare vistelse i ett ockuperat land erhållit kännedom om vissa militära förhållanden där och efter sin ankomst till Sverige vid ett enstaka tillfälle för främmande makts räkning lämnat en annan utländsk medborgare upplysningar om dessa förhållanden. I ett annat mål tillämpades bestämmelsen i fråga om en utländsk medborgare, som vid ett besök på en främmande makts legation i Stockholm lämnat vissa upplysningar om vad han själv iakttagit angående vissa militära förhållanden i sitt av annan främmande makt ockuperade hemland samt om vad han efter sin ankomst till Sverige erfarit om sådana förhållanden av en utländsk medborgare som vistades här. Det är tvivel underkastat, om icke domstolarna stundom givit bestämmelsen en alltför vidsträckt tillämpning även i vissa andra fall där politiska flyktingar efter ankomsten till Sverige lämnat upplysningar om vad de iakttagit i sitt hemland före sin flykt, och detsamma gäller vissa fall i vilka sjömän i Sverige omtalat vad de iakttagit under besök i främmande hamn.

För att en verksamhet skall föranleda ansvar enligt SL 8: 14 a fordras vidare, att den har karaktären av underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte. Detta betyder ej, att gärningen skall vara straffbar endast om den förövas med direkt uppsåt, utan det är tillräckligt att verksamheten avser upplysning i militärt eller politiskt avseende. I det ojämförligt största antalet fall, i vilka SL 8: 14 a kommit till tillämpning, har verksamheten gällt anskaffande eller lämnande av uppgifter i militärt eller i såväl militärt som [ 139 ]politiskt avseende. Endast i ett fåtal fall har straff ådömts för enbart politisk underrättelseverksamhet. I huvudsak har sådan politisk underrättelseverksamhet som bestraffats varit inriktad på uppgifter angående politiska flyktingar i Sverige och deras inställning till makthavarna i deras hemland. Som exempel på fall, i vilka bestämmelsen tillämpats i fråga om politisk underrättelseverksamhet, må nämnas följande. En medborgare i ett ockuperat land anlände till Sverige i föregiven egenskap av politisk flykting. Under vistelse i svenskt flyktingläger anskaffade han upplysningar angående vissa landsmän till honom vilka vistades här såsom flyktingar. De inhämtade upplysningarna meddelade han sedermera ockupationsmaktens konsulat. I ett annat fall sökte en man, som kommit till Sverige från sitt ockuperade hemland i föregiven egenskap av politisk flykting, utforska viss mot ockupationsmakten riktad verksamhet som här bedrevs av politiska flyktingar från hans hemland. Hans avsikt var att efter återkomsten till hemlandet lämna ockupationsmakten upplysningar om vad han lyckats inhämta. Vid besök på ett av ockupationsmaktens konsulat här i landet angav han därjämte vissa personer i sitt hemland för sabotage och flyktinghjälp.

Enligt SL 8: 14 a fordras ytterligare för att underrättelseverksamhet skall medföra ansvar att den är hemlig. Beträffande innebörden av detta krav är till en början att märka, att uppenbarligen sådan underrättelseverksamhet som bedrives av främmande makters beskickningar och konsulat faller utanför bestämmelsen och likaså vanlig journalistisk verksamhet. Bestämmelsens tillkomsthistoria tyder på att den är tillämplig även om verksamheten icke avser hemliga uppgifter. Bestämmelsen leder nämligen sitt ursprung från en år 1936 i 8 kap. SL såsom 21 a § införd bestämmelse om straff för svensk man som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlade eller låt insamla uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada rikets försvar, eller i syfte som nyss sagts tog befattning med sådana insamlade uppgifter. Denna bestämmelse avsåg, såsom bestyrkes av förarbetena, även offentligt tillgängliga tryckta uppgifter. Det framhölls av lagrådet och första lagutskottet, att det ingalunda vore uteslutet att i tryck allmänt tillgängliga uppgifter om militära förhållanden kunde, om de sammanställdes, lämna ett för främmande makt värdefullt material (NJA I. I 1937 s. 58 och 60). Under den fortsatta lagstiftningen på området, varunder bestämmelsen år 1940, samtidigt som den överflyttades till SL 8: 14, jämkades och kompletterades med en straffbestämmelse avseende hemlig underrättelseverksamhet i militärt och politiskt syfte för främmande makts räkning, förekom intet som ådagalägger, att lagstiftaren i nu förevarande hänseende velat intaga en annan ståndpunkt. Däremot innebär den i SL 8: 14 a uppställda fordran att underrättelseverksamheten skall vara hemlig, att verksamhet som bedrives öppet icke rymmes under paragrafen. En följd härav torde bliva, att underrättelseverksamhet kan göras lovlig därest uppgifterna förmedlas offentligt, t. ex. genom artikel i dagspressen eller genom föredrag inför större publik. Grunden för att hemlig verksamhet bedömes strängare än icke [ 140 ]hemlig torde vara, att en hemlig verksamhet såsom okontrollerbar ansetts vara farligare för riket än en verksamhet som bedrives öppet.

Med anledning av en vid 1944 års riksdag väckt motion föreslog första lagutskottet (utlåtande nr 23) för att förebygga onödiga eller eljest olämpliga åtal enligt SL 8: 14 a, att allmän åklagare icke utan Konungens lov skulle äga väcka åtal för ifrågavarande brott. Konungen skulle enligt utskottet pröva åtalsfrågan ur politiska och andra förekommande synpunkter. Riksdagen biföll utskottets hemställan och den föreslagna åtalsbegränsningen kom till stånd genom lag den 9 juni 1944.

Kommittén har vid utformandet av förevarande lagrum närmast utgått från SL 8: 14 a men funnit sig böra föreslå åtskilliga jämkningar i brottsbeskrivningen.

