fulla af uppackade saker. Öfverallt lyste det festliga hvita i atlas, band och flor. Amalia sprang beundrande från det ena till det andra. Sophie hade sjunkit ner på en stol.
— Nej se då på slöjorna, mamma! ropade Amalia. Huru söta! Äro de lika? .... Se en gång huru det tager sig ut på Sophie! Hon kastade slöjan öfver Sophies hår, hvars rika flätor under det häftiga springandet hade fallit ner.
— Jo, jag tackar jag, sade fru Ramm upprymd, det kan bli något att gapa på det.
— Mamma, sade Sophie, men så sakta, så brutet. Ingen hörde det.
— Och klädningarna, fortfor Amalia, huru präktiga de äro! Nej sådana atlasklädningar äro verkligen för eleganta för ett par landtflickor som vi. Jag kommer att bli helt blyg i min.
— Ah prat, sade hennes mor, du finner dig i det. Jag tycker nu att en brudklädning som inte är af atlas är ingen brudklädning. Jag stod brud i atlas, och jag har lofvat mig sjelf att så framt jag hade råd till det så skulle mina döttrar hafva så med.
— Mamma, ... sade Sophie åter. Det klang som ett fjerran nödrop, det sista .... lik ett af dessa oförklarliga skrik som stundom träffa örat om natten och som man inte vet om de äro verkliga eller ej, så att man om dagen måste grubbla öfver dem.
Dock jo, till systerns öra trängde det. Det trängde djupare, nemligen till hennes hjerta. Hon
