Sententian mot Sten Sture 1520
|
| Wikipedia har en artikel om Stockholms blodbad. |
Efter att ärkebiskop Gustav Trolles krävt skadestånd för Almarestäkets rivning 1517 sammankallade Kristian II en grupp teologiskt skolade för att ta ställning till om Sten Sture och hans anhängare gjort sig skyldiga till kätteri.
Vi Göstaf, med Guds nåde ärkebiskop i Uppsala etc., Jöns i Odense, Hans i Linköping, Otte i Västerås, med samma nåde biskopar, mäster Jören Tursson, domprost i Uppsala, Verner, ärkedjäkne i Linköping, Larens Andreæ, ärkedjäkne i Strängnäs, Jöns, dekan i Skara, doktor Peder Galle, skolasticus i Uppsala, doktor Erik Geting, officialis i Uppsala, doktor Larens av predikareorden i Stockholm, mäster Mattis, mäster Henrik, kaniker i Uppsala, och mäster Sven, kanik i Skara, göre veterligt, att år efter Guds börd 1520 torsdagen näst efter Omnium sanctorum vore vi efter vår käraste, nådigste herres, konung Christierns etc. bud och vilja tillhopa kallade på Stockholms slott i store salen, och då kom för oss i rätta hederliga man, mäster Jon, kanik i Uppsala, och lade fram en skrift med klagomål emot döde herr Sten Svantesson och andre i samma skrift benämnde, lydandes ord från ord som här efterföljer.
Vilken skrift och klagomål dagen näst tillförene framsatte vore av samme mäster Jon för förskrivne vår käraste, nådigste herre och mene rikesens råd, dem tillkallade och närvarandes mest allesamman, som i förnämnde skrift benämnde vore. Och ändå att de ogärningar, som därutinnan samme döde herr Sten och förnämnde hans parti tillades, vore nog uppenbarlige utav sig själva, så att var man dem visste, vorde de då likväl därutöver ljusligen beviste med deras egen bekännelse och framburne brev. Och satte förnämnde mäster Jon i rätta för oss, om samme missgärningar icke vara upenbart kätteri emot romarekyrkan. Då anammade vi det ärende till oss och övervägde det granneligen i alla punkter. Och efter det herr Sten och förnämnde hans tillhängare funnes i flere år varit besmittade med den helga kyrkans högste bann och ståndigt där hårde och illhätske utinnan, så att de ingen råd eller förmaning akta eller taga ville av någon, antingen av oss eller andre biskopar och prelater här i riket eller av de domare, som vår heligaste fader påven i denne sak besynnerligen skickat hade, utan heller trugade, försmälade och förargade dem som samme vår heligaste faders, påvens lydno, interdikt och bud hålla vilje och jämväl sig därutöver bebundo, beseglade och besvuro, att jag förskrivne Göstaf, ärkebiskop, aldrig skulle komma till min frihet och domkyrka igen utan bliva uti ett evigt fängelse, yttermera bepliktandes sig stadfästa med varannan i sådane okristelige förbund, evad där efter gå kunde med bann eller interdikt av romerska kurian, i vilke förskrivne stycker oftanämnde herr Sten och andre benämnde, de honom villige och oträngde tillfallne äre i förskrivne okristelige förbund, klarligen trätt have ifrån den helga romerska kyrkans lydno, det vi icke annat finna kunne efter den heliga kyrkans, kejsarens och Sveriges lag än det är uppenbart kätteri, och skole både han och de för uppenbare kättare hållas och kallas. Dess till yttermera visso, att vi så lagfunnit och avsagt have, låte vi förskrivne ärkebiskop och biskopar och alle andre förbenämndehänga våre insegle för detta brev, som givet och skrivet är på förnämnde Stockholms slott år och dag som förskrivet står.
Källa[redigera]
Citerat ur Lauritz Weibulls "Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. Del III", Stockholm:Natur och kultur 1949, s. 158-160