Sida:Amtmannens döttrer.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

helt och hållet. Men knappt var han borta förr än tomheten och saknaden infunno sig, och då började hans bild att sysselsätta henne mera. Drag för drag steg denna bild fram för henne igen med all sin intagande makt, än i en, än i en annan situation. Det leende, hvarmed han hade sagt det eller det — en egendomlig grimas vid något som misshagade honom, ljudet af hans röst, allt blef mera lefvande, mer genomträngande. Innan hon visste af hade denna gestalt blifvit ett med hennes andliga saknadsmål. Hon öfverflyttade all sin längtan på den, hon inflätade den i alla sina drömmar. Sophie hade kanske ännu någon tid kunnat hålla sig sjelf i villfarelse om den förändring som föregick hos henne, om andra lemnat henne i fred. Men det finnes intet som mera eggar mängdens nyfikenhet och som är mera retande än det uppvaknande lifvet i en ung flickas inre; och ju renare och djupare detta är, desto obarmhertigare är mängdens beteende. Det är synd, stor synd! Det så kallade oskyldiga bryendet är aldrig ens riktigt oskyldigt. Men i detta fall tänka alla, äfven de bättre, lättsinnigt. Menniskor som göra sig till öfver sin fina känsla, som hålla för en ryslig synd att stjäla en blomma på en graf, göra sig intet samvete af att råna friden i ett ungt bröst, att kränka ett mysterium, vid hvilket englarna lägga fingret på munnen och hvilket skalden, den stackars jordiske dödlige, blott tveksamt och med ovig hand försöker att afslöja.