Samlade dikter (Vitalis)/Företal

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Innehåll
Samlade dikter
av Vitalis

Företal
Rättelser  →


[ iii ]
FÖRETAL.

Till Allmänheten öfverlemnas härmedelst allt hvad som återstår efter den unga altför tidig bortryckta Skald, hvilken under namnet Vitalis förvärfvade sig ett namn, som skall öfverlefva honom. — Hvad här erbjudes samladt, är till största delen förut bekant och af Allmänheten med bifall emottaget. Skörden hade kunnat blifva rikare — (Hvad hade den, menskligen att tala, ej kunnat bli, med längre lif och bättre lycka!) — Men döden skördade Skalden, och med snart domnande hand har denne åt lågorna offrat alla de Dikter, som, under plågornas mellanrymder, sysselsatt hans sista år.

En af den aflidnes närmaste vänner emottog, med hans bifall, vården om de redan bekanta skrifternas samling och utgifvande, och uppfyller härmedelst sitt uppdrag. Anordningen och valet äro hans. Mig har han anförtrott att beledsaga Samlingen med ett Förord; och jag gör det. — Ej såsom ville jag tala för ett namn, som ej behöfver förespråkare och i lifvet hvarken sökte eller älskade beskyddare; utan emedan Utgifvaren, som ansett en enkel tekning af Skaldens lefnadsöden såsom den bästa inledning till hans skrifter, ej sjelf har velat allmängöra det Utkast han i detta afseende författat, och har trott, att jag, med personlig kännedom af den bortgångna, lättast skulle kunna begagna det. Jag har haft ännu ett skäl. — Jag aktade den aflidna högt: hans minne är mig dyrt och kärt: den känsla, hvarmed jag kastar en blomma på hans tidiga graf, skall ej tillräknas mig såsom fåfänga. —

[ iv ]Erik Sjöberg — ty sådant var hans verkliga namn — föddes den 14 Januarii 1794 i Ludgo Socken, i Södermanland, af fattiga Föräldrar[1], som året efter sonens födelse bosatte sig i staden Trosa, der fadren varit arbetskarl. Den unge Sjöberg, född och uppfödd i den torftighet, som sedan blef hans trogna följeslagerska genom lifvet, var från barndomen kroppsligen svag. Med bekymmer såg fadren hans oförmåga till kroppsarbete, hans brinnande lust för läsning, som tillfridsställdes ur lånta böcker, hvilka förgäfves undangömdes, under det näfver och täljda spånor ofta måste företräda papperets ställe, vid hans skriföfningar. En satirisk brefvexling med en jemnårig gosse i Trosa var hans första författare-försök. De bägge kämparne möttes på öfverenskommen tid och ort, aflemnade ömsesidigt sina epistlar och gingo hem att rusta sig till ny tankestrid. — År 1806 om hösten skref Skolmästaren i Trosa, Hof Predikanten Kling, till en Mödernes-frände af den unga Sjöberg, att han i sin Schola hade en gosse med de utmärktaste anlag, men alltför fattig att kunna fortsätta sina studier. Ett litet sammanskott skedde, hvarigenom Sjöberg sattes i stånd att i Mars 1807 afgå till Strengnäs, der han blef inskrifven i första klassen af Trivial-Scholan. Under den vid samma termins slut anställda årliga Examen med Gymnasisterna hörde han för första gången Virgilius expliceras. Ämnet var det bekanta stället ur Æneiden, der Hjeltens vandringar i underjorden beskrifves. Den poetiska skildringen intryckte sig så djupt i den unga lärjungens själ, att ej ett ord geck förloradt för hans minne; och han brukade förtälja, hur han, återkommen från Scholan, fann Virgilius i sin slägtinges bokförråd, tog boken med ut på [ v ]marken, och under landtmanna-arbeten vaktande svinen vid en grind, läste med stor förtjusning hela den beskrifning, som så lifligt fästat hans uppmärksamhet. Med denna skarpa utomordentliga fattningsgåfva och underhjelpt af någon enskild undervisning om sommarna, hvilka han merendels tillbragte hos sin nämnda frände[2] genomgeck han på tvänne år Strengnäs Schola, och flyttades 1809 till Gymnasium, hvilket han 1814, af missnöje med en Lärare, hastigt lemnade, ehuru icke dess mindre med hedrande, välförtjenta vitsord. — I språken voro hans framsteg i synnerhet utmärkte. Redan på Gymnasium hade han genomgått ett betydligt antal af de Latinska auctorerna; läste Pindarus och de Attiska Tragikerna och hade i de Österländska språken grundlagt de insigter, som vid Universitet väckte hans lärares uppmärksamhet och bifall. — Med denna skatt af kunskaper i de gamla språken var de nyares lärande honom en lek, och hans vänner omtala den ojemförliga lätthet, hvarmed han på detta fält var likasom hemmastadd.

