Sida:Amtmannens döttrer.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

104

varit utanför denna plats; det är sedan hon sista gången gick till Herrans bord, försäkrade kaplanen diplomatiskt. Hon är förmodligen barn på nytt redan. Obegripligt! Vi måtte hafva ingifvit henne en sådan skräck och ängslan att hon gömt sig någorstädes, såframt hon inte har lupit direkte till skogs.

— Ut att söka henne! utbrusto alla. Halloh, halloh! en jagt på gamla Synnöve! ropade Edvard, Kræsus for skällande åstad förut.

I det lilla »fjöset» (fähuset, eller rättare gemensamma bostaden för kreaturen) satt gamla Synnöve inklämd i hörnet af ett tomt bås. Bredvid henne stod grisen, som om de ömsesidigt sökt beskydd hos hvarandra. Den lilla vissna skrumpna figuren, med det grå håret tittande fram under den svarta mössan, stack besynnerligt af emot de ungdomligt friska, brokigt klädda gestalter som omringade henne. Hon stirrade på dem med djurisk förbluffelse. Gamla Synnöve hade visst för längesedan förlorat minnet af sådana varelser — om huru de sågo ut, huru de klädde sig och buro sig åt. Deras tillvaro var utplånad ur kretsen af hennes fattningsgåfva, hvilken vände sig allt trängre och trängre om den vilda, ödsliga fläck hvarpå hon vegeterade och efterhand torkade ut, i likhet med de äldsta mossbeväxta granarna. Förgäfves sökte man förmå henne att gå in eller få henne att tala. Fruntimren bjödo henne mat och läckerheter, men fingo henne icke till att äta medan de voro tillstädes;