Sida:Amtmannens döttrer.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
95

Müller kände sig särdeles illa till mods. Detta smärtar mig vid Gud ... jag var så långt ifrån att vilja göra er ondt .... Det är ni som gör mig orätt, ... stor orätt. Ni måste tro att om jag af intresse för Cold har sagt dessa saker, så har jag sannerligen också haft ert väl för ögonen. Lugna er, kära flicka. Jag säger ju inte att Cold är känslolös för er .... huru skulle han kunna vara det. .... Det intresse ni skänker honom kan ej annat än smickra honom .... det sysselsätter honom lifligt, det skall sysselsätta honom så länge han är i er närhet. Men jag fruktade blott att det som för honom var en lek skulle för er kunna sluta med allvarsamma obehag. Jag ville inte att ni alltför plötsligt .... jag ville varna ... upplysa er ....

Under detta tal hade hvarje spår af rörelse försvunnit ur Sophies drag.

— Ni, har alltså gjort detta för min skull, sade hon likblek, men mycket lugn. Ehuru jag inte vet, hvarigenom jag har förtjent det intresse ni, herr Müller, visar mig, så tackar jag er ändå. Har det blott varit er afsigt att upplysa mig så har ni nått den. Ni har upplyst mig fullkomligt. Har ni ännu något att säga mig, innan vi gå in?

— Alldeles intet — alldeles intet ... jag ville blott ... ännu en gång bedja er .... att ni .... att ni ....

— O, ni vill be mig lemna honom i ro hädanefter? Icke tigga honom om en känsla som han icke hyser .... icke förderfva den vackra framtid för honom, som ligger er så om hjertat ..... Var