Redan som Gymnasist hade han bland kamraterna ett stort namn för sina poetiska anlag, och var, såsom nyss blefven Student, den utmärktaste deltagaren i en på Gymnasium redan bildad ungdomlig litterär förening, hvars medlemmar sins emellan täflade i Skrifter på prosa och vers. Sjöberg, som afgått före sina unga vänner till Academien, stod denna tid med dem i liflig brefvexling (ett göromål, som han i senare tider hatade) och utbytte i synnerhet med Nicander ömsesidigt skrifter och granskning. De fleste af dessa tidigare försök har författaren förstört. Någre finnas qvar från år 1816; men äro ej upptagne i denna samling.

[ vi ]Femtio Riksdaler Riksgäldssedlar för första Upsalaresan och ersättning af tryckningskostnaden för en Exercitii-Disputation var det sista understöd han af sin förr omtalta frändes välgörenhet erhöll. Sjöberg, delande fattiga Studerandes vanliga lott, förvärfvade med andras lärande sjelf sitt uppehälle, och dylika så kallade Conditioner upptogo hans mesta tid intill 1820. Men den pedagogiska sysselsättningen var föga förenlig med hans poetiska kallelse, och ett ständigt, stundom af omständigheterna förtyngdt, yttre beroende ännu mindre med hans ytterst finkänsliga inre sjelfständighet. Han säges ej länge ha trifvits på något ställe, utom på det sista, Wallby Prestgård i Upland[3], der han ännu de senaste åren sökte och fann en kär fristad för återhämtandet af hälsa och krafter. Ifrån 1820 till hösten 1825 vistades han utan Disciplar i Upsala och lefde för det mesta, med otrolig sparsamhet, af ej särdeles betydliga Stipendier och det ännu obetydligare hans skrifter kunde inbringa. Den första lilla samlingen, som uppträdde under namn af Dikter af Vitalis[4] utkom i [ vii ]Upsala mot slutet af år 1819 och åtföljdes under loppet af 1820 af tvenne Häften Senare Dikter. En ny tillökt [ viii ]upplaga af de förstnämnda utkom 1821 och ändtligen 1826 i Stockholm Nyare Dikter af Vitalis. Dessa äro de källor, ur hvilka närvarande Samling uppkommit, med få, till större delen af Författaren sjelf utmärkta eller föranledda undantag.

Sitt Författare-namn tog han af den dag, då han lemnade sina första Dikter till tryckning. För honom sjelf synes det likväl haft äfven en annan härledning och, såsom en sammanfattning af orden Vita och Lis, ej oegentligt ha utmärkt en lefnad, som i sjelfva verket var en oupphörlig tvist med verlden och ödet. Sina första Dikter dedicerade han en vacker Decemberqväll till Fullmånan, såsom det påstås, efter en ordvexling med sin vän Nicander, hvilken på samma tid tillegnade H. K. H. Kronprinsen förstlingarna af sin Sånggudinna.

