Samuel Klingenstiernas levnad och verk/5
| ← Klingenstierna som fysiker |
|
Klingenstiernas sista levnadsår, död och eftermäle → |
Klingenstierna vid hovet.
Klingenstiernas uppdrag att vara prins Gustavs lärare
var ingalunda lätt. För att förstå situationen måste vi i
korthet erinra oss, under vilka förhållanden prinsen dittills
uppfostrats. Adolf Fredrik passade ej till kung, åtminstone
ej under de svåra förhållanden, varunder han levde. Men
han ägde i hög grad den enskildes bästa egenskaper.
Människokärlek, välvilja och det husliga livets dygder utmärkte
honom i hög grad och han var i viss mån även intresserad
av intellektuella sysselsättningar, men han var utan kraft
och begåvning för sin höga ställning och var trög och
obeslutsam. Han kunde varken tjusa eller imponera som kung.
Han handterade med mera nöje, sades det, pipan och
svarvstolen, än spiran och svärdet.
Drottning Lovisa Ulrika var hans fullständiga motsats. Livlig, elegant, men också sträng och härsklysten, älskare av konst, litteratur och vetenskap grundade hon Vitterhetsakademien och omgav sig med »gens d’esprit et de bonne humeur». Hon beundrade det dåvarande Frankrikes, l’anden régime’s, prakt och elegans. De moderna idéer, som därifrån utgingo, i litteratur, konst och vetenskap, hovets yttre glans och makt, den dramatiska konstens fulländning och den »gloire et bravour», som utmärkte dess arméer, allt detta hade väckt hennes största beundran och syntes henne mana till efterföljd.
Som kronprinsessa förde hon, som hon själv betygar i sina brev till modern, ett lyckligt liv med sin man, vid vilken hon på grund av hans personliga egenskaper och hans eftergivenhet för hennes önskningar var fäst med uppriktig tillgivenhet. Livet på Drottningholm, Ulriksdal eller Lofö var enkelt och gladt. Den 15 november 1746 skriver hon till sin mor: »Jag har tillbringat tiden därute särdeles behagligt. Sällskapet litet, bara sju personer med prinsen och jag själv. Vi ha skrattat mycket och konversationen har ej ett ögonblick mattats.» Morgonen fördrevs tiden som man ville och kunde, eftermiddagen arbetades, lästes, spelades. Prinsessan delade sin tid mellan fina broderier och litterära sysselsättningar. Till nöjena både på landet och i staden hörde ock teater, maskerader och dramatiskt ordnade fester, »spelade av ståndspersoner, vilka slutit sig tillsammans för att roa oss. — Adeln, som älskar förströelser, är överlycklig att ha funnit en, som befordrar dylika, och begär icke bättre än att förlusta sig», skrev hon i september 1744. Vid festliga tillfällen och bemärkelsedagar tillställdes ofta muntra upptåg, vilka vanligen arrangerades av Karl Gustav Tessin.
Denna märkliga och lysande personlighet hade som ambassadör för den beskickning, som hemförde prinsessan från Berlin, redan från början genom sin ovanliga både litterära och konstnärliga begåvning och sitt glänsande uppträdande, vilket under hans ambassadörstid i Paris förvärvat honom titeln magister elegantiarum, vunnit hennes beundran och tillgivenhet. Vid hennes ankomst till Sverige blevo han och hans grevinna hennes vänner och det nya hovets prydnader.
Vid sonens födelse, den 24 januari 1746, skickade hon riksrådet Tessin en med ädelstenar prydd guldpenna, med vilken han skulle underteckna förbindelsen att åtaga sig den lille prinsens uppfostran. Då han var riksråd, så gillade ständerna hennes val.
De första månaderna styrdes barnkammaren av f. d. överhovmästarinnan hos Ulrika Eleonora, grevinnan Hedvig Eleonora Strömfelt. Högättad och förnäm, med sirliga later, ägde hon »denna stora världens ton, som ger alla åldrar behag, denna artighet, som Ludvig XIV.s sekel infört», yttrade prinsen om henne. Hon gjorde för barnet sina härligt högtidliga nigningar, ty redan i vaggan bemöttes Gustav som kunglig person. Alltsedan leddes hans uppfostran av Tessin under moderns omedelbara uppsikt.
