78
Också före denna var jag orolig och sömnlös, men icke mera af glädje. Den omständigheten med hvem jag skulle komma att dansa uppfyllde mig med fruktan. Då vi trädde in i salen begynte just musiken, och herrarna strömmade rundtomkring oss för att bjuda upp. I ett slags ångest trängde jag mig in i den främsta raden, der jag såg ett par unga herrar, hvilka föreföllo mig hyggliga, i hopp att bli bemärkt af dem, men en känsla af blygsel dref mig strax tillbaka och jag gömde mig bland den bortersta fruntimmersflocken. Här blef jag icke alls bemärkt. Dansen hade för längesedan börjat, då tillfälligtvis en af mina dansörer från förra balen kom och bjöd upp mig. Det var en odräglig narr, som aldrig öppnade sin mun annat än för att säga något som gjorde mig förlägem. Ack — jag vacklade ett ögonblick, men musikens toner hänförde mig oemotståndligt, jag kände mig likasom indragen i en hvirfvel och störtade mig in i dansen med honom. Knappast var den slut förr än en annan kom .... Jag hade nu återfått besinningen och ville säga nej — men i detsamma såg jag tants öga hvila skarpt på mig .... jag tordes icke. Så gick det hela aftonen, utan att jag hade kraft att utföra min föresats. Med en olidlig känsla af blygsel kom jag hem; jag var till mods som om jag blifvit djupt kränkt, och likväl hade ingen förnärmat mig.
