Sida:Amtmannens döttrer.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

122

mer komma för dagens ljus. Jag kände att jag murade in min barndom med detsamma. Utmattad till själ och kropp kom jag hem och smög mig upp på mitt rum.

— — — — — — — — — — —

Och det är sannt att min barndom slutade härmed och en ny period af mitt lif begynte. Den tomhet, den enslighet som inträdde, i vårt hem sedan begge mina systrar lemnat huset, var också särdeles egnad att nära den sorgsna riktning mina tankar hade tagit. Mamma hade nog haft allvarsamma strider med dem innan de underkastat sig. Hon trodde det derföre vara bäst att i tid bearbeta sina andra döttrar för att om möjligt förebygga hos dem det hon kallade »romangriller». Sålunda fick jag då höra i rena, torra ord uttalas det jag med skräck hade anat: att det nästan aldrig faller på en qvinnas lott att äkta den hon älskar, men att det likväl är hennes bestämmelse att äkta någon, och att det ogifta ståndet är det allra sorgligaste.

— I det hänseendet ären J alla prinsessor, sade hon.

Jag svindlade mellan dessa tillstånd .... Att giftas bort utan någon böjelse, att sålunda af en dunkel makt viljelös och likväl frivilligt slungas in i en helt annan icke-älskad tillvaro! Och nu, om man älskade en annan? .... arma Louise! .... O Gud, låt mig icke älska som hon! .... Uttorka denna källa i min själ .... låt mig undgå ödet! Jag vill lefva ensam — ensam till mitt lifs slut, aldrig älska, aldrig äkta någon. Denna barnsliga