Sida:Amtmannens döttrer.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

90

utsatt, genom att springa tre gånger öfver majorens stora häst.

— Om jag kommer ihåg! Jo, det var då jag nyss hade blifvit student, med höga betyg. Din far ställde till bjudning för mig och vi dansade om aftonen! — hvad hade jag icke gerna gjort den dagen! — hvilken lustighet! hvilken glädje? »Es waren schöne Zeiten Carlos». Tiderna ha förändrat sig.

— Ja, visst har mycket förändrat sig, sade Sophie med pinsam rörelse.

De redo en stund alldeles tysta.

— Jag vet inte hvarför jag just nu kommer att tänka på gamla dagar. Det är underligt nog .... men när jag ser dig så der till häst, smäcker och rak som en drottning, med de långa lockarna flygande för vinden, så försättes jag tio år tillbaka i tiden, och jag drager till säters igen med dina systrar. Ackurat så här glittrade solen på de gröna tufvorna, ljungen blommade och vi hörde forssen dåna allt närmare och närmare. Jag kunde nästan tro att de tio åren sedan dess äro en dröm..... o, en dröm.

Han teg åter, likasom i ett slags tanklöshet. Åter inträdde en pinsam paus, och då de i detsamma kommo till ett ställe der vägen delade sig, utbrast Sophie för att ändå säga något: hvilken väg skola vi nu taga? Har ni reda på det, Brandt?

— Den rätta vägen! — Ja, död och helvete, den kände jag, men tog ändå fel, skrek Lorentz med skällande skratt.

Sophie spratt till.