Sida:Amtmannens döttrer.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

skimmer öfver hans osköna drag. Men du kan dock inte neka till att det klingar förbannadt otroligt att du skulle kunna lefva under samma tak med en adertonårig skönhet utan att anfäktas.

— Du borde ha bättre tankar om mig, Müller, sade Georg i det han tog sin tillflykt till ett kränkt allvar; jag som helt nyligen svart på hvitt har biktat för dig all min motgång, alla mina olyckor i den vägen. Dylika erfarenheter bruka dock lära folk besinning. Skönhetens makt medger jag gerna, men kan der då icke tänkas egenskaper som tillintetgöra den, och det just sådana, som äro frånstötande för mig?

— Det måste vara några rent rasande egenskaper som kunna utöfva en så nedslående verkan på dig. Då du alltså inte bryr dig om den lilla damen, så kan du väl anförtro mig hvad det är för egenskaper som vanpryda henne. Är hon kanhända lika trög och egensinnig som då hon var din elev?

— Trög och egensinnig .... En trög och egensinnig dame! ropade Georg, knapt i stånd att beherrska sig, hvad vill det säga? Det är ju något nonsens!

— Är hon då enfaldig... stupid... Du vet ju...

— Jag har inte menat någonting. Hon var dum som barn, men hon kan ju ha lagt sig till förstånd sedan. Jag tror nog att hon nu har hvad hon behöfver deraf.

— Det tänkte jag just. När allt kommer omkring, så är hon ändå ett mönster. Något måste