Då denne ädle Furste om Våren år 1822 åter besökte Upsala, fästade Skalden Hans uppmärksamhet och Han täcktes nådigst tillägga honom ett årligt understöd af 200 R:dr B:co till vinnande af den Philosophiska Graden. Efter ett år, — det bekymmerfriaste Vitalis på länge troligen öfverlefvat, — begynte han sätta sig allehanda betänkligheter i hufvudet angående detta understöd. Underteknad hade fått sig uppdraget att till honom öfverlemna de terminligen öfversända penningarna. Först efter hans död har jag erfarit, att några frågor af mig angående hans Poëtiska arbeten och en yttrad önskan, att han måtte försöka sig i ett större ämne, hos honom föranledt den förmodan, att det Fursteliga understödet vore förenadt med några större anspråk på hans författare-förmåga, än han kände sig i stånd att uppfylla. Dertill kom en aftagande hälsa och ett derigenom förminskadt hopp att kunna med ansträngning fortsätta studierna. — Nog af en vacker dag mot [ ix ]slutet af Vårterminen 1823 kommer han till mig och afsäger sig understödet med mycket lugn och stor bestämdhet, anförande såsom skäl, att då hans försvagade hälsa ej mer tillät honom att tänka på Philosophiska Graden, och således ändamålet med Hans Kongl. Höghets välgerning ej af honom kunde ernås, han ansåg sig pligtig att från densamma afstå. — Med stor möda kunde jag förmå honom att emottaga den tillfälligtvis något öfver tiden fördröjda remissen för det innevarande halfåret. — I bref till CanzliRådet af Tannström fullbordade han sedermera sin afsägelse. — Han lemnade nu också Academien, såsom det tycktes, i de tankar, att ej mer dit återvända, utan söka ordination såsom Prest. Ett närmare betänkande, ett allt mera lidande bröst synes ha afskräckt honom från denna bana. Han återkom till Upsala oförmodadt, och begynte utan någons vetskap sina tentamina till Philosophiska Graden. De afbrötos genom en blodstörtning i Januarii 1824, en följd af ansträngningarna. Han återställdes så vida att han kunde försöka en erbuden condition hos ÖfversteLieutenanten Baron Wrangel på Tibble i Södermanland. Ett nattläger i oeldadt rum under resan ådrog honom ett nytt anfall. Han framkom högst svag, men begagnade de första vunna krafter att, under det hans vänner trodde honom sväfva mellan lif och död, än en gång infinna sig i Upsala: fullbordade här med denna jernvilja, som var honom egen, förberedelserna till sin examen, undergeck den med utmärkt heder, tog Lagerkransen vid den derpå följande Promotionen i Junii 1824, samt besöng denna högtidlighet i ett humoristiskt Poëm, som, i slutlig öfvergång till lågande allvar, visar hvilka höga föresatser sväfvade för hans själ.

De få år, som återstodo af Skaldens lefnad, äro väl egnade att visa fåfängan af menskliga [ x ] förhoppningar. Efter att ha tillbragt sommaren hos sin vän, Prosten Collinder, återkom Vitalis Höstterminen 1824 till Upsala, i tanka att der söka en Docentur. Olyckan ville, att Docenturerna under de Lärare, för hvilka han mest utmärkt sig, voro endera besatta, bortlofvade eller åtminstone ej för honom tillgänglige, och det leder ej till förmånligt omdöme öfver de gällande Academiska Författningarne och bruken i detta hänseende, att både han och flere andre skickelige unge män, som, efter den nyss inträffade Promotionen, vid Universitetet önskade att qvarstanna, hyste samma önskningar med samma utgång och måste vända sina tankar annorstädes. Vår vän dröjde ännu ett år vid Academien såsom enskild lärare för en son af Majoren, Grefve Lewenhaupt, i hvars hus han åtnjöt mycken godhet, tills denna Lärarebefattning upphörde med Lärjungens inträde vid Kongl. Krigs-Academien. Vitalis riktade nu sin blick till hufvudstaden. Här ville han se lifvet i stort och skildra dess vexlande taflor, och unge vänner sågo redan i den ära, han skulle förvärfva, målet för ett lifligt hopp. Han kom — enslingen i öknen — såsom han profetiskt charakteriserat sig sjelf i en af sina skönaste dikter — för att ibland bullrande obetydlighet smaka hela bitterheten af en ung svensk författares lott, som vill lefva af sitt snille. Med möda fanns en förläggare till det lilla häftet af hans Nyare Dikter. Hans Sångmö tystnade. Vitalis’ namn på en och annan öfversättning[5] visade, att han arbetade för bröd — och likväl var detta ej tillräckligt. Han hade litat på sin försakelse och sparsamhet, hvilka han kunde öfva i en grad, som för de flesta skulle vara otrolig. Dessa dygder kunna göra [ xi ]inskränkta tillgångar dryga: med inga öfvas de lika bittert som fåfängt. För första gången måste han, om äfven hos vänner, sätta sig i skulder utan utsigt att dem innan kort gälda. Striden var förlorad. Priset hvarför hans starka själ oupphörligt kämpat på försakelsens väg — detta pris, hvilket han utan tvifvel, blott med hälsa och physiskt oförminskade krafter, såsom segrare på ett eller annat sätt skulle eröfrat — oberoendet — var satt utom gränsen af hans jordiska förhoppningar. Hans sista försök på lyckans trappa var att bli Skolmästare i Thorsåkers Socken uti Gestrikland, och kröntes ej af framgång. Han måste återgå under det privata lärare-ok, som han fordom afkastat för att gripa till lyran. Senast vistades han i Herr Presidenten Poppii hus, der han läste med två gossar och fyra flickor, och blott utmärkte sig genom sin flit och sin tystnad. Emedlertid härjade den länge närde fienden inom hans bröst lifvets återstående krafter. Han blef sängliggande. På sin egen begäran och för att vara närmare Läkarens vård flyttades han till Kongl. Seraphimer-Lazarettet, hvarest han efter 16 dagars vistande stilla afled den 4 Mars 1828 kl. mellan 6 och 7 om morgonen. Någre få vänner, äfven den som skrifver dessa rader, följde hans jordiska öfverlefvor till deras sista hvilorum på Kungsholms Kyrkogård, der Biskop Thyselius i ett enkelt och värdigt tal tolkade allt hvad en blick på denna graf innebar lärorikt och rörande.




