Sida:Amtmannens döttrer.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
5

— Och det var inte någonting ytligt, det försäkrar jag dig! Jojo, mitt lilla fina fruntimmer, tänkte jag, detta är visst mycket vackert och präktigt alltsammans, men det fordras dock något helt annat än att kunna duka ett bord smakfullt och göra »les honneurs» på ett behagligt sätt. Det är andra saker som inte kan göras med handskar på och det är väl inte egentligen din sak, det låter du mamma sörja för. Men det ska vi väl snart komma underfund med. Och huru kort tiden var fejade jag dock omkring med henne öfver hela huset. Vi voro på loftet och i källaren, i mjölkkammaren och väfkammaren och det må jag säga att jag gjorde henne i all stillhet afbön. Hon var minsann hemma öfverallt, och ehuru hon försäkrade sig blott taga obetydlig del i de yttre sysslorna visste hon dock så bra reda på allt och talade så klokt om hvarje sak, som om hon inte intresserade sig för något annat i verlden än att väfva, ysta och tjärna.

— Månne hon är musikalisk?

— Det tror jag knappast. Den yngre deremot skall vara ett musikaliskt geni. Men derföre får man också bredvid hennes konstfärdighet dragas med hennes konstigheter. Sådana der »begåfvade» barn är det aldrig någon riktig glädje med. Ifrån denhär backen tar gården sig verkligen vackert ut. Jag undrar om qvarnen dernere tillhör Amtmannen? Se dig om då, Fredrik!

— Huru gammal måntro hon är? sade prosten och såg ut åt andra sidan.

— Hvem? Den äldsta? Det kan jag säga dig