80
blott om att det kunde vara nyttigt att taga senap med; en ropade på ett ridspö, en annan på ett parasoll; då utbrast Amalia med en blick ut genom fönstret: Gud! der kommer Lorentz Brandt!
— Är du tokig! skrek frun, men tillade sirligare: nå, det fattades bara! Missnöje lägrade sig på allas ansigten. Sophie drog en djup suck af otålighet.
— Raskt barn! bort med sakerna, sade fru Ramm. Han får alldeles inte märka någonting. Vi kunna väl i Herrans namn inte draga den menniskan med heller, det skulle förstöra hela nöjet för oss. Med ett tyst samtycke hade alla skyndat att röja undan spåren till utflykten. Kläderna kastades ut och korgarna stuckos under soffor och bord. Hela sällskapet, nyss idel lif, stod såsom förstenadt,
Den person som väckte detta obehagliga afbrott närmade sig emellertid gården med raska steg och trädde utan omsvep in genom dörren. Det var en af dessa menniskor som till natur och rörelser ännu höra till ungdomen, men hvilkas ålder man dock har svårt för att bestämma; det är omöjligt att säga om det är år eller utsväfningar som åldrat dragen och gräft fåror i dem. Han var klädd i en grön, luggsliten rock, som en gång i en lyckligare tid tycktes hafva tillhört en korpulent man, i vadmalsbenkläder, oputsade stöflor, samt en mössa, på hvars vaxduksöfverdrag satt en kokard med färger om hvilka man icke längre kunde strida. En rutig hemmaväfd väst med blanka knappar var hopknäppt ända upp till halsen och tycktes i förening med en
