Sida:Amtmannens döttrer.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135

blef han stundom öfverraskad af det spända deltagande, som röjde sig i hennes miner. Han kände då en stor lust att draga henne med in i samtalet, men det gick aldrig riktigt för sig. Den tillbakadragenhet han infört emellan dem föreföll honom med ens både pinsam och löjlig, och han väntade nu blott på någon anledning, som lätt och af sig sjelf kunde lösa denna.

Den kom, men helt annorlunda än han hade väntat. En händelse, osynlig för alla andra, men som ingrep djupt i hans inre, gaf hela hans förhållande till den unga flickan en färg, en betydelse, som detta eljest kanske aldrig hade fått.

Som de voro samlade en dag i den omtalda trädgårdssalen kom posten och föll såsom en bomb ner i det högröstade samtalet. Ett ögonblick derefter herrskade den djupaste stillhet, endast afbruten af det prasslande ljudet i pappersbladen. Ibland brukade ock fru Ramm afbryta denna stillhet med ett löst utrop när något i dagens krönika väckte hennes intresse. Denna gång fann hon emellertid ingenting anmärkningsvärdt, men ställde en fråga till Cold.

Ett ögonblick derefter gick denne ut.

— Hvad gick det åt Cold, sade frun, han svarade icke på min fråga och då han gick var han blek som en kalkad vägg.

Ovilkorligt grep Sophie bladet han hade läst uti.

— Gif hit, sade hennes mor, och började söka. Jag ser alldeles intet .... Bland dödsfall står det blott den gamla 70-åriga fru S. samt en fröken D.