Sida:Amtmannens döttrer.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155

till följe af den lag skaparen nedlagt hos dig, hvilken kräfver ut sin andel af lifvets möda, lifvets fröjder? .... Har du någonsin en hel qvart i ända allvarligt jemfört din framtid med det nu, hvari du lefver? .... Nu andas allt blott för dig. Föräldrar, äldre eller yngre syskon, tjenstfolk och väninnor, allt omkring dig tyckes blott vara till för din förnöjelse, för din beqvämlighet, för den lycka du skall göra. Och enhvar som ser dig, finner det så naturligt. Du är så intagande, dessa rosor, denna tyll klär dig så väl, som om du aldrig skulle aflägga denna glädjens luftiga drägt. Alla lefva och andas blott för dig och finna sin lön i att kunna det. Vet du hvad det vill säga att med ens börja lefva för alla andra, utan att kunna hos dem söka lön eller tack? .... Har du tänkt på hvad det vill säga att dala ned från din florshimmel, direkt i den bastanta verkligheten, hvars vakterska och ansvariga förstyre du sättes till att vara? .... Förstår du, o du bagatellernas prestinna, du hvardagslifvets Vesta, förstår du att sköta alla dessa tusende små osande lampor, så att icke en enda af dem slocknar ut? Kan du uppfånga alla barnkammarens och kökets missljud, kan du kämpa den dagliga Einheriestriden mot råheten och ofullkomligheten, utan att ditt väsens adel och mildhet tager skada? Kan du vara både själen och redskapet, och så otroligt många hvarandra motsägande ting på en gång, ofta i ett andedrag, så att det icke kan uppräknas .... Kan du, sålunda splittrad i ditt väsen, och tiofaldigt hopkramad och utmattad under denna tunga