Liksom enligt SL 8: 14 a skall gärningen enligt förevarande paragraf bestå i underrättelseverksamhet inom riket. Såsom justitieministern uttalade under förarbetena till 1942 års ändringar i 8 kap. SL, synes det icke önskvärt att utvidga straffbestämmelsen till att omfatta även en enstaka gärning vilken icke ingår såsom ett led i en verksamhet av angiven art. Att en enstaka gärning av detta slag lämnas utan straffrättslig reaktion är långt mindre ägnat att sätta rikets vänskapliga förhållande till främmande makt i fara än om en verksamhet får bedrivas utan straffrättsligt ingripande. För tolkningen av uttrycket verksamhet torde de erfarenheter, som vunnits under tillämpningen av S"L 8: 14 a, komma att visa sig värdefulla. Man torde kunna utgå från att den framtida rättstillämpningen skall taga avstånd från den utvidgande tolkning som stundom förekommit. Vad särskilt angår de i praktiken tämligen ofta förekommande fall där politiska flyktingar från främmande land efter ankomsten till Sverige omtala vad de iakttagit före sin flykt eller där sjömän omtala vad de iakttagit i främmande hamn, är att märka, att det blotta lämnandet av sådana uppgifter vid ett enstaka tillfälle icke är att anse som en verksamhet. Då för tillämplighet av den ifrågavarande bestämmelsen kräves att underrättelseverksamhet bedrivits här i riket, medför icke heller flyktingarnas eller sjömännens åtgärder utom riket för att inhämta upplysningar i och för sig att de hemfalla under straffbudet. Det kräves för dettas tillämplighet att vad som utförts inom riket, sett för sig och med bortseende från vad som skett utom riket, är att beteckna som en verksamhet. Detta krav torde vara uppfyllt, där någon här i riket åtagit sig att skaffa uppgifter under resa utrikes och efter återkomsten hit meddelar vad han erfarit. Medverkansbestämmelsen i 3: 3 i förslaget föranleder, liksom enligt gällande rätt motsvarande bestämmelser i 3 kap. SL, att även den som icke själv bedriver underrättelseverksamhet kan ådraga sig ansvar, nämligen för medverkan till verksamheten. Härför fordras emellertid, att underrättelseverksamhet som avses med paragrafen ägt rum inom riket och att han handlat med uppsåt att medverka vid sådan verksamhet. Då den verksamhet som bedrives vid beskickningar och konsulat otvivelaktigt faller utanför bestämmelsen, inträder därför icke ansvar för den som vid något enstaka tillfälle meddelar en beskickning eller ett konsulat vad han erfarit.

[ 141 ]Det i SL 8: 14 a uppställda kravet, att underrättelseverksamhet för att vara straffbar skall vara bedriven i militärt eller politiskt syfte, bibehålles enligt förslaget i sak. Att inskränka straffbudet till att avse allenast underrättelseverksamhet avseende militära förhållanden har icke ansetts möjligt. Såsom första lagutskottet framhållit i sitt förut omnämnda utlåtande vid 1944 års riksdag, kan även en underrättelseverksamhet som närmast är av politisk art vara av sådan beskaffenhet att dess tolererande kan äventyra vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt. På grund av den totala karaktär som utmärker våra dagars krigföring är för övrigt gränsen mellan militära och politiska förhållanden flytande. Gärningen har emellertid icke, såsom i SL 8: 14 a, beskrivits som en verksamhet i militärt eller politiskt syfte. Då meningen blott är att verksamheten skall gälla upplysning i militärt eller politiskt avseende, har det ansetts tydligare att beskriva den som militär eller politisk underrättelseverksamhet.

I olikhet mot vad fallet är enligt SL 8: 14 a fordras emellertid enligt förslaget icke för underrättelseverksamhetens straffbarhet, att verksamheten är av hemlig natur. Det lärer även utan att ett sådant krav uppställes vara uppenbart, att stadgandet icke avser att drabba den underrättelseverksamhet som främmande makters beskickningar och konsulat bedriva och icke heller vanlig journalistisk verksamhet. Å andra sidan kan uppställandet av ett sådant krav inge föreställningen, att en verksamhet, som blott avser insamlande av allmänt kända uppgifter under alla förhållanden skulle gå straffri. Såsom ovan framhållits, torde det icke ha varit lagstiftarens mening, att SL 8: 14 a skall tolkas på detta sätt. Det torde ock vara tydligt, att en organiserad verksamhet för sammanställande av exempelvis i pressen förekommande uppgifter om förhållanden av militärt intresse kan vara av sådan beskaffenhet att ett straffrättsligt ingripande år påkallat. Enligt kommitténs mening är det icke heller lämpligt att, såsom torde följa av ett krav på hemlig natur hos underrättelseverksamheten, från straffbarhet utesluta sådana fall där uppgifterna förmedlas offentligt. Fara för utrikespolitiska förvecklingar uteslutes nämligen icke genom att de insamlade uppgifterna offentliggöras, utan snarare torde ett sådant öppet tillvägagångssätt, om det icke straffrättsligt beivras, vara mera ägnat att utsätta värt land för främmande makts misshag. En begränsning av straffbarheten följer i allt fall därav, att sådant offentliggörande som avses i tryckfrihetsförordningen är straffbart endast enligt reglerna i denna (jfr vid 8: 6 och 25: 4 i förslaget). Det kan vidare ifrågasättas, huruvida en underrättelseverksamhet kan anses vara hemlig, då uppgifter visserligen icke offentliggöras men verksamheten bedrives utan iakttagande av särskilda försiktighetsmått mot upptäckt. Det är likväl tydligt, att en sådan verksamhet kan vara av beskaffenhet att böra vara straffbelagd.

En lämpligare begränsning av det straffbara området torde vinnas genom att, såsom kommittén föreslår, för straffbarhet fordra, att verksamhetens bedrivande är oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Därigenom framhålles uttryckligen vad det år straffbudet avser att [ 142 ]skydda. Avgörande för frågan om viss underrättelseverksamhet är straffbar blir därigenom icke, huruvida verksamheten är att anse som hemlig, utan verksamhetens egenskap att inverka oförmånligt på vårt lands förhållande till främmande makt. Vid prövningen härav kan naturligtvis sättet för verksamheten vara att tillmäta betydelse. Det är sålunda givet, att sådan underrättelseverksamhet, som bedrives inom ramen för lojal upplysnings- och bildningsverksamhet, icke omfattas av straffbestämmelsen. Detta torde återverka på bedömandet av hemlig underrättelseverksamhet och medföra, att icke heller sådan anses hemfalla under straffbudet där den icke ter sig farligare för vårt lands utrikespolitiska förbindelser än en öppet bedriven motsvarande verksamhet. Enligt kommitténs uppfattning kommer därför den föreslagna förändringen i bestämmelsens avfattning icke att medföra en ökad användning av straffbudet men väl att möjliggöra en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen inriktad tillämpning. Det ligger i sakens natur, att prövningen huruvida "viss underrättelseverksamhet är oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt kan utfalla olika vid skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas olika inställning. Prövningen skall dock uppenbarligen ske med utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som är tillbörligt eller otillbörligt i det mellanfolkliga umgänget.

