Sida:Amtmannens döttrer.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

179

förening af begge dessa egenskaper, som gjorde att Sophie så oförbehållsamt hängaf sig deråt.

Deras ovanliga öfverenskommelse väckte derföre snart undran. Det är sannt, de ålade sig heller intet tvång. Man hade träffat dem spatserande till häst och vid hemresor jemkade de alltid så att de kommo att sitta tillsammans.

På en bal kort innan Georg reste, talade de nästan icke med några andra. Det hviskades i alla hörn.

– »Så der inför hela sällskapet»! det måste då vara en förlofning, men de voro återigen så besynnerligt kalla! Ingen hade ännu sett honom taga hennes hand och den ställning han iakttog under deras långa samtal, hvilka för resten höllos i allas närvaro, var så afmätt, så högtidlig, som om det varit en drottning han haft för sig. Det värsta var att då Georg vid midnatt reste hem, föll Sophie, som icke dansade, i sömn, och hon sof till morgonen, då balen slutade. Sophie anade intet förr än man vid nästa tillfälle kom med gratulationer; då blef hon ytterst bestört och nekade torrt och afgörande. Hennes mor nekade också, men med den hemlighetsfulla mine som tillåter utläggningar efter behag. Detta förvirrade alldeles de nyfikna sinnena, men förmildrade icke stämningen.

När hon hade varit ute fann man hundrade saker att anmärka på henne. En fann henne för fri, en annan för stel, en annan åter fann att hon alltför tydligt visade det hon hade ledsamt - korteligen befanns det obegripligt huru den älskvärda,