sedermera lemna Djurgårdens innevånare tillfälle att häröfver sig yttra, så hafven I efter inhemtande af Stockholms magistrats yttrande uti underdånig skrifvelse den 14 juli 1859 till Oss öfverlemnat jämte Djurgårdens innevånares inför Vår befallningshafvande afgifna yttrande i ämnet äfvensom en ytterligare underdånig skrifvelse från Vår befallningshafvande alternativa förslag antingen till Djurgårdens införlifvande med hufvudstaden såsom en integrerande del eller ock till dess förening med staden endast i polishänseende; varande i första alternativet föreslaget, att Djurgården förklarades lyda under Stockholms stad och öfverståthållaredöme samt vara inom stadens rågångar förflyttad, dock utan inskränkning af Vår höga rätt till Djurgården; att såsom följd häraf de delar af Djurgården, som nu tillhöra dels Solna, dels Lidingö socknar, måtte, såsom förut egt rum med öfriga Djurgården, förenas med Ladugårdslands församling, samt att, då Djurgårdens innebyggare sålunda kommo i åtnjutande af de rättigheter och fördelar, som stadens innevånare tillkomma, de å Djurgården befintliga lägenheter samt deras innehafvare borde förpligtas till enahanda skyldigheter och förbindelser, som för stadsegendomar och deras innehafvare äro gällande, med undantag af utgifter för sådana kommunala inrättningar, af hvilka Djurgården icke kunde draga någon egentlig fördel, såsom gatuläggning, gatulysning och brandväsendet, i följd hvaraf de kommunala utskylder, som skulle för Djurgården och staden blifva gemensamma, voro: brandvaktsafgift, inqvarteringsafgift, båtsmanshållsafgift, fattigförsörjningsafgift och bidrag till kostnaden för polisväsendet, för hvilket sistnämndas ordnande I ansågen Djurgården böra indelas i tre polisdistrikt; samt slutligen att den för Stockholms stad gällande byggnadsordning och åtskilliga speciela polisförfattningar borde undantagas från tillämpning å Djurgården.
Inför Vår befallningshafvande hörde, hafva Djurgårdens innevånare erinrat, hurusom Djurgården vore en kronolägenhet, som sedan flera hundra år tillbaka vore stäld till den regerande konungens enskilda disposition, hvadan ock någon eganderätt till mark eller tomtplats derstädes icke kunde vinnas; att