Lika litet som enligt spioneribestämmelserna i förslaget fordras, att de uppgifter som anskaffas eller lämnas äro riktiga. Även" enligt gällande lag bestraffas olovlig underrättelseverksamhet oavsett uppgifternas sanningshalt. Icke heller kräves att verksamheten avser att skaffa upplysningar åt den för vars räkning den bedrives. Därest någon för att påverka stämningen i ett krigförande land skulle från Sverige systematiskt sända privatbrev till en mängd personer i detta innehållande sanna eller osanna uppgifter om missförhållanden där eller inom dess krigsmakt, kan han därför vara att straffa enligt paragrafen. Ett sådant förfarande synes lika ägnat att framkalla utrikespolitiska förvecklingar för Sverige som en underrättelseverksamhet vilken har till syfte att skaffa upplysningar åt en främmande makt.

Den begränsning, som gjorts i SL 8: 14 a genom att verksamhet berörande riket eller dess förbindelser med främmande makt i stor utsträckning hänförts under SL 8: 14, har såtillvida erhållit en motsvarighet i förslaget som anskaffande eller röjande av uppgifter straffbelagts i de föregående paragraferna i den mån sådan gärning ansetts böra bestraffas på grund av men som uppgiften genom sitt innehåll kan medföra för riket. I förevarande paragraf har därjämte uttryckligen utsagts, att den blott avser underrättelseverksamhet som ej riktar sig mot Sverige. Enligt förslaget kan därför icke, såsom enligt gällande lag, ett mot Sverige riktat förfarande, vilket ej tagit sig uttryck i en i någon av de föregående paragraferna angiven form och därför går straffri enligt dem, i stället bestraffas enligt förevarande paragraf såsom underrättelseverksamhet.

I stället för det i SL 8: 14 a upptagna kravet, att en verksamhet för att vara [ 143 ]straffbar skall bedrivas för främmande makts räkning, föreslås en fordran på uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Det blir därmed fullt klart, att paragrafen även kan omfatta fall i vilka verksamheten i första hand äger rum för en organisations eller en agents räkning. Enligt uttalande av justitieministern under förarbetena till 1942 års ändringar i 8 kap. SL (NJA II 1942 s. 676) är även SL 8: 14 a avsedd att omfatta sådana fall. I praxis har paragrafen tillämpats, där verksamhet bedrivits till förmån för en organisation som stod regeringen i ett diktaturstyrt främmande land nära, men även i många andra fall där uppdragsgivaren var en organisation, en agent eller en legationstjänsteman, stundom efter vald det vill synas i ganska underordnad ställning. Beträffande tolkningen av kravet på uppsåt att gå främmande makt tillhanda må hänvisas till det vid 6 § anförda, Givetvis är förevarande paragraf tillämplig även på en verksamhet som sker för att tillhandagå en utländsk beskickning, förutsatt att verksamheten sådan att den i och för sig och icke endast i förening med beskickningens verksamhet år av sådan art att den faller under paragrafen. Att en verksamhet till äventyrs avser att tillhandagå flera främmande makter medför icke, att flerfaldig brottslighet föreligger. Olovlig underrättelseverksamhet är nämligen att uppfatta som ett brott mot Sverige, och från denna synpunkt är det ett och samma brott oavsett att verksamheten innefattar ett tillhandagående av flera främmande makter.

Den bestämmelse om åtalsbegränsning, som år 1944 infördes beträffande det i SL 8: 14 a behandlade brottet, har fått en motsvarighet i 15 §. Av skäl, som anföres i motiveringen till sistnämnda lagrum, föreslår emellertid kommittén, att prövningen av åtalsfrågan anförtros åt justitiekanslern, där ej åtalet väckes av riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

Såsom brottsbeteckning har bibehållits det i SL 8: 14 a använda uttrycket olovlig underrättelseverksamhet, varigenom betonas att hithörande gärningar vanligen avsevärt skilja sig från det enligt det allmänna omdömet i regel vanhedrande brottet spioneri.

Straffet har i huvudsaklig överensstämmelse med SL 8: l4a bestämts till fängelse eller straffarbete i högst två år eller ock, där brottet är ringa, till böter. Enligt SL 8: 29 a må straffet, om brottet begås under tid, då riket befinner sig i krig eller nämnda .paragraf enligt Konungens förordnande är tillämplig, höjas till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande. Kommittén har icke funnit skäl att bibehålla denna straffskärpning. För det syfte som förevarande paragraf tjänar får enligt kommitténs uppfattning en straffskala med ett maximistraff av två års straffarbete anses vara tillräcklig.

Förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet är i viss utsträckning straffbelagd enligt SL 8: 26 första stycket. Kommittén har emellertid. såsom framhålles i motiveringen till 3: 2 i förslaget, ansett förberedelse till detta brott kunna lämnas straffri.


[ 144 ]
10 §.

Liksom i närmast föregående paragraf straffbeläggas i denna vissa gärningar med hänsyn till att de kunna få utrikespolitiska förvecklingar till följd. Medan i föregående paragraf allenast avses underrättelseverksamhet, kriminaliseras emellertid genom förevarande paragraf under beteckningen brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt ett flertal andra typer av gärningar, vilka ha det gemensamt att de utsätta rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för fara.

Paragrafen ansluter sig nära till SL 8: 4. Den för straffbarhet enligt nämnda lagrum uppställda förutsättningen, att gärningen framkallar fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt skadas, har emellertid underkastats en formell jämkning, och vissa ändringar ha även vidtagits i beskrivningen av de enskilda straffbelagda gärningarna. I sistnämnda hänseende är följande att märka.

