Sida:Amtmannens döttrer.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135

var en glädjedag för föräldrarna. Nu har ingen för många barn, ingen hand är så liten att hon inte kan brukas till något. Ja, ja, de kunna skatta sig lyckliga i Tyridalen, nu emot förr. En sådan prest finns väl inte heller nån' annorstans; Herren välsigne honom och gläde den fromma gudsengeln i himmelen, för hon ser ni, prostfrun, hon har nu gjort oss så mycket godt. Med förlof, hör herrskapet till slägten?

Då damerna kommo hem hade deras värd ännu icke slutat sina förhandlingar med bönderna. I förstugan utanför studerkammaren suto ännu ett par och väntade. Alla kommo för att söka råd och uppmuntran hos »honom far» — en i andliga, en i verldsliga angelägenheter. Dortha hade redan för femte gången tittat in genom dörren för att se om inte den sista gått ännu, så att hon kunde få servera bordet.

Slutligen kom han; en skugga af missmod eller trötthet var synlig i hans drag, men den vek snart undan vid åsynen af hans gäster, samt vid den förtrollning som ett prydligt dukadt, väntande bord ovilkorligt utöfvar på oss.

Vid bordet föll talet på det som i så hög grad hade väckt de främmandes behag. Hvar och en hade ett litet drag att berätta och hvar och en sökte uttrycka sin beundran.

— Det är en herrlig uppgift, lyckligt genomförd, sade Amtmannen.

— Högst efterföljansvärdt, försäkrade Bröcher. Hvad menar du, min Amalia, sade han halft sakta