230
ilade hon in, slog ett konvolut om dem, förseglade detta och flög åstad.
Vädret var mildt och stilla, det töade smått och droppade från taken, på hvilka ännu spår låg qvar af ett flyktigt snölager. Glesa snöflingor sväfvade i den stilla luften och tycktes gäckande njuta sin tillvaro innan de smälte på den våta, smutsiga jorden. Man hörde från logen slagans dofva ljud, då hon föll på de fulla kornklasarna. Det var just väder för sparfvarna, hvilka i stora flockar flögo omkring på gården och qvittrade och lefde muntert.
Sophie hade hunnit till alléen. Hon kunde se en varelse som hon antog för att vara Lorentz, röra sig långt borta, men plötsligt försvann den, och hon fruktade att han skulle hafva fått för stort försprång. Hon bevingade sina steg; då hörde hon sitt namn nämnas med glädjens bestörtning.
På dikeskanten satt Lorentz sysselsatt med att skära bröd i bitar åt sin hund med sin fällknif. Då han såg Sophie kastade han alltsammans till hunden.
Den unga flickan var andlös af sinnesrörelse och af den hastiga gången. Lorentz som icke hade räknat på den lyckan att få se henne ännu en gång, stirrade mållös på henne.
— Jag kommer, sade hon ändtligen, jag ville bara ..... Lorentz, hvarför gick du så hastigt?... Jag skulle gifva dig detta ifrån far.
En rodnad for öfver hans kind. Hon hade aldrig tilltalat honom med detta systerliga du sedan deras barndoms dagar. Af sitt öfverströmmande
