1.
Se, de nittionio vila tryggt
I det stilla fårahus;
Men ett på bergen än irrar skyggt
Förutan allt värn och ljus,
Långt bort uti marken, vild och hård,
|: Långt bort ifrån hulde herdens vård. :|
2.
»Du de nittionio, herde, har;
Äro de för dig ej nog?»
»Nej, ett är borta», är herdens svar,
»Och irrar i ödslig skog.
Men fastän min stig är brant och svår,
|: Jag går dock att söka upp mitt får.» :|
3.
Men hur djup var den hemska, strida flod,
Och den natt, hur mörk och svår,
Där herden vandrade, huld och god,
Förrn han återfann sitt får.
Sitt sargade lamm i famn han tog.
|: På flykten han vreda ulven slog. :|
4.
Vi är stigen av blodet färgad röd,
Den mot höga bergen bär?
Han räddat fåret från säker död;
Av herden det slutet är.
»Vem sargade så din hulda hand?»
|: »Jo, törnen och vreda ulvens tand.» :|
5.
Ifrån berg och från dal till himlens höjd
Nu ett rop av glädje går:
»Nu jublen alla med lust och fröjd,
Jag funnit mitt vilsna får.»
Och jublet ren hörs bland änglars kor:
|: »Han funnit sitt får. Vad glädje stor!» :|
