164
de första, skorrande verldserfarenheterna kom dn!... Och när så alla voro borta, till och med den allra sista, när det icke fanns fler att »skämma bort», då satt Dortha qvar sorgsen och öfvergifven, och som hon satt der och stirrade kom hon plötsligt ihog att hon hade haft friare och hon gifte sig med en af sitt stånd, det vill säga, hon gifte sig med nöden och eländet.
Så fick hon då sjelf ett hem, men hon hänger med alla sina hjertrötter qvar i ditt. Der lefver hon sitt egentliga lif. Det har nu blifvit den féverld som hon upplåter för sina barn. Inträffar det något vigtigt i familjen, så har Dortha haft betydelsefulla drömmar och syner som hon kommer för att meddela; hon gör vers vid högtidliga tillfällen, som dock konfirmanten, bruden eller brudgummen sjelf måste skrifva upp efter diktamen, ty med all sin talförhet och beläsenhet har hon dock aldrig drifvit det derhän, att få sina inspirationer i pennan. Dortha väntar blott på att blifva enka för att stänga sin dörr, och om den gamla härden icke finns till längre, så flyttar hon till någon af de ungas, och hon skall med hela sitt trofasta hjertas fördömda ömhet kasta sig öfver barnen der. Vår gamla Dortha hade såsom ung tjenat i den aflidna prostinnans föräldrahem. Hon hade ammat och fostrat upp denna, hvilken också tidigt hade mistat sin mor, och sedan hon varit gift en kort tid hade hon derpå flyttat till sitt fosterbarn. Men Dorthas uppfostringssätt bar icke alltid lika lycklig frukt. Den lilla Ada hade alldeles icke ärft modrens jemna,
