LL:ne och Allm. St. L. skulle föräldrar, som dräpt sitt barn, mista lifvet, mannen steglas och qvinnan brännas. Senare förordningar låta visserligen förmärka bekantskap med barnamord i dess nuvarande tekniska betydelse, men de medgifva ej någon lindring i förenämnda straff (Påbud 1655, 1684: ingen åtskilnad om barnet af äkta eller oäkta säng), utan läto fastmera detta inträda, så snart qvinnan sökt enslighet vid födseln och lagt fostret å lön samt ej kunde bringa i bevisning, att detsamma varit ofullgånget eller dödfödt (Påbud 1655, 1684). Och i enlighet med dessa regler, som till fullo motsvara de då för tiden öfverallt rådande principerna, äro äfven 1734 års lags bestämmelser i ämnet affattade (MB 16, 1 och 2). Genom KF 20⁄1 1779 (här straffet: ˮhalshuggas och i båle brännasˮ) gjordes häri endast så till vida ändring, som det strängare straffet för fosters läggande å lön ej vidare skulle få ådömas, derest ej funnits afsigt att taga fostret af daga. För annat fall skulle ett lägre ansvar följa (kroppsplikt och frihetsstraff). Först med KF 29⁄1 1861 infördes nu gällande bestämmelser (Str. L. 14, 22—25). Och dessa äro grundade på den nyare uppfattningen af ifrågavarande brott. En inverkan af det äldre uppfattningssättet visar sig dock i de jemförelsevis stränga straffbestämmelserna för qvinnans vållande till barnets död genom sökande af enslighet vid födseln (så äfven i dansk och norsk rätt) samt i det ansvar, som stadgats för födande i enslighet och fostrets förstörande eller läggande å lön, då ej utredas kan, att fostret omkommit utan moderns vållande (äfven i engelsk, dansk och norsk rätt samt finsk enligt KF 26⁄11 1866; i österrikisk och norsk rätt straff för sjelfva födandet i enslighet och enligt engelsk för undanskaffande af dödt foster).
Moders fördrifvande af sitt foster föll ej under strafflagen vare sig i den romerska eller i den äldre germanska rätten. Det var genom kyrkans försorg, som ändring först skedde häri. Och från början finnes också stadgandet om fosterfördrifning, hos oss kalladt bælgmord, i den kyrkliga rätten (WmL I KrB 12: 12 mark; II KrB 25: 6 mark). Till straffbarhet fordrades dock i början,
