Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

6

upprättelse ej längre i straffet utan i ett särskildt skadestånd, som, i motsats till hvad förut skett, allmänt kom att jemte straffet utgå till godtgörande af målseganden genom förbrytelsen åsamkad förlust af materiell eller ideell natur. Straffet kom att uttagas i samfundets namn och å dess vägnar. Denna förändring skedde dock naturligen endast steg för steg. Och i sjelfva verket är den icke ens nu fullständigt genomförd, och blifver det väl knappast någonsin. För vår rätt må sålunda såsom qvarlefvor från de äldre samfundsförhållandena i detta afseende märkas den målseganden tillkommande åtalsrätten, den privata häktningsrätten (Prom. L. till Str. L. 19 m. 10) och den ur sjelfhämnden utvecklade nödvärnsrätten.


Förändrade straffmedel.Med ifrågavarande utveckling förändrades i allt fall straffmedlen. Bland annat togo nemligen myndigheterna sjelfva straffexekutionen i sin hand. Och dermed var ej vidare nagon plats för sjelfhämnden och frid lösheten i deras gamla former. Bötesstraffen bibehöllos deremot visserligen, ehuruväl den vidsträcktare användning, som de under de förutgående försöken att inskränka fridlöshetens ådömande fått, rönte modifikationer till en förnyad inskränkning af desamma. Länge bibehöllo böterna i öfrigt sin privaträttsliga karakter på det sätt, att målseganden fortfarande tog sin andel deri — en anordning, som, hvad de allmänna brotten vidkommer, för vår del först upphört med den nya strafflagen, Hvad gröfre brott angår, trädde i stället för fridlöshet: lifs- kropps- äre- förmögenhets- och frihetsstraff, nemligen dels sådana, som kunna sägas vara utsöndrade från fridlösheten — lifsstraffet, landsförvisningen, ärelösheten och konfiskationen — och dels efter främmande rättssystem mindre ärestraff, stympningar, kroppslig tuktan och särskildt frihetsstraff. Delvis synes i öfrigt införandet af dessa straff hafva föregått straffexekutionens öfverflyttande från de enskilde till de administrativa myndigheterna. Ty exempel förekomma derå, att verkställandet af lifs- och kroppsstraffen uppdragits åt målsegandena. Detta gäller dock egentligen äldre tider. Och då användes sådan bestraffning endast vid de mera nesliga brott, som vanligen