Uppfostran blev efter det nya franska programmet. Direkt olydnad mot modern straffades med riset, ty sådant kunde hon ej fördraga. »Första gången jag märkte en liten nyck av honom, tog jag fram riset», skrev hon. Men vid undervisningen skulle ingalunda stryk användas, vilket städse förut ansetts oundgängligt. Mouslier de Moissy säger, att barnen först och främst skola fostras till världsmänniskor och att deras undervisning bör vara angenäm och meddelas dem i roande bilder. Allt vad dygd heter kommer att på så sätt bliva en njutning för dem, bliva ett villkor för deras lycka. »Konsten är att förföra dem, kunde man säga, att giva dem sina lärdomar i form av nöjen.» Historikern Rollin säger: »Uppfostran är en ljuv, inställsam härskarinna, som blott söker göra sina lärdomar njutbara, då hon talar om förnuft och sanning, och endast vill befria dygden från dess tyngd genom att förläna den ett rikt mått av älskvärdhet.» Moralen blir således lek! Barnen skola även övas i idrotter och dans. Barnbaler började tillställas i fina familjer. Likaså skola de tidigt intressera sig för den sceniska konsten, besöka skådespel och deltaga i sällskapsspektakel. Boileau säger därom: »De lära sig på en gång att skicka sig, tala, tänka och hålla sitt uppträdande, sina idéer och ord inom tillbörlighetens gränser. De öva sitt minne i rollen, förmågan att svara ledigt och väl i här och där inlagda impromptun, som tjäna till att pröva deras fyndighet. Guvernanten och guvernören skola undervisa dem i dessa grader och arter av sällskapsvett, i replikens konst comme en jouant la comédie.»
En kronprins skulle först och främst ingivas en hög tanke om sin höga ställning och därför från början behandlas som en överordnad, furstlig person.
Prins Gustav uppfostrades enligt dessa principer. Redan i vaggan hälsades han, som vi sett, med djupa hovnigningar av överhovmästarinnan, och då han kunde sitta vid bordet och äta, satt guvernören, riksrådet Tessin, på en taburett ett stycke ifrån honom. Det var icke blott då han 1746 på rikssalen presenterades för ständerna, som han var iklädd »hertiglig mantel med guldkronor och på hjässan en öppen krona» och hyllades som kronprins, detta var i överensstämmelse med en gammal etikettsförordning, som tillämpats ända från Erik XIV.s tid, »och», skrev Tessin till sin hustru, »som kloka människor måste vi erkänna, att dylikt är nödvändigt för att imponera på folket» —, men även i vardagslag behandlades gossen som prins. Ja, han måste t. o. m. betrakta sina yngre bröder som sina underordnade.
Såväl prinsen som hans moder voro högeligen uppburna och älskade av den stora allmänheten, som strömmade till och hälsade dem med hyllningsrop, var helst de visade sig. Inom hovet var beundran (och smickret!) oerhörd. Tessin själv skrev 1747: »...Hans förstånd, hans läraktighet, hans minne äro häpnadsväckande. Kunde änglarna dö, och vore det ej erkänt som en villa, skulle jag tro på en ängels själ i denna sköna kropp. Men varför leta så högt upp efter änglarna, då vi här nere hava hans gudaborna moder, som ju kan skänka honom tusen fullkomligheter — och ändå ha oändligt många kvar.»
Redan februari 1749 fick Gustav följa sin mor till teaterföreställningar och alltsedan fick gossen deltaga i barnbaler och barnspektakel, ja t. o. m. maskeradbaler vid hovet.
Våren 1749 började han undervisas av sin moder. »Jag sysselsätter honom», skriver hon till sin mor, »med kopparstick, genom vilka jag lär honom historia, och däri finner han stort nöje. Han känner redan så godt som alla Ovidii metamorfoser, dem undantagna, som man ej kan berätta för honom.» Bokstäverna lärde han under lek och stavning började Tessin lära honom ur ett brev, som en hovfröken tappat i parken.