I SL 8: 4 stadgas straff för överträdelse av bestämmelser, som äro givna till skydd för upprätthållandet av rikets fredliga förhållande till främmande makter. Då det stundom kan möta svårighet att avgöra, huruvida en viss bestämmelse givits för nämnda ändamål, har brottsbeskrivningen i denna del erhållit något ändrad avfattning. I förslaget talas sålunda i stället om bestämmelse som tjänar till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Icke heller med detta uttryck avses emellertid andra bestämmelser än sådana som till sin art äro av betydelse i utrikespolitiskt hänseende. Att viss överträdelse på grund av omständigheterna i det särskilda fallet fått sådan betydelse är alltså icke tillräckligt för att göra paragrafen tillämplig. Såsom exempel på bestämmelser som avses må nämnas det i § 12 kungl. kungörelsen den 27 maj 1938 innefattande vissa neutralitetsbestämmelser upptagna förbudet för personer i krigförande makts tjänst att inrätta eller driva station för radiotrafik eller uppsätta någon annan apparat avsedd att tjäna som kommunikationsmedel med krigförande styrkor, ävensom förhuden enligt lagen den 30 december 1939 angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. att handla i strid med gällande sådan utfästelse. Lika litet som enligt gällande rätt fordras enligt förslaget, att bestämmelsen är försedd med straffsanktion. Där straff är särskilt stadgat för överträdelsen, tillämpas emellertid såväl derma straffbestämmelse som förevarande paragraf i konkurrens enligt SL 4: 1 och 2.

SL 8: 4 innehåller vidare ett stadgande om straff för offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering. I förslaget har en jämkning skett så att ordalagen kommit att omfatta även enstaka smädelser.

Såväl enligt SL 8: 4 som enligt förslaget bestraffas offentligt skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat höghetstecken.

Enligt SL 8: 4 bestraffas till sist även annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar eller skulle vara straffbar, om den förövats mot Sverige eller svensk man. Bestämmelsen angående gärning som är straffbar enligt svensk lag eller författning har bibehållits. Det torde vara [ 145 ]önskvärt, att den som genom sådan gärning utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för fara kan erhålla strängare straff än som följer av det lagrum enligt vilket gärningen är kriminaliserad. För misshandel å utländsk diplomat bör sålunda, om förevarande paragraf är tillämplig, dömas till straff både enligt 14 kap. SL och enligt denna paragraf.

Däremot har kommittén uteslutit bestämmelsen angående gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller svensk man. Till motivering därav må anföras följande.

Straffbestämmelsen angående sådan gärning tillades i SL 8: 4 genom lagändring den 20 mars 1942. Under förarbetena till denna framhölls, att SL i 8: 14, numera 8: 14 a, innehölle en bestämmelse om straff för hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte för främmande makts räkning inom riket (jfr NJA II 1942 s. 666 f.). Enligt denna bestämmelse kunde ansvar för underrättelseverksamhet inom riket inträda, även om verksamheten ej riktade sig mot Sverige. Det hade nämligen ansetts påkallat att med straff inskrida mot att vårt land gjordes till operationsområde för utländska spioneri- och underrättelseorganisationer, även där dessas verksamhet avsåge annat land. Ur allmän ordningssynpunkt ävensom med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, vore en dylik verksamhet inom svenskt område icke önskvärd. En inom riket bedriven mot annat land riktad verksamhet, som från denna synpunkt vore farlig för riket, kunde emellertid bedrivas även på annat sätt än i form av underrättelseverksamhet. I främsta rummet funnes anledning att beakta sådan här i riket bedriven verksamhet, som åsyftade att i annat land föröva sabotage genom att förstöra viktiga anläggningar, fartyg eller dylikt. Även andra grova brott än sabotage, avsedda att utföras i annat land, kunde förberedas här i riket under sådana förhållanden, att verksamheten kunde medföra fara för de vänskapliga förbindelserna med främmande makt. I en upprättad promemoria föreslogs med hänsyn till de nu anförda synpunkterna ett stadgande av innehåll, att där någon här i riket bedreve verksamhet i syfte att i annat land förstöra eller skada anläggning, inrättning eller föremål, som vore av betydelse för landets försvar, folkförsörjning eller förvaltning, att förhindra eller försvåra användandet av sådan anläggning, inrättning eller föremål, att göra annat sådant sabotage eller att eljest utom riket föröva grovt brott, han skulle vara förfallen till ansvar, därest gärningen kunde medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Mot denna bestämmelse erinrades i ett flertal över promemorian avgivna yttranden, att den innebure att en verksamhet som riktades mot en främmande stat skulle bliva straffbelagd i större utsträckning än om den varit riktad mot Sverige. Med hänsyn till denna anmärkning omarbetades förslaget inom justitiedepartementet, varvid brottsbeskrivningen ändrades till att avse gärning som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller svensk man.

Enligt kommitténs mening möter det betänkligheter att i förslaget bibehålla denna brottsbeskrivning. Enligt 6-8 §§ inträder ansvar, nämligen för


10-440502 [ 146 ]spioneri eller vårdslöshet med hemlig uppgift, endast om uppgiften är av sådan art att dess uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. Det har icke ansetts motiverat att stadga straff för motsvarande gärning, som ej riktar sig mot Sverige, annat än om gärningen är att enligt 9 § bedöma som olovlig underrättelseverksamhet. Om i förevarande paragraf stadgades straff för gärning, som skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller svensk man, skulle detta efter orden innebära, att den begränsning som 9 § innebär bleve upphävd. Ty gärningar, som ej rikta sig mot Sverige, skulle då efter ordalydelsen av förevarande paragraf kunna bliva att bestraffa, ehuru de icke falla under 9 §. Som detta skulle stå i strid med de överväganden vilka ligga till grund för 6–9 §§, finge väl anses, att gärningar av ifrågavarande slag icke skulle drabbas av straff annat än i den mån 9 § vore tillämplig, men det synes angeläget att undvika, att förevarande paragraf genom sin avfattning skulle giva stöd för en motsatt icke önskvärd tolkning.