Vitalis — med detta namn, som ej med honom dött, vilje vi fortfara att nämna honom — var till växten lång, smal och mager, och hade någon ting eget, i första ögnablicket frånstötande, i sitt väsende, men som lifvadt till löje, harm eller ädelt allvar behagade och fängslade, utan [ xii ]att förlora något af sin originalitet. — Kindens stundom skarpa rodnad röjde den lungsigtige. I all yttre verk och gerning var han egenteligen tafatt. Det sträckte sig till hans rörelser, till hans gång, som, häftig med slängande armar, redan gjorde honom till ett föremål för uppmärksamhet. Sällan hade en stark och eldig själ fått en bräckligare hydda. Icke dess mindre, eller kanske just derföre, behandlade han den egenmäktigt och hårdt såsom ett blott redskap för sin vilja. I vinter och köld såg man honom merendels utan öfverråck, kanhända lika mycket af nödvändighet som föresats. Sträng mot sig sjelf var han det äfven mot andra och helt och hållet utan hvad man kallar considerationer. Hvad han fann löjligt och tadelvärdt gisslade han, äfven offenteligen, till och med hos sina bästa vänner, och detta var honom så naturligt, att han kunde förundra sig öfver att det blef ämne för förundran, och efteråt som förut bemötte de förolämpade såsom om ingen ting passerat. Det var en verklig oskuld i hans fiendskap, ej bemängd med en enda droppe hat, och den någon gång cyniska penseln har väl aldrig blifvit förd af en renare hand. Serdeles ömtålig var han i fråga om förbindelser, och den som dermed äfven i bästa afsigt ville tämja honom, var ej säker, att han ej genast skakade af sig banden såsom lika många bojor. Likväl var han ända till svärmeri känslig för både vänskap och kärlek. De innerliga Dikterna till Laura gällde ett verkligt föremål, en ung och älskvärd flicka, nu lycklig som maka och mor, om hvilken Vitalis äfven efter 10 års skilsmässa ej utan den märkbaraste rörelse kunde höra talas. Skönare har troheten i döden knappast uttalat sig än i den härliga sången: Under en sjukdom, till Laura (p. 89).

