Sida:Amtmannens döttrer.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

142

total lösslitning, en fullkomlig likställighet med männen i alla borgerliga och sällskapliga förhållanden; en delaktighet i deras sedvanor, lefnadssätt, ja, till och med klädedrägt. Allt detta springer nu långt utöfver våra ödmjuka önskningar, och verkar blott frånstötande. Vi förstå det icke. Nej — till evig tid må mannen förblifva vår naturlige beskyddare och stödjepunkt. Ve den som kan undvara denna, och ve den, som tror sig kunna undvara den! Fru Dudevant vill upplösning af äktenskapet, som hos oss är den enda hamnen, frälsningen, ehuru man här likasom i hennes hemland känner behof af att det kunde och borde vara lyckligare. I Frankrike afslutas äktenskapen mest af penningskäl. Der med pengar, utan kärlek, här utan pengar och — utan kärlek, men med den stora skilnaden att här äro männen oförderfvade, hvarvid missförhållandet dock blifver långt mindre kännbart — ja, man kan icke säga annat än att dessa med en märklig och ömmande skonsamhet mot sina hustrur, likasom omedvetet försöka att utjemna något af det obilliga i de olika lefnadsförhållandena. Nej, George Sand passar icke här hos oss. Hon har ingen tunga för vår stumma klagan, hennes skrifter upprifva blott och irritera, som all falsk tröst. Vi äro icke i behof af någon blodtörstig frihets megära, icke ens af någon skriblerande, docerande madame Roland, men vi äro i behof af dessa krafter, som verka osynligt, stilla i sin krets, och som omärkligt afgnaga de trådar, hvilka kedja oss vid den gamla barlasten. Det var den fattiga, obekanta madame