Sida:Amtmannens döttrer.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

82

denna obemärkt bröt sig emot omgifningarna, tills hon sjelf uppgaf den såsom en villfarelse. Då lärde hon att känna Georg. Han hade sjelf lärt att afsky trälsinnet och att erkänna ett annat mera ädelt, mera upphöjdt hos Margaretha. I ungdomlig tro såg han detta återuppstå i Sophie, återuppstå till lycka, till lifvet. Hon skulle blott lägga dertill sin tillit, sitt glada, käcka mod. Under den korta perioden från hennes hemkomst till hans Christianiaresa hade han haft ett utomordentligt inflytande på den unga flickan. I honom blef chimeren en verklighet. Han öppnade för henne utsigter öfver lifvet, om hvilka hon i sina dristigaste utflykter aldrig hade drömt. I sin varma ifver såg han hvarken de hinder han hade att bekämpa, eller de faror för hvilka han utsatte sin elev. Sophie tänkte lika litet på några faror. Men det ögonblick kom också då hon, bortryckt från sin trygga grund, såg sig ensam med honom, högt öfver hela den öfriga verlden. Då torde han med bäfvan hafva kännt att han också måste gifva henne skydd, att det enda som här kunde rädda henne var hans kärlek. Man skall derföre lätt kunna begripa huru hon blef till mods då detta stöd plötsligt svigtade, samt i hvilket djup af hopplöshet hon sjönk tillbaka, då hon trodde sig förrådd af honom.

Likasom förstenad hade hon blifvit stående i samma ställning, hvari hon uppfångat hvarje ord af det förskräckliga samtalet. Mekaniskt räckte hon pigan som kom utanför det linne hon hade i handen. Hon smög sig genom Amalias rum in i sitt