Med hänsyn till innehållet i vissa andra lagrum i kommittéförslaget torde det å andra sidan vara möjligt att i förevarande paragraf utan avsevärd olägenhet undvara bestämmelsen om gärning, som skulle vara straffbar därest den förövats mot Sverige eller svensk man. I 3: 2 föreslår kommittén nämligen i vidgad omfattning straff för förberedelse till brott. Bl. a. stadgas i lagrummet straff för den, som träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sabotage må förövas. Likaså stadgas där straff för den som med uppsåt att han själv eller annan skall begå brott, vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, och dit höra sabotage och andra grövre skadegörelsebrott ävensom mord och grova frihetsbrott, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel. I 1: 2 a föreslår kommittén vidare, att brott skall anses vara begånget i Sverige om den brottsliga handlingen företagits inom riket. En inom Sverige verkställd förberedelse till ett brott, som förövats eller varit avsett att förövas utomlands, skall därför anses som ett inom Sverige begånget brott, och likaså skall en medverkanshandling som förövas inom Sverige anses som ett brott inom riket, även om huvudbrottet kommer till stånd utomlands. Som mord och andra i SL 14 och 15 kap. upptagna brott icke förutsätta att gärningen riktar sig mot Sverige eller svensk man och detsamma enligt 19: 4 i förslaget i viss omfattning gäller sabotage, torde därför genom 3: 2 och 1: 2 a i förslaget i allt väsentligt det behov av straffskydd vara tillgodosett, som föranledde att SL 8: 4 fick den nu ifrågavarande lydelsen.

På den subjektiva sidan fordras i överensstämmelse med gällande lag vållande, men icke heller mera, beträffande gärningens egenskap att utsätta rikets vänskapliga förhållande till "främmande makt för fara. Beträffande överträdelse av bestämmelse som tjänar till skydd för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt fordras icke heller uppsåt utan blott [ 147 ]oaktsamhet i förhållande till överträdelsen, därest icke bestämmelsen skulle avse allenast uppsåtliga gärningar. Motsvarande gäller gärning som är straffbar enligt svensk lag eller författning. För att smädelse av främmande makt eller dess regering eller skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken skall medföra ansvar, fordras däremot, såsom fallet genomgående är enligt strafflagen där annat ej är särskilt stadgat eller eljest framgår, att handlingen sker uppsåtligen. Icke heller i sistnämnda fall fordras emellertid uppsåt i förhållande till faran för rikets vänskapliga förhållande till främmande makt.

I SL 8: 4a stadgas beträffande gällande lags motsvarighet till brottet i förevarande paragraf, att brottet icke må åtalas av allmän åklagare utan Konungens lov. En motsvarighet till denna åtalsbegränsning har upptagits i 15 § i förslaget, därvid emellertid åtalsprövningen av skäl som angives vid nämnda lagrum anförtrotts åt justitiekanslern.

Straffet har för normalfall såsom i SL 8: 4 bestämts till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Liksom i fråga om 9 § har kommittén ansett det möjligt att undvara den straffskärpning, som enligt SL 8: 29 a inträder om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande om tillämpning av sistnämnda lagrum. För ringa fall har införts en straffskala upptagande allenast böter.

I tryckfrihetsförordningen § 3 9:o första stycket stadgas beträffande smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden i tryckt skrift om samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande, om deras varande överhet, regering och regeringssätt, höga ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar, att sådan förbrytelse skall anses enligt 8: 4 SL. Som kommitténs uppdrag icke innefattar en revision av tryckfrihetsförordningen, har kommittén icke ansett sig böra upprätta något förslag att avpassa detta stadgande efter innehållet i förevarande lagrum. I övergångsbestämmelserna har kommittén emellertid upptagit ett stadgande, att hänvisningar till lagrum som ersatts genom bestämmelse i förslaget skola avse den nya bestämmelsen.


11 §.

Enligt strafflagens ursprungliga lydelse stadgades i 8: 25 straff för den, som utan Konungens tillstånd värvar folk i riket till främmande krigstjänst. Vid omarbetningen av 8 kap. SL år 1940 upptogs detta stadgande i 8: 5 utan annan saklig ändring än att straffskalans maximum höjdes från fängelse i sex månader till fängelse i två år.

Enligt artikel 4 i den vid andra fredskonferensen i Haag den 18 oktober 1907 avslutade konventionen angående neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig, vilken ratificerats av Sverige den 20 november 1909, må stridande styrkor icke uppsättas och värvningsbyråer ej öppnas på en neutral makts landområde till förmån för de krigförande. Enligt artikel 6 i konventionen här neutral makt emellertid icke [ 148 ]något ansvar för att enstaka individer överskrida gränsen för att ställa sig i endera krigförande partens tjänst.

Innebörden av berörda bestämmelser i strafflagen och Haagkonventionen var föremål för debatt i svenska riksdagen i samband med händelserna vid slutet av första världskriget. I en interpellation i andra kammaren vid 1918 års lagtima riksdag tillfrågades regeringen, huruvida den vore besluten att icke företaga någon väpnad intervention i Finland. Med anledning härav svarade statsministern att regeringen icke kunde medgiva att väpnade kårer organiserades inom Sverige för att översändas till Finland, varemot enskilda frivilliga hade erhållit tillstånd att gå i finsk tjänst efter samma grunder som tillämpats i andra motsvarande fall (prot. nr 16 s. 8). I remissdebatten i första kammaren vid 1919 års lagtima riksdag berörde en talare frågan om värvning av frivilliga till Estland och Livland. Detta föranledde utrikesministern att yttra, att det ej torde väcka förvåning om det hos regeringen icke märkts något ogillande av den lust att kämpa på de bolsjevikiska motståndarnas sida som kommit till synes hos enskilda här i riket. Att ett sådant deltagande i striden skulle vara folkrättsstridigt ville utrikesministern på det bestämdaste bestrida, ty Haagkonventionen innehölle en artikel som uttryckligen förklarade att det icke vore en regerings skyldighet att hindra enskilda undersåtar i en stat att inträda som frivilliga i ett annat lands i krig invecklade armé. Värvning i begreppets tekniska betydelse vore förbjuden enligt svensk lag, och detta förbud ämnade regeringen upprätthålla. Någon sådan värvning hade emellertid ej ägt rum.

