Sida:Amtmannens döttrer.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

68

syster varit för mycket upptagna af gästen för att lägga synnerligt märke dertill. Georg hade genom en ovanligt pratsam munterhet försökt att draga uppmärksamheten derifrån. Till henne vågade han alls icke tala, men han hade funnit tillfälle att sticka henne en biljett i handen, hvari han bad henne om ett möte kl. 6 följande morgon. Det skulle ega rum under de begge stora granarna, dessa stumma vittnen till deras förbund, och han föreslog detta klockslag såsom det lämpligaste för ett flyktigt sammanträffande medan ännu hela huset sof. Sophie bar denna biljett på sig. Hvarje ögonblick grep hon tviflande efter den, för att öfvertyga sig om att den fanns der, och om det således verkligen var sannt.

Klockan var tio. De begge vännerna hade sagt godnatt och dragit sig tillbaka på Georgs rum.

Det var då ändtligen kommet det ögonblick, då Sophie kunde få vara allena med sina tankar; hon hade ännu blott ett ärende att uträtta, som hennes mor ålagt henne.

Ja, verkligheten har sina genialiska momenter, betydelsefulla, poetiska, konstnärligt fulländade momenter, i hvilka tillvaron midt under sin hvardagsdvala plötsligt slår ut i blomning och doft. Men den har också momenter, tillstötar, förvecklingar af händelser, hvilka framträda så fatala, så olycksdigra, med en så skärande ironi, att man har svårt att hålla fast tron på att äfven dessa äro led i en allgod och allvis försyns styrelse, ty de se snarare ut som ett stycke dikt uppfunnen i en demons snarfyndiga och ondskefulla hjerna.