Sida:Amtmannens döttrer.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
225

klassiska i hans drag. En opartisk, som i ro kunnat betrakta honom medan han satt sålunda med blicken liksom förtrollad, skulle hafva sagt att här hade en herrlig mensklig form gått under, som äfven i sin ruin var märkvärdig att skåda.

Vi vilja icke ord för ord återgifva det pinsamma samtal, eller rättare den monolog, som nu egde rum. Läsare! har du någonsin drömt att du skulle hålla ett tal hvaraf ditt och verldens väl berott, för en stor allmänhet, och att du plötsligt icke kom ihåg ett enda ord?

Ett sådant intryck måtte Lorentz hafva erfarit då han började sin första stammande inledning. Han talade om sin förbättring, om sin verkliga förbättring, om de offer han hade bragt den, han talade om några förhoppningar han hyste att komma in i en aktad ställning. Men han trodde kanske icke derpå sjelf, han svamlade fram och tillbaka, han stammade som om det varit något ondt han velat bekänna. Hans humor, hans svada, hans tillitsfulla oförskämdhet hade öfvergifvit honom, och medan han berömde sig af sin sjelfbesegring som hade fördrifvit dessa demoner, hade han kanske gifvit sitt lif om en af dem hade kommit honom till hjelp. Hans själs strömningar hade också sjunkit under det vattenstånd der all strömning upphör, och der de spår af ödeläggning och död som döljas på botten knapt kunna undanhållas.

Sophie hade ingenting sagt ännu. Hon hade sjelf sedan hon såg honom sist erfarit så mycket smärtsamt, hon hade hört ord, hvilka gått som