Från februari 1751 till november 1754 skrev Tessin sina bekanta epistlar: »En gammal mans brev till en ung prins», i vilka åtminstone till en början varje ord lär vara frukten av de ofta upprepade överläggningarna mellan honom och prinsens moder. Vad skulle nu den lille prinsen lära? Först och främst vördnad för skaparen och religionen. Därefter sedelära »genom fabler, liknelser, sagor, bilder och avmålningar». Vidare historia, d. v. s. »kunskapen om världens skickelse och lopp». »Alla äro vi», säger Tessin, »aktörer på en gemensam skådebana. En komediant, som vill lyckas, måste nödvändigt känna skådeplatsen. Han bör veta, huru dess företrädare spelt, på vad sätt och genom vad medel de vunnit sina åskådares tycken och bifall. Vad är människan annat än en sådan förtoningsman? Jordklotet är dess teater.»
Slutligen behövas exercitier och kroppsövningar.
I Tessins relation för 1755 års ständer skriver han: »Hur ofta har jag ej under prat och lagom yrhet både omakat mig och talat mig trött, ty den som ungdomen undervisa vill, måste följa giftoregeln: I nöd och i lust. Med drottningens enskilda bifall spelte jag sedermera små komedier med prinsen, vartill ämnen av mig valdes.» Han diktade även för honom lärorika fabler à la Fénélon.
Men Tessin glömmer ej, att kronan är tung och att den förpliktar. Han tröttnar ej att repetera de dygder, som göra en despot till människa, att hänvisa prinsen till ett ihärdigt arbete på sin egen förädling och förfining och utrota varje fel. Han inskärper vördnad för religionen och kärlek till kulturen samt att lyckligt är det riket, vars vidtänkte regent å ena sidan binder krigstroféer och å den andra vilar sig ibland vetenskaper och fria konster.
Tessin lyckades även vinna prinsens tillgivenhet, vilken, innan han kunde tala rent, kallade Tessin »käre Tess».
I fysikt avseende fick han tidigt lära sig att fördraga smärta utan jämmer. Vid 5 års ålder fick han ett finger klämt i en vagnsdörr. »För min del skulle jag ha skrikit som en örn», skrev Tessin, »men han gav inte ett ljud ifrån sig.» Samma år skriver han: »När han i går stupade inne hos kronprinsessan, fick han skrupenser av hennes kungl. höghet. Vad tror ni han svarade: ’Jag, jag föll intet, utan jag lägger mig bara för mammas fötter!’ Det är så mycket lustigare, som det kom likt ett pistolskott, utan sufflör.» — Även då han hade feber och läkaren förklarade honom vara verkligt sjuk, tvingade hon honom att stiga upp.
Vid 6 år skulle de egentliga skolstudierna börja. Frågan blev ett tvisteämne vid riksdagen 1750—52. Ständernas mindre sekreta deputation ville utan konungaparets hörande föreskriva, att kronprinsens undervisning skulle fullständigt läggas i guvernörens hand utan föräldrarnas inblandning och borde i första rummet »inplanta avsky för enväldet, såsom stridande mot naturens ordning». Adolf Fredriks protest blev dock den gången respekterad. Tessins förhållande till drottningen hade vid denna tid på grund av politiska förhållanden blivit mindre vänskapligt. Greve Nils Adam Bjelke, en rättskaffens, fint bildad och vacker kavaljer, sedermera riksråd och landshövding, antogs till underguvernör, kungl. bibliotekarien Olof Dalin till informator och överhovpredikanten Claes Schröder till lärare i religion. Dalin med sina enkla vanor väckte till en början drottningens motvilja; hon fann honom tafatt och utan förmåga att bruka tungan, ovan att skicka sig vid hovet. Han log gärna själv åt det föga han sade, berättar Tessin, och hans skratt hade det besynnerliga, att det knappast hördes, men märkligen syntes på skuldrornas häftiga rörelse. Hans poetiska förmåga, som han gladde hela hovet med genom sina älskvärda och roande tillfällighetsstycken, förändrade dock hastigt hans ställning och han blev hennes gunstling, så att han snart blev själen i hovets förlustelser. Nu kunde han röra sig obehindrat och deltaga i konversationen, och Tessin såg med stigande bitterhet, huru hans förre skyddsling allt mera utträngde honom ur drottningens ynnest. Sin tjänst som prinsens lärare skötte han förträffligt och vann hans tillgivenhet.
