största innerlighet! En ny, mera lycksaliggörande idé om det qvinliga lifvade honom, och han försökte att göra den begriplig för mig. Ack, det rörde vid alltför känsliga strängar. Jag tyckte mig vara så modig; när jag en gång komme i en sådan ställning, tänkte jag, så skulle jag handla derefter, jag skulle vara mera sann och naturlig än alla andra. Men då det kom till stycket var jag ändå så feg, så feg ...
— Men det der passionerade utbrottet vid grottan? inföll Louise skarpt.
Sophie sänkte tyst sitt hufvud.
— Ack, det är som jag säger, fortfor den äldre systern. Sanning och naturlighet! Lycksaliggörande idé om det qvinliga! bah, stora ord! det är inte i vår tid, som slikt kan sättas igenom. Det skall svedas bort mycket ondt, mycket elände först. Att ett eller annat ungt, omoget hufvud fantiserar derom förer inte till något resultat. Menat det har han, säger du? Det kan väl hända, men det urskuldar honom alldeles inte i mina ögon. Du är för god att vara experimentalfält för nya idéer. Han har dock begagnat sig af din svaghet och drifvit dig utöfver din gräns. Ty tro mig, en mård är inte snålare efter blod än en mans fåfänga är efter sådana slags segrar. Du har blott varit ett ganska vanligt offer för denne. Han har älskat sina egna vackra teorier, icke dig, stackars Sophie.
Sophie, som ett par gånger hade öppnat läpparna till en invändning, förstummades af dessa sista ord. I sin nakna, skarpa form uttryckte de