Fasthet, redlighet, renhet voro de aldrig misstämda grundtonerna i hans väsende, som för öfrigt syntes och [ xiii ]verkeligen var en sammansättning af contraster. Liksom hans fysik var motsatsen till hans själsstyrka, så var själen sjelf i många afseenden sin egen motsats, visande bredevid och om hvarandra vekhet och kraft, blidhet och stränghet, ödmjukhet och stolthet, öppenhet och misstänksamhet, löje och smärta, barnslig nyck och manligt förstånd. Menniskans beståndsdelar voro äfven Skaldens; och den högre harmonin fattades bägge. Torftighet, bekymmer, lidande grepo ock allt för ofta in i det underbara strängaspel, hvars renade klang nu tillhör högre sferer. Vitalis språk är äfven bilden af en själ, som arbetade att få sitt rätta uttryck. Det är stundom hårdt, stelt, skrofligt, matt, — stycketals rent och förtjusande. Det är ej ett vatten, hvars rännil med lindrig konst ledes att afspegla hvarje mötande blomma. Det är en metall, som smälter för inre eld och då drifver helgjutna klingande former. I allmänhet är Vitalis såsom Skald ojemn, — öfver medelmåttan eller under. Mest lycklig förefaller han mig i början och slutet af sin korta bana. Mellantiden, utmärkt genom de båda medlersta, äfven allt för snart på hvarannan följande; Häftena af hans utgifna Dikter, beteknar ock ett slags stillestånd och mellanstånd i hans bildning, ur hvilket han ryckte sig upp genom ett utbrott af Polemik mot de förr hyllade mönstren. Det var ett kraftsprång ur Göthisk och ännu mer ur Phosphoristisk imitation, hvaråt han under ett slags hvila öfverlåtit sig. — Intressant genom denna Psychologiska betydelse har denna Polemik ej heller bort saknas i Samlingen af hans skrifter, och jag gör mig intet samvete öfver att den är riktad emot personer, af hvilkas vänskap jag hedrar mig, men om hvilkas toleranta tänkesätt jag också är säker som om mitt eget. Derföre vill jag just här offentligen förklara min kärlek och tacksamhet för det fria, öpna [ xiv ]Ynglingaförbund, som kallades Phosphorister. Hvad de i ungdoms öfvermod förbrutit, har endast skadat dem sjelfva. Hvad de ägde och verkade sannt och godt känner jag, och det skall förblifva. Skämtets pilar ha i alla fall förlorat sin bitterhet på ett fält, der dödens redan i mer än en riktning ilat.

Genast vid sitt första framträdande väckte Vitalis uppmärksamhet genom sina anlag såsom komisk och humoristisk författare. Desse voro visserligen gedigne och kanske har, för att hinna förträffeligheten, det endast fattats honom en rikare åskådning af verlden. Nu var han för mycket stängd inom sig sjelf och sin närmaste omgifning. Han grep derföre kanhända för ofta till Parodien af det alldagliga och bekanta, (ehuru den under hans pensel har en egen kraft) eller förirrade sig i det räsonnerade komiska, som föga duger. Den lätthet och glättighet, som leker på tingens yta, saknade han dessutom nästan helt och hållet. Hans komiska kallelse var en af en högre art. Det äkta löjet är en blixt ur själen, som med ens gör den träffade dårskapen transparent; det är så långt skildt från oförmågan af alfvare, att tvärtom ur känslans, fantasiens och förståndets djup dess underbaraste dagrar tända sig, och dess mest strålande gnistor tillhöra en stor enkelhet och sannfärdighet i charakteren. Det själfullt komiska är det högsta och tillika det samma som det humoristiska. Och hvem kan neka att i denna oefterhärmeligaste af alla gåfvor Vitalis var utmärkt? — om man äfven medger, att han ej altid är sann och ledig.

Hans förkärlek för denna slags poëtiska verksamhet synes äfven deraf, att Dikter af sådan art — ibland dem ett komiskt och polemiskt poëm af större omfång — längst sysselsatte honom, ehuru han sluteligen sjelf förstörde både [ xv ]detta och alla sina öfriga handskrifter. Till en Samling af de redan tryckta Dikterna — den enda egendom hvarmed hans obetydliga skulder kunde betalas — gaf han deremot sitt bifall, talte äfven om att sjelf genomgå dem och syntes böjd att utdömma den polemiska delen deraf. Ännu de sista dagarne af sin lefnad gjorde han några ändringar och uteslutningar, hvilka blifvit samvetsgrannt iakttagna; men att på egen hand eller med någon annans biträde fullborda en granskning som författaren knappt hann börja, dertill har Utgifvaren, med skäl, ej ansett sig berättigad. Vitalis skrifter framträda derföre i det hela sådane de af allmänheten redan kändes, med oförminskade både fullkomligheter och fel; och i denna gestalt säkert lärorikast för bedömmandet af författaren.