Under spanska inbördeskriget ansågs förbudet mot värvning i strafflagen icke vara tillfyllest för att i enlighet med den s. k. noninterventionspolitikens grundsatser hindra svenska frivilligas deltagande i kriget. Med anledning av förslag, som framställts av den internationella noninterventionskommittén, utfärdades därför den 5 mars 1937 en särskild lag angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m. Enligt denna bestraffades svensk medborgare, som tog värvning till krigstjänst i Spanien, ävensom den som genom gåva, betalning eller utfästelse om ersättning eller på annat likartat sätt, eller genom hot eller missbruk av överordnad ställning sökte förmå någon att taga värvning till sådan krigstjänst. Därjämte innehöll lagen bestämmelser angående försäljning av resebiljett till Spanien och förhållningsregler i fråga om svenskt fartyg som anlöpte Spanien m. m. Lagen, vars giltighetstid från början var begränsad till den 28 februari 1938, förlängdes genom lag den 25 i samma månad att gälla till och med den 28 februari 1939. Under förarbetena till 1937 års lag utgick man från att vad som då förekom ej var straffbart. Vid granskningen av lagförslaget uttalade lagrådet, att för tillämpning av strafflagens bestämmelse mot värvning förutsattes att värvning kommit till stånd.

Under finsk–ryska vinterkriget 1939–1940 värvades svenska frivilliga för deltagande i kriget på finska sidan. Emedan själva värvningskontrakten undertecknades först sedan de frivilliga passerat gränsen till Finland, ansågs verksamheten vara undandragen strafflagen.

[ 149 ]Under nu pågående världskrig har enligt uppgift viss verksamhet för värvning till främmande krigstjänst ägt rum. Därvid har tillgått så, att de frivilliga i Sverige erhållit penningar och anvisning att på otillåtet sätt hemligen bege sig till utrikes ort där värvningskontrakt undertecknats.

Om än bestämmelser om straff för olovlig värvning ursprungligen må ha införts i svensk rätt för att bevara tillgången på krigsdugligt manskap inom riket, har detta syfte numera trängts i bakgrunden. För nutida uppfattning är en bestämmelse mot olovlig värvning främst motiverad av önskan att undvika utrikespolitiska förvecklingar. Av hänsyn till Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makter torde det vara nödvändigt, att icke vilken som helst värvningsverksamhet för främmande krigstjänst får opåtalt äga rum här i landet. Genom att biträda den förut nämnda Haagkonventionen har Sverige ock förpliktat sig att i viss omfattning förbjuda värvningsverksamhet.

Strafflagens bestämmelse mot olovlig värvning är emellertid, såsom torde framgå av den lämnade redogörelsen, icke i allo tillfredsställande. Enligt hävdvunnen tolkning är bestämmelsen icke tillämplig, med mindre avtal om anställning i främmande krigstjänst kommit till stånd inom riket. Därmed får bestämmelsen allenast begränsat värde, ty det blir möjligt att kringgå förbudet genom att uppskjuta undertecknandet av värvningskontrakten till dess de frivilliga lämnat landet. Såsom det visade sig under spanska inbördeskriget, kan därför lätt en situation uppstå, då bestämmelsen icke är tillräcklig för att tillgodose de krav, som på grund av utrikespolitiska förhållanden ställas på den svenska lagstiftningen. Det har ock för den allmänna opinionen stundom tett sig stötande, att bestämmelsen kunnat ostraffat kringgås.

För att bestämmelsen måtte bliva mera verksam, föreslår kommittén, att den kompletteras med ett stadgande av större räckvidd. Lika med värvning inom riket, något som enligt gängse tolkning förutsätter att värvningsavtal kommit till stånd inom Sverige, bestraffas sålunda enligt den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf annan verksamhet för värvning, om den är till men för riket. I tillämpningen begränsas detta stadgande av åtalsregeln i 15 §, enligt vilken annan åklagare än justitieombudsmannen och militieombudsmannen icke må väcka åtal för brott, som avses i förevarande paragraf, utan att justitiekanslern lämnat tillstånd därtill.

I den del av förevarande paragraf, som motsvarar SL 8: 5, har kommittén föreslagit vissa smärre jämkningar. Det har sålunda på otvetydigt sätt utsagts, att värvning avses endast om den sker här i riket. Med främmande krigstjänst har likställts därmed jämförlig tjänst. Under detta uttryck faller exempelvis anställning vid gendarmeri, men däremot ej vid krigsindustri. Det i SL 8; 5 gjorda förbehållet, att paragrafen ej skall vara tillämplig där gärningen annorstädes är belagd med strängare straff, har fått utgå.

I fråga om straffskalan, som enligt SL 8: 5 och 8: 29a är fängelse eller böter eller, om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande enligt SL 8: 29 a, straffarbete i högst två år, har kommittén icke föreslagit någon ändring.


[ 150 ]
12 §.

Brottslighet enligt detta kapitel äger tydligen mycket ofta rum för någon utländsk stats räkning eller eljest i utländskt intresse. Härmed står i samband att verksamhet, som är inriktad på sådana brott, ej sällan från utlandet understödjes med ekonomisk eller annan hjälp. Mottagande av sådant understöd är flerstädes belagt med straff i det nuvarande 8 kap. och kommer enligt förslaget i allmänhet att bliva straffbart enligt 3: 2. Där stadgas straff för bl. a. den, som för utförande av brott vid vilket lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller mottager visst annat hjälpmedel.

Utländskt arbete för underminering av den svenska statens frihet och självbestämningsrätt tager emellertid ej blott formen av understöd till förövande av särskilda brott. Såsom en förberedelse härtill och för att åstadkomma en för främmande intressen gynnsam jordmån i den allmänna meningen inom vårt land, förekommer även en, understundom mera allmänt hållen, propaganda. Då denna öppet framträder såsom utländsk, kan den visserligen vara mycket farlig men möjlighet finnes för dess bekämpande genom upplysning och offentlig diskussion. Betänkligare är propagandaverksamhet, som till skenet och kanske även i verkligheten har svenskt ursprung, men som helt eller delvis finansieras av en utländsk stat eller eljest från utlandet. För att förebygga sådan propagandaverksamhet, i den mån det är möjligt och icke skulle leda till alltför starkt intrång på meningsbildningens frihet, infördes 1940 i SL 8: 22 en bestämmelse om straff för den som av främmande makt mottager penningar eller annat för att här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Enligt 29 § skall vad sålunda stadgats om främmande makt gälla jämväl den som handlar i främmande makts intresse.

