Sida:Amtmannens döttrer.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

72

— Ja, hvarför icke?

— Ja, hvarför icke! .... Det är en solid och hederlig ställning, en ställning, hvari man stundom upplefver de gladaste öfverraskningar; likasom A. hvilken höll vad att han efter tio år skulle vara fullmäktig, och verkligen blef det ett år tidigare. Du har lyckan med dig, du skall kanske inom tolf år vara byråchef.

— Det är inte omöjligt.

— Eller har du lust att blifva landtprokurator? Hvilket trefligt litet »polskt pass» du då kunde få dig om söndagen att spela med bönderna! Det skulle vara något för dig! Eller tycker du mera om en länsmansplats?

— Det är också bra. Så är man ju så godt som storthingsman! .... Nej, käre vän, jag tänker egentligen inte på någonting. Jag har det för ögonblicket så bra, att jag inte gitter plåga mig med framtiden. Till nyåret är min tid ute här, och hvar dag har sin omsorg, tänker jag.

En paus inträdde, hvarunder Müller blåste ut stora rökmoln, och Georg roade sig med att misshandla sitt ridspö.

Slutligen sade Müller:

— Hon är vacker, din smak är icke oäfven.

— Hvem? Hvad menar du?

— Jag menar blott, fortfor Müller lugnt, att hon är vacker och att din smak icke är oäfven. Ja, hon har frapperat mig, hvilket nästan aldrig har händt mig förr, Hon kom emot oss på gångstigen, då vi skulle ut och söka upp dig.