Sida:Amtmannens döttrer.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

24

sommarleda. Uppe vid fästningen var det lifligare, men denna liflighet hade någonting begränsadt, spetsborgerligt med sig, som var långt ifrån att stämma sinnet muntrare. Här gjorde stadens uppstädade handtverksklass i breda rader sin fredliga rund omkring vallen, och stannade blott för att speja efter röken från den väntade ångbåten. Hamnen erbjöd på sådana dagar stundom, då vädret var vackert, en liflig tafla, i hvilken betraktandet fann någon lisa genom mängden af segelbåtar som ilade utåt öarna; men i dag var sjön spegelklar och stillheten afbröts endast genom ett och annat plaskande årslag som förlorade sig under vallen, eller vid en skildtvakts enformiga aflösning.

Georg stod länge vid bröstvärnet af Fridschlers bastion och såg tankfull ut öfver vattnet. Då och då kastade han en flyktig blick på de stumma förbigående. Bland dessa anmärkte han att nästan inga voro unga. Hvar är Christianias ungdom på en sådan dag? utbrast han nästan högt. Vår hufvudstad eger inga förlustelseanstalter som hvarje annan större stad, der man i skogens skydd kan njuta förfriskningar för en spottstyfver, och upplifvas af musik, samt vid åsynen af en brokig, rörlig menniskomassa; ett sådant aflopp för en sund, oförderfvad lifslust, gemensamt för alla stånd och åldrar, finnes icke. Man måste vandra i damm och solhetta långa vägar för att komma ut i det ensamma gröna. Men studenten, som hela veckan har grubblat öfver sina böcker, känner åtminstone något behof af ett Wertherskt drömmeri i naturen,