Sida:Amtmannens döttrer.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87

hon sig icke! I sin lyckas öfvermod, i ett öfversvallande ögonblick hade hon satt sig öfver en form, som menniskorna tillägga en så skrupulös vigt. Hon hade uttalat ordet före honom, icke medveten och viljestark, utan lika naturligt som blomkalken då den öppnar sig i rätta stunden, eller som frukten då hon lossnar ifrån grenen af sin mognads tyngd .... Och då hade hon rätt, rätt för Gud och menniskor! ... Ty äfven menniskorna förlåta stundom ett sådant brott mot deras lagar, om det blott lyckas, likasom de äfven blunda för ett verkligt felsteg, om blott vederbörande icke blir öfvergifven eller olycklig. I går hade hon rätt, i dag hade hon förlorat denna rätt, i dag hade hon orätt. Han älskade henne icke! Denna ofrivilliga hängifvelse som för få timmar sedan var hennes stolthet, hade nu blifvit en synd. Med sitt hjerteblod skulle hon hafva velat köpa den tillbaka. Ack, hade jag blott icke, hade jag blott icke! var det ständiga omqvädet i hennes långa betraktelser. Hvilken tankeföljd hon än började, så slutades den dock alltid med detsamma: O, hade jag blott icke!

Emellertid rinner dagen omärkligt fram. Det grå skumrasket flyr, skuggorna förtäta sig och börja antaga form. Den tunna månskifvan försvinner helt och hållet på den blanka himlen. Det refflade molnlagret i öster börjar färgas i rödt. Sophie tycktes plötsligt besinna sig. Mot öster, der det röda ljuset strömmade in, begränsades trädgården af en lummig lindallé. Den genomskars på midten af en