Erfarenheten under den senaste tiden lär ha visat, att mera omfattande lagstiftningsåtgärder för stödjande av förtäckt utländsk propaganda skulle fylla ett kännbart behov, men kommittén har icke ansett sig böra föreslå någon större saklig utvidgning av ifrågavarande lagrum, som helt nyligen varit föremål för statsmakternas prövning. Dess innehåll återfinnes alltså väsentligen oförändrat i den nu föreslagna bestämmelsen, vari emellertid vidtagits någon jämkning av redaktionell natur. Med främmande makt såsom givare av understöd likställes i själva lagrummets text någon som handlar i dess intresse. Ändamålet har synts i den gällande lydelsen vara alltför snävt angivet, i det att det begränsats till åtgärder varigenom man söker påverka den allmänna meningen om rikets författning eller om åtgärder i dess styrelse. Härigenom torde uteslutas vissa mera allmänna politiska ställningstaganden, som ej hänföra sig till särskilda styrelseåtgärder, samt agitation i fråga om åtgärder som ej hänföra sig till riksstyrelsen, [ 151 ]såsom vissa domstolsavgöranden, val och dylikt. För att undgå denna begränsning torde understödets ändamål lämpligen angivas såsom åtgärd avsedd att påverka den allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter. Brottets namn föreslås till tagande av utländsk sold. Härigenom synes dess skadliga beskaffenhet och grunden till straffbarheten väl utmärkas. Förslaget upptager samma straffsats som den i SL 8: 22 stadgade, nämligen fängelse eller straffarbete i högst två år. Den straffskärpning, som i SL 8: 29 a stadgats i fråga om tid, då riket befinner sig i krig, eller tid som därmed är att jämställa, har antagits icke vara nödig och därför kunna bortfalla.


13 §.

Enligt gällande lag år högförräderi, som behandlas i SL 8: 1 och 2, utformat så, att det omfattar även gärningar, vilka till sin natur äro försök. För krigsförräderi, som behandlas i SL 8: 6, stadgas försöksstraff i SL 8: 23. Det i SL 8: 11 behandlade brottet spioneri, dit de i SL 8: 9 och 10 beskrivna gärningarna höra såframt de förövas med syfte att gå främmande makt tillhanda, har likaledes straffbelagts på försöksstadiet genom bestämmelse i SL 8: 23. Där stadgas försöksstraff även för det i SL 8: 17 första stycket upptagna brottet, som består i att underhandlare främjar utländsk makts fördel mot riket eller eljest skadar detta.

I huvudsaklig överensstämmelse med den ståndpunkt gällande rätt sålunda intager har i förslaget stadgats försökstraff för högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati, spioneri och grovt spioneri. Som försök till högförräderi, krigsförräderi, trolös diplomati eller grovt spioneri kan vara av synnerligen farlig beskaffenhet, har vid försök till sådant brott öppnats möjlighet att såsom för det fullbordade brottet döma till straffarbete på livstid.


14 §.

I SL 8: 26 andra stycket stadgas straff för den som, oaktat han har skälig anledning antaga att spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet utövas av annan, medverkar vid gärningen. Stadgandet avser sålunda oaktsam medverkan till något av dessa brott. Det infördes vid 1942 års revision av 8 kap., emedan erfarenheten visat att det ej sällan förekommit att personer som medverkat vid spioneri gått fria från straff på grund av att full bevisning ej kunnat föras om att de känt till verksamhetens art eller syfte. Särskilt hade det varit fråga om fall, då medverkan bestått i att en spion fått använda annans adress såsom s. k. täckadress och att inkomna brev och meddelanden vidarebefordrats till spionen. Om den medverkande i ett sådant fall hade anledning misstänka att det vore fråga om spioneri, syntes starka skäl tala för att han straffades för sin medverkan, Genom lag den 9 juni 1944 har i SL 8: 28 a stadgats, att allmän åklagare ej må utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses i SL 8: 26 i vad det hänför sig till olovlig underrättelseverksamhet.

Förslaget innehåller i 3: 3 en allmän bestämmelse om straff för oaktsam medverkan, där brottet är straffbart i oaktsamhet. I viss omfattning är detta [ 152 ]fallet med spioneri. I 8 § stadgas nämligen straff, där någon av oaktsamhet röjer uppgift som i 6 § stiga och som är av hemlig natur. Spioneri kan emellertid avse uppgift, som icke är av hemlig natur, och det kan förövas genom en handling, som icke faller under brottsbeskrivningen i 8 §. Olovlig underrättelseverksamhet åter är icke till någon del straffbar i oaktsamhet. Det föreslagna stadgandet i 3: 3 gör därför icke bestämmelser motsvarande SL 8: 26 andra stycket överflödiga, om än vissa av de gärningar som nu bestraffas enligt sistnämnda lagrum enligt förslaget kunna bestraffas med tillämpning av spioneribestämmelsen och 3: 3.

Med hänsyn till det anförda har i förevarande paragraf upptagits en motsvarighet till SL 8: 26 andra stycket. De skäl, som ledde till att år 1942 upptogs en straffbestämmelse avseende oaktsam medverkan till spioneri och olovlig underrättelseverksamhet, torde emellertid ha tillämpning beträffande andra i kapitlet upptagna brott. I första *hand gäller detta givetvis gmvt spioneri och vårdslöshet med hemlig uppgift, men även högförräderi torde böra avses med bestämmelsen. Däremot saknas anledning att medtaga krigsförräderi, ty de gärningar, vilka därest de förövas uppsåtligen utgöra sådant brott, äro enligt 3 § straffbara även i oaktsamhet. Enligt förslaget har bestämmelsen därför utformats så, att den kommer att avse högförräderi, spioneri, grovt spioneri, vårdslöshet med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Emedan vissa gärningar, vilka omfattas av den föreslagna brottsbeskrivningen, enligt vad nyss framhållits äro kriminaliserade genom den föreslagna allmänna medverkansbestämmelsen i 3: 3, har ett förbehåll gjorts för det fall, att gärningen enligt nämnda lagrum förskyllt strängare straff.