Undervisningen av kronprinsen bedrevs således en tid på tillfredsställande sätt, men ställningen inom hovet blev av politiska skäl allt mera obehaglig. De ständiga förolämpningarna, som konungen var utsatt för av ständerna och de övermodiga riksråden, förbittrade drottningen allt mera och ett konungsligt sinnat hovparti samlade sig kring henne. Trots sin gamla tillgivenhet för henne drogs Tessin på grund av sin ärelystnad allt mera över till hennes oförsonliga fienders, hattarnas, sida. Upprepade slitningar förekommo dem emellan och spänningen mellan hov och ständer var så hög, att ingen kunde vara neutral. Dalin, vars sångmö med sina glada visor ofta lyckades förjaga bekymmer och politik från Drottningholm och Ulriksdal, skildrar stämningen på slottet sålunda:
»Tankfull hjärna, tvära miner
möta inom Stockholms port,
solen här så långsamt skiner
som på Lofön hon gick fort.»
Tessin fick permission från sitt guvernörskap 1752—53 och utan hans hörande utsågs greve Nils Bielke till underguvernör, men kort därpå blev hans vän greve Claes Stromberg vice guvernör. Dessa och Dalin ingåvo drottningen misstro till Tessins metod att undervisa genom lek och undervisningen sköttes nu allvarligt. Då Tessin 1753 återkom, skriver han: »Vi äro samlade för att tråka ut varandra. Också kan man säga, att vi lyckas övermåttan bra. Misstroende, tvång, förställning och vanmakt utgöra våra menus plaisirs.» Personligen möttes han av stel köld och av en nyckfull och misstrogen lärjunge. Efter en häftig scen på Ulriksdal i början av 1754 kom det till öppen brytning och Tessin begärde och fick avsked både från guvernörskapet och överstemarskalksämbetet och lämnade hovet. Av alla dessa slitningar tog den nu 7—10-årige Gustav starkt intryck.
År 1756 gjordes av hovpartiet, som bekant, ett revolutionsförsök i avsikt att återställa regeringssättet, sådant det var på Gustav Adolfs tid. Det misslyckades, och nu trampade de segrande hattarna utan försyn konungamakten under fötterna. Särskilt var drottningen, som ej utan skäl ansågs som den drivande kraften i detta försök, föremål för deras hat. Hennes uppfostran av kronprinsen klandrades »och», skriver hon till sin mor, »ständerna önskade underrätta sig om kronprinsens framsteg i studier. Konungen lät i deras närvaro examinera honom, och hela världen erkände, att det var långt mera än man kunde vänta sig av ett barn vid hans ålder. Då jag trodde, att ingen anmärkning funnes, blev jag överraskad av de deputationer, som till kungen framburo beslut om, att greve Stromberg, greve Bielke, greve Düben och Dalin fått avsked, alla män av utmärkt förtjänst, vilkas tillgivenhet för konungen och min son är hela deras brott. Utan att anföra ett enda skäl ersatte ständerna dem med Scheffer och fyra unga slynglar utan seder, bildning och levnadsvett. Min högt älskade mamma kan förstå, vad en dylik uppfostran innebär och att en större sorg knappast gives. Min son är förtvivlad och har till följd därav insjuknat...»
Carl Fredrik Scheffer utnämndes till guvernör och till lärare antogs Samuel Klingenstierna.
Ställningen inom hovet och i societeten blev nu olidlig. »I Stockholm, på slottet, i söcken och i helg är man väpnad den ene mot den andre, utan både kärlek och misskund.» Scheffer, en litterat och behaglig person, med vilken drottningen förut gärna och förtroligt umgåtts, bemöttes nu med så avmätt köld, att allt närmande hindrades. Kavaljererna, »les menins», behandlades likaså.[1] När prinsen befalles till föräldrarna, få de ej vara med. Konungen och drottningen leva i en krets, för vilken de ej behöva hyckla. Han hör dem där hånas och klandras och lär sig betrakta dem som pedanter och avskyvärda plågoris.
