ledsagad af många böner att snart komma tillbaka och då på ett ordentligt, långt besök.
Snarare än han sjelf tänkt blef detta utaf. Några familjeangelägenheter gjorde kort derefter en ny resa upp till systern nödvändig och på hemvägen uraktlät han icke att stiga af hos Amtmannens der han blef mottagen med oskrymtad glädje. Äfven på Sophie hade han gjort ett godt intryck. Det låg i hans sätt någonting mildt, som ingaf förtroende, och som ingalunda uteslöt den respekt hans ålder och värdighet kräfde. Han hade denna sinnets ungdomlighet som karakteriserar så många äldre män och som utgör en så påfallande motsats till vår yngre slägts inre utlefvenhet och knarriga, sjukliga lifsåsigt. Han älskade ungdomen, han försvarade dess fel, då de blott voro ungdomliga, han ingick med värma på dess intressen, utan att dock sjelf vilja vara ung. Intet i hans väsen eller hans yttre röjde den ringaste sträfvan ditåt. Detta var kraftigt och kärnfriskt. Rein hade varit en ganska vacker karl; han var så ännu. Det svarta, rika håret var ännu endast obetydligt grånadt. Tankearbete och andliga ansträngningar hade icke tryckt sina förhärjande spår på hans ansigte, men förstånd och godhet, parade med fasthet, lyste derutur. Hans gestalt, hans herrliga röst, hans hållning, som var imponerande och till och med något ridderlig, tycktes bättre passa en förnäm militär än en andans man. Sophie sade till Amalia att hon tyckte så bra om Rein att hon icke ville gå i kyrkan och höra honom predika; deras prest hade nemligen