Sedan hans mor dog, år 1823, hade han kännt sig allt mer ensam i lifvet. Han var detta modershjerta — det enda, som för honom klappade på jorden — med den ömmaste, gränslösaste kärlek tillgifven, delte med den gamla modren sina små tillgångar och försummade aldrig att, så länge hon lefde, göra, oftast till fots, sina vallfarter till Södermanland för att besöka henne.

Med brutna krafter uppgaf han äfven slutligen hoppet om auctorlig ära; och kanske var detta det fullkomligaste i den Försakelse, som han himmelskt besungit. I flera af hans dikter råder en verklig längtan till grafven, ett begär att skiljas hädan, att lefva oförgängeligt den frommes lif och vistas med den bästa Vännen; och hans tålamod under plågorna, hans lugn och förtröstan i döden öfverensstämde med dessa tänkesätt. Thomas a Kempis om Christi efterföljd var hans sista, mest älskade läsning. —

Stockholm d. 1 Dec. 1828.
E. G. Geijer.

  1. Fadren Erik Sjöberg, Modren Beata Sara Broling, af en gammal Prestslägt inom Strengnäs Stift.
  2. Prosten Doctor Adolph Lundgren i Husby Oppunda, hvilken ej längesedan dog såsom Senior bland Rikets Presterskap.
  3. Hos Prosten Collinder.
  4. Vitalis uppträdde som författare första gången i Kalender för Damer för år 1820, hvilken utkom i slutet af år 1819. — Dessa Dikter af Vitalis trycktes jemväl då särskildt, och en tillökt upplaga deraf uppkom midsommarstiden 1821. Detta häfte innehåller utom det af Författaren sjelf uteslutna stycket Floden följande här upptagna stycken:
    Till Fullmånen. Dedication. — Skaldens tröst. Till B. — Mina önskningar. Efter Grekiskan. — Minne och tro. Till en förlorad Vän. — Enslingens Sång i den stora Öknen. — Till en Violblomma. Efter Zappi. — Till Laura. — Orden, — Sverige. — Under en sjukdom, till Laura, — Till mina Vänner. — Komiska fantasier. — Blomsterklagan. — Till Laura. — Epigrammer. — Gratiernas Tempel. — Barndomsminnen. — Braut Anund. — Siegmunds Ideer. — Oscars fest i Upsala, d. I Dec. 1819. — Amen, En Parodi. — Tal till Månen. — Rustningar till Ragnarok.

    Under våren 1820 utkommo Senare Dikter af Vitalis, första Häftet, innehållande, utom de af författaren uteslutna styckena Sång och uppmuntran till det arma Kreaturet Pegasus och Nattvakan.
    Prolog. — Vårsolen. — Vår-fantasi. — Höstbetraktelser. — Allmänheten. Satir. — Komiska Fantasier. — Prolog till Tragedien Väinemöinen. — Enslingens klagan. — Parabel.

    Senare Dikter Andra Häftet,
    som utkom hösten 1820, innehåller:
    Till Englarne. Tillegnan. — Hymn. — Den nya Narcissus. — Noli Tangere. — Till Vestanvinden. — Till den vissnande Rosen. — Tabula Votiva. — Till Laura. — Till Skönheten. — Den 4 Dec. 1820. Dithyramb. — Grafven. — Den Kämpandes Sång. — Sanct Johannis död. — Speglarne. — Klarhet. — Amors råd. — Till den frånvarande. — En suck från Altaret. — Skalderne. — Blomsterfesten.

    I Kalender för Damer för år 1822 infördes åtskillige här upptagne stycken, hvaribland Kung Pharao finnes omarbetad i Nyare Dikter af Vitalis, som utkommo i Stockholm 1826. — I början af år 1825 trycktes i Tidskriften Brage:
    Sånger till Mannen i Månen. — Lifvet och döden. — Försakelse. — Holofernes. — Jerusalems Skomakare. — Runor. Dödsbetraktelser. — Komiska fantasier. — Magister-Promotionen 1824.

    De Nyare Dikterna innehålla:
    Julkalaset. — Kung Pharao. — Kung David och Bathseba. — Jerichos Eröfring. — I en Väns Stambok. — Natursonen. — Anderöster. — Till ett skönt barn. — Epigrammer. — Invigning. — Den högre Kärleken. — Den bäste Vännen. — Den frommes lif — Aftonpsalm. —
  5. Ett par af Washington Irwings arbeten äro af Vitalis öfversatta.