Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


108

(fransk rätt annorledes), att endast hänsyn tages till sådana straff, som ådömts af inhemska domstolar; att enligt regel det förra straffet måste vara till fullo utståndet (Str.L. 2,11; hvaremot enligt tysk, dansk och norsk rätt det är tillräckligt, att det börjat undergås), samt att frågan om iteration ej förfaller derför, att de föregående brotten och straffen ligga långt aflägset i den förflutna tiden (deremot i tysk, norsk och dansk rätt här 10 års preskription). Det säger sig sjelft, att ett utbrytande af brott från deras hufvudform eller uppställandet af särskilda straffminsknings- eller straffskärpningsgrunder skall hafva sin inverkan på straffmediet. Hvarest sålunda, såsom hos oss och äfven annorstädes mestadels skett, mindre svåra förbrytelser bildas och straffminskningsgrunder tillskapas, skall det alltid komma att återstå jemförelsevis färre förmildrande än försvårande omständigheter, hvarmed man har att räkna inom strafflatituden för brottets hufvudform. Straffmediet skall derför komma att sjunka.




Sammanträffande af brott.Hvarest flera brott af en person samtidigt föreligga till bedömande, kan enligt modern rätt för honom inträda en strafflindring. Samtliga de förskyllda straffen uttagas nemligen icke till fullo. Antingen uppgår det mindre straffet helt och hållet i det större (absorption), eller verkar det mindre brottet i allt fall endast såsom en försvårande omständighet eller en straffskärpningsgrund vid straffets utmätande för det gröfre, eller ock hopläggas visserligen de hvar för sig beräknade straffen men under ett afdrag å totalsumman. Dessa olika metoder förekomma vid sidan af hvarandra i den moderna rätten, stundom till och med i ett och samma straffsystem. Och härförutom går man delvis jemväl till väga på det sätt, att man för de särskilda brotten ådömer och uttager särskilda straff (kumulation). Absorptionsmetoden (poena major absorbet minorem) och kumulationsmetoden (quot delicta, tot poenæ) utgöra bestämda motsatser i förhållande till hvarandra. De öfriga metoderna stå åter förmedlande dem emellan. Mäklandet mellan de två hufvudmetoderna har dock härutöfver ledt till en åtskilnad mellan olika slags sammanträffande af brott,