Straffsatsen har, i likhet med vad fallet är enligt gällande lag, för normalfall bestämts till fängelse eller böter. Om riket var i krig eller Konungen meddelat förordnande jämlikt 16 §, är straffet högst straffarbete i två år, medan det enligt SL 8: 29 a är straffarbete under högst nämnda tid. En åtalsbegränsning beträffande olovlig underrättelseverksamhet, motsvarande den i SL 8: 28 a upptagna, har stadgats i 15 §. Av skäl, som angives i motiveringen till sistnämnda lagrum, har emellertid åtalsprövningen anförtrotts åt justitiekanslern.

Det är tydligt, att den, som begått brott varom förevarande paragraf handlar, i regel har gjort sig skyldig till ett förhållande som faller under brottsbeskrivningen i I. I: 5 första stycket andra punkten i förslaget. Sistnämnda lagrum, som avser det blotta förtigandet av brott, skall uppenbarligen i så fall icke tillämpas.


15 §.

De i 9–11 §§ behandlade brotten olovlig underrättelseverksamhet, brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt och olovlig värvning, äro alla kriminaliserade av hänsyn till den med dem förknippade faran för utrikespolitiska förvecklingar. Det är emellertid icke säkert, att en gärning, som faller under något av de nämnda lagrummen, under alla [ 153 ]omständigheter ger upphov till sådan fara; förhållandena kunna vara sådana, att ett åtal är obehövligt från den synpunkt som föranlett straffbudet. Det är till och med under vissa omständigheter möjligt, att ett åtal långtifrån att avlägsna sådan fara tvärtom skulle framkalla utrikespolitiska svårigheter. I SL 8: 4 a har för den skull föreskrivits, att brott som i SL 8: 4 sägs, d. v. s. gällande lags motsvarighet till brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt, icke må åtalas av allmän åklagare utan Konungens lov, och en motsvarande åtalsbegränsning har genom lag den 9 juni 1944 införts beträffande olovlig underrättelseverksamhet och sådan medverkan därtill som omförmäles i SL 8: 26. I det utlåtande av första lagutskottet, varigenom åtalsbegränsningen beträffande sistnämnda båda brott föreslogs (utlåtande nr 23), anförde utskottet, att åtal i dessa fall borde föregås av en prövning av åtalets lämplighet ur politiska och andra förekommande synpunkter. Prövningen borde enligt utskottets mening uppfattas såsom en verklig begränsning av de ifrågavarande straffbestämmelsernas tillämpningsområde,och icke blott som en garanti mot åtals anställande i tveksamma gränsfall. Den synpunkt, som sålunda föranlett bestämmelser om åtalsbegränsning beträffande brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt och beträffande olovlig underrättelseverksamhet, synes äga tillämplighet även beträffande olovlig värvning.

Kommittén föreslår med anledning av det anförda, att i förevarande paragraf gives en bestämmelse om begränsning av allmän åklagares åtalsrätt beträffande olovlig underrättelseverksamhet samt brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt, olovlig värvning och det i 14 § upptagna medverkansbrottet i vad det hänför sig till olovlig underrättelseverksamhet. Därest åtalsprövning stadgas beträffande alla dessa brott, är det enligt kommitténs mening lämpligast, att prövningen anförtros åt justitiekanslern. Det är nämligen, såsom måhända starkast framträder beträffande olovlig värvning, förenat med betänkligheter att överlämna åt regeringen att besluta huruvida åtal skall anställas i alla dessa fall. Ty åtalsprövningen skulle därigenom få en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta densamma större betydelse än om prövningen verkställes av en från regeringen fristående myndighet. Utrikespolitiska förvecklingar synas lättare att undvika, om prövningen anförtros åt justitiekanslern. Åtalsbegränsningen torde emellertid liksom enligt de hittillsvarande bestämmelserna böra avse allenast allmän åklagares åtalsrätt och sålunda icke gälla åtal som anställes av riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman. Som brotten icke äro av beskaffenhet att kunna kränka en enskild, kommer åtal av målsägande ej i fråga. Enligt den ståndpunkt praxis intagit i fråga om en tidigare bestämmelse om åtalsbegränsning i 8 kap. SL gäller den föreslagna bestämmelsen icke brott som avses i tryckfrihetsförordningen (se NJA 1878 s. 149).

Det är givet, att redan polisutredning angående något av de ifrågavarande brotten under vissa omständigheter kan vara obehövlig eller mindre önskvärd. Det torde emellertid kunna förutsättas, att om åtalsprövning beträffande [ 154 ]dessa brott uppdragen åt Justitiekanslern, detta utan särskilt stadgande får till följd, att frågan om polisutredning handhaves med urskillning i fall där det förefaller tvivelaktigt huruvida tillstånd till åtal skall komma att lämnas.


16 §.

I SL 8: 29 a stadgas beträffande många av de i SL 8 kap. behandlade brotten en strängare straffskala för det fall, att brottet förövas under tid då riket befinner sig i krig. Det stadgas vidare, att där det med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger förordna att vad i paragrafen stadgas med avseende å brott som begås vid krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under viss annan tid. Enligt kungl. kungörelse den 20 mars 1942 har Konungen med stöd av denna paragraf förordnat, att vad i paragrafen stadgas skall äga tillämpning tillsvidare.

Enligt förslaget har i vissa av de särskilda paragraferna i kapitlet upptagits en strängare straffskala för det fall, att gärningen förövas då riket är i krig. I förevarande paragraf har liksom i SL 8: 29 a, upptagits en bestämmelse enligt vilken Konungen under viss förutsättning äger genom förordnande göra dessa straffskalor tillämpliga även beträffande tid då riket icke befinner sig i krig. Såsom anförts vid 2 § kan genom sådant förordnande även bestämmelsen i nämnda paragraf angående krigsförräderi göras tillämplig, ehuru riket icke befinner sig i krig. Det möter ej hinder, att Konungen meddelar förordnande med avseende blott på viss eller vissa bestämmelser i kapitlet. Enligt ett avgörande av Högsta domstolen äro de strängare straffskalorna i SL 8: 29 a tillämpliga även beträffande brott, vilka falla under tryckfrihetsförordningen och enligt denna skola bedömas enligt ett lagrum i strafflagen som avses i 8: 29 a (se NJA 1943 S. 445). Förslaget ger icke anledning att bedöma denna fråga annorlunda.