Sida:Amtmannens döttrer.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15

mötte dem dock ett motstånd, som de icke väntat. Amalia sjönk på knä och bad dem snyftande att icke göra henne olycklig, icke krossa två hjertan, som voro skapade för hvarandra. Slutligen kom det fram att hon redan länge varit hemligt förlofvad med Bröcher.

— Seså, der ha vi det! sade fru Ramm.

— I Guds namn, min flicka, sade Amtmannen och lyftade henne upp, lugna dig! Här är icke fråga om att göra dig olycklig; ingen skall tvinga dig. Vi hafva visat dig utsigten till en förbindelse med en ansedd man, som vore i tillfälle att omgifva dig med alla lifvets beqvämligheter. Du har sjelf valt en, efter menniskors sätt att se, åtminstone ringare lott.

— En sådan stackare som Bröcher, tillade frun, som kanske först om tio år har utsigt att få något litet saslani upp i Finnmarken eller så!

— O, ropade Amalia, vi äro begge unga och behöfva inte så mycket. Kärlek och förnöjsamhet kunna förljufva äfven det tarfligaste lif.

— Men af hans lön kan ni väl för knäfveln icke tänka på att lefva, eller hur? — sade Amtmannen.

— O, fader, stammade Amalia med nedslagna ögon, än om så vore? ... Du vet att den öppna platsen under Bratlie står tom. Bröcher har hopp om att få arrendera den på billiga vilkor. Den ligger så vackert vid sjön!

— Det gamla, förfallna rucklet! — Du drömmer säkert, ropade hennes mor.