Sagan om Rosalind

Fast morgonvindar strömma
igenom ask och lind,
jag kan ej sluta att drömma
om liten Rosalind.
I blomsterlund jag går,
hon följer mina spår,
och lockande hon säger:
"Blir dig ej dagen lång?
Kom, låt mig reda ditt läger,
och sov vid min kärlekssång!"

Fast tonerna bli tunga
som regn i höstlig vind,
jag kan ej sluta att sjunga
om liten Rosalind.
Bort flyga mina år,
min vän jag aldrig får.
Hon är ju en saga bara,
har aldrig ägt liv och själ;
och skulle en annan hon vara,
så är hon borta likväl.