Klingenstierna, som stod utom de politiska striderna, lyckades dock genom sitt enkla rättframma sätt och sin höga, även litterära bildning, att allt mera vinna Lovisa Ulrikas aktning och vänskap. Han var ock sedan länge av henne väl känd och högeligen uppskattad. Redan i ett brev till modern av den 9 april 1745 omtalar hon, att hon haft ett besök av honom, varvid han förevisade nya elektriska försök. »Han drar eld ur människor med sådan häftighet, att det förorsakar stark smärta, och samma eld, som utströmmar ur en människa, tänder eld på sprit» — ett försök, som hon själv utfört. I ett brev till sin bror Friedrich av den 7 oktober 1755, i vilket hon uppräknar de konster och vetenskaper, vari Sverige då var framstående, nämner hon Klingenstierna såsom synnerligen framstående i de matematiska vetenskaperna.[2]
Allt detta inverkade högst ogynnsamt på den unge prinsen. Hela hans föregående uppfostran hade ingivit honom en hög tanke om sin höga ställning och detta gjorde honom högmodig, och då han alltfort borde av alla bemötas som kunglig person och tituleras kunglig höghet eller monseigneur, så är det knappast underligt, att han bemötte alla, betjäning, kavaljerer och lärare som underordnade och med största hänsynslöshet. Då man säger honom, att hans bröder, som behandla tjänarna vänligt, blivit av dem avhållna, så svarar han: »Just därför, att de ej bruka det, är det en raison för mig att göra le contraire och ej i något mål vara dem lik, puisque cela dérogeroit à ma grandeur...» Hos föräldrarna hade han »medhåll». En gång, då han skulle läsa ett kapitel ur bibeln, skyllde han på, att han ej hade tid, då han var befalld till konungen. Barck, som insåg, att han ljög, svarade: »Skyll bara på oss.» Prinsen svarade indignerad: »Le roi ne daignera pas vous gronder, et vous n’en valez pas la peine.» Barck inrapporterade detta för Scheffer och denne för konungen, men denne tiger och hör ej på. En annan gång blir han så häftig, att han slungar sitt tvättvatten i ansiktet på Leijonhufvud. Men denne lägger upp honom och stutar honom grundligt och erinrar honom därpå, att han begått ett brott mot en svensk adelsman, vilket endast kunde försonats med blod, om han varit fullvuxen.
Under sådana förhållanden var det förvisso föga behagligt att tillhöra hans »menins», och Fredrik Sparre skrev en gång, då han avlöstes från vakten: »...Gud den aldra högste, som mig så nådeligen från all sorg och olycka under denna så farliga tjänst bevarat».
Vad Gustav mest älskade var scenen. Fick han löfte att gå på teatern, om han fullgjort ett skriftligt pensum, så kunde han stiga upp kl. 6 f. m. och börja arbeta, fast han eljest med största möda kunde förmås att stiga upp i föreskriven tid. Då Scheffer en gång ville omärkligt utforska, varför han lade sig så sent, så fick han se prinsen »draga fram ett bord till sängen, stiga upp på samma bord och sedan han ett par timmar deklamerat flera scener ur tragedier giva sig liksom dolkstygn, samt i det han utropade: ’Reçois les mânes de Satira’, kasta sig i sängen och somna». Han spelade alltid helst kvinnoroller. — Prinsen beskylldes även för gourmandise och begär efter godsaker, men hur många pojkar gjorde ej det, om de finge hållas?
»Skarpsynt är han och brådmogen, men näppeligen skulle han ha uppträdt så, om icke modern underblåst hans hat.»
Scheffer skrev en rapport till ständerna, som dock aldrig lär ha blivit officiellt framlämnad, vari han kommer med dylika och än värre beskyllningar. Man kan ju därvid ifrågasätta ojävigheten, men den redbare Klingenstiernas berättelse till ständerna är föga bättre. Även han finner gossen huvudsakligen upptagen av idéen om sin egen storhet, om sin grandeur och magnificence, av kärlek till lyx, representationsväsen, teatralisk pomp och ståt. »Hans passioner för sådant äro så starka, att alla andra konsiderationer vika.» »... När han är vid godt lynne, låter han stundom böner gälla, såsom ett särskilt prov av vänskap till någon viss person och för att mortifiera andra.» Varje allvarlig sysselsättning fruktar han. Lektionen är ett krig, än med böner och än med hotelser, allt efter stundens humör. Han önskar endast, att tiden skall förlöpa, varför alla ur jämföras och man rättar sig efter det, som går fortast.
Fredrik Sparre skildrar ett och annat från lektionerna. Då en gång hans klocka gick en kvart för fort, så ville han dock efter den avbryta lektionen. Klingenstierna protesterade, men rodnande av harm utbrister han: »Jag skall säga åt drottningen, att ni chikanerar mig, och jag vill inga chikaner tåla.» Men då han fick till svar, att detta hans beteende skulle anmärkas i den dagliga rapporten till föräldrarna (den s. k. »biljetten»), så föll han till föga. I allmänhet passade han ej på tiden utan kom ibland ½ timme för sent. Under loven sysslade han med sina roller, vildt deklamerande och agerande. En gång stapplade han på en vers, som började Depuis.... Klingenstierna grep ögonblicket i flykten för att erinra prinsen om, att han även hade andra värv, och imiterande hans röst, hans uppstyltade ton, hans entusiasm, sade han: »Depuis une demi heure, monseigneur, je vous attends.» H. K. H., som icke ville bli avbruten och trots allt ej kom på den bit, han sökte, intogs av förbittring mot Klingenstierna och röt alldeles rasande: »Depuis le premier jour que je vous ai vu, vous m’avez toujours déplu. Så, där har ni versen nu, som jag är glad att ha funnit i samma moment.» Därpå vände han sig bort och återtog spelet med en »air d’assurance et d’effronterie». Efter timmens slut blev ofta stor scen, då »biljetten» skulle skrivas. Skulle ett dåligt betyg sättas, så tiggde och grät prinsen och lovade bättring, och det hände, att ett mal förvandlades till bien eller ett passablement till très bien.
Man ser, att befattningen som lärare för prins Gustav var åtminstone i början föga angenäm. Klingenstierna nedlade dock mycken flit härpå. Bland de Klingenstiern’ska familjepapperen finnas en mängd anteckningar i olika ämnen, t. o. m. ett helt litet kompendium i världshistoria, skrivna med hans hand och tydligen avsedda för undervisningen av prinsen. Så småningom lyckades han ock att vinna dennes tillgivenhet, på samma gång som han steg i drottningens förtroende.
Gustav III skrev sedermera om sin forne lärare följande tacksamhetens ord: »Hans lugn var honom kärt, men hans plikt kärare. Han trodde, att medborgaren var till för fosterlandet och ej har rätt att undandraga det sin tjänst. Och vid hovet uppträdde han lika stilla och anspråkslöst som i sin förra tillbakadragenhet. Utan att anlägga hovmannens sätt och ton, fogade han sig efter sin nya omgivning med den enkelhet, den blygsamhet, som alltid utmärkte honom. Dalins efterföljare, kom han en att glömma, att han intog en så saknad mans plats — och i en värld av tvedräkt och hat var kan kanske ensam älskad.» —
- ↑ Kavaljererna skulle göra tjänst såsom hertigens av Bourgogne kavaljerer, vilka kallades menins.
- ↑ I ett brev till modern av den 25 februari 1751 omtalar hon, att hon börjat studera matematik för »un homme très versé et élève du fameux Celsius». Fritz Arnheims antagande, att denne möjligen var Klingenstierna eller Strömer, förefaller dock osannolikt. Den förre var ej Celsii lärjunge och den senare, som då var astronomie professor i Uppsala, kunde väl svårligen lämna sin tjänst under terminen för att läsa matematik med drottningen. Antagligen var det någon yngre person, då hon ej ens nämner hans namn.